Earth Hour

Jag erkänner, jag släckte inte alla lampor under Earth Hour igår. Faktum är att jag inte släckte en enda lampa, jag stängde inte ens av TV:n. Förmodligen borde jag ha gjort det som en slags internationell symbolisk handling för att visa mina sympatier inför vad som håller på att hända med världen. Visa min goda vilja, mitt stora intresse och min autentiska medkänsla. Slå mitt slag för världen, medan den fortfarande finns kvar, rädda vad som räddas kan, sitta där i mörkret och tillsammans sträcka händerna mot skyn i gemensam sång utbrista "We are the world".

Jag släckte inte en enda lampa, jag satt där i mitt fullt upplysta hus, fullt av små dioder lysande i alla apparater, med mikron arbetandes för högtryck för att värma sena kvällssnacks och vällingflaskor och både tvättmaskin och torktumlare jobbandes nere i källaren medan jag skrev statusuppdateringar på facebook. Jag tror till och med barnens dator var igång.
Jag borde ha gått runt och stängt av allt, ha visat solidaritet med världen. Särskilt som jag verkligen är en ytterst solidarisk personlighet, som bryr sig om miljön. Varje dag tänker jag på miljön och miljöförstöringen och hur vi är på väg mot nästa istid. Om hur jag borde renovera klart det här huset och se till att sälja det innan jag blir för gammal så att mina barn slipper ärva ett hus, som plötsligt inte är värt ett ruttet öre eftersom tidningarna har slagit klorna i nyheten att Golfströmmen snart stannar och området här uppe i Sverige är helt värdelöst när det kommer till boendemarknadens priser. Så jag sopsorterar, lagar trasigt och ärver. Drar ner på energiförbrukningen allt vad jag kan gör jag också. Kanske inte så mycket för miljöns skull som för elbolagens förmåga att lägga hutlösa priser på el, men ändå.

Så jag borde ha deltagit. Men nu hade Sverige lagt in påbörjandet av sommartid samma helg, vilket gjorde att mina barn inte var speciellt lättövertygade när de skulle gå och lägga sig. Och deras läggtid inträffar vanligtvis ungefär vid samma tid som de hade förlagt Earth Hour. Så jag hade hela hemmet fullt av vakna barn, som gjorde allt för att slippa gå och lägga sig och i ett sådant läge ger man till slut upp. Ja, inte på miljön såklart, men på att försöka få dem i säng.

Jag gillar inte sommartid. Det är bara ett evigt ändrande av klockor och alltid är det en klocka där, som man inte kommer ihåg hur man ställer om och en klocka här, som man glömmer bort och hela tiden tänker att man ska ändra sen ända tills den plötsligt går rätt eftersom man bytt till vintertid igen. Värst tycker jag bilklockorna är. Min man tycker inte att man behöver ändra på klockorna för man vet ändå vad den är. Jag vet också vad den är, men jag klarar inte av att se klockor som går fel.
Överhuvudtaget gillar jag inte förändringar, som jag inte bestämt själv. Att flytta om soffan en gång i halvåret och städa skrivbordet på söndagar tycker jag kan vara nog.

Ibland har jag svårt att förstå mig på världen. Människor gör så underliga saker, hittar på grejer och ordnar, donar och domderar. Tänk att människor lägger ner mer tid på att skattefuska än att hjälpa en medmänniska. Nu tänker ju inte regeringen längre hjälpa människor i nöd genom att drälla ut en massa skattemedel på dem utan istället förlita sig på den privata sektorn till att lösa alla problem. Men under den socialdemokratiska regeringen kan jag tycka att skattefusk ändå kunde tas som den yttersta oviljan att göra gott för andra. "Jag tänker inte ge till någon och nu fuskar jag även till mig de medel som är tänkt att hjälpa utsatta".
Jag vet inte riktigt vad som hände längs vägen. Det är saligare att giva än att taga skrev någon under de barbariska åren då bibeln skrevs. Idag är vi betydligt mer upplysta men på något sätt så tappade vi medmänskligheten under resans gång. Om det var sossarnas fel för att de tog bort det egna ansvaret, storstädernas för att de gav oss möjlighet att gömma och glömma eller kapitalismens som den triggar hjärnans belöningsstystem och styr oss mot shopping och egen vinning låter jag vara osagt. Jag vet bara att jag trivs bättre i världen när jag får tro att alla gör vad de kan för att göra den bättre.

Så ni förstår, kära läsare. Att inte delta i Earth Hour var inte hur jag hade tänkt mig söndagskvällen. Faktum är att det var precis vad jag borde har gjort den dagen. Istället tog livet vid och ledde mig åt annat håll. Och någonstans spelar det kanske inte så stor roll så länge man vet vad man gör och vad som är viktigt i tillvaron. Det är bara så sällan man faktiskt gör det.