Lasse Eriksson är död.

De flesta vet redan om att komikern Lasse Eriksson har gått bort. Jag såg honom för många år sedan i Östersund tillsammans med ett gäng arbetskamrater i syfte att få oss lite visdomsord och ett avbrott i arbetstillvaron.
Det var en rätt avslagen Eriksson som höll låda i några timmar. Att jag redan sett showen tidigare gjorde inte att jag blev direkt mer hänförd. I reklambladet till showen utlovades nyttig fortbildning i form av livssanningar och insikt. Insikten bestod i att alla dumma uttalande kan mötas med frasen "Hur tänkte du nu?" och det var lite väl häftigt debiterat för något som kan kluddras ner på en servett tyckte jag och beslöt att ringa anordnarna och kräva pengarna tillbaka. Trots detta beslöt jag mig ändå för att få en bok signerad eftersom min kära far är ett stort fan av Lasse Eriksson. Karln stod där i slutet av en kö bredvid en hög med böcker och gav mig känslan av att han mest ville därifrån. Jag krävde aldrig pengarna tillbaka även om det länge stod på min Att Göra -lista. Det var något som fick mig att avstå.

När jag såg rubrikerna om att han hade dött var det en lättnad att jag aldrig klagade på föreställningen. Han gjorde säkert sitt bästa och han kan ju inte ansvara för vad de skriver i reklambladen. Alla kan ha en dålig dag på jobbet, även en komiker.
Man får inte tycka elaka eller dumma saker om dem som gått bort. Ser man logiskt på det är det dock en rätt befängd tanke, att de enda man förväntas vara riktigt trevlig och snäll kring är de som lämnat denna värld. Det förefaller inte helt tokigt att försöka mer med att vara trevlig mot dem som fortfarande lever.

Ibland tänker jag att livet är som en dag. Man vaknar på morgonen, kliver upp och är sådär lite lagom stapplig och säger inte så mycket. Sedan vaknar man till och börjar klä sig till den människa man är eller förväntas vara. Och så går hela dagen med allt som man behöver göra under en dag, tills man kommer hem och kan ta det lugnt igen. Mot kvällen blir man allt tröttare och det man gör går allt långsammare, kanske vaknar man till för en stund och får mer roliga saker gjorda, men till slut kommer ändå det oundvikliga. Tröttheten tar ut sin rätt och man börjar se fram emot att få lägga huvudet mot kudden, sluta ögonen och låta natten, mörkret och sömnen ta över.
Skillnaden är att man nästa morgon vaknar till en ny dag. I livet får man bara en chans att göra det rätta.

Sist jag var på öppna förskolan var det en mamma där. Med sig hade hon ett litet barn och en pappa till barnet. Jag tror att det var hennes enda barn, för hon liksom hovrade över det som en liten tunn hök. Och blev det extra knivigt som ett blöjbyte, matning eller att det lilla barnet hittat en bänk att kliva upp på tillkallades pappan raskt. Pappan, som kom lika raskt som han blev kallad på, gick mest runt och log mot alla oss mammor. Kanske ville han visa att han visste att hans partner uppfattades som en smula hysterisk, kanske tyckte han att vi alla var i samma team och ville vara vänlig, eller kanske han tyckte livet var just så härligt att man behöver le hela tiden. Jag vet faktiskt inte.
Däremot vet jag att jag inte kunde låta bli att irritera mig över mamman. Allt hon gjorde var så där utstuderat perfekt. Barnet passades minutiöst, gavs näringsriktig och exakt tempererad mat, förseddes med målarförkläde i rätt storlek och fotades för att föreviga barnets kladd med tapetklisterfärg.
Mitt eget barn, som är i samma ålder, sprang runt och skrek ikapp med de äldre barnen, fick billyspizza till lunch och gick i vägen för repen så han fick en gungande sexåring på sig och drattade i golvet med en högljudd illtjutande smäll, som fick hökmamman att snabbt sticka in huvudet i leksalen där mitt barn vrålande vred sig i min famn.

Jag försöker tycka att jag är en bra mamma, som ger mina barn vad de behöver. Men den här mamman fick mig bara att känna mig så dålig hela tiden. Jag fick verkligen bita mig i läppen för att inte gå fram till henne och förklara hur mitt barn är nummer sex i skaran och därför tål en hel del, att vi oftast äter hemlagad och hyffsat nyttig mat och att jag hellre dricker kaffe med de andra mammorna här men leker med mitt barn när vi är hemma.
Med hennes blick brännande i nacken tänkte jag att jag ska inte bry mig om henne och vad hon förmodligen tänker om mig. Men det är svårt. Det är svårt att skjuta tankarna åt sidan och låta bli att göra allt för att visa upp en bra fasad över vilken ordentlig och prydlig mamma man är. Så istället hör jag mig själv ta upp ämnen som fri  amning, djup förståelse över ett spädbarns signaler och mitt miljömedvetna användande av tygblöjor. Till saken hör att jag nog med flaskor och engångsblöjor hemma för att öppna ett mindre barnhem och mina barn löper ungefär lika mycket amok hemma som på öppna förskolan. För att inte tala om allt överflödigt socker, som finns i mitt hem på grund av min tårthobby och mitt sockerberoende så det var väl inte direkt hela sanningen som frambringades kring bordet.
På hennes förfrågan om vi inte vill ta en bit av hennes medhavda kaka, hör jag mig själv mumla något om att jag försöker dra ner på sockret. Jag som ALDRIG tackar nej till kaffebröd annars! Men någonstans, i min patetiska värld, kände jag hur jag var tvungen att sätta en gräns. Visa hur viktigt liv jag hade och hur lite hennes hembakta kaka passade in i det. Så jag sa "Nej, tack." Hökmamman svarade med ett surt "Den är i princip sockerfri" och snörpte på munnen. Jag låtsades inte höra och gjorde mig fullt upptagen med att städa undan leksaker istället.

Det är lustigt hur man försöker vara alla till lags samtidigt som man förväntas utveckla sitt eget jag. Och hur man koncentrerar sig så på nuet när det är alla nu efter varandra som är det som bildar livet. Både de som varit och de som kommer.
I Aftonbladet läser jag hur den döende komikern uttalat sina sista ord och jag kan inte låta bli att undra vad han tänkte på. När man står där, i det sista nuet, är man då nöjd med alla de nu man levt?

R.I.P Lasse Eriksson


.