Mer om bröstmjölk.

WHO rekommenderar helamning i sex månader.

WHO tillsammans med en rad BVC-sköterskor, läkare, förståsigpåare och en och annan utropare säger att bröstmjölken behöver kompletteras efter sex månaders ålder. Bara sådär. Från ena dagen till den andra får man nästan för sig när man läser rekommendationerna.

Vän av ordning i den här bloggen vill gärna veta varför. På Livsmedelsverkets hemsida hittar man rekommendationen att helamma sex månader och därefter ge tilläggskost, sk smakportioner. På WHO´s hemsida finns fina tabeller om hur järninnehållet i brösmjölken sjunker efter sex månaders helamning. Här trycker man dock på hur viktig helamningen de första sex månaderna är samt att fortsatt amning ska ge till minst två års ålder hos barnet.
Sedan letar man referenser på att järninnehållet i bröstmjölken, efter sex månaders helamning, sjunker så pass att det blir en risk om barnet fortsätter helammas. Referenser leder till fler referenser men ingenstans hittar jag någon vetenskaplig undersökning kring påståendet. Till slut leder mig surfandet till en källa från svunnen tid, tiden då internet inte fanns. Den finns alltså inte att finna på nätet (åtminstonde inte så jag kan söka den).

Istället ställer jag mitt hopp till databaser som Pubmed och liknande. Här hittar jag till slut en undersökning där barn, som ammats har fått järnbrist. Det är en grupp Kanadensiska Inuiter, som uppenbarligen lever under relativt svåra förhållanden ur ett socioekonomiskt perspektiv. Man rekommenderar att barnen tilläggsmatas med järnrik kost. I undersökningen framkommer också att de barn som getts komjölk och inte ammats har ännu sämre järnvärden, varför man även framhåller vikten att dessa barn ammas.

Men om mamman lider järnbrist då? Eftersom bröstmjölken är en filtrering av blodet borde deras bröstmjölk vara järnfattig.
I en artikel från 2006 kan man läsa en jämförelse mellan 100 anemiska och 100 icke anemiska (anemisk = järnbrist) kvinnors bröstmjölk vid tiden för födelse, två veckor efter födsel samt vid sex månader efter födsel. Resultat; Man kunde inte se någon statistiskt säkerställd skillnad i järnnivåerna i kvinnornas bröstmjölk. De sjönk något i båda fallen, men det var ingen skillnad mellan grupperna.

En utbildande plansch från Medela. Faktum är att även en så enkel sak som
anatomin har man ändrat uppfattning kring bara de senaste åren. De mjölk-
sjöar, strax innanför utförsgångarna, som man tyckte sig ha sett har man nu
bestämt sig för inte finns.

Nu känner jag att jag blir riktigt kluven. Hur ligger det till egentligen? Var kommer detta påstående om bröstmjölkens järnfattighet ifrån?
Via ett forum får jag hjälp att hitta fler studier, många av dem små innehållande 6-20 barn i grupperna. En undersökning behöver innehålla åtminstonde hundra för att man ska anse den hålla statistiskt.
Till slut kommer jag till en från 1984 och som påstås vara grunden för WHO´s rekommendationer:

Abstract

Thirty-six infants who were exclusively breast-fed were observed for 9 months. Thirty-two infants who were completely weaned prior to age 3 1/2 months served as controls; these infants received iron supplementation in formula and solid foods. A great majority of exclusively breast-fed infants were able to maintain their iron status at the same level as that of the control infants. The mean concentration of hemoglobin was higher in breast-fed infants than in control infants at ages 4 and 6 months. However, six breast-fed infants required iron medication because they had laboratory evidence of iron deficiency, although none had anemia. Maternal iron supplementation during breast-feeding, even in large daily doses, did not have any effect on the infants' iron nutrition, nor prevent infants from developing some signs of iron deficiency. Our data indicate that it is safe in exclusively breast-fed infants to shift the starting age for introduction of iron to 6 months.

Undersökningen är baserad på 36 respektive 32 barn. Det blir inte hundra stycken ens om man slår ihop grupperna. Dessutom visar man att majoriteten av de ammade barnen faktiskt har goda järnnivåer. Man ger sex av dem extra järn pga laboratorie-resultat, inte för att de uppvisar tecken på sjukdom.
Slutsatsen tycker jag är extra intressant:
"Våra data indikerar att det är säkert hos exlusivt ammade spädbarn, att ändra startåldern för introduktion av järn till sex månader."
Av sättet att skriva misstänker man att startåldern innan detta har legat på en tidigare ålder. Man har alltså flyttat fram startåldern.


Man kan hålla på att dribbla undersökningar fram och tillbaka. Orda hit och orda dit om järnmolekyler och anemier. Vetenskap ska helst vara exakthet. Det är något som är svårt att få till när det gäller barn.

Det är på sin plats att lyfta fram även följande fakta:

A) Bröstmjölkens innehåll ändrar sig med tiden från födseln. Och hur den ändrar sig beror på tiden från födseln, hur man ammar, vilken typ av barn man har.
Bröstmjölkens näringsinnehåll ändrar sig även över dygnet, den ändrar sig under tiden barnet ammar. Barn som ligger länge vid samma bröst får i sig ett visst förhållande av näringsämnen och samma barn kan sedan få för sig att vara snuttig och får då i sig andra förhållanden av näringsämnen.
Barnet lär känna sitt bröst och vet hur han/hon ska äta för att leva optimalt om barnet får fri tillgång till brösten. Detta har man visat sig gäller även på äldre barn och vanlig mat. Låter man dem hållas så får de flesta i sig vad de ska.
Det är när vi vuxna ska hålla på och lägga sig i och göra logiska bedömningar av vad vi tycker oss se som det går fel.

B) Järndepåerna hos ett barn beror inte enbart på vad barnet får i sig. Det beror även på vad barnet har med sig från början.
I Dagens medicin dec 2007 går det att läsa hur sen avnavling ger högre järndepåer ända upp till ett års ålder. Med sen avnavling räknas att man inte klampar navelsträngen förrän två minuter efter förlossningen.

Så tänk, kanske amning inte ens har med järndepåerna att göra. kanske är det enbart människans klåfingrighet som ger järnbrist hos små barn!

Jag hade tänkt ta en sån där läbbigt blodig bild på ett nyfött
barn, men jag sitter på fel dator. Så ni får hålla till godo med
en nyföding med sen avnavling istället
(ja, nu är han ju inte nyfödd längre, men på bilden är han!)

Som slutkläm ger jag er:
“In the second year (12-23 months), 448 mL of breastmilk provides:
29% of energy requirements
43% of protein requirements
36% of calcium requirements
75% of vitamin A requirements
76% of folate requirements
94% of vitamin B12 requirements
60% of vitamin C requirements”
-- Dewey 2001

Slå det om ni kan! ;)

Lämna amningen utanför!

I en artikel på Aftonbladet kropp&hälsa kan man läsa om ett franskt föräldrapar, vars 11 månader dotter har avlidit till följder av näringsbrist.

Om tanken med journalistik är att föra ut relevant information till allmänheten kan jag inte annat än beklaga Aftonbladets agerande. Artikeln brister journalistiskt på flera punkter.
Först och sist så är det mig obegripligt på vilka grunder amningen sätts som huvudfokus i artikeln. Det tragiska dödsfallet är inget annat än vanvård. Från början till slut.

Det finns barn som helammar vid 11 månaders ålder och det utan problem. Det finns barn som vid samma ålder inte ammar alls och klarar det bra. Det spelar ingen som helst roll. Detta föräldrapar har ignorerat en rad symtom på att deras dotter inte har mått bra och gått emot läkares rekommendationer. Det är ett fall av vanvård av barn och varken amning, naturmedicin eller vegankost kan eller ska lastas för detta. Det är bristen på föräldrarnas sunda förnuft som är boven i dramat. Journalistik ska bedrivas på vetenskapliga grunder. Det finns inget säkertställt vetenskapligt stöd för att helamning hos barn över 6 månader medför näringsbrist. Det sägs ofta det och det är framförallt järnbristen som framhålls. Men det faktiska vetenskapliga stödet är lågt.
Att dessutom ingen i omgivningen har reagerat och ingripit är oerhört tragiskt och bör föra journalistens tankar till ett samhällsproblem.

Till detta är utgivarens val av bild rent vilseledande. Att använda sig av en bild med ett barn, som är i en ålder där amning kan vara livsavgörande, är inte bara dålig journalistik, det är direkt olämpligt och riskerar att skapa onödig oro hos nyblivna mammor.

Läs gärna vad Solängel skriver i sin blogg.
Eller Cecilia

Earth Hour

Jag erkänner, jag släckte inte alla lampor under Earth Hour igår. Faktum är att jag inte släckte en enda lampa, jag stängde inte ens av TV:n. Förmodligen borde jag ha gjort det som en slags internationell symbolisk handling för att visa mina sympatier inför vad som håller på att hända med världen. Visa min goda vilja, mitt stora intresse och min autentiska medkänsla. Slå mitt slag för världen, medan den fortfarande finns kvar, rädda vad som räddas kan, sitta där i mörkret och tillsammans sträcka händerna mot skyn i gemensam sång utbrista "We are the world".

Jag släckte inte en enda lampa, jag satt där i mitt fullt upplysta hus, fullt av små dioder lysande i alla apparater, med mikron arbetandes för högtryck för att värma sena kvällssnacks och vällingflaskor och både tvättmaskin och torktumlare jobbandes nere i källaren medan jag skrev statusuppdateringar på facebook. Jag tror till och med barnens dator var igång.
Jag borde ha gått runt och stängt av allt, ha visat solidaritet med världen. Särskilt som jag verkligen är en ytterst solidarisk personlighet, som bryr sig om miljön. Varje dag tänker jag på miljön och miljöförstöringen och hur vi är på väg mot nästa istid. Om hur jag borde renovera klart det här huset och se till att sälja det innan jag blir för gammal så att mina barn slipper ärva ett hus, som plötsligt inte är värt ett ruttet öre eftersom tidningarna har slagit klorna i nyheten att Golfströmmen snart stannar och området här uppe i Sverige är helt värdelöst när det kommer till boendemarknadens priser. Så jag sopsorterar, lagar trasigt och ärver. Drar ner på energiförbrukningen allt vad jag kan gör jag också. Kanske inte så mycket för miljöns skull som för elbolagens förmåga att lägga hutlösa priser på el, men ändå.

Så jag borde ha deltagit. Men nu hade Sverige lagt in påbörjandet av sommartid samma helg, vilket gjorde att mina barn inte var speciellt lättövertygade när de skulle gå och lägga sig. Och deras läggtid inträffar vanligtvis ungefär vid samma tid som de hade förlagt Earth Hour. Så jag hade hela hemmet fullt av vakna barn, som gjorde allt för att slippa gå och lägga sig och i ett sådant läge ger man till slut upp. Ja, inte på miljön såklart, men på att försöka få dem i säng.

Jag gillar inte sommartid. Det är bara ett evigt ändrande av klockor och alltid är det en klocka där, som man inte kommer ihåg hur man ställer om och en klocka här, som man glömmer bort och hela tiden tänker att man ska ändra sen ända tills den plötsligt går rätt eftersom man bytt till vintertid igen. Värst tycker jag bilklockorna är. Min man tycker inte att man behöver ändra på klockorna för man vet ändå vad den är. Jag vet också vad den är, men jag klarar inte av att se klockor som går fel.
Överhuvudtaget gillar jag inte förändringar, som jag inte bestämt själv. Att flytta om soffan en gång i halvåret och städa skrivbordet på söndagar tycker jag kan vara nog.

Ibland har jag svårt att förstå mig på världen. Människor gör så underliga saker, hittar på grejer och ordnar, donar och domderar. Tänk att människor lägger ner mer tid på att skattefuska än att hjälpa en medmänniska. Nu tänker ju inte regeringen längre hjälpa människor i nöd genom att drälla ut en massa skattemedel på dem utan istället förlita sig på den privata sektorn till att lösa alla problem. Men under den socialdemokratiska regeringen kan jag tycka att skattefusk ändå kunde tas som den yttersta oviljan att göra gott för andra. "Jag tänker inte ge till någon och nu fuskar jag även till mig de medel som är tänkt att hjälpa utsatta".
Jag vet inte riktigt vad som hände längs vägen. Det är saligare att giva än att taga skrev någon under de barbariska åren då bibeln skrevs. Idag är vi betydligt mer upplysta men på något sätt så tappade vi medmänskligheten under resans gång. Om det var sossarnas fel för att de tog bort det egna ansvaret, storstädernas för att de gav oss möjlighet att gömma och glömma eller kapitalismens som den triggar hjärnans belöningsstystem och styr oss mot shopping och egen vinning låter jag vara osagt. Jag vet bara att jag trivs bättre i världen när jag får tro att alla gör vad de kan för att göra den bättre.

Så ni förstår, kära läsare. Att inte delta i Earth Hour var inte hur jag hade tänkt mig söndagskvällen. Faktum är att det var precis vad jag borde har gjort den dagen. Istället tog livet vid och ledde mig åt annat håll. Och någonstans spelar det kanske inte så stor roll så länge man vet vad man gör och vad som är viktigt i tillvaron. Det är bara så sällan man faktiskt gör det.

Den oändliga historien

För 2½ år sedan hade jag två tvååringar, en femåring och två sexåringar. Efter att lärararna till sexåringarna en dag delgett exakt hur viktigt det är att skolbarn får sitta en stund varje dag, i lugn och ro, för att träna läsning beslöt jag mig att skriva upp vad som händer under en dag för att se var vi kunde få till detta. Läxläsning bör tydligen ske i hemmamiljö nämligen istället för, som jag tyst försökte föreslå, under de fyra fritidstimmarna de hade varje dag.

Jag ger dig
-En dag i en fembarnsmammas liv!
I rollerna:
E = den pigga påhittiga sexåringen
J = den snälla, temperamentsfulla sexåringen
Em = den påhittiga, förutsägslösa femåringen
M1 = tvååringen med humör
M2 = den lugna, men ändock fysiskt starka, tvååringen

02.00 M1 vaknar av sin hosta
02.30 M1 vaknar, gnyr och är orolig
05.30 M1 vaknar
06.30 Ber E, J och Em att leka lite tystare och går och lägger mig igen.
07.30 M2 vaknar och kliver upp.
08.00 Frukost och medicineringar
09.10 Dukar av bordet, plockar ur diskmaskinen, plockar i diskmaskinen
09.20 M2 gallskriker efter att ha blivit biten av M1
09.28 Em gallskriker och anser sig orättvist behandlad
09.35 Plockar i diskmaskinen igen, lyssnar på kivet mellan M1 och M2
09.36 Em skriker igen och M2 hänger i byxbenet och gnäller
09.52 Konflikten löst, plockar i diskmaskinen
09.55 M1 har bajsat ner sig, duschning av barn, hör hur E är osams med någon...
10.00 Fortsätter blöjbytet
10.01 M2 kommer och vill ha uppmärksamhet
10.08 Säger åt storbarnen att gå ut en sväng
10.09 Inser att Em har gått och gömt sig för att slippa gå ut
10.10 M2 har tagit av sig blöjan själv
10.11 Plockar i diskmaskinen och sätter igång den
10.13 Ignorerar bråket och torkar av bordet
10.20 Förmiddagsfika framdukat
10.25 Två nöjda 2-åringar!
10.28 M2 kissar på golvet
10.30 Alla sätter sig och vilar framför TV:n, inser att jag fortfarande går i mjukisbyxor
10.35 Får ångest över tvätten och går ner i tvättstugan
10.45 Hör ett vrål från övervåningen och M1 gnäller
10.48 Går upp igen och sätter M1 i sele på ryggen och skickar ut storbarnen, som faktiskt går ut den här gången
10.59 Inser att det är dags för lunch
11.40 Lunchen klar med oombedd hjälp av M2. Em gömmer sig fortfarande. M2 får på sig en blöja och byxa.
11.41 Sätter tvååringarna vid bordet och letar rätt på Em
12.10 Dricka uthälld, M2 har bajsat, M1 springer iväg med två köttbullar i näven.
12.11 E o J har försvunnit ur sikte utomhus.
12.13 Byter på M2, torkar av honom och M1, säger åt Em att tvätta sig.
12.15 Em springer iväg för att slippa tvätta sig.
12.20 Ropar in E o J, som är på baksidan nere i skogen.
12.30 Serverar mat till E och J och säger åt Em att tvätta sig.
12.32 M2 skriker på M1
12.37 Sätter mig och leker med M1 och M2 för att de ska lugna sig.
12.39 E och J avbryter lunchen då de hellre leker med mamma, M1 och M2 än äter
12.40 Lunchen återupptas
12.52 E, J och Em leker med M2 och M1. Passar på att duka av bordet.
12.54 Plockar ur diskmaskinen för att få plats med lunchdisken.
13.00 Sätter igång diskmaskinen.
13.01 Tar en kopp kaffe och känner av mattheten. Sätter mig en stund vid dator för att återhämta mig.
13.22 M2 skriker
13.23 Påbörjar läggning av M1 och M2
13.34 M2 skriker
13.36 M1 ropar åt M2 att vara tyst.
13.36 Går in i sängkammaren och M2 skriker ännu mer, försöker lugna honom
14.01 Sätter M2 i soffan istället.
14.03 M1 ropar och vill komma upp.
14.05 Börjar plocka.
14.09 Går ner i tvättstugan.
14.39 Tar upp två backar tvätt och börjar vika.
14.42 Em och kommer och frågar efter papper.
14.45 Plockar ner papper och kritor
14.46 M2 vill också rita
14.48 M1 vill också rita
14.54 M1 börjar kasta alla kritor på golvet under vilda tjut.
14.55 M2 tar efter M1
15.00 Ger upp och lyfter ner M1 och M2 efter att ha försökt locka dem att rita på papper istället.
15.02 Upptäcker att den enda som sitter vid pysselbordet är jag själv.
15.03 Hittar storbarnen på J´s rum och ber dem komma och plocka upp kritorna.
15.20 Plockar undan kritorna själv.
15.22 Inser att det är dags för mellis
15.27 Alla barn samlade vid bordet igen.
15.42 Både fruktstund och mjölk är slut.
15.58 Fortsätter vika tvätt.
15.59 Inser att ca 1/5 av tvätten har blivit nersmutsad igen av resterna M2 lyckats smuggla med sig från melliset.
16.01 M1 och M2 slåss.
16.03 Inser att storbarnen är väldigt tysta.
16.04 Hittar en mindre sjö på golvet i det redan vattenskadade badrummet
16.08 Har torkat färdigt samt lyft ut tvååringarna från badrummet säkert fem gånger per barn.
16.09 Tinnitusen gör sig påmind av alla höga ljud.
16.10 Viker klart tvätten och får nästan in den i garderoberna med lite hjälp från barnen.
16.12 Em vill att vi läser en bok.
16.14 M2 sätter sig demonstrativt på boken och blir strax därefter biten av M1.
16.15 Säger åt Em att vi får fortsätta läsa när M1 och M2 har lagt sig.
16.16 Försöker involvera M1, M2 och Em i en lek.
16.19 E och J kommer och tar över leken.
16.20 Em blir arg och argumentation uppstår
16.21 Em vill inte längre argumentera och gallvrålar istället
16.23 Ringer min mamma så Em får prata en stund med henne.
16.24 E och J fortsätter nöjt att leka
16.25 Inser att M1 och M2 har börjat demontera tangentbordet på datorn och lyfter bort dem under stora protester. Börjar trycka tillbaka tangenterna på sina platser medan jag hör hur de går i köksskåpen i jakt på något roligt.
16.26 Inser att jag fortfarande har mjukisbyxor på mig och inte ens vet om jag har borstat håret.
16.27 Börjar städa köket efter M1 och M2´s framfart.
16.28 J vill pyssla. Känner att jag bara inte orkar.
16.29 Sätter på nytt kaffe i hopp om att det ska hjälpa.
16.30 Sitter utslagen i soffan en stund och ignoerar aktivt den färdiga diskmaskinen.
16.37 Kaffet är klart och aromen från den får lusten att komma tillbaka. Funderar över vad J skulle kunna pyssla med.
16.38 M1 har bajsat.
16.40 Hittar telefonen hos E, den har tydligen gått laget runt.
16.42 M1 är bytt och klar.
16.44 M2 bytt och klar. Funderar över J´s pyssel.
16.45 Ser en mjölkpöl och en tom flaska på vardagsrumsgolvet.
16.46 Måste börja tänka på middagen men vill verkligen få igång nya maskiner tvätt först.
16.52 Slinker in på kontoret i källaren för att fixa några paper. Får ångest över att jag inte hunnit med på jobbet.
16.57 Gallskrik på övervåningen.
16.59 Rotar i frysen i jakt på middag, ett par barn har halvhjärtat gått med på att hjälpa till med matlagningen och tycks inte förstå deras mors pedagogiska tanke med att de ska få föräldratid trots allt hushållsarbete som behöver göras.
17.01 M1 halkar i mjölkpölen och ramlar bakåt.
17.02 Tröstar M1 medan M2 torkar upp pölen.
17.04 M2 avbryter utsmetandet av pölen och försöker slicka i sig den istället.
17.05 Stänger av TV:n. Försöker hitta storbarnen eftersom jag verkligen tycker att de borde får lite föräldratid nu.
17.06 Slänger upp M2 i sele på ryggen för att sära på M1 och M2.
17.07 M1 blir vansinnig över att hennes bror och inte hon åker sele.
17.09 M1 i selen istället och M2 gnäller och är arg. Hör hur vattnet på spisen kokar över.
17.15 Äntligen mat på bordet igen.
17.40 Slår på TV:n i hopp om att få göra klart att ta hand om resterna av middagen i fred.
17.41 E kommer till min undsättning och hjälper till med M1 och M2, som slåss i soffan.
17.52 Har fått på mig kläder, disken klar, rensat pappershögen på köksbänken, tagit en kopp kaffe och börjar fundera över nästa veckas planering.
Blir avbruten av Em, som vill berätta en saga, J som vill pyssla och en arbetstelefon som ringer.
18.05 Tänker att nu får det vara nog och plockar fram pyssel till J och frågar om inte E och Em också vill vara med.
18.06 M2 har fått igång Molly DVD:n på högsta volym.
18.07 Sänker volymen och får igång filmen och sitter med dem en stund.
18.08 M1 är trött av allt sitt hostande under natten och blir nerbäddad i soffan.
18.11 Storbarnen har PYSSLAT! Hela köket är fyllt.
18.12 Biter mig i tungan och försöker lugnt ordna upp situationen.
18.15 M2 är dödstrött och gnäller. Bär runt honom.
18.16 Försöker få till någon givande och utvecklande stund med storbarnen medan de pysslar. Sätter på lite musik.
18.20 Tar en kopp kaffe där vid bodet och känner mig nöjd och harmonisk och tänker att ett liv som hemma-mamma inte vore så dumt.
18.35 M2 blir odräglig i sina försök att nå min kaffekopp, sätter händerna i färgburken och jäklas så gott han kan med sina storesyrror.
18.37 Tar ner M1 och M2 till källaren för att hinna med lite tvätt.
18.47 Hör hur M2 har lyckats haka loss barngrinden och tillsammans med sin syster är på väg uppför trappen.
18.48 Berömmer storbarnen över hur fint de pysslar.
18.49 Dags för M1 och M2 att påbörja nattningsrutinerna.
19.40 M1 och M2 är äntligen i säng. Börjar plocka bort pysslat och ber storbarnen att gå och klä om. Tänker att vi kanske kan läsa en bok eller spela ett spel nu när inte M1 och M2 stör.
19.52 Hör hur M1 och M2 kommer knatandes från sina sängar.
19.54 Lägger ner en illvrålandes M2 och en protesterande M1
19.35 M2 tar sig ur sängen som en liten bumerang. Tänker att de får hållas så länge de är lugna. Fortsätter plocka.
19.58 Sätter mig vid TV:n en stund för att hämta kraft.
19.59 J kommer och säger att hon är trött och vill sova. Känner mig som en usel mamma som inte hann göra något med henne och undrar om hon inte vill vara uppe lite extra så vi kan göra något tillsammans.
20.17 M1 och M2 börjar kasta leksaker och skriker förtjust.
20.18 Tar en unge under vardera arm och lägger dem.
20.19 Lägger dem
20.20 Lägger dem
20.21 Känner av stressen inför att behöva lägga dem igen.
20.28 Inser att de har somnat.
20.50 Tittar på klockan och inser att storbarnen måste i säng samt att jag måste vara bra trött som inte har märkt att 20 minuter bara har försvunnit bara sådär.
20.51 Kramar en sovandes J
20.53 Försöker övertyga en hålögd E om tandborstning och sänggående.
20.58 Hittar resterna av barnens kvällsfika som de tydligen hunnit få i sig. Tar disken.
21.01 Vill sätta mig vid TV:n men inser att Em inte har lagt sig.
21.09 Em ligger i sängen. Sätter mig vid TV:n och tänker på kaffe.
21.12 Em vimsar upp och blir lagd igen.
21.18 Em vimsar upp. Tänker att hon kanske är hungrig. Dukar fram åt henne så hon kan komma till ro någon gång.
21.24 Em harmonisk och ligger i sängen.
21.25 Sitter vid TV:n och försöker komma på en bra strategi för att hinna så mycker som möjligt på så kort tid som möjligt.
21.35 Ser hur Em sitter och leker i sängen.
21.42 Hämtar torr tvätt och viker den.
21.55 Ser att Em äntligen har somnat. Vill lägga mig i tid men vill också få något gjort. Dammsuger och struntar i att golvet behöver torkas, fastän gudarna ska veta att det behövs. Funderar över hur ofta andra dammar och torkar alla ytor i sitt hem -jag gör det aldrig. Inser varför begrepp som "vårstädning" finns och finner viss ro i det.
22.07 Sätter mig och kolla mail, skjuter undan ångesten inför jobbet. Tänker att jag fortfarande kan komma i säng i tid och att jag är värd en stund framför datorn.
22.45 Förbannar mig själv för att ha fastnat framför datorn.
22.46 Inser att jag borde ha gjort ett arbetsschema istället, eller julpyntat, eller... och att tvättmaskinerna inte är hängda.
22.47 Beslutar att strunta i tvätten, man kan alltid tvätta om den. Släcker i barnens lekrum och bevittnar bombnedslaget. Datorn plingar hej då.
22.48 Går upp för trappen och kommer på att jag inte alls kan gå och lägga mig.
22.49 Värmer nattvälling till M1 och M2, får på Em en nattblöja, matar djuren, plockar undan kaffekopp, borstar tänder, ger M1 och M2 sin välling, medicinerar M1, stänger av TV:n och önskar att jag vaskat av golvet för det hade varit så mycket trevligare att komma upp till. Tvättar av handfatet så känns det lite lättare iaf.
23.07 Lägger mig och sätter mobilen i laddaren, ligger under täcket med mobilen och planerar morgondagen. Gör en prioriteringslista, tänker på jobbet, kommer på något viktigt jag glömt. Somnar med mobilen i handen...

Sveriges ekonomi

Ett samhälle har enligt FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, art 25, skyldighet att försörja den som pga där nämnda laga förfall inte kan arbeta. Utförsäkringen i socialförsäkringen är ett brott mot denna skyldighet. Att folk som förpliktigas av samhället att delta i sysselsättningsaktiviteter genom tvång, inte blir erforderligt försörjda av samhället, är slaveri som strider mot artikel 4 i de mänskliga rättigheterna.

Tidningsartikel om inkomstklyftan i Stockholm

Var är mitt pris?

Jag är trött på att vara mamma, less på att gå hemma och tillfredsställa små människor som har hela livet framför sig och tusen leksaker att sysselsätta sig med. Mitt sinne lider enorm brist på stimulans och min kropp är utarbetad efter ändlösa nätter av sömnbrist och enformigt hushållsarbete som aldrig tar slut. På nätet läser jag om föräldrar som med andan i halsen skyndar till förskolan för att hämta sina telningar så tidigt som möjligt. Själv önskar jag hett att jag kunde lämna bort dem flera timmar och låta någon annan ta hand om dem. Hämta tidigt känns långt borta.

Var finns diskussionen om föräldrarnas behov av meningsfulla dagar i stressfri miljö? Jag är fullt medveten om de stackars förskolebarnen och lärarnas dagar i stora barngrupper, eftersatta lokaler och trasiga leksaker. Men idag är jag egoist! Idag vill jag ha störningsfri nattsömn, någon annan som städar och lagar mat samt ett liv utan ansvar. Tänk att ha någon annan som lagar ens mat, talar om när man behöver äta och sova och dessutom finner på en rad pedagogiska och nyttiga aktiviteter man kan fylla sin dag med. Just idag låter det inte som en tillvaro jag skulle vilja bli hämtad hem för tidigt ifrån.

Dagar som denna är dagar man funderar på om inte något gick snett i samhället någon gång för länge sedan. Vem kom på att vi måste tillbringa dagarna i ända med att göra saker för andra i frånvaro från våra nära och kära? Och dessutom behöva stressa dit till exakt klockslag, lämna gråtande barn bakom sig och räkna minuter vi kan ta en fika eller trycka i oss lite ätbart medan vi desperat försöker koppla bort det faktum att vi snart måste gå tillbaka till att göra vad vi ska för att få pengar att överleva på. Därmed inte sagt att vi borde sätta oss och aldrig mer resa oss. Men det är något med hur vi gör saker idag, något som inte riktigt stämmer.

Överallt finns påminnelser om vad vi borde och skulle. Är det inte äta nyttigt, träna zumba eller utveckla oss så är det att bli bättre föräldrar, ha ett rikt socialt liv och karriär som gäller. För att inte tala om pensionsspara, renovera hemmet till att likna en inredningskatalog och förse barnen med det allra senaste. Hur sjutton får man ekvationen att gå ihop? Det är som om de som sätter agendan aldrig läste matte, för man kan aldrig få hundra av att ha två och två att lägga ihop.

Var är mitt pris undrar jag? Priset för att jag varje dag gör mitt bästa i en tillvaro där kraven är högre än man kan nå? Pris för att jag tar hand om mig själv, hämtar mina barn i tid, tänker på miljön, inte ringer sjukvårdsupplysningen för minsta lilla utslag eller febertopp och placerar mina pengar i marknadsekonomin för att ge men inte nyttja. Jag kan gärna ta en liten spahelg, en gratis krogrunda eller ett par nätter utan barn. Det är inte så noga, jag tror jag känner mig uppskattad vad prispaketet än innehåller.

Men det är ingen som knackar på min dörr, ingen som ringer med glädjebeskedet och ingen som strör konfetti över mig när jag går på gatan. Det är en ny dag med nya utmaningar och drabbningar. En dag som alla andra och ändå ingen annan lik. Att bara stanna upp en stund och fundera över vad som gör en glad, vad man kan tänka sig göra för att det behövs och vad man behöver sluta göra för att må bra. Priset uteblir och ekvationen lyder –hur gör man egentligen för att inte låta sig påverkas av allt som omger en. Hur finner man mod att bara ta till sig det man själv vill även om det går emot strömmen när en människa, hur individualistisk hon än vill vara, är menad att leva sitt liv i samklang med alla omkring sig. När noterna i livet är för många och melodin blir omöjlig att urskilja.

Det är inte lätt att sjunga rent när tonerna man hör inte passar med varandra.

Bilden har inget med texten att göra men visst var det en tankevärd
slump att Fettisdagen och Internationella kvinnodagen inföll samtidigt?

Lasse Eriksson är död.

De flesta vet redan om att komikern Lasse Eriksson har gått bort. Jag såg honom för många år sedan i Östersund tillsammans med ett gäng arbetskamrater i syfte att få oss lite visdomsord och ett avbrott i arbetstillvaron.
Det var en rätt avslagen Eriksson som höll låda i några timmar. Att jag redan sett showen tidigare gjorde inte att jag blev direkt mer hänförd. I reklambladet till showen utlovades nyttig fortbildning i form av livssanningar och insikt. Insikten bestod i att alla dumma uttalande kan mötas med frasen "Hur tänkte du nu?" och det var lite väl häftigt debiterat för något som kan kluddras ner på en servett tyckte jag och beslöt att ringa anordnarna och kräva pengarna tillbaka. Trots detta beslöt jag mig ändå för att få en bok signerad eftersom min kära far är ett stort fan av Lasse Eriksson. Karln stod där i slutet av en kö bredvid en hög med böcker och gav mig känslan av att han mest ville därifrån. Jag krävde aldrig pengarna tillbaka även om det länge stod på min Att Göra -lista. Det var något som fick mig att avstå.

När jag såg rubrikerna om att han hade dött var det en lättnad att jag aldrig klagade på föreställningen. Han gjorde säkert sitt bästa och han kan ju inte ansvara för vad de skriver i reklambladen. Alla kan ha en dålig dag på jobbet, även en komiker.
Man får inte tycka elaka eller dumma saker om dem som gått bort. Ser man logiskt på det är det dock en rätt befängd tanke, att de enda man förväntas vara riktigt trevlig och snäll kring är de som lämnat denna värld. Det förefaller inte helt tokigt att försöka mer med att vara trevlig mot dem som fortfarande lever.

Ibland tänker jag att livet är som en dag. Man vaknar på morgonen, kliver upp och är sådär lite lagom stapplig och säger inte så mycket. Sedan vaknar man till och börjar klä sig till den människa man är eller förväntas vara. Och så går hela dagen med allt som man behöver göra under en dag, tills man kommer hem och kan ta det lugnt igen. Mot kvällen blir man allt tröttare och det man gör går allt långsammare, kanske vaknar man till för en stund och får mer roliga saker gjorda, men till slut kommer ändå det oundvikliga. Tröttheten tar ut sin rätt och man börjar se fram emot att få lägga huvudet mot kudden, sluta ögonen och låta natten, mörkret och sömnen ta över.
Skillnaden är att man nästa morgon vaknar till en ny dag. I livet får man bara en chans att göra det rätta.

Sist jag var på öppna förskolan var det en mamma där. Med sig hade hon ett litet barn och en pappa till barnet. Jag tror att det var hennes enda barn, för hon liksom hovrade över det som en liten tunn hök. Och blev det extra knivigt som ett blöjbyte, matning eller att det lilla barnet hittat en bänk att kliva upp på tillkallades pappan raskt. Pappan, som kom lika raskt som han blev kallad på, gick mest runt och log mot alla oss mammor. Kanske ville han visa att han visste att hans partner uppfattades som en smula hysterisk, kanske tyckte han att vi alla var i samma team och ville vara vänlig, eller kanske han tyckte livet var just så härligt att man behöver le hela tiden. Jag vet faktiskt inte.
Däremot vet jag att jag inte kunde låta bli att irritera mig över mamman. Allt hon gjorde var så där utstuderat perfekt. Barnet passades minutiöst, gavs näringsriktig och exakt tempererad mat, förseddes med målarförkläde i rätt storlek och fotades för att föreviga barnets kladd med tapetklisterfärg.
Mitt eget barn, som är i samma ålder, sprang runt och skrek ikapp med de äldre barnen, fick billyspizza till lunch och gick i vägen för repen så han fick en gungande sexåring på sig och drattade i golvet med en högljudd illtjutande smäll, som fick hökmamman att snabbt sticka in huvudet i leksalen där mitt barn vrålande vred sig i min famn.

Jag försöker tycka att jag är en bra mamma, som ger mina barn vad de behöver. Men den här mamman fick mig bara att känna mig så dålig hela tiden. Jag fick verkligen bita mig i läppen för att inte gå fram till henne och förklara hur mitt barn är nummer sex i skaran och därför tål en hel del, att vi oftast äter hemlagad och hyffsat nyttig mat och att jag hellre dricker kaffe med de andra mammorna här men leker med mitt barn när vi är hemma.
Med hennes blick brännande i nacken tänkte jag att jag ska inte bry mig om henne och vad hon förmodligen tänker om mig. Men det är svårt. Det är svårt att skjuta tankarna åt sidan och låta bli att göra allt för att visa upp en bra fasad över vilken ordentlig och prydlig mamma man är. Så istället hör jag mig själv ta upp ämnen som fri  amning, djup förståelse över ett spädbarns signaler och mitt miljömedvetna användande av tygblöjor. Till saken hör att jag nog med flaskor och engångsblöjor hemma för att öppna ett mindre barnhem och mina barn löper ungefär lika mycket amok hemma som på öppna förskolan. För att inte tala om allt överflödigt socker, som finns i mitt hem på grund av min tårthobby och mitt sockerberoende så det var väl inte direkt hela sanningen som frambringades kring bordet.
På hennes förfrågan om vi inte vill ta en bit av hennes medhavda kaka, hör jag mig själv mumla något om att jag försöker dra ner på sockret. Jag som ALDRIG tackar nej till kaffebröd annars! Men någonstans, i min patetiska värld, kände jag hur jag var tvungen att sätta en gräns. Visa hur viktigt liv jag hade och hur lite hennes hembakta kaka passade in i det. Så jag sa "Nej, tack." Hökmamman svarade med ett surt "Den är i princip sockerfri" och snörpte på munnen. Jag låtsades inte höra och gjorde mig fullt upptagen med att städa undan leksaker istället.

Det är lustigt hur man försöker vara alla till lags samtidigt som man förväntas utveckla sitt eget jag. Och hur man koncentrerar sig så på nuet när det är alla nu efter varandra som är det som bildar livet. Både de som varit och de som kommer.
I Aftonbladet läser jag hur den döende komikern uttalat sina sista ord och jag kan inte låta bli att undra vad han tänkte på. När man står där, i det sista nuet, är man då nöjd med alla de nu man levt?

R.I.P Lasse Eriksson


.

Tävlar hos Adara om ett smycke från Bstore.

Tillsammans med Bstore.se anordnar Adara nu en tävling där hela 10 stycken har chansen att vinna ett smycke. Det finns två av varje smycke på bilden ovan.

Tävlar hos Milliez om ett smycke från Bstore

Jag tävlar om ett av fem smycken  från Bstore inne hos Milliez
Var med och tävla HÄR du med!