Det finns dagar när jag inte kommer överens med mig själv. Dagar då jag helst skulle vilja stanna under täcket hela dagen i mörkret. Bara få slippa gå upp och göra saker och ting värre. Det började så präktigt hela helgen. Fredagen gick åt att grovstäda köket, baka tårta, tvätta ikapp, umgås med barnen, bädda rent sängar och allt det där andra som får en att framstå som värsta supermamman. Även om den nakna sanningen är att man till slut är tvungen att ta tag i det eftersom man inte orkar se skiten. Men, det ser bra ut på facebook och andra sociala medier.
Lördagen startades tidigt med packande av väskor och iordningställande av barn på raka led för att avverka terminens första balettklass för fyraåringarna samt fortsätta vidare på barnkalas för ena nioåringen. ”Välkommen, välkommen, kul att han/hon kunde komma! Klockan tre slutar det..”
Måndag morgon har ettåringen hållit låda under natten, maken rotat runt efter kläder i sovrummet och väckt mig lite väl tidigt med tanke på när jag avslutade hushållsarbetet med nyskurat golv dagen innan. Man kan väl lugnt säga att barnens ansiktsuttryck var något förvånade när deras mamma plötsligt störtade ut i köket och vrålade något om stackars föräldrar som behöver sova och en liknelse om elefanter på plåttak. Jag kommer på mig själv och lommar trött tillbaka till sovrummets mörker och drar täcket över huvudet.
Till slut måste man ändock gå upp och efter tre koppar kaffe i bister min beslutar jag mig för att släta över det hela med en tur till öppna förskolan. Jag brukade älska att gå till öppna förskolan, ta en kaffe och sitta och diskutera värdsliga saker som ätvanor, bajsblöjor och den dagliga kampen med trotsiga barn. Månne det vara att man efter sjätte barnet liksom tömt förrådet på diskussionslustan kring barns varande och icke. Eller så är det så enkelt som att nyblivna föräldrar i tjugoårsåldern inte har så mycket att säga till en snart fyrtioårig tant. Ska jag vara helt ärlig kan det nog ha suttit en och annan sladdismamma med begynnande rynkor i ansiktet i något hörn redan då jag själv började min föräldrabana. Så jag ska inte kasta första stenen. Lite tråkigt kan jag visst tillstå att det är samtidigt som det inte gör mig något heller. Jag är mest där för att få barnen rastade så de håller sig hyfsat lugna på eftermiddagen. Apropå saker man förmodligen inte får säga högt.
Bäst jag sitter där kommer en mamma med en sjumånaders in. Sju månader, åldern då bebisar börjar krångla och bli blyga och vakna om nätterna. Så även denna. Efter en mening från mamman om hur BVC inte tycker bebisar i normalhull behöver äta dygnet runt hör jag mig själv dra en lång utläggning om normaliteten i att en sjumånaders ammar nattetid samt att det inte är maten utan tryggheten de är ute efter. Visst är det sant, de behöver förmodligen inte primärt bröstmjölken utan just själva snuttandet och det är också ett behov att ta på allvar. Hunger är inte allt. Och man bör, som förälder, sätta sina barns behov före sina egna lustar. Samtidigt vet jag självklart ingenting om hur denna förälder egentligen känner eller varför eller ens vad hon faktiskt tänkt göra. Kanske har hon tänkt låta sin son skrika sig genom nätterna och totalvägrat en enda amning, kanske hon bara ville prata av sig eller så har hon en alldeles egen agenda som gör att hon måste göra vissa val i livet.
Eftersom öppna förskolor oftast saknar täcken för misslyckade mammor att gömma sig under får man sätta sig i dockvrån ett tag om man inte vill stå ut med mördande blickar medan man önskar att man bara kunde hålla truten någon gång. En dockvrå är lagom kul när man inte vill vara där. Så det blev en tidig hemgång istället.
Eftersom öppna förskolor oftast saknar täcken för misslyckade mammor att gömma sig under får man sätta sig i dockvrån ett tag om man inte vill stå ut med mördande blickar medan man önskar att man bara kunde hålla truten någon gång. En dockvrå är lagom kul när man inte vill vara där. Så det blev en tidig hemgång istället.
Istället sitter jag här och gömmer mig för världen medan barnen klappar händerna till Drömmarnas trädgård och bygger bilbana över köksstolarna. Och bäst är kanske det. Att vara förälder är en svår balansgång mellan förväntningar, barns krav och egen vilja. Att vara medförälder är en exakt lika svår balansgång mellan ödmjukhet, stöttning, erfarenhetsutbyte och lärande. Ibland längtar man tillbaka till den kravlösa, sorglösa tiden som barn. Att man inte tog den tillvara bättre…
Det är tur det kommer en ny dag i morgon. Kanske tycker jag att jag är trevligare att umgås med då.
...
