In i det sista försökte jag bättra på statistiken för sex månader heltidsamning. Vid dryga fyra månaders ålder började sonen kasta sig över matbordet och greppa tag i talriken. "Han är bara intresserad av saker", försvarade jag mig.
Vid fem månader skrek han vilt när han inte fick något ätbart att hålla i och än värre när han inte lyckades få in det i munnen och jag tvingades inse att det är kört.
Jag har sedan länge haft en teori om att barnet, likt schimpansungen, skulle observera hur jag stoppade mat i munnen, sedan börja fånga små matbitar själv och stoppa i sin egen mun och slutligen på egen hand kunna förse sig med föda från min talrik.
Jag hade inte tänkt att sonen argt grymtande skulle försöka fånga min hand och bestämt trycka den mot munnen och sen ilsket ropa på hjälp när maten inte hamnade där han tänkt. Jag hade inte tänkt att jag skulle sitta där med skeden i näven och mosad mat på talriken och stoppa in den i en väldigt nöjd bebis utan att en droppe mat spilldes.
Och ja, jag lovar att jag försökte avleda med bröstet innan. Jag till och med mjölkade ur för att få i honom lite när han gastade och skrek. Att försöka få honom att somna gick inte heller.
Mina tankar den här gången, den fjärde och sista, var att jag inte skulle låta mig stressas med att försöka utveckla barnet tidigare än dess mognad. Att jag skulle anamma en filosofi av ursprunglighet för mitt barn. Redan på BB bar jag i sjal första gången, en svart trikåsjal, som sedan länge låg packad och redo i BB-väskan. Hemma väntade ytterligare två sjalar för att bära och nära och tillgodose behov.
Vid en månads ålder gav jag upp. Den lille herrn vägrade allt vad sjal hette i vaket och påklätt tillstånd. Det enda som fungerade var att sjala hud mot hud, men att knata ut naken vintertid där gick min gräns.
Slutligen tvingades jag vända på honom. Framåt som en annan babybjörn-mamma. Sådär som jag aldrig hade tänkt bära. Det är oergonomiskt och barnet blir överstimulerat. Tyvärr visste inte sonen detta. Inte heller visste han att åka på mammas rygg eller på höften passar bättre eftersom barn som åker framåt gör det för de vill kunna se och ser gör man bäst från en rygg eller höft. Sonen skrek i högan sky och vred sig hysteriskt medan vi försökte knyta.
Ibland undrar jag varför BVC rekommenderar sex månaders helamning och hur miljöpartiet får till det i sitt förslag om sex månaders föräldraförsäkring per förälder.
Vänner i Amningshjälpen bedyrar och intygar hur de trugat och lockat och pockat sina barn men ändå tvingats inse att barnen vägrar mat fram till åtta, tolv, ja till och med arton månaders ålder. Det är väl lite finare om barnet inte äter i så tidig ålder som min son men faktum kvarstår. Alla dessa barn har haft väldigt olika behov.
Helamning längre än sex månader ska kunna orsaka anemi (blodbrist) hos bebisarna. Hur några teskedar potatis eller palsternacka per dag ska kunna motverka detta förstår jag dock inte riktigt. Inte heller förstår jag hur man ska kunna introducera mat långsamt från helamning om man är tvungen 
att springa på jobbet när ungen är sex månader och en dag. Ska pappan stå där då, med bebis och tillhörande syskon, och hålla i barnet mellan amningarna? Eller gå runt, runt den byggnad man jobbar i medan han väntar?
att springa på jobbet när ungen är sex månader och en dag. Ska pappan stå där då, med bebis och tillhörande syskon, och hålla i barnet mellan amningarna? Eller gå runt, runt den byggnad man jobbar i medan han väntar?
Jag var på föräldragrupp häromdagen. Samlade satt vi där, förstagångs, andragångs, femtegångs.. och jag, fjärdegångs med sju barn.
Snart kunde jag konstatera hur floskel efter floskel togs upp av de som ledde gruppen. "Nu finns ett barn som bestämmer i familjen", "Hur får vi tid till oss själva så vi inte går under av denna krävande lilla individ?", "Nu hinner vi ingenting längre" och "Hur får vi tiden att räcka till, går det?"
Och nu ska jag skriva sådant där som man egentligen inte får skriva. För när jag satt där så tvingades jag vara helt ärlig mot mig själv och för mig själv svara:
Jag hinner mer nu och det är jag, som vuxen, som bestämmer hemma. Med barnens behov i tankarna och mycket efter schema och anpassning men ändock.
Vad är det som gör att vi, redan 3-5 månader efter vi äntligen har fått vårt efterlängtade barn, behöver frigöra oss från det? Konstatera att barnets behov är kvävande? Hur kommer det sig att vi är så oförberedda på vad ett litet barn innebär?
Det finns personer i min omgivning som deklarerat för mig hur lite de tycker om barn. Hur besvärande de upplever dem och hur dåligt uppfostrade barn av idag är.
Jag tror vi behöver mer av barn som springer och stör, fler bröst som ammas offentligt, mer bebisskrik i samhället. Ju mer vi gömmer desto mer glömmer vi bort. Det man inte ser mår man inte dåligt av men man lär sig inget av det heller.
Lika mycket som jag undrar över BVC´s uttalanden undrar jag över varför vi slaviskt försöker följa dem och sen blir så upprörda när det inte går.
Varför får den som flaskar inte känna sig nöjd, den som helammar ett år inte vara belåten? Varför tror man att mamman som inte vill vara ifrån sina barn inte förstår sitt eget bästa? Listan kan göras lång men vad är det som gör att vi inte vågar tro på vårt eget och andras föräldraskap när det inte följer mallarna? Varför ska barnen passas in i BVC´s, föräldratidningarnas och samhällets mallar, kan inte mallarna passas in på barnen?
Var finns variationen att låta varje barn vara den individ han eller hon faktiskt är? Oavsett vad vi vuxna tycker. 
