Hur ska man tänka som ammande under Ramadan?

Fuskar lite och lägger upp min tentamensfråga med svar som inlägg kring amning i fastetid. :)

En nyförlöst mamma med avsikt att helamma sitt barn enligt rekommendationen vill delta i Ramadan. Hon är övertygad om att hennes bröstmjölk inte kommer att påverkas av att fullt ut delta i Ramadan, som för henne och hennes familj är en mycket viktig del av deras religiösa tro. Hur bör man bemöta henne? I vilken utsträckning har hon rätt i sina tankar kring Ramadans påverkan på bröstmjölken?

En ammande kvinnas förutsättningar för att nå sina amningsmål har stor del i hur stödet omkring henne och förståelsen för hur hennes situation ser ut (1,2). För att veta hur just denna kvinnas uppfattningar kring religionen och amningen ser ut behöver man veta mer om vilka traditioner som tillhör just hennes muslimska lära. För Sunnimuslimen är en väl utförd amning att jämställa med martyrskap och för de flesta muslimska kontexter är amningen en plikt och något som kommer gagna kvinnan själv med framförallt barnet (3,4,5,7). Den muslimska läran beskriver olika sätt för kvinnan att hantera amningen och amningen under fastan så att både lösningar som att avstå fasta under amning och att låta barnet ammas även av en annan kvinna är möjliga (11,12). Koranen förbjuder att fastan utförs på ett sådant sätt att personens liv är i fara (10).

Kvinnan är nyförlöst och det framgår inte av frågeställningen om hennes mjölkproduktion har kommit igång ännu. För modern som fortfarande är i laktogenes I har jag inte lyckats hitta evidens för hur mat- och vattenintag påverkar mjölkbildningen eller mjölkens innehåll. För den senare amningsperioden (mogen mjölk) finns forskning som talar för att den totala mängden bröstmjölk som produceras kan minska vid kraftigt minskat födointag dock utan att själva innehållet i bröstmjölken förändras (1). Eftersom Ramadan nödvändigtvis inte innebär långtidssvält då födointag är tillåtet fram till dess solens första stråk åter är synliga (6) är det tänkbart att ge kvinnan förslaget att hon lägger upp sina dygn så de medger vila och ordentligt födointag förutom de, för henne, obligatoriska åtagande i och med fastan (11).

Den påfrestning som fastan i sig kan utgöra för en ammande kommer i form av hypoglykemi och med en ökad glukoneogenes och ketonkroppsbildning som följd. Detta gäller speciellt om fastan överstiger 30 timmar (8). Det katabola tillståndet påbörjas redan 4-5 timmar efter måltiden och är till viss del att ses som kroppens normala regleringssystem. Det katabola tillståndet är också associerat med hormoner som adrenalin och kortisol (9) och är som sådant tänkbart att påverka amningen negativt då utdrivningsreflexen hämmas av bland annat adrenalin (1). En hämmad utdrivningsreflex kan fördröja den viktiga fysiologiska ökningen av mjölkmängderna i början av amningen och på sikt försvåra amningen (1). Den mer uttalade hypoglykemin som fastande under amning kan innebära bör även beaktas särskilt för mamman med diabetes typ 1 då kombinationen av dessa två faktorer kan innebära hälsofara (1,8,9,11).

Kostrekommendationerna bör inriktas på att underlätta för kvinnan på bästa sätt. Sportdrycker kan påverka vätskeupptaget och kan därför vara att rekommenderas till viss del. Fett sänker magsäckstömningshastigheten och kan därför avrådas i början av fastans brytande för att underlätta för henne att få i sig tillräcklig mängd näring under dygnets mörka timmar. En god fysisk kondition underlättar en jämn nivå av blodglukos. I övrigt är förmågan att få i sig nödvändig mängd mat under en kortare tid på dygnet förenat med den mättnadskänsla individen känner. Mättnadskänslan kan påverkas av måltidens innehåll av fett, kolhydrater och proteiner. Det är dock inte helt klarlagt exakt hur detta sker och det tycks föreligga viss individvariation på hur vi reagerar (9).

Diskussion:
Av ovan framgår att diskussionen med mamman och pappan bör innehålla information om de eventuella negativa faktorerna som Ramadan kan innebära för just henne och hennes barn då Koranen påbjuder att fasta inte ska göras på ett hälsovådligt sätt. Vid diabetes typ 1 samt så nyförlöst att hon befinner sig i laktogenes I finns orsak att direkt avråda henne från fastan och råda henne att tillsammans med sin man, familjen eller Imamen hitta ett alternativ.
Man får ge henne rätt i att bröstmjölken inte behöver påverkas vad gäller innehållet men man bör upplysa henne om hur mängden bröstmjölk och amningen i sig kan påverkas.
Är hon i övrigt frisk och inga komplicerande faktorer föreligger så blir mitt råd att hon förbereder sig i tid om så är möjligt. Hon kan långsamt vänja in kroppen till en annan måltidsordning med målet att lägga ett frukostliknande intag vid fastans avbrytande under dygnet och en blodglukosstabiliserande måltid vid soluppgången. Hon kan också fundera över möjligheten att optimera sin fysiska kondition, inom rimliga gränser med tanke på hennes tillstånd, innan fastan för att underlätta mer stabilt blodglukos under den katabola fasen. Jag skulle också be henne fundera över hur hon kan lägga upp intaget av livsmedel utifrån hur hon reagerar på olika livsmedel samt utifrån eventuella kulturella faktorer i syfte att hinna få i sig nödvändig mängd och sort av livsmedel under den tid fastan medger födointag.
Bemötandet bör vara med respekt för hennes tro och kultur och med insikt kring hur viktig både amningen och Ramadan är för den muslimska kvinnan (förutsatt att hon är muslimsk, vilket inte klart framgår av frågeställningen).

1.  Riordan J., Wambach K. Breastfeeding and human lactation. 4th ed. Sudbury: Jones and Bartlett Publishers, 2010.
2.  Byström A, Janson E., Pihström-Axelsson M. Kulturella skillnader i amning (examensarbete, Amning och bröstmjölk 7,5p). Institutionen för kvinnors och barns hälsa, Uppsala universitet. 2010.
3.  Mission Islam. Advice for the new mother. Mission Islam nov 2013. http://www.missionislam.com/family/advicenew.htm (Hämtad 2013-11-25).
4.  Al-Islam.org. Chapter 8: After delivery. Ahlul Bayt Digital Islamic Library Project 1995 – 2013 http://www.al-islam.org/from-marriage-to-parenthood-heavenly-path-abbas-and-shaheen-merali/chapter-8-after-delivery (Hämtad 2013-11-25).
5.  IslamCan.com. Importance of breastfeeding a muslim child. IslamCan 2001. http://www.islamcan.com/raising-children-in-islam/importance-of-breastfeeding-a-muslim-child.shtml (Hämtad 2013-11-25).
6.  Qur´ãn. Surat Al-Baqarah 2:187. Quran.com. http://quran.com/2/187 (Hämtad 2013-11-25).
7.  Ertem IO, Kaynak G, Kaynak C, Ulukol B, Gulnar SB. Attitudes and practices of breastfeeding mothers regarding fasting in Ramadan. Child Care Health Dev. 2001 Nov;27(6):545-54.
8.  Mahmoud A. Mohammad, Agneta L. Sunehag, Shaji K. Chacko, Amy S. Pontius, Patricia D. Maningat, and Morey W. Haymond. Mechanisms to conserve glucose in lactating women during a 42-h fast. Am J Physiol Endocrinol Metab. 2009 October; 297(4): E879–E888.
9. Abrahamsson L., Andersson A., Nilsson G, Näringslära för Högskolan från grundläggande till avancerad nutrition. 6 uppl. Stockholm: Liber, 2013.
10.  Qur´ãn. Surat An-Nisã 4:29. Quran.com. http://quran.com/4/29  (Hämtad 2013-11-25). 
11.  UmmMaryam. Ramadan: Fasting for pregnant and lactating mothers. Islam is perfect. 2007. http://islamisperfect.wordpress.com/2007/09/09/ramadan-fasting-for-pregnant-and-lactating-mothers/ (Hämtad: 2013-11-25).
12. Qur´ãn. Surat Al-Baqarah 2:233. Quran.com. http://quran.com/2/233  (Hämtad 2013-11-25).

Reklam om amning

Har du sett den senaste reklamen för amning? Eller den där reklamen om bröstmjölk?


Det har du förmodligen inte. Och av den enkla anledningen att den inte finns. Det finns inget vinstdrivande företag som gör vinst på att sälja amning eller bröstmjölk. Däremot finns marknadskrafter bakom bröstmjölksersättning och flaskor.
Utöver detta finns många mammor som känner sig vilsna, kränkta, otillräckliga och kritiserade under den första tiden som mamma.
Båda dessa faktorer påverkar mammor bland annat i deras val att ge bröstmjölk eller bröstmjölksersättning. Men det är två olika faktorer som behöver betraktas var för sig.

Varje människa har rätt att behandlas med respekt och har också skyldighet att behandla andra med respekt. Vi kan aldrig tycka lika i världen men vi kan lära oss att förhålla oss till olika saker utan att behöva ändra åsikt.
När det gäller amning och flaskmatning tycks en konflikt råda om vad man ska tycka och tänka i frågan. Den som vill skydda amningen riskerar bli beskylld för att vilja övertyga alla att amma. Och förmodligen finns känslan av ett motsatt förhållande för den andra sidan. Amningen behöver skyddas eftersom den är lättstörd. Det är mycket enkelt att sabba en amning, speciellt i början, och det görs ideligen eftersom kunskaperna om amning är extremt låga i västvärldens kultur. Många mammor vet inte detta utan utsätter sig istället för att beskylla sig själva när amningen inte fungerar.

Människan gör ofta vad andra människor i hennes omgivning gör. Det är ett socialt band hos människan och hjälper till att skapa grupptillhörighet. Att tillhöra en grupp är livsnödvändigt för en människa eftersom hon är en social varelse som inte är skapad att leva i ensamhet. Så vi väljer att prata som andra eller använda liknande klädkoder som andra eller utöva aktiviteter som vi ser andra göra. Det kan vara allt från att välja en stil som ingen annan har till att tala om för sin omgivning hur mycket man borde träna men inte gör det. För att vara omtyckt och accepterad är något grundläggande fundamentalt hos varje människa.

Landsbygdedepartementet har, efter mycket betänketid får man lov att säga, kommit med ett lagförslag kring marknadsföring av bröstmjölksersättning. Alla som ville fick lämna remissvar och flertalet av svaren från remissinstanserna lyser med sin frånvaro.
Jag tycker frågan belyser två viktiga faktorer. Dels handlar den om marknadskrafterna vi har i samhället. Föreningen Flaskmatning i Sverige har lämnat remissvar som på sina ställen är konkreta och vettiga men gör samtidigt misstaget att blanda ihop äpplen och päron. Att lagstifta om marknadsföring handlar inte om att skuldbelägga flaskmatande föräldrar. Det handlar om att sätta gränser mot vinstdrivande företag för att de inte ska utsätta konsumenter för oetiska handlingar. Det handlar om att förstärka den branschöverenskommelse som redan finns men som, av bröstmjölkersättningstillverkarna, redan överträtts. De har vid ett flertal tillfällen redan visat att de inte bryr sig om dessa, icke bindande, branschöverenskommelser. Och då blir det upp till de styrande att sätta ner foten och visa var gränserna går.
Att blanda den frågan med tankar om vad vårdpersonal får och inte får är utanför ämnet. Den som vill påverka vad vårdpersonal gör är välkommen att yttra detta till Socialstyrelsen. Och kanske bör Flaskmatning i Sverige göra just detta. För att informationen kring spädbarnsnutrition är bristande på sina håll tror jag knappast är någon hemlighet. Men det har inte med marknadsföring att göra.
Däremot har marknadsföring att göra med vad vi tror och tycker att andra i vår omgivning gör och hur vi påverkas i de beslut vi tar. En aggressiv marknadsföring kan få människor att ända uppfattning. Och eftersom vi vet att amningen är lätt att sabba behöver vi begränsa reklamen. Skulle det finnas vinstdrivande företag som sålde amning skulle vi behöva begränsa dem också. Det är bara det att de inte finns och troligen inte heller kommer att finnas, någonsin. Men reklam har inte att göra med vad vårdfolk och andra mammor säger och tycker när det kommer till lagstiftning.

För det andra tycker jag att denna fråga tydligt visar hur lågt prioriterade mammor är i samhället. En mamma är bara en icke vinstdrivande könsligt underlägsen varelse som inte ges något större intresse. Antalet remissvar är skrämmande, men tyvärr förväntat, lågt. Dessutom är flertalet av de remissvar som kommit in sådana där remissinstansen avsagt sig uppdraget att svara.
Amning är fullständigt ointressant. Kvinnor är fullständigt ointressanta.

Jag läser Egalias döttrar för min äldsta dotter. Egentligen tänkte jag läsa den själv men hon satte sig bredvid så jag började läsa högt. Jag har velat läsa den i flera år men har inte fått till tiden så som mitt föräldraskap har sett ut hittills.
Alla borde egentligen läsa den. Jag tycker nog själv att jag är väldigt neutral i könsfrågan men ändå ryckte jag till redan på första sidan. Det är något i författarens sätt att beskriva sina karaktärer att man direkt associerar dem könsbundet. Och så är de av helt motsatt kön i boken. Det förvirrar. Det är nog en sak vad man gör själv i sitt liv och ett helt annat hur man ser på vad människorna i sin omgivning gör. Jag själv kan vara könsneutral men kanske ser jag inte alla andra som könsneurala.

Direktör Brahms man är den som ser efter och snabbt reagerar på barnens behov medan direktören själv helst ser till sina egna behov först.

Först blir jag arg över hur min identitet stämmer överens med hennes mans. Men sen får jag återuppta mina tankar om hur patriakatet kanske frodas i samhället men att matriakatet råder i många hem. Och hur synd det är att de som leder hemmen inte skryter mer om det. För vad går livet egentligen ut på? Är det att ha mest pengar och saker när man dör eller är det att ha haft ett bra liv med många värdefulla minnen. Och var kan man finna livslugnet och trivseln bättre än i ett hem och en familj som får vara viktig? Familjen där sitta i soffan med barnen, ta en gemensam sovmorgon eller äventyr blir så fantastiskt som det faktiskt är.
Vi skulle förmodligen tröttna om det var det enda vi gjorde. Men faktum är att vi behöver hemmets lugn och trygghet. För den som har en familj att komma hem till blir konflikter och stress i övriga livet mer hanterbara. Det handlar om att få känna lycka och om att genomströmmas av välbefinnande och om att inte behöva något annat än just stunden som är.

Men vem tjänar pengar på det? ....förutom chipsföretagen som tillverkar fredagsmyset då.

Lag om marknadsföring av modersmjölksersättning och tillskottsnäring

Denna blogg skulle inte vara värd sina etiketter om jag inte skrev om lagförslaget som Landsbydgsdepartementet nu kommer med. Det handlar om marknadsföringen av modersmjölksersättning och är ett uppdrag som departementet har haft sedan flera år tillbaka och, trots påtryckningar både från enskilda och myndigheter, underlåtit att författa. Och däri ligger, för mig, den största nyheten. Departementets underlåtenhet.
Kanske tycks det småaktigt att påtala denna fördröjning nu när lagförslaget faktiskt ligger där. Men det handlar om ett EU-direktiv från 2006. Det är snart sex år sedan!

Nu måste man dock, i dagens samhälle, böja sig för de vindar som blåsar och berätta om förslaget som vore det en nyhet.
Då vill jag börja med att påtala EU´s brist att i sitt direktiv välja att inte ta med någon vidare (vidare i betydelsen "bredare") reglering av marknadsföring av nappar och flaskor. EU-direktivet baseras på WHO´s Kod om reglering av marknadsföring av modersmjölksersättning, nappar och flaskor. Här har alltså EU valt att ta bort regleringen av marknadsföring för nappar och flaskor.

Slutligen anser jag att det är besvärande för Landsbygdsdepartementet att detta har dröjt så. Detta då WHO-koden uppkom på grund av ett behov att reglera marknadsföringen av bland annat modersmjölksersättning. Regleringen av marknadsföringen är alltså det centrala i WHO-koden och just den delen har Sverige, genom Landsbygdsdepartementet, valt att i ett halvt decennium helt strunta i.
Om jag fyller i min lönespecifikation efter utsatt tid och allra helst dröjer ett par år med den kan ni lita på att Jordbruksverket, som lyder under Landsbygdsdepartementet, anser det hela förfallet och att jag borde ha fyllt i den i tid...
För övrigt skulle jag våga påstå att Landsbygdsdepartementet sammanfattar det hela ganska bra själva.

Sammanfattning

I promemorian föreslås en ny lag om marknadsföring m.m. av modersmjölksersättning och tillskottsnäring. Lagen ska genomföra bestämmelserna om marknadsföring i kommissionens direktiv 2006/141/EG av den 22 december 2006 om modersmjölksersättning och tillskottsnäring och om ändring av direktiv 1999/21/EG. Syftet med direktivet är att säkerställa att modersmjölksersättning används på rätt sätt, på basis av riktig information och genom tillbörlig marknadsföring.

(och för sakens skull ska väl sägas att det inte är för inte som jag valt att arbeta för Jordbruksverket de senaste fem åren och gärna fortsätter fem år till :) )

Ett (upp)rörande inlägg!

ÄlgEva skriver om hur en enkel och personlig present leder till otroliga konsekvenser i detta inlägg.

Jag har också lyssnat på Kropp och Själ

Sveriges Radios kanal P1 producerar en programserie som heter Kropp och Själ. Denna gång handlade det om amning. Lyssna här.

Jag ska erkänna att jag lyssnade sådär lite halvhjärtat. Inte för att jag inte är intresserad av ämnet, det tror jag de flesta av er som läser denna blogg vet. Men för att det är en sådan upprepning och jag tycker att amning är så mycket mer. Det är som att lyssna på det eviga tjatet om kvinnokampen kring lika lön för lika arbete. Det är inte det att det inte är viktigt, det är bara så tradigt att fastna i samma gamla hjulspår hela tiden. Jag menar, hjulspåren finns visst kvar och vi behöver en väg på ställen där hjulspåren är så djupa att vi fastnar i dem (alla som någonsinn kört ner en kärra i ett lerigt dike vet vad jag pratar om) istället för att stå och slita och dra i kärrans skaklar. Det är inte det. Det är bara det att vi behöver se över kärrans funktion, föraren och vägen framför oss också. Se både till hjulspåren, helheten och de andra perspektiven.
Någonstans ibland glimtar helheten till i programmet. Någon försöker kasta in att det inte är amningen som är viktig för varje föräldra-barnpar utan anknytningen, samlivet. Men vi tappar fortfarande perspektiven. Var är pratet om forskningen kring amning och depression, var är diskussionen om hur amningen inte ens har en chans när samhället ser ut som det gör? Var finns amningen för den som är född utan armar, tillmatningssetet för den med vilja att amma men utan tillräckligt med mjölk? Och var finns de homosexuella pappornas val kring amning eller inte?

Att återigen ta upp en tragisk amningshistoria om hur en mamma tvingats amma tills tårar utbrutit är nog så behjärtansvärt men det är fortfarande som att stirra på bara ena ögat när man betraktar en klassisk målning av Pablo Picasso -det ger inte alla delar.

Jag har en vän på det kända forumet facebook och som nuförtiden ständigt postar skämtteckningar, satirer och liknande över fundamentalistiskt troende som grupp. Från början var det fantastieggande och tankeväckande men nu känns det bara tradigt och jag har nästan lust att, hur god vän denna än är, blockera personen för att slippa se inläggen. Jag skulle önska någon slags utveckling i mantrandet av hur fundamentalism och logik aldrig kommer gå hand i hand.
På samma sätt önskar jag en utveckling från att kvinnor känner sig tvingade att amma. Inte för att jag tror kvinnor känner sig mindre tvingade, vilket jag tror ni förstår vid det här laget, utan för att få veta mer. Kunskap är utveckling och är det några som utvecklas så är det barnen vi ammar (eller flaskar eller både och för den delen).

Over and out för denna gång!

Här är en annan amningsblogg som skrivit om P1´s program;
Bloggen Amma vidare eller gå till inlägget direkt.

Midsommarafton

Vad annars ska man göra på midsommar än att gå jour? Det finns säkert mängder av andra viktiga saker att göra men är man distriktsveterinär får man lydigt stå sitt kast. Under sommaren kommer nykläckta veterinärer ut och vikarierar runtom i landet. I år fick jag förmånen att skola in en av dem i verklighetens göromål. Det innebär att man tar med sig den före detta studenten på fallen man har och visar var allt står och går till. Eftersom jag ännu inte räknas till veteranerna så har jag har själv haft en sådan introduktionsvecka. Ni vet hur det alltid brukar ha varit värre förr så på min tid var man förpassad att sova på kliniken, satt i bilen från arla morgon till sen kväll och fick många förmaningar om hur vissa saker som gjordes inte var lämpliga att nämnas utanför stationens gränser (som att köpa godis och snus på bensinkortet tex). Och veterinärerna då suckade över hur lätt vi hade det för på deras tid fanns minsann inga introduktionsveckor. Då fick man en nyckel i handen och en telefon som strax började ringa. Till de mer lyckligt lottade fanns en faktiskt veterinär att träffa som kunde peka åt vilket håll kliniken låg medan andra fick vara glada om de kunde hitta en välkomnande lapp på skrivbordet.

Att vara barn brukar också alltid vara värre förr. Min farfar fick gå till fots i djupsnö 5 mil enkel väg för att handla och en gång gick han vilse och frös nästan ihjäl under en gran. Min pappa brukar försöka stoltsera med hur han, redan i ung skolålder, fick klara sig själv som inneboende i den stora staden 10 mil från föräldrarna. Jag vet inte om jag tycker det känns så hemskt egentligen, även om tanten han bodde hos var väldigt barsk. Och vad jag förstått från blickarna från hans storasystrar så var nog min pappa egentligen något av en bortskämd sladdis.

Själv kan jag komma ihåg från min egen barndom hur jag fick hjälpa till hemma, sköta mina egna djur och gå de 2-300 metrarna till skolan utan knussel. Jag gick även till lekis (ung förskoleklass) själv och dit var det längre än till skolan. Inte var det särskilt jobbigt heller efter vad jag kan komma ihåg, det var mer något som hörde livet till.

Så det är med en något förvånad min jag nu betraktar mina egna barns klagomål och våndor över att varannan dag behöva hämta mat till sina marsvin, duka av bordet och hålla ordning på sina rum. Jag kan då inte komma ihåg att jag beklagade mig så mycket över saker som skulle göras. Inte räknade man med skjuts till skolan när den bara låg 10 minuter bort? Det fanns liksom inte på världskartan.

Så ibland faller jag till föga och använder mig av den avskyvärda meningen ”När jag var liten då minsann…”. Och jag hör även min man mumla mellan huvudskakningarna ”Tänk om man gjort så mot morsan, då hade man fått veta att man levde!”

Min far var kanske bortskämd men han var, om inte före sin tid, så åtminstone i fas med den. Min syster och jag uppfostrades nämligen enligt konstens alla dåtida regler och pedagogik. Lite torrt och tråkigt kan jag tycka såhär i efterhand men samtidigt inte fel i sig heller. Och det man själv tyckte var bra i sin barndom tenderar man att överföra på sina barn. Och mig veterligen så går pedagogik ut på att liksom få barnen dit man vill utan tvång och hot.

Mina barn gör ändå inte som jag säger och motsätter sig varje tillsägelse så länge de kan. Att få betalt för att resa sig ur soffan fanns inte heller på min tid så jag vet inte om det är kapitalismen som gör att man fasas in i ett mutförhållande till sina barn nuförtiden. Eller om det är stressen som gör att man hellre mutar och får ungen dit man vill i tid än tålmodigt väntar ut barnet. Enligt Bo Hejlskov måste uppgiften vara tydlig för barnet annars kan man, som förälder, lika gärna göra det själv. Som att hänga upp jackorna efter sin barn tycker Bo att man kan göra själv även om man har många barn för det har han själv gjort. ”För då blev de i alla fall upphängda.”, som han uttrycker det under sin föreläsning på Wargentinskolans aula. Jag försöker få mina barn att hänga upp jackorna och det kanske är någonstans där som psykologin och neuropsykiatrin går skilda vägar. För medan psykologen Bo inte tycker det är någon idé att ödsla tid på att tjata på ett barn som ändå inte är moget att hitta sin hängkrok så tänker jag neuropsykiatriskt att någonstans måste det gå att få signalerna i deras hjärnor att någon gång få jackan att nå kroken. Så jag tjatar. Och tjatar, och tjatar och tjatar.

Tills jag inser att skillnaden nog snarare ligger i feminismens skrå och att Bo förmodligen behövt göra ungefär lika mycket hushållsarbete hemma som min man gör. För även om både Bo och Lars H Gustafsson kan stoltsera med många barn finns inte mycket hos dem som får mig att tro att de haft huvudansvaret för att rodda kaoset i en stor familj. För i en sådan blir det inte "bara" att hänga upp allas jackor och allt annat de slänger på golvet.

Huvudansvaret för en stor familj har däremot, tro det eller ej, min svärfar haft, som varandes ensamstående med fem barn i sina yngre år. ”Dom kommer aldrig förstå vad du menar.”, säger han i en frånvarande ton och med blicken fäst på TV:n när jag försöker redogöra för alla samtal med lärare om rätta kläder och läxläsningar. Sedan vaknar han plötsligt till, sliter blicken från TV:n, och höjer handen med ölflaskan i, i en manande gest och säger, med största allvar, ”Dom kommer _aldrig_ förstå, för det går inte att förstå hur det är att ha många barn om man inte upplevt det själv. Barnen måste hjälpa varandra för annars kommer det aldrig fungera.” och fortsätter förstrött medan han sjunker tillbaka mot soffans ryggstöd och återtar blicken mot TV:ns ljus med; ”Jag tror det är bra att växa upp i en stor familj, man lär sig ta hand om varandra, sån´t lär man sig inte nuförtiden.”

Det är underligt det där. Hur en person från en helt annan generation och med så diametralt andra åsikter och erfarenheter än vad man själv har, kan träffa så rätt ibland. För precis så känner jag också ibland, att barnen får ut något av att ha varandra i den stora familj vi är. Även om de emellanåt beklagar sig över antalet syskon, förfasar sig över tanken att få ytterligare ett småsyskon och suckar blängande på mig när jag kommer med argumentet att ”alla måste hjälpa till att hålla ordning när vi är så många som ska leva under samma tak”.

Jag tror ändå att de kommer ha nytta i livet av att kunna fungera i grupp, att kompromissa, att veta sina gränser mot andra. Och de kommer alltid ha varandra i vått och torrt.

Min man är inte lika övertygad, som varandes en av svärfars fem barn. Hans bild av en stor familj är allt annat än gullig och rosenskimrande när han berättar om hur det är naturligt att ryka ihop och slåss när man är uttråkad för det står alltid någon där som man kan slå och hur pengarna aldrig räckte till kläderna man ville ha för om en får ska alla ha. Barn nummer tre i skaran instämmer och önskar att hon inte hade några syskon alls. ”För då kanske jag skulle få ett Nintendo som jag önskar mig.”

Inte ens en ko är vad den varit... men nyfikna är de fortfarande!

Själv önskar jag mig mest lite lugn och ro ibland. Det kanske var bättre förr ändå, när barn lekte ute och mammorna hade ensamrätt på köket. Eller så är det jag som inte passar till livet som mångbarnsmamma. Å andra sidan vet jag inte om det är så mycket roligare att joura på midsommarafton heller så att fly till jobbets lugna vrå framstår inte som ett alternativt sätt att leva.

Det kanske finns nackdelar och fördelar med det mesta? Både nu och då.

Svart är inte en färg.

Förra sommaren skrevs det bland annat om föräldrar som glömmer sina barn i bilen och om hur sådana hemska saker kan ske. En förälder får aldrig glömma sitt barn en hel dag i bilen en varm sommardag, det får man bara inte. Och ändå händer det. En artikel beskriver osthålseffekten. Om hur man varje dag för samma sak så att det till slut blir en rutin man kan göra utan att tänka och vad som händer när något i rutinen ändras en dag. Som idag när jag åkte in till jobbet och lämnade pappan hemma med sjukt barn och dessutom skulle svänga förbi makens jobb för att lämna igen en nyckel. Det blev några varv i Östersunds alla rondeller kan man säga, vilket är lite jobbigt när man kör en stor illröd skåpbil för det blir så uppenbart vem det är som kör fel. För just så fungerar osthålseffekten, den får folk att göra sanslösa saker när de bryter rutinerna en dag. Som att glömma hämta barn på dagis, köra över en trillingvagn eller hitta sig själv på en skogsväg utan att ha en aning om varken var man är eller hur man kom dit.

Den senaste historien på facebook handlar om Meja, eller snarare Mejas pappa. Mejas pappa fick bara ha sin dotter i fyra år innan hon gick bort i cancer, en sjukdom lika hemsk som att man kan glömma barn i bilar. Mejas pappa vill ha hjälp med att sprida historien hur trasiga människor idag kan tvingas tillbaka till fullt arbete fastän de inte är fullt friska än och han är inte ensam om sin historia. Man skulle hoppas det, att det var ett olyckligt undantag men det finns många som hamnar i klyftan av kunskapsbrist mellan att ha koll på försäkringskassans regler, regeringens direktiv och hur sjukdomar fungerar. Vad regeringens lagar och föreskrifter gör idag är att beordra sår att läka fortare än vad de kan. Alla som har barn vet att skrubbsår på sommaren läker fort men att ett plåster ändå inte får såret att läka till kvällen. Då kan man behöva byta ut det färgglada plåstret mot ett nytt. Att säga till barnet att det blir till att vara utan plåster i morgon för då ska bara såret vara läkt tror jag få föräldrar skulle komma på att göra. Och ändå gör pappa Fredrik Reinfeldt just det. Beordrar folk att bli frisk fortare än vad som är möjligt.
Nu, ropar vän av ordning, finns det faktiskt undantagsregler att luta sig mot och ingen i Sverige står utan ersättning. Mja, det är inte riktigt hela sanningen och ersättningsbiten blir för lång att dra här. Men faktum kvarstår, att ha en normal kropp, som läker efter lagarna som naturen satte upp anses ändå många gånger vara just ett undantag, inte en regel.

Bloggen, xxx, tycker att Mejas pappa borde backa lite och inte hänga ut försäkringskassans handläggare eftersom det är politikernas ansvar att rätta till regler. Jag vet inte om jag håller med riktigt. Det är visserligen politikernas ansvar att hålla ordning i leden men det är också var och ens ansvar att rapportera om sådant som är fel. Ska Mejas pappa ensam slåss mot försäkringskassan och politiker lever vi i en värld som jag inte vill tillhöra för det skulle betyda att alla som tillhör svaga grupper, som inte orkar eller kan skrika, inte skulle bli hörda. Och det innebär också att de som är starka alltid kan trampa på dem som är svaga för att nå egen vinning. Därför är det lika mycket handläggarens ansvar att rapportera uppåt vad som inte fungerar i hennes jobb som det är de facebookanvändares ansvar som känner med historien att föra historien vidare.

Utan att avslöja hur jag kommer rösta i nästa val vill jag passa på att säga att lika dåliga som Moderaterna presterar i socialism, lika bra känner de till hur näringslivets alla labyrinter är förskaffade. För någonstans känner man sig själv bäst men marknadsekonomi botar inga sjukdomar och medmänsklighet driver inte in skattemedel från storföretag. Därför ser jag hoppfullt fram emot en samarbetande koalitionsregering efter nästa val. Jag tror det är dags att skrota dessa ensidiga regeringar och istället ta tillvara på vad var och en kan bäst.

När jag äntligen hade lyckats leta mig hem efter dagens förvirrade start hade maken fått iväg de andra barnen till förskolan, gett det sjuka barnet alvedon och satt igång att leta tid för besiktning till bilen. I vårt hushåll har vi nämligen uppdelningen att jag håller ordning på saker och ting och min man gör resten. Därför blev det jag som fick ta överlämningssamtalet mellan förskolan och skolan för den blivande sexåringen medan maken var hemma med sjukt barn samtidigt som han renoverade badrummet.
Under samtalet får man viktig information som vilken fröken barnet ska få till hösten och att de inte har så mycket att säga eftersom detta är tredje gången jag har barn som ska börja skolan så jag borde redan veta hur allt går till men har jag några frågor är jag välkommen att ställa dem.

”Vad blir det om man blandar ALLA färger?”, frågar den blivande sexåringen. Förskolefröken stannar upp i sin viktiga informationsöverföring och jag hinner tänka att den frågan borde verkligen en garvad förskolefröken kunna svara på. ”Jag vet faktiskt vad det blir” säger hon med en röst så får en att förstå att detta är något hon sett många gånger med egna ögon. ”Det blir SVART!”.

Så det, mina vänner, blir partiet jag röstar på i nästa val: Det svarta!

Korr: enligt min mening dock så blir det snarare en svart-brun-grå sörja om man blandar alla färger men det kanske finns ett sådant parti också lagom till valet…

En Gudomlig jämställdhet.

I senaste numret av Amningsnytt finns min blogg med bland ”fler bloggar som skriver om amning”. Nu skriver jag inte bara om amning men det är sant att det är inläggen om amning som ger de flesta besökarna.

Något jag tycker är roligt med Amningsnytt är att de har en feminist med som skribent. Feminister är nämligen några som ofta ger mig intrycket av att vara emot amning fastän jag ofta försöker påstå att de borde vara för amning.

Vi står alla lika inför Gud heter det. Och det må så vara som varje enskild människa. Men som kvinna och man då? Ser Gud med samma ögon på män och kvinnor eller tillåter han oss att vara olika? Och vad gör vi själva? Tillåter du dig att vara lik ditt eget eller det motsatta könet och vad är mest rätt?

Jag såg nyligen en serie som heter ”Bibelns mysterier”. En bibelforskare ville gå till botten med vissa av Bibelns texter. I ett av avsnitten tar programledaren upp den vågade frågeställningen om Gud en gång hade en fru. Frågan är tillspetsad såklart och tänkt att provocera. Gud står över genus, även om Gud porträtteras som en man. Men frågan är om det är Guds fel eller männens fel.

Nåväl, åter till programmet.

För länge sedan i ett fjärran land fanns avbilder och härledningar till en Gud och en Kvinna säger programledaren och försöker koppla denna uråldriga religon till uppkomsten av Gamla Testamentet. Efter programmets slut är jag fortfarande osäker på exakt hur programledaren lyckades visa på att det faktiskt fanns både en manlig och en kvinnlig gudagestalt i Guds rikes begynnelse. Däremot känner jag mig mer säker på att den kvinnliga förebilden fattas i både Gamla och Nya Testamentet. I många andra religioner finns olika former av fruktbarhetssymboler. Profeten Mohammed talade om kvinnans rätt i samhället och var, vad jag förstår, från början faktiskt en förespråkare för kvinnans rättigheter, även om hans utövare kanske inte riktigt följer det spåret i vår tid.

Mig veterligen saknas de kvinliga förespråkarna inom Kristendomen och som en av forskarna i programmet påpekade; Med formandet av _en_ allsmäktig Gud försvann också den förebild som kvinnorna kunde ty sig till när det gäller barnafödande och amning.

För var är egentligen amningen i Bibeln? Kvinnan döms att föda sitt barn under smärtor. En föga betryggande beskrivning för unga förstagångsmödrar skulle jag våga påstå. Och sen då, när amningen ska komma igång, vad har hon då att luta sig mot? Inte mycket!

Det finns korta beskrivningar i Bibeln över att amning förekommer. Men, undrar jag, var i denna heliga skrift kan kvinnan hitta tron på sig själv, förebilden av den fruktbara och livsgivande kvinnan? Hon är skapad av en man, blir havande utan samlag, föder barn under smärtor och när sitt barn under madonnaliknande former. Jungfru Maria avbildas visserligen med halvt blottad barm lite då och då men det är svårt att påstå att hon är en frigjord kvinna som ammar sitt barn med stolthet och egen fri vilja. Snarare gör hon det av plikt, det är ju Guds Son hon har fött.

Så, kvinna, av man är du född och en man ska du nära vid ditt bröst. Det är för mig vad Bibeln berättar om kvinnan som mamma.

Kan det vara så, att med framfarten av tron på Den Enda Guden försvann också en kvinnobild? Att någonting redan då förlorades till förmån för något annat?

Det är inte min mening att smutskasta tron på Den Enda Guden på något sätt. Man får inte glömma att den är sprungen ur en tid av svåra konflikter och krig mellan folkslag och att instiftandet av en enda, förenande Gud, säkerligen var till för att ena folken mot sina fiender och därför nog så behövlig. Men krig är oftast männens arena och det är inte svårt att föreställa sig att kvinnor och barn kom på kant.

Så amningen, mina vänner, är i högsta grad en jämställdhetsfråga att ta på allvar. Att skuffa undan en del av vår kropps funktion är att förneka oss själva och något som pågått länge nog nu. Det är en lika feministiskt allvarlig överträdelse som att sminka sig för att behaga män.
Kriget är slut och det är dags att börja leva igen!

Xxx

Är du smart eller dum? Sol eller storm?

Det finns få saker jag går igång på så mycket som trångsynthet. När människor sitter och häver ur sig elakheter baserat på deras egen suveränitet. Kommentarer som att man får skylla sig själv får mig att se rött eftersom de inte är annat än mobbing från någon som man har skäl att förvänta sig bättre utav.

Det handlar om utsatta människor i samhället. Och ordspråken från kloka människor som insett att alla inte är exakta kopior av varandra är många. Som att den utan skuld kastar första stenen och att gå i den andres skor.
På mina barns skola har de ett projekt som de kallar "dumpa ord". Det går enkelt ut på att man med ord som barnen kan förstå försöker leda dem till att sluta använda oönskade ord som "hora", "fitta" och "dumjävel". Jag är glad att jag inte är den lärare som har i sina arbetsuppgifter att skriva detta brev till föräldrarna där det även ingår att, på ett ödmjukt sätt, få föräldrarna att förstå att barnen har plockat upp dessa ord någonstans ifrån och att de därför själva är lika ansvariga som skolan i att få sina barn sluta använda dem.
Jag kan glatt konstatera att mina barn inte använder något av orden på listan. De är inte alltid snälla i sina kommentarer och kan bråka nog så bra men de går inte över gränsen.

Vart har vi hamnat i denna värld när det plötsligt är okej att gå över gränsen? Jag kanske har blivit en gammal kärring och moraltant men att sitta och racka ner på andra, vägra se till sin nästa och att berätta för sina barn vilka personer i byn man anser ska sitta ute i kylan tycker jag inte är vuxet. Mina 5-åringar beter sig inte så. Och då pratar vi om två femåringar med epitet som "tvillingar", "medlemmar i storbarnsfamilj" och "neuropsykiatriska funktionshinder i släkten", vilket borde göra dem mer benägna att inte hålla sig innanför normens gränser. Och ändå gör de det. Men mina bekantas bekanta gör det inte.

Det finns ett Stockholmsförakt på landsbygden. Och jag kan ge rätt i att det kan vara befogat ibland. Det är stressigt i Stockholm och har man aktivt valt att leva på landet förstår jag att man inte vill leva bland bilköer och allmän trängsel. Men då är vi åter där -att människor är olika. Och var någonstans måste den som väljer annat anses lägre stående? Var måste den som inte klarar att hantera samhällets krav, inte fick en bra uppväxt eller till och med blev sviken av samhället spottas på?
Det finns uteliggare i Stockholm. För den del av dem kanske det inte finns något alternativ eftersom de har en personlighet som gör att de inte kan bo i lägenheter. För en del har livet bara svikit dem rejält och alla utan starkt socialt skyddsnät kan hamna där.

Det övergår ändå mitt förstånd hur man kan se sina barn i ögonen och säga att det inte är rätt att de ska behöva bli mobbade om man själv tar den mobbandes attityd. Attityden att jag är bättre än andra, att andra inte har rätt till hjälp och stöd för att de inte fyller de krav jag ställer på hur ett liv ska fungera. Den som säger så har inte levt i mina ögon. Den som säger så har inte erfarenhet, inte heller intelligens nog att inse att det finns saker och ting vi inte kan styra över och att det var länge sedan vi tog klivet ifrån att jaga byten för att överleva.
Behöver du känna makt så ta makten över ditt eget liv och gör något åt det du anser är fel. För att ta ansvar innebär även att ta ordet för den som inte har något ord, att kämpa för rätten till varje människas åsikt även om man inte själv håller med. Att ta ansvar innebär också att man ser till sina medmänniskor och ger dem av sina mentala eller materiella gåvor om man anser sig mer lyckligt lottad än dem.
Den som raserar sin ekonomi behöver få lära sig bokföring och budgetering.
Den som ideligen hamnar i konflikt med andra behöver förstå att sol är starkare än storm.
Den som hamnar på gatan behöver en varm filt och ett mål mat.

Kan du inte bjuda på det du har till övers är du inte bättre än så. Jag kan bara lyckönska dig i livet och le bakom din rygg åt att du förmodligen fortfarande har många spännande steg att gå i livets utvecklande trappa för att kunna nå högre. Jag kan peka ut vägen åt dig men du behöver själv vandra den. Bollen är din, ursäkterna obefintliga.

Jag vet att du inte kommer läsa det här så till alla er andra vill jag avsluta med:

Vad kan Du göra idag för att göra en annans människas liv bättre? <3


Xxx

Nu är det krig som gäller!

Frågan om var mänsklighetens ondska har sin grogrund har länge upptagit min filosofiska hörna. Hur kommer det sig att krig finns, att det finns system som innebär att vissa människor har rätt att diktera livsvillkor för andra och att vi sprider mer negativa uttalanden är positiva?

Min man tycker om att se på krigsfilmer och det totalt övergår mitt förstånd hur någon frivilligt vill titta på hur man deltar i något som har som förutsättning att så många som möljligt ska dö, även om det är på låtsas just i filmen. Och varför krigar folk överhuvudtaget? Min man förstår inte frågan för han tycker krig är självklart. Ibland är krig nödvändigt. Jag vill ändå veta varför.

Nu rapporterar de om Lundsberg och deras straffmetoder. En vågad före detta elev uttalar sig och påtalar samtidigt det olyckliga i hur de som ska leda landet i framtiden där lär sig trycka ner dem som står under dem. Det tycker inte journalisterna är värt att rapportera om, de rapporterar bara om hur mobbingen är satt i system, inte vad den innebär i förlängningen. Om hur dessa människor blir mobbade och sedan lär sig att själva mobba som en självklar del i en samhällsstruktur där de, som chefer, ska leda andra människor. Hur fungerar det egentligen? Om de som styr ett land egentligen ser ner på dem de ska styra över?

För mig är all typ av makt densamma. Krig, mobbing, osympatiskt ledarskap. Men var kommer det ifrån och hur blir vi av med det?

Krig har funnits länge. Och när jag tänker efter inser jag ju att krig funnits väldigt länge, redan spartanerna hade fullt utvecklade krigssystem. När jag tänker på spartanerna så kommer jag att tänka på Grekerna samt hur människan förmodligen har krigat långt innan Sparta uppkom. Och i flera världsdelar har man krigat så det verkar vara något fundamentalt hos människan.
Jag kanske skulle nämna det. Grekerna var de som myntade ordet "Demokrati". Ja, inte i den stavningen utan i en mer grekiskklingande såklart. De beskrev demokrati och att det var en förutsättning för samhällets väl och ve. Nu tog inte grekerna med alla i sin demokrati eftersom kvinnor och slavar inte hade rösträtt men man kan se det som en start. Samtidigt tänker jag att krig och maktutövande fanns redan då demokrati uppstod så på något sätt kanske krig och makt är en mer naturlig del av mänskligheten än demokratin.
Kanske tänker jag helt fel. Kanske borde jag vända på mitt resonemang och tänka att grunden för människan är maktutövande, positionering och i ytterkanten krig. Och att godhet, demokrati och sympati och empati till sina medmänniskor är något vi behöver kämpa för. Kanske borde jag helt enkelt fundera över vad det är som gör att vissa människor faktiskt är goda, sympatiska och omhändertagande och inte sätter sig själva i främsta rummet på bekostnad av andra?

Katter slåss. Och de lever för sig själva.
Människan slåss. Och lever i stora grupper bredvid varandra.
Jag undrar vem som är klokast?

Om matens makt.

Jag lyssnar på Thåström. Av den enkla anledningen att jag tycker han är bra, förjäkla bra faktiskt. En sann poet, vars ord aldrig kommer dö ut. I alla fall inte i mina öron. I mina ungdoms dagar hade jag en flickvän som studerade till konstnär. Hon kom hem en dag och berättade om hur de diskuterad vad konst egentligen är och insett att konst är det man inte kan förklara eller beskriva. Konst bara är.
Alltsedan dess har jag försökt definiera konst. Eftersom jag är en människa av rim och reson och logik så vill jag gärna inte låta något inte ha en definition. Det är ingen lätt uppgift att definiera konst. Men man kan definera det som något som vi alla behöver för att väga upp all logik och reson vi vältrar och omger oss med. Vi behöver konst för att bryta upp gamla tankemönster, kunna se förbi våra egna gränser. För själens välbefinnandet och vår egen lycka. Konst är det fria och oväntade, det är gränslöst och icke exkluderande. Konst gör ingen skillnad på vem du är.

Min mamma är konst, en vandrande installation. Det blir åtminstone lättare att inte bli galen på människan om man tänker så för hon säger aldrig vad man kan förvänta sig. Hon har sin egen logik som ingen av oss andra i familjen har lyckats förstå oss på och inte heller kunnat ändra på. Det är som oraklet i Delfi, frågar man något får man själv lista ut vad svaret egentligen betyder.
Och jag tror att det är precis sådant vi behöver. För att bryta ner våra föreställningar om hur saker och ting ska vara, om vem som ska räknas och vem som ska trampas på. Vi människor omger oss så ofta med massor av underliga resonemang. Som att den som är utan jobb ska skylla sig själv, att den som vill vara hemmamamma för sina barns skull har en skruv lös och att svarthåriga invandrare egentligen är korkade även om man aldrig säger det högt.

Jag försöker bära min mammas arv och peta in lite konstinspirerade ord här och var i min omgivning. En del förstår precis vad jag menar och ler uppskattande, andra stannar upp en sekund för att i nästa besluta sig för att jag nog är korkad och inget att ta hänsyn till. Och sådant får man bjuda på om man ska gå konstens väg, det hör liksom till.
Och det är också därför vi behöver alla människor i världen. För skulle vi bara ha en hoper underliga konstnärer som gick omkring och gjorde oväntade saker skulle vi nog bli ganska less på konsten. Så alla de logiska, fyrkantiga människorna med portfölj i hand och blicken rakt fram behövs också. Inte för att det är de som på något sätt inbringar förutsättningarna för liv med sitt pengaskyfflande, även om de många gånger tycks tro så, utan bara för att omväxling förnöjer och vi trots allt har två hjärnhalvor; En kreativ och en logisk och föder man inte dem båda kommer den ena att förtvina och med en halv hjärna blir ingen människa lycklig.

Lycklig kan man dock bli av mat, om än kortvarigt och det var egentligen det jag hade tänkt skriva om innan jag hamnade på sidospåret. Om matens makt skriver SVD och kanske skulle vi springa lite mindre i ekorrhjulet om vi vågade se hur det vi stoppar i oss påverkar oss i slutändan. Samtidigt som jag tror att man kan komma långt med lite upplysning och en stor dos sunt förnuft. För att oroa sig för allt man stoppar i sig lär nog inte heller göra någon lycklig.
Eller som Thåström sjunger; "En lycklig människa vet inte på vem hon slår." Å andra sidan lär man snubbla om man blundar sig fram i livet.

Till höger i bild är människan ingen ännu lyckats förstå sig på till fullo.

Xxx

Kor och människor

Jag var på Skansen med min syster och två av mina barn för ett tag sedan. Det är inte lätt att få det rättvist när man har många barn men jag gör vad jag kan för att få det att fungera. 

På Skansen finns de berömda björnarna, en djurart som ofta kan stå och vagga fram och tillbaka när de hålls i fångenskap. Framförallt gäller det isbjörnarna, som inte längre finns på Skansen. Vaggandet är ett sk "stereotypt beteende" och är till stor del miljöorsakat. Man kan se samma beteende hos uppbundna mjölkkor då de kan rulla både tunga och ögon. Felet i miljön är att den inte är anpassad för djurslaget och miljön blir då stressande att vara i. På mjölkkor forskas det en hel del så där vet man att även andra faktorer spelar in eftersom inte alla uppbundna mjölkkor uppvisar stereotypa beteenden och en del kan fortsätta med dem även om de släpps fria. Forskarna har alla möjliga teorier och förklaringar till det här även om det i slutändan ändå handlar om att ändra miljön.

Jag har inte kor själv, men det är ett djurslag som det ingår i mitt arbete att träffa ibland. I och med det har jag själv fått observera dessa stereotypa beteendena ibland. Och nu ska jag bli sådär vetenskapligt inkorrekt, och på ren svenska "Säga vad jag tycker".

Jag tycker att kornas stereotypa beteenden ser ut som tvångshandlingar och jag har full förståelse för att de sysslar med dem. Jag skulle nämligen själv bli helt vansinnig över att behöva stå uppbunden dygnet runt 9-10 månader om året. För mig är det inte annat än ren djurplågeri. En ko må möjligtvis inte röra sig speciellt mycket under sin livstid men lite mer rörelseförmåga än så måste väl varje varelse ha rätt till?

Min slutsats är alltså att de har dessa beteenden för att överhuvudtaget stå ut i sin situation. Att de står med krypningar i kroppen och smått ångestkänslor och därför utvecklar en rad underliga beteenden för att klara av dagen. Jag gissar att dessa kor är kor som annars skulle sysselsätta sig rätt mycket; gå och bråka lite med sina kompisar, nosa på träden, frusta i snön, ta ett skutt då och då. Och jag gissar också att kor, liksom människor, har olika personlighetstyper varför vissa kor klarar bättre att stå still hela dagarna och andra inte.

Surikater attackerar en pumpa.

Sagt med viss ironi så är det tur för korna att kan man avla bort mycket och även personligheter och beteenden. Det kan man dock inte med människor i den fria världen. Människorna får istället själva ta ansvar för sina stereotypa och resultatlösa beteenden och blir till och med dem som själva få bära skuld för att de har dem. 

Det kan tyckas mig underligt hur man resonerar här i världen ibland.

Man måste passa på att fota när man åkt så långväga som till Skansen.

xxx

Veckans kortis

Angående Frankrikes införande av förbud mot att bära burka eller niqab på offentlig plats.

Det är inte att bära en burka eller niqab som är problemet. Problemet, och vad vi egentligen vänder oss emot, är tvånget att bära dessa klädesplagg. Det är det som Frankrike borde ha skapat tydliga lagar mot.

Earth Hour

Jag erkänner, jag släckte inte alla lampor under Earth Hour igår. Faktum är att jag inte släckte en enda lampa, jag stängde inte ens av TV:n. Förmodligen borde jag ha gjort det som en slags internationell symbolisk handling för att visa mina sympatier inför vad som håller på att hända med världen. Visa min goda vilja, mitt stora intresse och min autentiska medkänsla. Slå mitt slag för världen, medan den fortfarande finns kvar, rädda vad som räddas kan, sitta där i mörkret och tillsammans sträcka händerna mot skyn i gemensam sång utbrista "We are the world".

Jag släckte inte en enda lampa, jag satt där i mitt fullt upplysta hus, fullt av små dioder lysande i alla apparater, med mikron arbetandes för högtryck för att värma sena kvällssnacks och vällingflaskor och både tvättmaskin och torktumlare jobbandes nere i källaren medan jag skrev statusuppdateringar på facebook. Jag tror till och med barnens dator var igång.
Jag borde ha gått runt och stängt av allt, ha visat solidaritet med världen. Särskilt som jag verkligen är en ytterst solidarisk personlighet, som bryr sig om miljön. Varje dag tänker jag på miljön och miljöförstöringen och hur vi är på väg mot nästa istid. Om hur jag borde renovera klart det här huset och se till att sälja det innan jag blir för gammal så att mina barn slipper ärva ett hus, som plötsligt inte är värt ett ruttet öre eftersom tidningarna har slagit klorna i nyheten att Golfströmmen snart stannar och området här uppe i Sverige är helt värdelöst när det kommer till boendemarknadens priser. Så jag sopsorterar, lagar trasigt och ärver. Drar ner på energiförbrukningen allt vad jag kan gör jag också. Kanske inte så mycket för miljöns skull som för elbolagens förmåga att lägga hutlösa priser på el, men ändå.

Så jag borde ha deltagit. Men nu hade Sverige lagt in påbörjandet av sommartid samma helg, vilket gjorde att mina barn inte var speciellt lättövertygade när de skulle gå och lägga sig. Och deras läggtid inträffar vanligtvis ungefär vid samma tid som de hade förlagt Earth Hour. Så jag hade hela hemmet fullt av vakna barn, som gjorde allt för att slippa gå och lägga sig och i ett sådant läge ger man till slut upp. Ja, inte på miljön såklart, men på att försöka få dem i säng.

Jag gillar inte sommartid. Det är bara ett evigt ändrande av klockor och alltid är det en klocka där, som man inte kommer ihåg hur man ställer om och en klocka här, som man glömmer bort och hela tiden tänker att man ska ändra sen ända tills den plötsligt går rätt eftersom man bytt till vintertid igen. Värst tycker jag bilklockorna är. Min man tycker inte att man behöver ändra på klockorna för man vet ändå vad den är. Jag vet också vad den är, men jag klarar inte av att se klockor som går fel.
Överhuvudtaget gillar jag inte förändringar, som jag inte bestämt själv. Att flytta om soffan en gång i halvåret och städa skrivbordet på söndagar tycker jag kan vara nog.

Ibland har jag svårt att förstå mig på världen. Människor gör så underliga saker, hittar på grejer och ordnar, donar och domderar. Tänk att människor lägger ner mer tid på att skattefuska än att hjälpa en medmänniska. Nu tänker ju inte regeringen längre hjälpa människor i nöd genom att drälla ut en massa skattemedel på dem utan istället förlita sig på den privata sektorn till att lösa alla problem. Men under den socialdemokratiska regeringen kan jag tycka att skattefusk ändå kunde tas som den yttersta oviljan att göra gott för andra. "Jag tänker inte ge till någon och nu fuskar jag även till mig de medel som är tänkt att hjälpa utsatta".
Jag vet inte riktigt vad som hände längs vägen. Det är saligare att giva än att taga skrev någon under de barbariska åren då bibeln skrevs. Idag är vi betydligt mer upplysta men på något sätt så tappade vi medmänskligheten under resans gång. Om det var sossarnas fel för att de tog bort det egna ansvaret, storstädernas för att de gav oss möjlighet att gömma och glömma eller kapitalismens som den triggar hjärnans belöningsstystem och styr oss mot shopping och egen vinning låter jag vara osagt. Jag vet bara att jag trivs bättre i världen när jag får tro att alla gör vad de kan för att göra den bättre.

Så ni förstår, kära läsare. Att inte delta i Earth Hour var inte hur jag hade tänkt mig söndagskvällen. Faktum är att det var precis vad jag borde har gjort den dagen. Istället tog livet vid och ledde mig åt annat håll. Och någonstans spelar det kanske inte så stor roll så länge man vet vad man gör och vad som är viktigt i tillvaron. Det är bara så sällan man faktiskt gör det.

Sveriges ekonomi

Ett samhälle har enligt FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, art 25, skyldighet att försörja den som pga där nämnda laga förfall inte kan arbeta. Utförsäkringen i socialförsäkringen är ett brott mot denna skyldighet. Att folk som förpliktigas av samhället att delta i sysselsättningsaktiviteter genom tvång, inte blir erforderligt försörjda av samhället, är slaveri som strider mot artikel 4 i de mänskliga rättigheterna.

Tidningsartikel om inkomstklyftan i Stockholm

Ingenting

Det är jag. Det är hon. Den där tjejen från skolan. Hon som alltid stack ut, den udda, den om inte var som alla vi andra. Hon som aldrig brydde sig om hur hon såg ut, som aldrig var med fast vi ropade efter henne. Den som gick där för sig själv med huvudet sänkt.
Hennes föräldrar slår henne nog, hon är lite dum, korkad, tror vi. Eller om hon är överintelligent, det slår över till slut på sådana människor. De blir galna av alla tankar. Fattar hon inte? Att vi vill ha henne med, att hon ska bry sig, vara som vi? Varför ändrar hon sig inte hur vi än ropar och skriker på henne?
Fan, ska man se ut sådär? Klippa håret och ta på sig några sjyssta kläder -hur svårt kan det vara?

Undrar vad det blev av henne. Kanske försvann hon i den grå massan. Kontorist, eller sekreterare. Snäv kjol, stora glasögon och stripigt hår.
Nä, jag tror hon blev typ VD på något företag, eller massmördare. Hon var lite creepy faktiskt.

Det är hon. Det är jag. Mamman till den där ungen i klassen. Längst bak sitter hon för sig själv på föräldramötet. Lyssnar utan att tala med oss andra. Med rak rygg går hon fram till klassföreståndaren och talar om allt vi vill säga men inte törs. Det vi tänkte ta upp i föräldrarådet. Med myndig röst kräver hon svar på det vi klagar. Varför gör hon inte som vi?

Vad det blev av henne? Det blev ingenting. Hon är fortfarande den hon är, utan påverkan från dig och mig. I världen där hon lever finns bara en som bestämmer och avgör, ingen annan. Vad du än gör, vad du än säger står hon kvar där hon var.
Vad är det för idé att ändra på andra när du kan ändra dig själv?

Om mobbing, utanförskap och npf.

Årets första klagomål

Första klagomålet får rikta sig mot något jag irriterat mig på länge. En petitess månne, något bara en tant skulle irritera sig på. Men nu är jag snart tant till åren komna och tar mig härmed rätten!

Mobiltelefonernas inbyggda ordlistor!

Nu, i min senaste mobil, som ändå är förhållandevis ny förväntade jag mig att ordlistorna skulle vara kraftigt utökade och genomarbetade. Det tycker jag ändå man kan förvänta sig med tanke på utvecklingen telefonerna har gjort på den tekniska sidan.
Att "jaktplan" självklart fanns med i en av de första mobilerna med automatisk ordlista fann jag lite putslustigt. Att sedan "blöja", "dagis" och "tvätt" inte fanns med kunde jag också hålla inom gränserna för nybörjarfel.
Såhär 7 år senare skriver jag "mig" och får "MIF" som förslag. Är "mig" så ålderdomligt att man hellre förväntas skriva om en idrottsförening?! "Raring" blir "racing", "blöja" blir "vilja" och ett ord som "skrivning" och "aktiemarknad" finns med men inte "bakning".

Att lista ut vilken typ av människor som formulerar dessa listor är inte särskilt svårt.

Det var allt från gnällkärringen såhär första dagen på året. Nu ska jag gå och dra något gammalt över mig...

Aftonbladet

I gårdagens upplaga presenterar Aftonbladet listor med de högst betalda kvinnorna under 40 år i kommunen. Orsaken tycks vara en Läckbergs inkomst på 700 000 i månaden. Läckberg bor i Stockholm och jag bor i Norrland. Eftersom det finns många kommuner i Sverige finns bara norrlandskommunerna med i min version av Aftonbladet.

Lite nyfiken blir man ju. Vem tjänar miljoner varje år liksom? Kanske man känner igen något namn på listan? Döm om min förvåning när jag halkar förbi mitt eget namn! Visserligen under mina kollegors, men ändå på listan. Denna oväntade upptäckt fick mig att studera listan lite närmare.
Jag måste erkänna att summorna som namnen på listorna tjänade per år inte var särskilt hissnande. Det fanns ett och annat undantag, men det var enstaka. Har världen inte kommit längre än så? Än att kvinnor under fyrtio, det vill de fortfarande i barnafödande ålder, som tjänar mest i sin kommun inte tjänar mer än en vanlig löntagare? Min månadsinkomst i listan låg nämligen ungefär i samma nivå som alla andras i listorna och min lön vet jag med bestämdhet inte är långt ifrån en jourande elektrikers och det en elektriker tio år yngre än vad jag själv är (och för allas kännedom så jourar jag med).
Jag vet inte vad man ska säga efter en sådan upptäckt. Ska man skratta eller gråta? Vara glad för att man lever i fina Sverige där man får den stora äran att vara hemma med sitt barn det första året, bli tacksam över solidariteten från kvinnor utan barn som tar en likvärdig lön eller djupt ångra att man överhuvudtaget sänkte sig till att köpa en tidning helt utan grävande journalistik?

Kära Aftonbladet. En lista på vad kvinnor under fyrtio tjänar under ett specifikt år är enbart skandaljournalistik och leder oss ingenvart. Att däremot jämföra dessa listor med den manliga varianten och sedan en diskussion på det över skillnaderna hade gett betydligt mer.

När är det din tur?

Maktgalen

Jag funderar över det här med makt. Makt, maktens korridorer, maktspråk, maktkamp, övergrepp, kränkning, misshandel, trakasserad, kuvad, fångad, förtryckt, lägenhet, slagen, narcissism, mobbing, hat, skrämmande, ensam, rädd, skogsdunge, hotfullt, mörker, fly, ledsen, saknad, uppgiven, tom, utplånad, skal, bortglömd, undergång…  

Spirande, smygande, insikt, hårdnande, övertygelse, styrka, beslutsamhet, nydaning, motstånd, ignorera, allena, pånyttfödelse, förändrad, föralltid.

Vad får en människa att känna makt?

Jag frågar min 7-åring vad hon tänker på när jag säger ”makt”. ”Matte” och ”mat” svarar hon och mina tankar går genast till skolmatsalen och lärare.

Min man vill veta varför jag ställer frågan innan han utvecklar det hela till något om osäkra män och stereotypa arbetsplatser.

Makt kan vara en given, den kan vara något önskvärt eller ett vapen. Jag blundar och föreställer mig hur det skulle vara att känna makt.

Först känner jag mig viktig, stark och allvetande. Bakom slutna ögon höjs mitt bröst och det är jag som står i centrum, min vilja är vad som blir, ruset är nära. Gesterna är yviga och rösten hög. Långt därnere ser jag massan stå. Jag fortsätter och en smula ensamhet når mina tankar. Rösten ekar tom. Det är inget roligt längre, att vara bäst och störst. Känslan blir ihålig och meningslös om jag låter det fortgå.

Och ändå fortgår det.

Dagen når sitt slut och tandborsten snurrar på. Vad som inte lämnar mina tankar ifred är missbrukande makt. Då maktutövandet blir nedtryckande och förgörande. När euforin den ena känner blir tröstlöshet hos den andra. Spotta, skölja och så i med det där munvattnet som lämnar en bitter smak. Vad är det som gör att vissa inte känner eftersmaken? Är det brist på erfarenhet av att stå på andra sidan, den förtryckta sidan, ren okunskap. Eller är det för att slippa stå kvar där, på den utsatta sidan, som gör att man istället agerar utåt och skövlar allt i sin väg.

Nattetid har bebis har total makt. I en slumrande dvala är det han som sätter rytmen för när vi ska sova och vara vakna. I natt tyckte han att leka en stund under vargtimmarna var roligt. Upprepade väckningar nattetid är en tortyrmetod.

”Nä, nu får du ge dig innan jag kastar dig ur sängen!” säger min man barskt till bebis efter att bebis, för säkert tionde gången, kört sina vassa naglar i manens ögonlock. ”Bah!”, svarar bebis och min mans ansikte slätas ut i ett ömsint leende. ”Sova nu..” säger han milt.
Är det kanske där svaret ligger. Där kärlek till andra försvinner kan destruktiv makt ta vid. Ett hat sprungen ur misshandel och utsatthet, ett avståndstagande uppstånden från indoktrinerande överhuvuden eller ett vridet psyke där signalsubstanserna löper amok mellan nervtrådarna.

Att känna makt måste vara att inte känna glädje eller närhet till andra. Att känna makt är att ha ett odiskutabelt ansvar mot sina medmänniskor.

Några som kämpar emot destruktiv makt är Friends. http://www.friends.se/ De jobbar för att bla motverka mobbing i skolorna.
När jag gick i skolan sa min tyskalärare ofta att kunskap är makt innan hon slängde upp sin stora tunga väska med en duns på katedern. "Men det är tungt att bära runt på." la hon till sen.
Idag tjuvstartar jag tävlingarna. Först ut är fem läsekort för bebisar från Lär din baby läsa http://www.lardinbabylasa.se/
Vill du vinna dessa så kommentera inlägget och lämna en kontaktmöjlighet. Den här gången blir det Djurens vän, som blivit vald till kompisstödjare på sin skola som får avgöra tävlingen, som pågår till och med 30:e november.

Om Lars Ohlys uttalande om bröstpumpar

Lars Ohlys uttalande igår och även idag är ytterligare ett bevis på vad socialstyrelsen kom fram när de släppte senaste rapporten. Amning är på väg neråt.

Varför ska vi ha amning egentligen? Behövs den alls, är den något som bara militanta rödstrumpor och Amningshjälpen har hittat på? Och vad säger ett sådant uttalande, att kvinnor som vill amma längre är hänvisade till bröstpump och flaska, om partiets miljötänkande och syn på folkhälsa?

Det är ett faktum att amning är av godo för folkhälsan. En enskild kvinna eller ett enskilt barn kan må bättre med både flaska och ersättning. Men en politiker ska inte ta beslut efter enskilda individer. Deras beslut behöver vara välgrundade och gynna den stora massan. Är jämlikheten viktigare än hälsan och livslängden undrar jag också?

Jämlikhet är viktigt. Kvinnor som väljer amning har oftare har en högre utbildning och lever inte sällan i jämlika förhållanden och värnar om jämlikheten. Jämlikhet är inte hur ett spädbarn matas. Jämlikhet handlar om lika rättigheter, om lika lön för samma arbete, om att inte behöva halka efter i arbetslivet på grund av sina biologiska förutsättningar. Det är politikernas och arbetsmarknadens sak att hitta sätt att få in jämlikheten i arbetslivet oavsett om man får barn eller inte. Ingen ska straffas för förmågan att vara gravid eller amma. Jag är ledsen Lars Ohly, den går inte att ändra på. Att försöka motverka den är som att försöka få människor att frånsäga sig sin fria vilja. Dessutom lär det knappast vetskapen om att de flesta kvinnor kommer behöva ”pumpraster” lite då och då ge kvinnor en starkare ställning än vad föräldraledigheten gör.

WHO rekommenderar helamning i sex månader och delamning tills barnet är minst två år.

Dessa siffror är inte tagna från luften, det finns mycket forskning som stödjer de rekommendationerna. Forskning som visar ökad risk för övervikt vid flaskmatning, ökad risk för hjärt- och kärlsjukdomar vid utebliven eller tidigt avslutad amning osv. Man kan visa hälsofördelar för mamman om hon delammar under en längre period. Så det är långt mycket mer än rent vatten det handlar om när WHO uttalar sig i frågan. Det är ett hälsoperspektiv för samhället, för minskade sjukhuskostnader, för mer välmående människor, för ett friskare samhälle. Och då har vi inte ens berört det extra intag av BPA och andra ämnen, som blir risken vid ökad användning av flaskan. Eller de sociala aspekterna för de mammor som inte har råd med en bröstpump och BPA-fria flaskor eller som kanske inte kan pumpa ur. Vad säger vi till de mammorna för att undvika skuldbeläggandet?

En tredje och viktig aspekt är miljöfrågan. Att inte bara uppmuntra men även rekommendera användandet av bröstpump och, därmed, flaska anser jag är ett stort problem i det avseendet. Amningen är på nedåtgående som det är nu och om Lars Ohlys uttalande blir verklighet kommer det knappast hjälpa till att vända trenden. (Återigen vill jag påpeka att det är stor skillnad om trenden kommer till av människors fria val eller om den sker genom politikers styrning).

Bara för att ta några tankeexperiment. Ponera att flaskandet får ökad genomslagskraft redan från späd ålder hos barnet. Att föräldrar tänker att det är lika bra att vara jämlik redan från början. Barn som har flaskats har en tendens att välja flaskan framför bröstet och det är, de första månaderna, i mångas fall enklare att ge med flaska än att amma. Så risken blir stor att man helt övergår till att ge barnet på flaska. Det är också visat att spädbarn äter större mängder när de ges på flaska än om de ammas. Detta ser man både på viktkurvor och på faktiska mängdundersökningar. Vad händer med den mamma som försöker mäta upp barnets ständigt ökade krav på mängder genom att pumpa? Hur lätt kan det inte vara att ge upp pumpningen och helt övergå till ersättning? Jag vet vad jag skulle välja i en dylik situation. Om valet stod mellan en flaska ersättning eller sitta hemma och pumpa.

Ersättning görs av industrialiserad komjölk. Kor är en stor miljöbov, industrin likaså. Framställningen av plasten till alla de flaskor man behöver är knappast mer miljövänlig. Att de barn som behöver, ges ersättning behöver få bestå. Men varför vill Lars Ohly försöka få till en ökning i användandet av dessa produkter?

Den sista aspekten gäller de röstlösas; barnens. För Lars Ohlys uttalande är knappast i samråd med BVC. I åldern 8-9 månader, får många barn en närhetstörstande period då amningen har en tendens att öka, en del barn har inte ens slutat helamma vid den åldern. Varje barn är en unik individ och har rätt att få behandlas som sådan. Att tvinga föräldrar att dela på föräldraförsäkringen och neka de barn som behöver sin amning är lågt. Värna om det vi har istället. En fantastisk föräldraförsäkring som låter föräldrarna, de som besitter kunskaperna, besluta om vad som är rätt för barnen och familjerna.

Nej, Lars Ohly! Skippa uttalanden som baseras på din personliga erfarenhet från enstaka fall och låt dina uttalanden i fortsättningen vara grundade på vetskap och vettiga resonemang.

Det är tur man kan ändra sig: http://www.dn.se/nyheter/valet2010/ohly-tar-tillbaka-uttalande-om-brostpump-1.1165666