Hjälpmamman tyckte att när inte amningen fungerar kan man hobbyamma. Inte räkna antal gånger per dag som man lyckas, inte mäta hur mycket eller lite man pumpar ur. Så jag fortsatte om än lite mindre strukturerat.
När de var två månader blev jag intervjuad för en bok om amning. När jag läser stycket om mig själv nu så kan jag undra varför inte någon, någon gång, bara frågade vad sjutton jag höll på med. I boken berättas det hur jag sitter på golvet med mina barn, matar dem med flaska och pumpar ur bröstmjölk. För att jag inte har tillräckligt med mjölk till två.
Varför i hela friden sitter man bredvid barnen och pumpar istället för att låta dem amma ur det som finns och så fylla på med ersättning istället?
Så kom den där dagen. Dagen då jag bara var för trött, för lat, för att orka resa mig från den jättelika babyfilten i form av en bäddmadrass på golvet, för att göra iordning flaskor. Jag vet inte vad som visades på TV just då men det föreföll betydligt mer intressant än pulver och flaskor med för små hål för att någonsinn lyckas få allt pulver från skopan att hamna i flaskan och inte delvis på diskbänken.
Så jag satt kvar. Och tänkte att man kan väl använda bröst som napp och så länge de inte gallskriker så behöver jag inte resa på mig. Så där satt vi. Jag i skräddarställning och ett barn i taget i min famn medan det andra låg och vred sig i försök att vända sig från rygg till mage.
TV-programmet tog slut och ett nytt började, timmarna gick och plötsligt hade tre timmar gått utan att barnen hade gjort något väsen av sig. När den fjärde timmen närmade sig insåg jag att det behövdes en flaska var till dem. Men jag var förbluffad. Nästan fyra timmar! I nästan fyra timmar hade mina bröst fungerat utan problem!
Och jag kunde inte låta bli att undra hur lång tid vi skulle kunna hålla ut nästa dag. Och nästa... Det blev som en rolig tävling, ett försök, att se hur länge det skulle gå att hålla barnen nöjda bara genom att stoppa ett bröst i munnen på dem.
Så nästa dag ammade vi ända fram till tre på eftermiddagen och på tredje dagen fick jag en andra tredjedagsdepp när mjölken rann till.
På nätet sökte jag nu stöd i att våga släppa flaskan helt. Skulle vi klara att även nattamma? Många hejjarop från andra mammor på föräldraforumet fick mig att till slut våga ta steget. Av någon underlig anledning så ammade barnen oftast en och en under natten, sin dagsynkning till trots. Så på natten hade jag en tvilling på var sida om mig och liggammade dem en i taget. Det var bara enstaka gånger som båda vaknade och jag tvingades gå upp och sätta mig i soffan. Jag försökte liggamma båda men jag fick aldrig till det.
Eftersom vi tids nog insåg att barnavårdssköterskan som tyckte flaskbarn skulle äta var 4e timme inte var helt rätt ute hade vi redan flaskat fritt ett tag och lärt oss att våra barn äter ofta, ofta. Så att gå från flaskmatning var 20:e minut till att amma var 10:e kändes inte så jobbigt. Och tids nog drog de ut tiden till en gång per timme, vilket kändes som ren lyx. Jag kunde vara på öppna förskolan, amma och sen sitta och dricka kaffe med de andra i lugn och ro innan det var dags att amma igen. Jag kunde till och med ta bussen ner på stan för det var bara en färd på tjugo minuter. Och med en tvillingvagn var det en simpel sak att få med sig tvillingamningskudden i den breda varukorgen under vagnen. Utifall att, för oftast ammade jag dem en och en på stan. Passade på att amma lite i förväg, innan det egentligen behövdes, så de inte skulle börja skrika samtidigt. Men det var en trygghet att ha med kudden utifall att. För hemma ammade de alltid samtidigt.
Vid den här tiden skulle man börja ge barnen fast föda vid fyra månaders ålder. Så vid fem månader försökte vi ge dem gröt och blåbärspuré. Det gick sådär och ärligt talat var amningen mycket enklare än att försöka få två, totalt ätmässigt omogna barn, att äta. Så vi fortsatte att helamma tills de var sju månader. Då märkte jag hur amningarna kom allt tätare och när vi nu provade fast föda så gick det mycket enklare. De både kunde och verkade vilja svälja en liten sked mat här och där.
Vid dryga åtta månader fick nattamningen sig en törn när barnen plötsligt började vakna en gång i timmen. Tyvärr vaknade de inte samma timme så deras mamma vaknade en gång i halvtimmen. Inte för att jag vet vad som hade varit bäst; att vakna varje halvtimme eller tvingas gå upp med två babys en gång i timmen. Mitt mått var dock rågad och att behöva lyssna på enlingmammors klagan över att behöva vakna _varannan_ timme nattetid fick mig att känna mig mycket ensam. Vad ska någon säga när en tvillingmamma kastar sig in i diskussionen med en gång i halvtimmen? Hela konversationen dör liksom ut med något svart i ögonen hos enlingmammorna.
Så jag tog saken i egna händer och det enda jag hade hört talas om var att sluta amma. Men sluta amma ville jag ju inte, det var ju bara nätterna som fick mig gråtfärdig. Så kanske man kan sluta nattamma?
Sagt och gjort. Barnen och jag genomled en helvetisk natt där de i princip skrek sig igenom den och hade jag inte varit så totalt slutkörd som jag var hade jag gett upp på stört. Just då kändes det som pest eller kolera. Vaken mest hela natten fick jag ju vara oavsett. Efter det inträffade dock underverket att de faktiskt sov längre stunder under nätterna och allt var frid och fröjd igen.
Hade jag vetat då att beteendet hos dem var helt normalt för åldern kanske jag hade stått ut. Men vad visste jag då? Jag gjorde det som kändes minst dåligt just då.
Och så fortsatte vi. Ända till en ny graviditet fick mig att längta efter att få syskonamma. Den komplicerades dock av en kraftig lunginflammation och sjukhusvistelse. Min kropp orkade inte riktigt med och jag tog valet att sluta amma helt när tvillingarna var 13 månader.
Alldeles för tidigt enligt min åsikt men samtidigt mycket längre än vad jag trodde från början. Och det var med stolthet i rösten jag kunde säga att jag helammade mina tvillingar mellan 3 och 7 månaders ålder och sen delammade dem till 13 månaders ålder.
Och ska jag vara helt ärligt så blev det även någon gång efter det att lillasyster var född. För att de ville göra samma som lillasyster.
Då visste jag att det inte var någon idé eftersom vi hade slutat. Nu vet jag att det hade gått om jag bara vetat att man inte bara kan börja amma 2-3månaders utan även 2åringar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar