Hur ska man tänka som ammande under Ramadan?

Fuskar lite och lägger upp min tentamensfråga med svar som inlägg kring amning i fastetid. :)

En nyförlöst mamma med avsikt att helamma sitt barn enligt rekommendationen vill delta i Ramadan. Hon är övertygad om att hennes bröstmjölk inte kommer att påverkas av att fullt ut delta i Ramadan, som för henne och hennes familj är en mycket viktig del av deras religiösa tro. Hur bör man bemöta henne? I vilken utsträckning har hon rätt i sina tankar kring Ramadans påverkan på bröstmjölken?

En ammande kvinnas förutsättningar för att nå sina amningsmål har stor del i hur stödet omkring henne och förståelsen för hur hennes situation ser ut (1,2). För att veta hur just denna kvinnas uppfattningar kring religionen och amningen ser ut behöver man veta mer om vilka traditioner som tillhör just hennes muslimska lära. För Sunnimuslimen är en väl utförd amning att jämställa med martyrskap och för de flesta muslimska kontexter är amningen en plikt och något som kommer gagna kvinnan själv med framförallt barnet (3,4,5,7). Den muslimska läran beskriver olika sätt för kvinnan att hantera amningen och amningen under fastan så att både lösningar som att avstå fasta under amning och att låta barnet ammas även av en annan kvinna är möjliga (11,12). Koranen förbjuder att fastan utförs på ett sådant sätt att personens liv är i fara (10).

Kvinnan är nyförlöst och det framgår inte av frågeställningen om hennes mjölkproduktion har kommit igång ännu. För modern som fortfarande är i laktogenes I har jag inte lyckats hitta evidens för hur mat- och vattenintag påverkar mjölkbildningen eller mjölkens innehåll. För den senare amningsperioden (mogen mjölk) finns forskning som talar för att den totala mängden bröstmjölk som produceras kan minska vid kraftigt minskat födointag dock utan att själva innehållet i bröstmjölken förändras (1). Eftersom Ramadan nödvändigtvis inte innebär långtidssvält då födointag är tillåtet fram till dess solens första stråk åter är synliga (6) är det tänkbart att ge kvinnan förslaget att hon lägger upp sina dygn så de medger vila och ordentligt födointag förutom de, för henne, obligatoriska åtagande i och med fastan (11).

Den påfrestning som fastan i sig kan utgöra för en ammande kommer i form av hypoglykemi och med en ökad glukoneogenes och ketonkroppsbildning som följd. Detta gäller speciellt om fastan överstiger 30 timmar (8). Det katabola tillståndet påbörjas redan 4-5 timmar efter måltiden och är till viss del att ses som kroppens normala regleringssystem. Det katabola tillståndet är också associerat med hormoner som adrenalin och kortisol (9) och är som sådant tänkbart att påverka amningen negativt då utdrivningsreflexen hämmas av bland annat adrenalin (1). En hämmad utdrivningsreflex kan fördröja den viktiga fysiologiska ökningen av mjölkmängderna i början av amningen och på sikt försvåra amningen (1). Den mer uttalade hypoglykemin som fastande under amning kan innebära bör även beaktas särskilt för mamman med diabetes typ 1 då kombinationen av dessa två faktorer kan innebära hälsofara (1,8,9,11).

Kostrekommendationerna bör inriktas på att underlätta för kvinnan på bästa sätt. Sportdrycker kan påverka vätskeupptaget och kan därför vara att rekommenderas till viss del. Fett sänker magsäckstömningshastigheten och kan därför avrådas i början av fastans brytande för att underlätta för henne att få i sig tillräcklig mängd näring under dygnets mörka timmar. En god fysisk kondition underlättar en jämn nivå av blodglukos. I övrigt är förmågan att få i sig nödvändig mängd mat under en kortare tid på dygnet förenat med den mättnadskänsla individen känner. Mättnadskänslan kan påverkas av måltidens innehåll av fett, kolhydrater och proteiner. Det är dock inte helt klarlagt exakt hur detta sker och det tycks föreligga viss individvariation på hur vi reagerar (9).

Diskussion:
Av ovan framgår att diskussionen med mamman och pappan bör innehålla information om de eventuella negativa faktorerna som Ramadan kan innebära för just henne och hennes barn då Koranen påbjuder att fasta inte ska göras på ett hälsovådligt sätt. Vid diabetes typ 1 samt så nyförlöst att hon befinner sig i laktogenes I finns orsak att direkt avråda henne från fastan och råda henne att tillsammans med sin man, familjen eller Imamen hitta ett alternativ.
Man får ge henne rätt i att bröstmjölken inte behöver påverkas vad gäller innehållet men man bör upplysa henne om hur mängden bröstmjölk och amningen i sig kan påverkas.
Är hon i övrigt frisk och inga komplicerande faktorer föreligger så blir mitt råd att hon förbereder sig i tid om så är möjligt. Hon kan långsamt vänja in kroppen till en annan måltidsordning med målet att lägga ett frukostliknande intag vid fastans avbrytande under dygnet och en blodglukosstabiliserande måltid vid soluppgången. Hon kan också fundera över möjligheten att optimera sin fysiska kondition, inom rimliga gränser med tanke på hennes tillstånd, innan fastan för att underlätta mer stabilt blodglukos under den katabola fasen. Jag skulle också be henne fundera över hur hon kan lägga upp intaget av livsmedel utifrån hur hon reagerar på olika livsmedel samt utifrån eventuella kulturella faktorer i syfte att hinna få i sig nödvändig mängd och sort av livsmedel under den tid fastan medger födointag.
Bemötandet bör vara med respekt för hennes tro och kultur och med insikt kring hur viktig både amningen och Ramadan är för den muslimska kvinnan (förutsatt att hon är muslimsk, vilket inte klart framgår av frågeställningen).

1.  Riordan J., Wambach K. Breastfeeding and human lactation. 4th ed. Sudbury: Jones and Bartlett Publishers, 2010.
2.  Byström A, Janson E., Pihström-Axelsson M. Kulturella skillnader i amning (examensarbete, Amning och bröstmjölk 7,5p). Institutionen för kvinnors och barns hälsa, Uppsala universitet. 2010.
3.  Mission Islam. Advice for the new mother. Mission Islam nov 2013. http://www.missionislam.com/family/advicenew.htm (Hämtad 2013-11-25).
4.  Al-Islam.org. Chapter 8: After delivery. Ahlul Bayt Digital Islamic Library Project 1995 – 2013 http://www.al-islam.org/from-marriage-to-parenthood-heavenly-path-abbas-and-shaheen-merali/chapter-8-after-delivery (Hämtad 2013-11-25).
5.  IslamCan.com. Importance of breastfeeding a muslim child. IslamCan 2001. http://www.islamcan.com/raising-children-in-islam/importance-of-breastfeeding-a-muslim-child.shtml (Hämtad 2013-11-25).
6.  Qur´ãn. Surat Al-Baqarah 2:187. Quran.com. http://quran.com/2/187 (Hämtad 2013-11-25).
7.  Ertem IO, Kaynak G, Kaynak C, Ulukol B, Gulnar SB. Attitudes and practices of breastfeeding mothers regarding fasting in Ramadan. Child Care Health Dev. 2001 Nov;27(6):545-54.
8.  Mahmoud A. Mohammad, Agneta L. Sunehag, Shaji K. Chacko, Amy S. Pontius, Patricia D. Maningat, and Morey W. Haymond. Mechanisms to conserve glucose in lactating women during a 42-h fast. Am J Physiol Endocrinol Metab. 2009 October; 297(4): E879–E888.
9. Abrahamsson L., Andersson A., Nilsson G, Näringslära för Högskolan från grundläggande till avancerad nutrition. 6 uppl. Stockholm: Liber, 2013.
10.  Qur´ãn. Surat An-Nisã 4:29. Quran.com. http://quran.com/4/29  (Hämtad 2013-11-25). 
11.  UmmMaryam. Ramadan: Fasting for pregnant and lactating mothers. Islam is perfect. 2007. http://islamisperfect.wordpress.com/2007/09/09/ramadan-fasting-for-pregnant-and-lactating-mothers/ (Hämtad: 2013-11-25).
12. Qur´ãn. Surat Al-Baqarah 2:233. Quran.com. http://quran.com/2/233  (Hämtad 2013-11-25).

Semester!

Inget är som renoveringstider. Startar så snart man står med lånelöfte och påskrivna papper att man ska köpa hus i hand och slutar inte förrän man säljer huset till någon annan. Det går liksom alltid att komma på något mer som man vill/borde/måste göra och mellan de idéerna kommer allt det där som man verkligen måste göra med hus för att det inte ska falla ihop en dag.
Det lät så himla bra och hurtigt i våras när vi bestämde oss för att lägga semesterpengarna på renovering istället för att bränna upp dem på glass, dyra inträden och bensin. Att lägga pengarna på hemtrevnad, bara på oss.

Har jag berättat att vi går hos parterapeut. Min föräldrageneration hickar till när man säger ordet och säkert en del även i min generation. I åldersgrupperna under min är det dock få som reagerar nämnvärt. Möjligen att man får ett himlande med ögonen och ett "Önskar MIN också kunde följa med på sånt!" som svar. Vanligtvis går mannen dit för hennes skull och hon går dit för att han, en gång för alla, ska lyssna på vad hon säger. Vi går dit eftersom vi förstår att vi inte förstår varandra men vi inte riktigt förstår vad det är vi inte förstår. För vi vill ju förstå varandra.
Jag känner mig ofta som i den där scenen i filmen "Adam och Eva" där parterapeuten frågar om de vill ha pengarna tillbaka för den enda lösningen terapeuten kan komma på är att de borde skilja sig. Vi sitter där och pratar i mun på varandra och nekar till det mesta den andre tar upp och terapeuterna (vi har två) brukar snabbt gå över från att se intresserade ut till att mest se förvirrade ut. När vi sen står vid hissdörrarna ut får jag oftast dåligt samvete och önskar att jag tagit med en kaka eller nå´t åt dem. Stackars människor och behöva lyssna på oss i en hel timme!
Min syster är också less på att behöva lyssna på oss. Hon kommer inte gärna och hälsar på längre och jag förstår henne. Vi tycker såklart att hon borde komma hit så trevligt som vi har i vårt lilla hus med utrymme och allt medan hon förmodligen tycker det är skönt att ha semester utan ett gäng påstridiga syskonbarn och deras två gnabbande föräldrar.

För det är något med sommaren som kan få den bäste att ge upp. Någonstans mellan mygg, sol och bad, sommarpratare på radio och sena kvällar med lite extra gott framför sig smyger sig tristessen in. Tristessen av att se samma människor omkring sig från morgon till kväll, samma tankar och idéer som utbyts och samma åsikter som framförs gång efter annan. Barn som hellre vill följa med sin kompis till landet, makar som tycker fotboll är viktigare än ett glas vin ute på trappen och samma gamla köksduk som ska torkas av minst tre gånger varje dag. Det var inte riktigt såhär det såg ut i semesterdrömmarna man hade innan.
För även om man kommer iväg på en miljöbytande resa så är det fortfarande samma personer man omger sig med. Dessutom tar inte kraven slut bara för att tankarna på jobbet gör det för en tid. Man måste fortfarande ge sken av att ha det mysigt, härligt, fantastiskt och förträffligt.

Min man ligger i soffan och skrattar ljudligt åt en brittisk dokumentärkomedi om gnälliga tanter och jag tänker att han skulle bara veta hur det är att leva med en. Regnet öser ner utanför och inte ens katterna vill gå ut. Golvet borde skuras men det känns bara onödigt när alla springer ut och in utan skor hela tiden. Och när jag ändå lägger ner skurandet av golv passar jag på att lägga ner att få barnen att städa sina rum. Det har genom åren visat sig vara en omöjlighet beslutar jag mig för och får medhåll av en bekant som kikat förbi på en kopp kaffe. Hennes barn städar inte heller. "Men en dag flyttar de hemmifrån!", säger hon uppmuntrande och kastar ett leende över bordet mot mina sockerhungriga barn, som hoppas på en bullbit eller två.

Plötsligt kikar solen fram igen genom molnen. "Nähä, dags att fara innan nästa regnskur kommer!", säger min bekant och tackar för kaffet och från vardagsrummets soffa hör jag min man mumla för sig själv hur han ska passa på att ta in golvplattorna från bilen medan det är uppehåll.
Marken utanför är full av pölar och det tar inte lång tid förrän samtliga är förvandlade till ett vattenlekland av plaskande fötter. Jag står plötsligt ensam kvar i köket. Den där irritationen jag kände förut är också borta. Min första tanke är att jag borde gå ut och plocka av rabarberna men halvvägs genom tanken ångrar jag mig. För det finns ett måste som är viktigare än alla de andra och en förutsättning för att kunna göra något alls:

-Att göra ingenting.

Katter är förståndiga djur. Hela deras liv är som en enda lång semester.

En mammas funderingar

Kan man bli utbränd varandes en förälder? Utbrändhet har jag provat på, trots att diagnosen numer inte existerar. Det tycker jag är ett roligt fenomen egentligen. Ja, inte utbrändheten såklart men att man lagstifta bort sjukdomar är för mig, som medicinare, hysteriskt komiskt. Vad ska man ta bort sen? Bröstcancer, KOL...? Varför inte lite välfärdssjukdomar som hjärtinfarkt hos män? Jag kan se en rad satiriska teckningar framför mig när jag tänker på det för det hela är så befängt. Likaså är vårdens bemötande av vissa symtom också ibland. Som fibromyalgin hos kvinnor. "Du har ont, men eftersom vi inte hittar något med dagens mätmetoder så tycker vi att du sjåpar dig."
På veterinärsidan kan man bli anmäld och åka dit om man inte gör som djurägaren vill så där blir man oftast trodd. Sen brukar massmedia måla upp det som att veterinärer suger pengar ur försäkringsbolag men det tror jag faktiskt inte. Min känsla är att de flesta av mina kollegor bara försöker hålla ryggen fri så inte vår ansvarsnämnd kan ta oss. Där sitter nämligen lika många djurägare som veterinärer så utfallen tenderar att baseras lika mycket efter känslor som efter fakta. Dör hunden så är det lättare att bli fälld, oavsett om det var något man kunde rå för eller inte. Ungefär som landet i väst. Sandar du inte uppfarten kan inbrottstjuven dra dig inför rätta pga ett brutet ben. Man kan få nojjor för mindre av att jobba under sådana betingelser.

Så tillsammans med det, en arbetsgivare som inte riktigt har samma åsikter kring lagen som arbetstagarna vad gäller arbetstidsreglerna samt ett hemmaliv på svaj både här och där och ingen att vända mig till så började hjärnan till slut brinna upp.
Det finns dem som inte tror på utbrändhet. Det är säkerligen samma människor som inte tror på fattigdom. Människor som inte kan sätta sig in i andras situationer utan att ha upplevt dem själva. Människor tenderar värdera sina medmänniskor efter hur de själva är så vissa människor är övertygade om att alla andra ljuger och överdriver när de berättar om sina liv.
För den som tror på utbrända eller varit där själv kan jag dock berätta att det är allt annat än roligt. Man går runt som en fisk på torra land. Kippandes efter andan och febrilt simmande utan att förstå varför man står still. Som att gå i tuggummi. Ett mycket frustrerande tillstånd eftersom det kommer av att man hållt högsta fart en längre tid. Det är därför det kallas "gå in i väggen" för det är som att köra en formel-1 bil in i en bergvägg. Från högsta fart tar allt plötsligt tvärstopp.

Jag tror inte mina barn har bränt ut mig men jag vet att jag efter tio års föräldraskap börjar längta efter lite lugn och ro. Det är dagar som denna jag hittar mig själv sittandes bland bråten i källaren, som fortfarande inte är färdigrenoverad, med datorn i knäet och skrivandes i bloggen.

Det är underligt med barn. De förändrar verkligen ens tillvaro. När man sitter med magen i vädret har man en ganska klar bild om vad som komma skall. Amning, bebis, hemmaliv, barnvagn, prylar... allt det där som nästkommande år blir det mest centrala i ens liv tillsammans med blöjornas innehåll och barnets sömn (eller ickesömn). Sen kommer trotsåren, eller utvecklingsperioderna som andra föredrar att kalla dem. Tiderna när barnet testar ens tålamod och yttersta gränser och man på allvar funderar på hur det känns att bli galen på riktigt.
Med dem i backspegeln känner man sig sedan rätt säker som förälder. Barnet har lugnat sig och självförtroendet har fått sig en vitamininjektion och de första åren läggs till handlingarna när man rensar ur bebissaker och småbarnsgrejer. Ljuset i tunneln är nära tills den dagen man inser att ens söta telning är på väg att bli tonåring. Om du någonsinn undrat över om du kommer märka om ditt barn kommit i tonåren kan jag berätta för dig att det gör du. Den inträffar samma dag som dörren åker igen med en smäll och din rosenknopp är förvandlad till Supersurasunksara. Från den dagen är bergochdalbanan ett faktum och man går från att ha koll på läget och lagom distans till att vara färdig att ta ut all sparad ledighet man har och dra ut på jakt för här ska minsann tuktas!

Den läskigaste dagen i mitt föräldraliv var dagen jag insåg att mitt första barn (som inte är mitt egna men ändock fortfarande "liten" om du frågar mig) kommer fylla arton. Jag har logiskt förstått det men helt riktigt kommer jag nog aldrig tro på det. Den lilla lintotten kan aldrig vara vuxen redan. Och att hon skulle vara arton och förväntas klara sig själv i denna stora värld känns som ett hån från samhällets sida. Så elak mot ett litet försvarslöst barn kan ingen vara! Jag får hålla fast mig i soffkuddarna för att inte beställa första bästa tågbiljett och åka ner och börja laga mat åt henne och stoppa om henne till natten. Hur det ska bli när hon festivalat klart och ska bli vuxen på riktigt skjuter jag långt på framtiden. Hoppas bara hon inte kommer hem med en luns till karl!

Just nu fajtas jag dock fortfarande med mina tweenies. Alltför uppstudsiga för sitt eget bästa och stökar ner fortare än jag hinner städa upp. Yngsta barnets sena kvällsvanor känns inte heller tillfredsställande och jag finner mig själv göra både det ena och andra för att komma tillrätta med dem. Som en vidskeplig gumma blandar jag dekokter och anammar kvällsrutiner. Samtidigt är det inte riktigt samma sak. För någonstans vet jag ju att det kommer andra tider. Tider när han inte längre har babyhullet kvar så han får hållas.

När jag blev utbränd drömde jag hemska drömmar om död och mörka rum. Allt höll på att falla samman. Numer drömmer jag om flygplatser som inte fungerar och att flyga uppe bland molnen.
Det finns inga moln i källaren där jag sitter men jag längtar till den dag bråten är borta och tapeterna på väggarna är lite modernare. Varför inte en djup soffa med härliga stora kuddar och lite rogivande musik i bakgrunden också. Ett steg bort från kaoset i barnens rum.

Att bli utbränd är den hårda vägen att lära sig konsten att sakta ner i tid och ta konstpauser i tillvaron innan man fortsätter. Alla föräldrar behöver ett rum med moln att bädda in sig i när omvärlden inte riktigt ger det man behöver. Eller bara för att komma bort från barn och föräldraliv en stund så det åter får bli vad det var tänkt från början; Det bästa man gjort.

Om matens makt.

Jag lyssnar på Thåström. Av den enkla anledningen att jag tycker han är bra, förjäkla bra faktiskt. En sann poet, vars ord aldrig kommer dö ut. I alla fall inte i mina öron. I mina ungdoms dagar hade jag en flickvän som studerade till konstnär. Hon kom hem en dag och berättade om hur de diskuterad vad konst egentligen är och insett att konst är det man inte kan förklara eller beskriva. Konst bara är.
Alltsedan dess har jag försökt definiera konst. Eftersom jag är en människa av rim och reson och logik så vill jag gärna inte låta något inte ha en definition. Det är ingen lätt uppgift att definiera konst. Men man kan definera det som något som vi alla behöver för att väga upp all logik och reson vi vältrar och omger oss med. Vi behöver konst för att bryta upp gamla tankemönster, kunna se förbi våra egna gränser. För själens välbefinnandet och vår egen lycka. Konst är det fria och oväntade, det är gränslöst och icke exkluderande. Konst gör ingen skillnad på vem du är.

Min mamma är konst, en vandrande installation. Det blir åtminstone lättare att inte bli galen på människan om man tänker så för hon säger aldrig vad man kan förvänta sig. Hon har sin egen logik som ingen av oss andra i familjen har lyckats förstå oss på och inte heller kunnat ändra på. Det är som oraklet i Delfi, frågar man något får man själv lista ut vad svaret egentligen betyder.
Och jag tror att det är precis sådant vi behöver. För att bryta ner våra föreställningar om hur saker och ting ska vara, om vem som ska räknas och vem som ska trampas på. Vi människor omger oss så ofta med massor av underliga resonemang. Som att den som är utan jobb ska skylla sig själv, att den som vill vara hemmamamma för sina barns skull har en skruv lös och att svarthåriga invandrare egentligen är korkade även om man aldrig säger det högt.

Jag försöker bära min mammas arv och peta in lite konstinspirerade ord här och var i min omgivning. En del förstår precis vad jag menar och ler uppskattande, andra stannar upp en sekund för att i nästa besluta sig för att jag nog är korkad och inget att ta hänsyn till. Och sådant får man bjuda på om man ska gå konstens väg, det hör liksom till.
Och det är också därför vi behöver alla människor i världen. För skulle vi bara ha en hoper underliga konstnärer som gick omkring och gjorde oväntade saker skulle vi nog bli ganska less på konsten. Så alla de logiska, fyrkantiga människorna med portfölj i hand och blicken rakt fram behövs också. Inte för att det är de som på något sätt inbringar förutsättningarna för liv med sitt pengaskyfflande, även om de många gånger tycks tro så, utan bara för att omväxling förnöjer och vi trots allt har två hjärnhalvor; En kreativ och en logisk och föder man inte dem båda kommer den ena att förtvina och med en halv hjärna blir ingen människa lycklig.

Lycklig kan man dock bli av mat, om än kortvarigt och det var egentligen det jag hade tänkt skriva om innan jag hamnade på sidospåret. Om matens makt skriver SVD och kanske skulle vi springa lite mindre i ekorrhjulet om vi vågade se hur det vi stoppar i oss påverkar oss i slutändan. Samtidigt som jag tror att man kan komma långt med lite upplysning och en stor dos sunt förnuft. För att oroa sig för allt man stoppar i sig lär nog inte heller göra någon lycklig.
Eller som Thåström sjunger; "En lycklig människa vet inte på vem hon slår." Å andra sidan lär man snubbla om man blundar sig fram i livet.

Till höger i bild är människan ingen ännu lyckats förstå sig på till fullo.

Xxx

En avocadoplanta

Jag har en avocadoplanta som bara växer och växer. Först stod den på ett bord, tills den nästan slog i taket. Då blev den nerflyttad på golvet och där tänkte jag att den var säker. Men den bara fortsatte att växa och växa och snart var den uppe i taket igen. Då satte jag mig och googlade på avocados och insåg snart att något avocadoträd har jag alldeles för lågt i tak för att kunna ha. De blir nämligen 7-8 meter höga. På en annan sida läser jag vad jag skulle läst för länge sedan. De behöver toppas när de når kring metern. Min avocadoplanta var då över 1,5 meter. Det kändes hårt men till slut tog jag mod till mig och toppade den. Jag vet inte vad jag tänkte skulle hända men den sköt skott igen och fortsatte växa rakt upp. Så jag toppade den två gånger till med samma resultat.

Den här bilden är tagen för ca halvåret sedan.

Nu har den fått en ny, större, kruka och bokstavligen slagit i taket. Jag försökte ge bort den till Växtvaruhuset men de ville inte ha den när den var ogrenad. Min nästa plan är att låta maken sätta in ett fönster i trappen så den kan få ljus även om jag ställer den i källaren. Min man bara muttrade något om "klippa på mitten" när jag delgav honom mina planer. Men man kan ju inte ta död på något som har en sådan levnadskraft.

För rätt länge sedan läste jag detta blogginlägg:
http://hostlycka.blogspot.com/2011/03/om-matpyramiden.html

Det fick mig att åter fundera över vad som egentligen är naturligt för en människa att äta och hur den optimala kosten ser ut.
För mig som veterinär är det helt otroligt att vi människor överlever när man tänker på hur olika vi äter. En katt som man låter vara strikt vegetarian kommer att dö, ett marsvin som bara få pellets och hö likaså. En hund på ren köttkost kommer att bli sjuk och hur det gick för korna i England, som fick köttmjöl är sedan länge historia. Människan, däremot, överlever och lever gott på fruktdiet, vegankost, Atkinsmetoden. Kött, fisk eller vegatabilier som proteinkälla tycks fungera lika bra.

Människan är en art, som även återfinns över i princip hela jordklotet. Jag har svårt att komma på någon längre lista på djur, som lyckats bosätta sig jorden runt. Det skulle vara råttan och hunden möjligtvis.
Dessa fakta får mig att fundera över anpassningsförmågan hos människan. Den måste vara extraordinär. Att vi har kunnat invadera nya och åter nya habitat, slagit oss ner och lyckats överleva på vad som finns där. I Kina äter man ris, i Sydamerika majs och i Europa har vi våra sädesslag. Längs kusterna finns fisk och i inlandet blir köttet mer övervägande. Överallt dit vi kommer kan vi omforma våra kroppar till att leva på vad naturen bjuder.

På hund- och katt sidan är mat och foder stort. Ett flertal företag slåss om hundägarnas och veterinärernas gunst när det gäller att välja och rekommendera märken. Under många år har de propagerat för hur de testar, provar och analyserar för att deras foder ska bli fullkomliga.
Av detta följer även att man får gå på små trevliga kurser, som företagen anordnar, för att lära sig varför man ska välja just deras märke. På den senaste kursen slår det mig hur de plötsligt stoppat omega-3 i nästan alla hundfoder. Inte bara de vanliga, utan framförallt många av dem som är till för att underlätta botandet av sjukdomstillstånd. Hudproblem till exempel, något som är väldigt vanligt hos hundar.

En tiggande hund -fullt naturligt kanhända?!

Människan har ofta levt längs vattendrag. Vi har fiskat som en del av vår kost. Så omega-3 på humansidan är väl känt som något vi behöver få i oss för att må bra.
Hundar, däremot, ser jag sällan fiska. Även om det finns hundraser som mer än gärna kastar sig i vattnet, så är det långtifrån alla.

När jag sitter där i föreläsningssalen och försöker låta bli att påverkas av säljpratet samt få ihop det hur hundarna får tag på fisken så hör jag plötsligt min hundälskande pappas röst i bakhuvudet. Hans ältande om hur fel forskarna har haft, hur hunden har funnits vid vår sida bra mycket längre än vi först trott, och hur de är långt ifrån dagens vargar. Och plötsligt inser jag det självklara. Den naturliga kosten för en hund är det som är naturligt för människan. För hur har hunden annars fått tag på maten, om inte från avfallet deras husbonde lämnat efter sig.
Och just därefter hör jag försäljaren stolt berätta om hur de nu skiljt innehållet i kattmaten och hundmaten. Vari hundmaten innehåller omega-3 och kattmaten mer efterliknar innehållet hos en råtta.

Ibland är det nog lätt att traggla in sig i forskning och analyser. Det är kanske då man behöver lyfta blicken en smula och tänka mer fritt. Om hur saker och ting måste hänga ihop. Att hund och människa levt sida vid sida i massor av år och påverkat varandra. Kanske lärde vi hunden att adaptera och låta sig formas och hunden oss att jaga. Kanske den optimala kosten beror på vem man är och var man befinner sig på jordklotet. Kanske katter ska äta råttor och inte torra kulor och kanske avocadoplantor trivs på golvet i varma kök där både barn och vuxna kommer åt att vattna i krukan.

Fortsätter att kämpa emot sockerbegäret

Näst efter matberoende måste sockerberoende vara värst att drabbas av eftersom det finns överallt omkring en. Och det är knappast någon som tittar snett om man äter det mitt i veckan och mitt på dagen heller. Så länge det är inom normala gränser som en kaka eller sockerbit till kaffet, marmelad på frukostmackan eller en glass en varm sommardag. Så förrädiskt utplacerat vart man än går och istoppat matprodukter man aldrig kunnat ana. Det är en svår konst att försöka låta bli.

Jag har haft något av ett sjukuppehåll i bloggen efter att vi drabbades av en influensaliknande förkylning. När man just skiftat sin kost till mer hälsosam och sjukdomsförebyggande känns det naturligtvis extra nesligt att behöva bli sjuk. Men man får acceptera att även om mycket kan göras med kost så kommer vi alltid leva sida vid sida med virus, bakterier och andra infektionsämnen.
Trots detta finns en hel del studier som visar att motståndskraften, eller immunsystemet, jobbar bättre när man får i sig vissa nödvändiga näringsämnen. Andra ämnen kan lindra den inflammation, som virus och bakterier ger upphov till.

Just nu försöker jag bekämpa mitt sockerberoende med smoothies. Det fungerar hyffsat faktiskt. Så länge man har tiden att göra smoothies ska sägas. Det finns socker i bär och frukt också, det är dock ett annat sorts socker än det man vanligen hittar i muffins. Molekylerna ser olika ut och tänker man på molekyler som pusselbitar så förstår man varför vissa molekyler är farligare än andra. Eftersom de passar på ställen som ger dåliga följdreaktioner.
Lite grann hoppas jag att visualisering ska kunna hjälpa till att motstå sockerbegäret också. Att se de där hemska sackarosmolekylerna framför sig och istället välja de snällare fruktosmolekylerna.

Man kan förståss undra vad man gör med en hobby som tårtbakeri när man lider av sockerberoende. Det är lite dömt att misslyckas egentligen. Ibland önskar jag att jag kunde göra en sockerfri tårta. Jag försökte det en gång men den blev inte speciellt populär. Och ska jag vara helt ärlig tyckte inte jag heller att den var god. Istället för att ta bort det dåliga sockret kan man såklart peta dit mer nyttiga saker och ha i bär och frukt istället för sylt. Baka bottnarna på dinkelmjöl har jag också funderat på att prova. Egentligen kanske inte för att få till någon nyttigare tårta för äter man tårta har man oftast något att fira. Och de flesta firar inte varje dag och då kan man gott unna sig något speciellt.
Däri ligger kanske nyckeln i välmående. Att äter man bra mat till vardags så blir den där tårtbiten på festen just vad den ska vara -festlig. För festar man varje dag blir även festen en vardag och inte fullt lika rolig. Dessutom kan man bli sockerberoende och det är ett helsike att bli av med när det blir vardag.

Kvinnor med barn är mer sjuka.

Innan man får barn har kvinnor och män samma frekvens sjukfrånvaro rapporterar Aftonbladet. Efter att barnen fötts tar kvinnor större ansvar för hus och hem medan männen går till jobbet fastän de är sjuka sägs vara förklaringen.

Som medicinare måste jag undra var aspekten smittovägar finns i undersökningen. Kan det inte också vara så att kvinnor blir sjuka oftare när de har barn då de oftare är nära barnen än vad männen är? En snorig puss lär vara rätt smittsam har jag hört...

E621 eller C3PO -det är frågan.

På ett sätt är det skönt att ha drag av Asperger. För man behöver aldrig oroa sig för att inte ha rätt. Jag insåg det igår under ett samtal, som bla innehöll hur välstädat ett hem ska vara. "Men måste det vara så välstädat hela tiden då?", undrar min motpart. "Ja, för kvalster frodas i damm och dessutom är det risk för onödig mängd bakterier...", hör jag genast en röst i mitt huvud. Sedär, ett svar på allt! Jag hann hindra mig innan det slank ut ur munnen. Självklart var det snarare ett "Nej, du behöver inte alltid städa.", som min motpart behövde få höra istället för ett mässande om vad som händer om man låter bli.

De senaste månaderna har jag insett att jag, helt tvärtemot vad jag tidigare trott, faktiskt är väldigt långsint. Sådär så det kan hålla i sig flera år. Inte att jag går och är arg på någon under så lång tid, men jag hakar gärna upp mig på en sanning, som sedan får råda under lång tid framöver innan den kan omvärderas.
Som djungeln kring vad som är hälsosam mat och inte. Allt är fullständigt klart för mig hur man gör. Likt ett excelark har jag plottat in all kunskap jag fått längs vägen och värderat den till ett fungerande mönster. Socker är inte alls bra, skaldjur bör man äta emellanåt, broccoli hela tiden och en stor del av proteinintaget får gärna komma från bönriket osv.

Så för att fortsätta där jag somnade igår öppnades idag burken med räkor. För skaldjur ÄR bra, åtminstonde ett par gånger i veckan om man ska tänka på omega-3 mängden (som för övrigt inte ska överstiga mängden omega-6 per vecka -som om någon nu faktiskt skulle sitta och räkna på det). Det, tillsammans med lite annat nyttigt blev en fullständig måltid.
Döm om min besvikelse när jag, under tuggandets koncentration, hittar E621 på innehållsförteckningen till burken med räkorna i.

Jo, jag erkänner. Jag har woksås och chips
också hemma, förmodligen stuvade med glutamat
men jag låtsas helst inte om det för då kanske det inte räknas.

Förmodligen har frysta räkor ett billigare kilopris för jag har nästan aldrig köpt räkor på burk förut. Nu var de dock på extrapris så jag tog tillfället i akt och slog till. Smakförstärkare E621 låter vid första anblicken som en väldigt tråkig ingrediens. Kollar man upp den så går den även under benämningen Natriumglutamat. Natrium är ungefär detsamma som vanligt bordssalt men glutamat lämnar verkligen annat att önska än att det ska finnas i maten. Bara att ämnet är beroendeframkallande räcker för min del men man ramlar även på rapporter om andra negativa effekter med ämnet, som ökad risk för övervikt med flera.

Jag måste erkänna att mina kostkunskaper fick sig en törn där. I ett syfte att vara nyttig har jag istället dragit hem ett ytterst onödigt ämne. Nästan så jag ändå kan erkänna att man lär så länge man lever. Så ni ser, hur en strävan till hälsosamt leverne till och med kan göra en ödmjuk på kuppen.
Det är verkligen en djungel därute.

Semla -garanterat onyttig. Men god.

not. C3PO är en översättar-android figurerandes i filmerna Star Wars I-VI. Visste du inte detta redan var du förmodligen inte heller betjänt av att veta eftersom man bör ha ett visst sci-fi/nörd-intresse för att vilja se George Lucas klassiska filmer.
Gillar man dem kan man säkert se dem alla i sträck för att komma över eventuell glutamat- eller sockerabstinens.


-.

Man blir arg av abstinens.

Efter det där hemska programmet om epigenetik har mina dammiga kunskaper om kost och allmän medicin vaknat till liv. Så, jag gör (ytterligare) ett försök att sluta med socker. Nötter ska vara ett bra substitut.
Appropå epigenitiken och nyttan av att äta granatäpplen -gör inte det! Visste ni att granatäpplen bara innehåller kärnor? Och vet ni hur man mår i kistan efter att ätit ett par deciliter kärnor? Inte bra.

Att sluta med socker är lätt.
Halva dagen.
Sen börjar suget men det dämpas ganska lätt med en kaffe.
På kvällen blir det värre. Men det går att stå emot.
Efter en timme kan inte ens sysselsättningen av att försöka lägga sex barn för natten medan deras pappa är ute och skruvar bil (lång historia om varför en icke bilintresserad blir oljig och en bilintresserad värmer välling) förmå en att sluta slå i skåpdörrarna i jakt på något sockerlikt att stoppa i sig.
Som tur var hade jag tänkt utsätta barnen för att inte få godis som lördagsgodis och köpt en påse nötter (om ni ursäktar uttrycket).
*lättad suck*

Innan sinnet stillats av att ha munnen full av Willys nötmix hann jag dock skälla ut min man. Så han är fortfarande ute och skruvar bil...



Såhär tråkig att umgås med blir man av
sockerabstinens. Tom en rostig gammal
motor är ett trevligare sällskap.

 På P1 idag gick ett program där man diskuterade hur fyra barn är en ny statuspryl. Men det är fyra välskötta barn samt karriär därtill, annars är de inget att ha. Det är beviset på att man är en övermänniska.
Jag känner mig inte direkt som en övermänniska och när man hittar dylika kort i sin kamera är det lätt att förstå varför:

Jag tänker inte ens försvara mig.
Hans syskon fick också välja
själv och sedan äta sin glass och jag
har slutat orka med bråket det blir
om man säger nej...

Att en ettåring klarar av att dra en Magnumglass bara sådär är väl inget att skryta med direkt. Snarare en orsak för ettåringens mamma att dagen efter ta bort socker ur dieten.
Programmet på P1 missade jag dock. Så det var det med det glamorösa 6-barnslivet. Det blir inte många stunder över till en själv. Det är tur det finns webradio.

Frukost!

Såg ett program om epigenetik igår.

En närmare förklaring: Redan när jag gick min veterinärutbildning fick jag, som kuriosa (föreläsarna kastade in sådant ibland förmodligen för att studenterna inte skulle somna) veta att broccolo, morötter och brysselkål var bevisat cancerhämmade. Det var något ämne i dem som hindrade cancer.

Hur detta gick ihop med kaniners ofta kraftigt morotsinnehållande diet och deras relativt stora benägenhet att drabbas av just tumörer (som i sin elaka form kallas cancer -kräfta på latin) fick jag aldrig riktigt klarhet i.

Dock såg jag igår, ett program på Kunskapskanalen (japp! jag är nörd) om epigenetik och som slutkläm kom man fram till att granatäpplen, avocado och ...broccoli var bra för våra gener och bland annat hämmade cancer.

Broccolins fantastiska egenskaper kändes därmed rätt överbevisade så vad annat kan man välja till frukost efter att ha ätit resten av barnens chipspåse och sköljt ner den med en lika onyttig dryck dagen innan?