19 december 2012

Att medicinera för ADHD

Det var år 1999 jag började medicinera för min ADHD. Jag hade relativt nyligen fått min diagnos och såg med spänning och tillförsikt fram emot att liscensansökan skulle bli beviljad så jag skulle få börja medicinera med metamina. Då var det svaret på mitt krångliga liv. Allt skulle få sin lösning.
Att det skulle innebära mångt fler faktorer än jag då ens kände till visste jag dock inte.

När man börjar medicinera med ett sk amfetaminpreparat börjar man med en låg dos en gång per dag. Samtidigt får man ett protokoll där man ska fylla i tid när man tar tabletten, vilka effekter man känner av under vissa tidsperioder efter tagen tablett osv.
När man har lärt känna effekterna och även lärt sig känna när effekterna avtar får man antingen höja dosen något eller sätta in nästa dagsdos och får såledeles ta två doser per dag. Och så håller man på tills man empiriskt har fått fram vilka doser man bör ta vilka tider på dagen. För min del landade det på 2 + 1 + 1 +  ½ och tog ett antal veckor. Vid det här laget har man stiftat tämligen nära bekantskap med hur läkemedlet och man själv fungerar att jag inte oroade mig särskilt. Gladeligen åkte jag på festival med min nyvunna pojkvän. Och där, framför tältet i väntan på nästa konsert, kom hjärtklappningen. En riktigt otäck sådan och som avhjälptes något men inte helt av att promenera. Medicineringen avslutades tills jag kunde besöka min psykiatriker igen.
Där fick jag inse att jag inte skulle ha avslutat min antidepressiva behandling i tron att läkemedlet metamina skulle lösa samtliga av mina levnadshinder. Väl tillbaka på två olika läkemedel började metamina fungera riktigt bra.

Att vara gravid samtidigt fungerar dock inte fullt lika bra så två år senare fick jag åter avsluta medicineringen. Under själva graviditeten var det inte större problem, det var efter barnen var födda som symtomen återkom. Nu kunde jag inte börja medicinera igen förrän amningen också var avslutad så det dröjde ett tag. Jag kunde dock komma tillbaka på samma dosering som tidigare. Och den faktiska orsaken till att jag behövde påbörja medicineringen igen var mitt sk taktila försvar. Jag har alltid upplevt beröring som ofta varandes obehagligt och rentav outhärdligt. Att då amma ett barn, hur gärna jag än ville, gick inte efter ett års tid.
Vid det här laget hade jag också kunnat inse att medicineringen inte bara hjälpte mot min ADHD utan även mot de autistiska dragen (numer kallas de "drag av asperger"). Jag blev mer öppen och fick det lättare i sociala situationer och graden av, vad man skulle klassa som tvångsbeteenden, minskade kraftigt. Vad gäller mina ADHD-problematik var det framför allt att göra saker och ting i rätt ordning och blev lättare. Det och att tålamodet infann sig.
Jag hade också lärt mig att effekten av medicineringen höll i sig en tid efter det att man slutat medicinera. Min man, som också nu fått diagnos och medicinering, upplevde samma sak.

Teamet jag gick hos tyckte att liscenspreparat var krångliga så snart fick jag prova ritalin och concerta. Concerta är den långtidsverkande varianten av ritalin vilket innebär att ritalintiden bara blev en kortare inställningsperiod och concerta den nya medicineringen.
Om jag skulle jämföra metamina och concerta skulle jag nog säga att de var som natt och dag. Med metamina kände jag mig hel och fullständig som människa. Concertan gjorde mig någorlunda organiserad och så men det var något som fattades. Det var mer som att vara som en robot än en människa. Man fungerar men jag gick som i någon slags dvala som bara jag märkte av samtidigt.
Så jag bytte snart tillbaka till metamina efter några gångers tjatande.

Åren gick och barnen blev några fler. När sista barnet hade kommit hade även forskningen kring ADHD hos vuxna och medicineringen därutav gått framåt. Från tidigare uppmaning till icke medicinering under graviditet och amning kunde nu ritalin tillåtas under amning. Jag fick börja på en låg dos ritalin kortverkande tabletter och ta tre doser per dag. Samtidigt skulle jag ge akt på barnets beteende och påverkan. Barnet i fråga var över året och uppvisade mer påverkan om jag drack några koppar kaffe än om jag tog ritalin så jag fortsatte. Detta innebar att jag även kunde fortsätta med amningen. Att vara nära barnen på deras villkor och inte bara när det kändes okej för mig var inte någon konst alls med medicinering. Så äntligen kunde jag långtidsamma!

Jag har nu tagit ritalin tabletter i ungefär två år. Under den tiden har jag kommit mer överens med läkemedlet än tidigare men är fortfarande inte helt nöjd med det. Den positiva effekten efter att man slutat medicinera med ritalin, såsom jag upplevde det med metamina, infinner sig inte. Effekterna är istället snabbt på och sedan snabbt av och har man mycket omkring sig i livet och inte ständigt hinner med att känna efter är det lätt att missa att ta nästa dos. Jag måste ta den exakt efter känsla i kroppen. Tar jag den för tidigt blir effekten en överdosering som leder till total virrighet och tunnelseende. Tar jag den för sent blir effekten oftast att jag blir så tankspridd att det tar flera timmar innan jag kommer på att ta en ny dos.
Min kontakt i teamet föreslog nu att jag skulle ta depåtabletter igen. Jag har nu bara tagit dem en dryg vecka men måste säga att jag tycker de fungerar mycket bra. Det är svårt med doseringen på ritalin för den behöver vara så exakt. Jag tar nu en tablett och låg dos. Egentligen skulle jag kanske behöva 1½ tablett men eftersom det är kapslar kan man inte dela dem. Och skulle jag ta två skulle det förmodligen bli en överdosering, vilket skulle få mig att må dåligt hela dagen. Så jag får istället välja att leva mitt liv lite mindre intensivt än jag hade velat.

Något annat, som både min man och jag har upplevt, med medicinering av dessa preparat är vikten av att äta och dricka. Eftersom hungerskänslorna försvinner, speciellt i början av medicineringen, är det lätt att glömma bort att äta. Detsamma gäller törst och dricka. Vad vi upplevt är att man, vid för dåligt intag av mat och dryck, hamnar i en situation där medicinen inte hjälper. Det är som att inte ha tillräcklig effekt och tar man en ny dos hamnar man bara i överdosering.

Vad jag egentligen vill med detta inlägg är att föra ut en tanke om att medicinering med amfetaminpreparat är en svår balansgång. Och om barn som medicineras känner som vi har gjort är det en mycket knepig situation där barnets åsikt måste tas på största allvar. Är du förälder till ett barn som medicinerar amfetaminpreparat skulle jag ge rådet att aldrig vifta bort vad barnet säger om sin medicinering.
Dessutom vill jag också ge en personlig erfarenhet av att man inte frivilligt överdoserar dessa preparat, som många människor tycks tro. Har du en neurpsykiatrisk diagnos så överdoserar du inte amfetaminpreparat. Jag har även pratat med fd narkomaner som har självmedicinerat med rent amfetamin och även de säger att de aldrig tog några stora mängder. De tog alltid mycket, mycket små mängder. Så överdoserar du eller tycker att överdosering är självklar vid medicinering med amfetaminpreparat så har du förmodligen inte en neuropsykiatrisk diagnos!

1 kommentar:

  1. Vad intressant! Nu har jag fått en rejäl genomgång och lärt mig jättemycket! Tack så hemskt mycket.
    God Jul!

    SvaraRadera