Idag är en bra dag att dö för amningen.

Jag ser filmen "Joe Black". Jag tror att man måste ha tänkt tanken att man faktiskt ska dö en dag för att få full behållning av filmen för jag kan då inte komma ihåg att mina tårar rann förra gången jag såg den. Det är något väldigt avgrundsliknande i att med ödmjukhet acceptera och välkomna det som komma skall.
I en sekvens i filmen säger huvudpersonens svärson att man måste berätta om sina mörka hemligheter till den man vill känna total tillit till. För om man själv berättar allt som är hemligt kan ingen avslöja dig.

Jag skrek på mina barn i morse. Alltså inte höjde rösten utan verkligen skrek. Den totala morgonstressen genomsyrade varenda cell i min kropp och fick mig att se rött när barnens idrottsschema visade "längdskidor" där på morgonen efter en sen jobbnatt.
Jag tror inte att jag har så många hemligheter. Jo, några kanske, men jag uppfattar mig själv som en väldigt öppen person. Sen måste ju andra människor lyssna på en för att man ska kunna få sina hemligheter hörda och det tycker jag inte alltid är fullt lika enkelt.

Jag engagerade min man för en föreläsning på en så kallad länssamordnarutbildning, som Amningshjälpen anordnade förra helgen. Han skulle föreläsa om organisationskunskap för att ge länsgrupperna verktyg att jobba med för att kunna nå dit de ville. Sen om det skulle utmynna i organiserade provskrivarhelger eller godare fika på träffarna var egentligen mindre viktigt.
Min man tog tag i uppgiften med stort allvar och förberedde sig noga. Kvällen innan satt han vid datorn på hotellrummet där han plötsligt utbrister med bekymrad min; "Jag vet faktiskt inte hur jag ska klassificera er förening. Den passar inte in någonstans..." Och efter en stunds paus upprepade han sig med ett förbryllat skratt. "Den passar faktiskt inte in någonstans." och hans blick börjar anta en något desperat antydan.
Just då var jag mer intresserad av att helgen skulle löpa på utan större störningar men min mans ord fick mig att lyfta blicken en smula och titta på deltagarna, var för sig. Vilka var egentligen där och vad hade de gemensamt? Ett intresse för amning såklart men utöver det? Många av medlemmarna har själva slutat amma för länge sedan och ändå är de kvar. Inte heller kan rådgivarrollen förklara varje människas engagemang fullt ut i denna förening.
Det är en brokig samling människor som en efter en spontant samlas kring ett av borden i fikarummet senare på kvällen. Sorlet från konversationen hörs ända ut till hotellets reception. Uppenbarligen finns något gemensamt för timmarna går utan att någon väljer att avvika för sömnens värld. Amning är på tapeten men inte bara. Allt mellan himmel och jord avhandlas och alla verkar bara trivas i varandras sällskap.

Väl uppe på hotellrummet igen fortsätter min man sina förberedelser. Han pratar sig varm för sponsring och om hur vi borde söka sponsorpengar från Landsting och företag. Jag ser framför mig hur en grupp medlemmar från Amningshjälpen ska gå upp på Landstinget för att söka pengar. Det finns bara ett slut på den historien och det är ett trött "Nej".
Jag tycker amning är viktigt och kvinnorna som vill amma tycker amningen är viktig. Många inom vården tycker också att amning är viktig men någonstans där tar det stopp. För cheferna som ska ge vårdpersonal resurser att kunna amning och kunna ge stöd till mammorna och politikerna som ska ge cheferna resurser att hjälpa sin personal tycker inte amning är viktigt. Sådär politiskt korrekt så tycker de det men inte i handling.
För vi säger gärna att mammor har rätt till bra stöd, rätt till fria val, rätt att bestämma över sin kropp men vi vill helst inte leva upp till det. För det intresserar oss inte vad de egentligen gör. Inte ens kvinnorna själva tycker att kvinnor ska få bestämma över sina egna kroppar. Amning görs istället till något kontroversiellt och debattbart. Något man får tycka till om och som den Riktiga Kvinnan helst vänder sig emot. Man FÅR amma men amningen tillhör en undanskymd fas i livet som är jämställd med madonnan.
Den ammande kvinnan är madonnan. Och den icke ammande kvinnan kan gärna beskyllas för att hon inte underkastar sig madonnabilden men faktum kvarstår. Att amma är att ge upp sin kropp för något annat, att inrätta sig i ledet av att vara underlägsen och moderligt präktig. I amningen finns kvinnorna som inte vill bli något i världen.

En gång i tiden försökte jag mig på att vara man. Jag trivdes aldrig i kostym så jag lade ner den idén rätt snart men har samtidigt aldrig lyckats hitta mig själv i bilden av att vara kvinna heller.
Ibland har jag tänkt att det kanske inte var förmågan att vara man det var fel på utan kostymen. Men samtidigt har jag svårt att känna mig hemma i mansstrukturer överhuvudtaget. De blir lätt enkelspåriga och testosteronbetingade. Inte heller i kvinnans värld med sociala mönster, vara vacker och förälska sig i män och delta i männens värld kan jag hitta mitt rätta jag.
Däremot sällar jag mig gärna till kategorin att jag duger som jag är, att min roll som mamma är viktig och att amningen är lika självklar som att ha skor på sig på vintern. Det är för mig totalt obegripligt att vårt samhälle är så icke anpassat till barn. Vi har ju alla varit där och vi sägs vara empatiska varelser med förmåga att minnas så vi borde se barnen som en självklarhet. Och det borde vara otänkbart att inte barnen ska vara med där samhället och livet i övrigt finns.

Kanske är jag en kvinna som vägrar vara kvinna? En som finner det ointressant att underkasta sig alla kvinnliga attribut och förväntningar och istället är den jag är.
När jag var kring 20 arbetade jag på ett terminalboende. Där bodde gamla bortglömda människor i väntan på döden. Det jobbet fick mig att fatta ett livsbeslut; Att jag aldrig ska ångra något på min dödsbädd. Att jag ska göra mitt bästa och förlåta mig själv när saker och ting inte går vägen och att jag bara ska göra det jag tycker är viktigt och värt att göra och inte underkasta mig andras livsvärderingar.
Kanske, och jag tror faktiskt att så är fallet, är det just den filosofin som förenar många av medlemmarna i Amningshjälpen. Här finns kvinnorna som vägrar vara något annat än sig själva. Men kvinnor som vägrar vara något annat än sig själva skrämmer. För samhället vill helst att kvinnor fogar sig i leden och ställer upp på den bild som finns. Kvinnor som inte gör det bespottas och tycks illa om. Jag behöver bara säga ordet "Rödstrumpor" så förstår alla vad jag menar. Vad var egentligen fel med dem? Att de ville ha en friare värld för kvinnor eller att de hotade bilden av Kvinnan? På samma sätt hotar den ammande platskrävande kvinnan bilden av hur Kvinnan bör vara.

Jag förväntar mig inte att det ska gå att förstå detta. För samhällsstrukturerna man har växt upp i är mycket svåra att se förbi men jag tror du kan hålla med mig om att feminism inte alltid är rumsrent. Och därför förvånar det mig starkt att feminister idag har mage att bespotta kvinnor som vill amma med samma floskler som patriakatet och deras kvinnor vill slå ner på Mammor som vill amma: att "Alla kan inte amma och det är minsann inte så lätt!".
Nej, det är inte lätt. Och man har rätt att välja något annat. Men att kräva ammande mammors tystnad i något slags systerskap för kvinnor som inte ammar är inget annat än ett fortsatt kvävande av Kvinnor som vägrar inrätta sig i leden av att hålla käften och vara söta. Det är inte vi som är söta det är våra barn som är det! (och vår bröstmjölk!!).

Så skit i vad omgivningen gör eller säger för det är din förbannade rätt att få finnas till och göra dina livsval oavsett i vilket kön du föddes! Och den dagen Kvinnan, som föddes i en manskropp kan amma sitt barn på stan utan att få annat än gillande blickar ska vara dagen då jag kan dö i frid.

Att få ett andra tvillingpar.

Det är (nästan) alla tvillingföräldrars skräck att upptäcka en ny tvillinggraviditet när man vågat bli gravid på nytt. För många vill gärna ha en bebis till men inte två.
Men sen finns det de där undantagen. Vi som fick tvillingar och inget annat hellre vill än att få en ny uppsättning. Det går inte att förklara varifrån en sådan besatthet kommer men när ultraljudet visade en ensam stackars bebis i graviditeten direkt efter tvillingarnas var jag glad att det fanns någon mer som kunde förstå besvikelsen i att bara få en. Någon man kunde prata med om hur ensam den lilla stackarn såg ut där på skärmen. Helt ensam i den stora svarta massan av fostervatten. Carola förstod.

När man har tre barn och planerar det fjärde kliver man över någon sorts gräns. Från norm till massa. Så det tog ett tag innan vi vågade ta steget och åter hamnade i väntrummet på kvinnokliniken. Där satt vi och spanade in de andra. Mitt i karriären, tittandes på klockan och ville mest få det där ultraljudet gjort så vi kunde rusa ut till våra liv igen. Det tog tid, mer tid än jag hade räknat med.
Man kan inte göra så mycket i ett väntrum annat än att sitta ner. Att oroligt vanka runt passar sig inte riktigt förrän man har en ordentlig mage och åtminstone kan låtsas att man har foglossning. Så jag satt där och blundade och försökte låta bli att stressa upp mig för allt jobb som inte blev gjort så länge jag befann mig på denna plats.

Det var då jag för mitt inre såg jag den. Ultraljudsskärmen med sitt svartvita flimrande. Och där, mitt i flimret, fanns två runda cirklar.
En stund senare såg jag den igen. Bilden av två huvuden på en ultraljudsskärm, bara det att den här gången blundade jag inte. Det var en riktig ultraljudsskärm jag stirrade på.

"Ja, ni ser väl vad det är?", sa läkaren något förstrött och knappade på maskinen och fortsatte sin undersökning. "Jaha… Nej, det är bara två.", fortsatte hon innan hon tittade upp över glasögonkanten. "Ja, vi väntar på nästa trillinggraviditet förstår ni, men det här var ju bara tvillingar och allt ser bra ut", avslutade hon med ett milt leende.

Vi satt som två stumma statyer. Vad säger man liksom? Det passar sig inte att bli lika chockad som första gången när man redan har ett par hemma. Och att spela cool kändes inte heller helt rätt för det var ändå ett ANDRA tvillingpar. Så vi sa ingenting på en lång stund tills min man fick fram frågan; ”Är det någon pojke därinne?”
Nog för att man får ge honom dispens att få fråga med fyra tjejer redan i sin barnaskara men jag tror inte att det egentligen var det viktigaste för honom just då.

 Försenade från våra liv som vi var skyndade vi iväg, var och en till sitt och jag blev, för varje steg, alltmer övertygad om att detta var inte någon konst. Jag hade ju varit med förr! Dessutom hade jag turen att hitta ytterligare en andragångs-tvillingmamma på ett nätforum och tillsammans övertygade vi varandra att detta var rena motorvägen. Nu var det bara det att denna mamma fortfarande var hemma med sin förra och ganska snart blev sjukskriven medan jag jobbade jourer, jagade vikarier och möblerade om på jobbet. Redan från v.13 fick jag sammandragningar som gjorde att jag var tvungen att fysiskt stanna upp. I v.18 sprang jag och pudrade näsan så ofta att praktikanten på jobbet fick säga åt mig att jag hade uppenbara symtom på urinvägsinfektion. En sticka senare kunde jag konstatera att hon hade rätt. Nu ska man dock inte vara den som är den när man arbetar inom gebitet medicin och dessutom är världsvan att vänta tvillingar. En snabb tid hos farbror doktor, berätta hur det stod till och så skulle det hela vara avklarat.

Doktorn visade sig vara en barnmorska på förlossningen och som tittade misstroget på mig. De hade fullt och hon undrade vad jag gjorde där medan jag undrade tillbaka varför i hela friden de kollar efter urinvägsinfektioner hela tiden när man är gravid om det inte betyder något. Varpå jag får veta att man kan få prematura sammandragningar av urinvägsinfektion. ”Men! Det har ju jag!”, utbrast jag. Lite glad över att faktiskt passa i mallen. ”Gör de ont?”, frågade hon och det kunde jag ju inte säga att de gjorde. Jag kunde inte gå när de pågick men ont? Neeej.
Barnmorskan tittade stressat på sin klocka och tyckte att jag kunde gå så kunde de ringa om det behövdes.

Med ett sådant svar beslöt jag mig för att jag nog var lite sjåpig ändå. Och sjukskrivning hade läkaren sagt att jag kunde säga till om själv så det behövdes nog inte heller.
Veckorna gick och jag jobbade på som om ingenting hade hänt. Köpte hus, planerade utbyggnation och flyttade gjorde vi naturligtvis också. Vi såg knappt varandra och det enda jag märkte av graviditeten var att jag inte nådde ner i kyldiskarna på Willys.
Tvillingarna låg ansikte mot ansikte med varandra denna gång och kändes knappt av. Till skillnad från de förra som låg med armar och ben mot livmoderväggen och rörde sig hela tiden.

I v.31 var jag och storhandlade när allt plötsligt blev väldigt jobbigt. Det var med nöd och näppe jag packade kassarna, lutade bilens stolsrygg så långt bak jag kunde och körde hem. Väl hemma var sammandragningarna ordentligare och betydligt mer frekventa. Men de gjorde fortfarande inte ont.
Till slut tvingade min man mig att ringa förlossningen för att åtminstone fråga. En snäll och undrande barnmorska svarade i andra änden och tyckte att jag kunde ju komma in om jag vill så kunde de kolla upp mig. Jag funderade över erbjudandet och beslöt att strunta i det. Det skulle nog gå över med lite vila.

Morgonen efter var sammandragningarna över och jag hade min första sovmorgon på länge. Tyvärr varade den inte så länge eftersom en varm stril plötsligt gjorde sig till känna över mitt lår. Blod. Rent blod.
Nu förstod till och med jag att man måste ringa och kolla. Vad som hade tänkt att bli ett rådgivningssamtal blev en mycket stressad barnmorska som med allt lugn hon hade kvar sammanbitet utbrast ”Vi trodde du skulle komma in igår, vi väntade flera timmar och undrade vart du hade tagit vägen!! Den här gången MÅSTE du in, förstår du?”
Och ”MÅSTE” blev en vidarekoppling till SOS, som hanterar ambulanstransport och en, den här gången mycket märkbart, stressad larmtelefonist som råkade uppfatta fel adress och höll på att bryta ihop när ambulansen körde åt fel håll.
Väl i ambulansen höll ambulanssjukvårdaren knappt på att få in kanylen i min arm av allt skakande. Av bilens skakande trodde jag eftersom jag fortfarande inte förstod graden av stress och att jag var orsaken till den.

Här kan du läsa om dagen då mitt andra tvillingpar föddes.

Att amma tvillingar

Här fortsätter min berättelse om hur det kan vara att få tvillingar.

Hjälpmamman tyckte att när inte amningen fungerar kan man hobbyamma. Inte räkna antal gånger per dag som man lyckas, inte mäta hur mycket eller lite man pumpar ur. Så jag fortsatte om än lite mindre strukturerat.
När de var två månader blev jag intervjuad för en bok om amning. När jag läser stycket om mig själv nu så kan jag undra varför inte någon, någon gång, bara frågade vad sjutton jag höll på med. I boken berättas det hur jag sitter på golvet med mina barn, matar dem med flaska och pumpar ur bröstmjölk. För att jag inte har tillräckligt med mjölk till två.
Varför i hela friden sitter man bredvid barnen och pumpar istället för att låta dem amma ur det som finns och så fylla på med ersättning istället?

Så kom den där dagen. Dagen då jag bara var för trött, för lat, för att orka resa mig från den jättelika babyfilten i form av en bäddmadrass på golvet, för att göra iordning flaskor. Jag vet inte vad som visades på TV just då men det föreföll betydligt mer intressant än pulver och flaskor med för små hål för att någonsinn lyckas få allt pulver från skopan att hamna i flaskan och inte delvis på diskbänken.
Så jag satt kvar. Och tänkte att man kan väl använda bröst som napp och så länge de inte gallskriker så behöver jag inte resa på mig. Så där satt vi. Jag i skräddarställning och ett barn i taget i min famn medan det andra låg och vred sig i försök att vända sig från rygg till mage.
TV-programmet tog slut och ett nytt började, timmarna gick och plötsligt hade tre timmar gått utan att barnen hade gjort något väsen av sig. När den fjärde timmen närmade sig insåg jag att det behövdes en flaska var till dem. Men jag var förbluffad. Nästan fyra timmar! I nästan fyra timmar hade mina bröst fungerat utan problem!
Och jag kunde inte låta bli att undra hur lång tid vi skulle kunna hålla ut nästa dag. Och nästa... Det blev som en rolig tävling, ett försök, att se hur länge det skulle gå att hålla barnen nöjda bara genom att stoppa ett bröst i munnen på dem.

Så nästa dag ammade vi ända fram till tre på eftermiddagen och på tredje dagen fick jag en andra tredjedagsdepp när mjölken rann till.

Jag var totalt fascinerad. Fasiken vad bra vi var! Vi kunde ju! Barnen hade visserligen hunnit bli tre månader och betydligt större och starkare men vad gjorde det? Vi ammade!
På nätet sökte jag nu stöd i att våga släppa flaskan helt. Skulle vi klara att även nattamma? Många hejjarop från andra mammor på föräldraforumet fick mig att till slut våga ta steget. Av någon underlig anledning så ammade barnen oftast en och en under natten, sin dagsynkning till trots. Så på natten hade jag en tvilling på var sida om mig och liggammade dem en i taget. Det var bara enstaka gånger som båda vaknade och jag tvingades gå upp och sätta mig i soffan. Jag försökte liggamma båda men jag fick aldrig till det.

Eftersom vi tids nog insåg att barnavårdssköterskan som tyckte flaskbarn skulle äta var 4e timme inte var helt rätt ute hade vi redan flaskat fritt ett tag och lärt oss att våra barn äter ofta, ofta. Så att gå från flaskmatning var 20:e minut till att amma var 10:e kändes inte så jobbigt. Och tids nog drog de ut tiden till en gång per timme, vilket kändes som ren lyx. Jag kunde vara på öppna förskolan, amma och sen sitta och dricka kaffe med de andra i lugn och ro innan det var dags att amma igen. Jag kunde till och med ta bussen ner på stan för det var bara en färd på tjugo minuter. Och med en tvillingvagn var det en simpel sak att få med sig tvillingamningskudden i den breda varukorgen under vagnen. Utifall att, för oftast ammade jag dem en och en på stan. Passade på att amma lite i förväg, innan det egentligen behövdes, så de inte skulle börja skrika samtidigt. Men det var en trygghet att ha med kudden utifall att. För hemma ammade de alltid samtidigt.

Vid den här tiden skulle man börja ge barnen fast föda vid fyra månaders ålder. Så vid fem månader försökte vi ge dem gröt och blåbärspuré. Det gick sådär och ärligt talat var amningen mycket enklare än att försöka få två, totalt ätmässigt omogna barn, att äta. Så vi fortsatte att helamma tills de var sju månader. Då märkte jag hur amningarna kom allt tätare och när vi nu provade fast föda så gick det mycket enklare. De både kunde och verkade vilja svälja en liten sked mat här och där.

Vid dryga åtta månader fick nattamningen sig en törn när barnen plötsligt började vakna en gång i timmen. Tyvärr vaknade de inte samma timme så deras mamma vaknade en gång i halvtimmen. Inte för att jag vet vad som hade varit bäst; att vakna varje halvtimme eller tvingas gå upp med två babys en gång i timmen. Mitt mått var dock rågad och att behöva lyssna på enlingmammors klagan över att behöva vakna _varannan_ timme nattetid fick mig att känna mig mycket ensam. Vad ska någon säga när en tvillingmamma kastar sig in i diskussionen med en gång i halvtimmen? Hela konversationen dör liksom ut med något svart i ögonen hos enlingmammorna.
Så jag tog saken i egna händer och det enda jag hade hört talas om var att sluta amma. Men sluta amma ville jag ju inte, det var ju bara nätterna som fick mig gråtfärdig. Så kanske man kan sluta nattamma?
Sagt och gjort. Barnen och jag genomled en helvetisk natt där de i princip skrek sig igenom den och hade jag inte varit så totalt slutkörd som jag var hade jag gett upp på stört. Just då kändes det som pest eller kolera. Vaken mest hela natten fick jag ju vara oavsett. Efter det inträffade dock underverket att de faktiskt sov längre stunder under nätterna och allt var frid och fröjd igen.
Hade jag vetat då att beteendet hos dem var helt normalt för åldern kanske jag hade stått ut. Men vad visste jag då? Jag gjorde det som kändes minst dåligt just då.

Och så fortsatte vi. Ända till en ny graviditet fick mig att längta efter att få syskonamma. Den komplicerades dock av en kraftig lunginflammation och sjukhusvistelse. Min kropp orkade inte riktigt med och jag tog valet att sluta amma helt när tvillingarna var 13 månader.

Alldeles för tidigt enligt min åsikt men samtidigt mycket längre än vad jag trodde från början. Och det var med stolthet i rösten jag kunde säga att jag helammade mina tvillingar mellan 3 och 7 månaders ålder och sen delammade dem till 13 månaders ålder.

Och ska jag vara helt ärligt så blev det även någon gång efter det att lillasyster var född. För att de ville göra samma som lillasyster.
Då visste jag att det inte var någon idé eftersom vi hade slutat. Nu vet jag att det hade gått om jag bara vetat att man inte bara kan börja amma 2-3månaders utan även 2åringar.

Att få tvillingar

Amningshjälpen har nyligen reviderat sin text om att amma tvillingar. När jag läste den insåg jag att jag faktiskt inte skrivit om min historia om att amma tvillingar. Trots att tvillingföräldraskapet är det jag brukar bli mest ihågkommen för och också är något jag verkligen känner ödmjukhet inför i mitt föräldraskap.
Jag vet att tvillingbörd för många är skrämmande och känns övermäktigt men för mig var det en välsignelse, något som bara var för bra för att vara sant.

Året var 2001 och jag hade just påbörjat mitt första vikariat som veterinär uppe i Jämtland. Roligt, spännande och äntligen på riktigt kan man väl sammanfatta denna första praktik i verkligheten. På egen hand efter 5½ års långa studier.
Vi planerade barn, min tilltänkta make och jag, och eftersom jag läst på visste jag att det kan ta tid innan det blir något. Upp till ett år innan man kan räkna med att få hjälp. Och ändå hände det sådär totalt oplanerat redan innan vi skildes åt för sommarens uppdrag på olika håll. Så jag åkte upp med min lilla hemlighet och min fästman blev kvar i Uppsala där vi hade vår lägenhet.

Jag ska göra en lång historia kort men efter ett antal veckors illamående, tvärstannande mitt i byar bara för att kasta upp bildörren till den knallröda distriktsveterinärbilen och kräkas rakt ner på bygatan så hamnade jag hos den lokala barnmorskan. En äldre variant som lyssnade, veckade pannan och skrev en remiss till ultraljud för "misstanke om utomkvedskap".
Fortplantningen hade jag hunnit sätta mig in i men inte själva barnväntandet så utomkvedskap skrämde mig inte alls så som det borde. Och ärligt talat tror jag inte barnmorskan egentligen trodde på det. Hon ville bara inte säga rakt ut vad hon tänkte.

Och där på bristen, med halvt nedkavlade byxor i det dunkla rummet, blåskimrande gel på magen och tre par ögon blint stirrande på en skärm med svarta och vita fält fick vi se facit. På skärmen fanns två runda vita cirklar och läkaren frågade om vi visste vad det var.

Här har alla tvillingföräldrar sin egen historia. Vår var att jag trodde inte det var sant och väntade på att vakna ur drömmen medan min man gick in på damtoaletten, glömde sin plånbok i receptionen, körde fel genom stan och slutligen gick vilse i ett bostadsområde.
Under veckorna som följde irrade tankarna runt i mitt huvud. Hur blir tvillingar egentligen till, varför just vi? Var det pga p-sprutan, eller kan barnlängtan göra så att man släpper flera ägg? Och den största tanken av dem alla; Inte kan det väl vara meningen att vi faktiskt ska få uppleva lyckan av att få tvillingar -NÄR kommer något att gå snett? För med tvillingar kommer risken för förtidsbörd så nu räknade jag veckor och dagar mer än någonsinn. v. 13, minsta blödning nu och så är det slut. v.16 tar det slut nu märker man det obönhörligt. v.20 halvvägs men fortfarande inte foster som går att rädda. v.24 nu finns det en minimal chans att de kan överleva. I vecka 28 blev jag sjukskriven, fortfarande med två i magen och lite i taget kunde jag släppa ångesten och inse att jag, lilla obetydliga jag, skulle bli tvillingmamma. Det kändes oerhört.

I v.34 började julen närma sig och jag hade få gravidbyxor som fortfarande passade. I v.36 kunde jag ställa en mattalrik på magen utan att den trillade av och hade bara ett par byxor som jag kunde använda.
Tvillingarna låg i säte-huvud. Det innebär att tvillingen längst ner ligger i säte och den sk tvilling2 ligger med huvudet neråt, vilket gör att deras hakor kan fastna i varandra på vägen ut så ett planerat snitt var vad vi hade att förvänta oss.
Så den 7:e januari 2002 i v. 37+6 föddes två välskapta tvillingflickor med planerat snitt utfört av samma läkare som året innan hade konstaterat tvillingbörden med ultraljud.
Det är märkligt med graviditeter. Jag såg fram emot att få barn. Och jag hade förberett mig. Köpt hem kräkhanddukar, läst på att man inte får titta i operationslampan under snitt för då ser man allt, beställt tvillingvagn efter mycket betänkande, noga packat förlossningsväskan... Men någonstans hade jag ändå inte läst på hur det faktiskt var att ha barn. Min bild av första tiden med barn var att gå runt med mjukisbyxor dygnet runt, nedkräkt och trött, bärandes på skrikande barn. Så jag tyckte att jag var förberedd som få, inga rosenskimrande drömmar här inte!
Så lades tvilling1 på mitt bröst, väl inlindade i en av Landstingets filtar. Hela byltet bara rullade på min överkropp, som var i totalt liggläge pga snittet. Jag kunde inte hålla henne och bad min man ta henne. Tvilling2 höll min man och visade mig, även hon omsorgsfullt inlindad.

Väl uppe på avdelningen skulle det ammas. Båda barnen skrek och barnmorskan var glad och uppmuntrande. Jag hade ju sett på bilder hur man gör så jag la båda på vår medhavda tvillingamningskudde, barnen tog brösten i munnen och jag lät mig fotas och beundras.
Helt hade jag missat att amning inte bara är att se en bild, det är att förstå hur det känns och vad som egentligen ska hända. Inte visste jag att barnen kunde ha brösten i munnen utan att suga och att barn med låga blodsocker bara sover. Ja, alltså sover utöver det där första dygnet när de ska sova.

Tredje dygnet fick jag tredagarsdeppen och ville hem. Amningen fungerade inte och personalen var naturligtvis oroade men eftersom ingen sa just exakt det så stod jag på mig. Dygn fyra var vi hemma i vår lägenhet. Tvilling1 var gul i hyn av gulsot och väldigt sugsvag. Tvilling2 skrek, åt på flaska och sov. Jag pumpade, försökte amma, gjorde iordning flaskor, fotade och kände att läget var under kontroll.
Såhär i efterhand är jag ändå glad att jag hade så stort självförtroende i att ha barn för det gjorde också att jag vågade prova och ta saker i egna händer. Tvilling1 kom till slut igång genom att jag fingermatade henne med spruta. Fingermata innebär att man nyttjar barnets sugande på ens finger när man ska få barnet att äta. Sprutor hade jag ju hemma i egenskap av veterinär. Plötsligt slog barnet upp ögonen och såg sig omkring. Några matningar till så kunde hon till slut suga på flaska och några dagar senare försvann den gula färgen.

I början var allt lätt och enkelt. Barnen sov och lät sig matas var 4e timme, vilket passade vår barnavårdssköterska som hand i handske. Hon var av det gamla gardet och ansåg att barn bör äta just var 4e timme. Och eftersom vi inte ammade kunde hon slå klorna i oss och ge vilka råd hon ville för flaskmatningsrådgivningen styrdes det inte lika hårt över som amningen.

Man får inte mata för ofta och man får inte ge för mycket för då får de ont i magen. Och det var precis vad som hände. Efter några veckor hade de konstant magknip och skrek, skrek och skrek. Vi hade tusen och en teorier om hur man löser en panikartad situation med två skrikande spädbarn och jag har jobbat till denna dag för att försöka försona mig över vad vi hittade på då. Saker som att lämna barnen i sovrummet i hopp om att de skulle sluta skrika, la dem på golvet utan kläder för "barn tycker om att kissa i det fria". Total galenskap. Som tur var ska man även få barn att rapa så efter varje måltid gick jag runt, runt, runt i lägenheten guppandes ett eller två spädbarn mot mina axlar. Såhär i efterhand kan jag önska att de aldrig rapat så vi bara hade fortsatt bära dem hos oss.

Kan man få tydligare amningstecken än så?
Lite trist bara när mamma och pappa inte förstår vad man försöker säga.

När man fortfarande hade intentionen att amma så fick man hyra en elektrisk pump från BB-avdelningen. Den gav ifrån sig ett susande ljud och stod på en stor del av dygnet. Jag minns hur jag en gång somnade mitt i pumpandet och vaknade av det där susande ljudet och en tratt mot mitt ena bröst.
Men inte hjälpte det. För jag kom ju aldrig upp i mer än halva mängden vätska som barnen åt per dygn. Så ett barn skulle jag kunna amma men inte två. Det räknade jag snabbt ut, logiskt och trovärdigt och det var med de orden jag ringde en hjälpmamma.

Dialog med ett barn

Barn upphör aldrig att förvåna mig och jag blir alltmer övertygad om att vi har svaret på alla föräldrars gåta om hur vi ska hantera dessa varelser i Beppe Wolgers text om "Det gåtfulla folket".
När vi skulle hämta kläderna, som syns på bild i föregående inlägg, hade jag förmånen att lyssna till min yngsta dotter, 5 år.
Om ni någon gång har lyssnat på "På minuten" i P1 så förstår ni. Det finns barn som slår de tävlande med hästlängder:

"Tänk om vi hade en brunn mamma, det hade varit roligt. Men man måste ha ett långt snöre för annars når det inte ner till vattnet och då kan man inte önska sig saker. Den kan vara av trä eller sten eller plast men sten är bäst för trä brinner upp precis som papper. Det förstår man för papper är gjort av trä så det är inte konstigt att det brinner upp.
Åh Gud! Vi _äter_ maskar. Fiskar äter maskar och flugor, pappa brukar fånga fiskar och vill att vi ska äta dem fast de har ätit maskar. Jag gillar inte fisk för jag tycker inte maskar smakar gott. Mamma, varför har träd grenar?"

...här väljer den trötta mamman att ändå försöka svara sitt barn pedagogiskt för att visa på något slags intresse för detta ordsvallande.

"Det är för att det ska få plats blad på trädet så trädet kan fånga upp mycket solljus. Om trädet bara var som en enda rak pinne skulle det ju inte få plats lika mycket blad." *nöjd mamma*

"Nä, mamma. Träd har grenar för annars har inte björnarna någonstans att sova när de ska vila på dagen. Och människor som ska vara under träden när det regnar blir blöta annars. Vet du att det finns fjärilar i skogen men de syns inte på natten fast de flyger. Titta, en bro! Dom som bor här har bryggor för de kan inte simma men då kan de gå på bryggan så ramlar dom inte i vattnet och drunkar. Jag kan inte heller simma. Jag kan hoppa jättehögt. Igår när jag var på skolan ville inte Klara leka med mig. Där går en massa kor. Jag tittar om det finns en mammako här någonstans. Kanske den ligger och föder ett barn. Ska vi stanna mamma och leta?"

Om du läser ovan citat i relativt snabb takt så har du en föreställning om hur det är att åka bil med ett litet barn. Och som själv varandes en fd pratglad dotter får man sig en föreställning om vad ens föräldrar menar när de återger ens barndoms semesterresor nattetid och, med matt röst, pressar fram meningen; "Vi tänkte att du skulle sova men du var vaken _hela_ resan!"

Tänk på, att även om de är såhär söta i början...

Så är det såhär de blir sen! =)

Förlåt mamma! Du ska få en chokladbox med ett hjärta på till jul. ...och öronproppar.
Och min kära dotter -dig ger jag samma lösning som mina föräldrar en gång gav mig; En bandspelare som du kan samla din röst på i brist på vuxna som klarar av den takt du håller. <3

Nattandets våndor

Vet du hur det är att ha en unge som inte går och lägger sig på kvällarna? Man kan bli tokig. Speciellt om barnet i fråga inte alls är glad och nöjd utan går runt och gnäller, drar i ens byxor, snuttammar och terroriserar sina syskon.

Jag ville egentligen ha fem barn, inte sex barn. Min tanke var, efter att jag fått mitt första tvillingpar, att jag även skulle avsluta med ett tvillingpar. Samtidigt som fem barn kändes väldigt lämpligt. Två barn mycket tätt på slutet kände jag också skulle gå bra. Barn i samma eller mycket nära ålder lär sig nämligen att de varken är minst eller störst. De tvingas istället, på ett naturligt sätt, att foga sig efter en annan individ. Dessutom blir de så less av att ha en annan person i närheten av sig hela dagarna att de blir mycket nöjd när de äntligen lämnas ifred.

Så det var min plan och det gick riktigt bra ända tills den där kvällen... Och sen var graviditeten ett faktum, jag behövde inte ens ett test för att veta. Och eftersom jag fortfarande var inne i småbarnssvängen samtidigt som jag närmade mig det magiska talet 40 beslöt jag att ta emot gåvan. Att en sista gång få gå med stor mage, vara med om en förlossning och snusa en liten skrynklig bebis.
Den första tidens uppesittande avnjöts, med rättigheterna som följer det där allra sista barnet, sittandes framför TV:n och ammandes en liten grymtande bebis. Och när vi la oss låg barnet på rygg och tittade sig omkring med stora ögon tills han åter somnade med magen fylld av bröstmjölk.
Ja, hela första året satt vi där i soffan och såg alla de där filmerna vi alltid velat se. Bara unnade oss riktig bebislycka, vi två och bebisen.

Nu är det bara det att bebisar växer. De lär sig gå och utvecklar en egen vilja. Vid dryga ett års ålder tycker bebisen inte att amning slår allt längre utan hänger sig åt att springa runt i mörkret och tjoa när alla syskon sover. Det snabba sättet att lösa en sådan situation är att minska bebisens dagsömn. Ett knep som visar sig hjälpa även på detta barn. Så bra hjälper det att till slut finns ingen mer dagsömn att dra ner på. Han har 20 minuters vila på förskolan och sover 9 timmar per natt.
Så vi gör det enda vettiga. Under sommarlovet han fyller 2½ dras all dagsömn bort för här ska minsann fås vettiga kvällar!

För den som inte vet det så är kvällarna för småbarnsföräldrar något av vad bönestunderna är för muslimer. De är inte något absolut måste men man hamnar i skärselden om man aldrig har dem (korr: Skärselden ingår inte i muslimska tron). Tiden efter barnen har lagt sig på kvällarna är varje förälders räddning, det är tiden då man kan återgå att vara bara sig själv och inte en snortorkande, matlagande, ömmande, rytande och förståndig omhändertagare.

Och tro det eller ej, men dagsömnen tas helt bort och barnet sover 9-10 timmar per natt. Eftersom det är varje förälders plikt att skuffa till det sista, ta en 5-åring på toaletten och åtminstone försöka starta upp något eget på den där egna tiden när barnen lagt sig går de där 1-2 timmarna utöver de egna 8 timmarnas nödvändiga sömn väldigt fort. I praktiken innebär detta att mamman får en timmes stirrande med tomma ögon framför sig mellan 22-23 på kvällen då barnet _äntligen_ somnat och sen lär sig stå ut med diverse ryck i täcken, leksaksbilar i håret, hopp på ryggen och mobilspelande på högsta volym strax vid örat mellan 7 och 8 eftersom den ömma modern vägrar kliva ur sängen före åtta under semestern.
Det är inte svårt att förstå hur böcker som "Mamman och den vilda bebin" kom till när man har ett barn som bryter alla lagar och regler om vad barn förutsätts göra.

Så där står jag. Helt utan råd eftersom jag provat varje upptänkligt förslag inom rimliga gränser på hur man får barn att somna i tid på kvällen. Så pass desperat blir man att man på allvar funderar på att ge ungen sömnpiller. Man kan tycka att föräldrar på 1800-talet var horribla som gav sina barn alkohol men med tanke på den dåliga kunskapen om hur drycken förtär en kropp och den goda kunskapen i vad den ger för effekt man hade då så börjar jag tycka det är fullt förståeligt.
Det är ju inte bara det att man blir sittandes uppe senare än man bör eftersom man så desperat behöver den där tiden att varva ner efter en dag med barn. Man blir också så otroligt trött när man inte får den vila ens kropp och sinne behöver.
10-åringarna klarar sig ju själva på morgonen numer. Ja, även 5-åringarna kan få igång TV:n eller sätta igång en stillsam lek och roa sig själva så man får sova lite till. Men en 2½-åring är som en hungrig katt. Den sliter och drar och trampar på en tills man får nog, kastar av sig täcket och hoppar ur sängen.

Med en stor suck, tunga armar och lite spill får ett sömnigt sinne kaffebryggaren att börja puttra. 2½-åringen är genast med på noterna, släpar fram en stol, öppnar kylskåpsdörren och plockar ner leverpastejsasken. Mamman till den vilda bebin har nu gett upp, ger ungen en sked och sätter igång TV:n.
Det är någonstans där, hukad över soffan torkandes smetig leverpastej innan jag ens fått i mig kaffe, som jag till slut inser vari problemet ligger. Visst är det jobbigt att ungen aldrig sover och visst är det jobbigt att aldrig hinna få tid till sig själv men framförallt är det så sanslöst jobbigt att vara förälder åt ett intensivt småbarn med en vilja större än Mount Everest. Och detta faktum finns inte en metod i världen som biter på.

Jag hoppas härmed så innerligt att jag aldrig glömmer hur utmattande småbarnstiden kan vara. Att jag för alltid kommer ihåg detta så att när jag själv får barnbarn aldrig lägger mig i hur mina barn väljer att sköta sina barn och att jag aldrig kommer med snusförnuftiga goda råd i tid och otid!
Så, vänner, säg ifrån om jag någonsinn försöker förklara hur man bör eller ska göra med småbarn. För den nakna sanningen är det vet man inte. Man står ut. Man försöker få avlastning. Och förhoppningsvis kommer dagen då de är äldre och kan förstå vad man säger åt dem. Och om de inte förstår så kan man i alla fall stänga in sig på toaletten utan att de står och bankar på dörren och kräver att bli insläppta. Ty det är ett småbarns uppgift här i världen att utan pardon kräva sina rättigheter. Och det är därför mödrar går på knäna och mormödrar tycker de är charmiga. För tänk så tråkigt vi skulle ha utan dem!

En mammas funderingar

Kan man bli utbränd varandes en förälder? Utbrändhet har jag provat på, trots att diagnosen numer inte existerar. Det tycker jag är ett roligt fenomen egentligen. Ja, inte utbrändheten såklart men att man lagstifta bort sjukdomar är för mig, som medicinare, hysteriskt komiskt. Vad ska man ta bort sen? Bröstcancer, KOL...? Varför inte lite välfärdssjukdomar som hjärtinfarkt hos män? Jag kan se en rad satiriska teckningar framför mig när jag tänker på det för det hela är så befängt. Likaså är vårdens bemötande av vissa symtom också ibland. Som fibromyalgin hos kvinnor. "Du har ont, men eftersom vi inte hittar något med dagens mätmetoder så tycker vi att du sjåpar dig."
På veterinärsidan kan man bli anmäld och åka dit om man inte gör som djurägaren vill så där blir man oftast trodd. Sen brukar massmedia måla upp det som att veterinärer suger pengar ur försäkringsbolag men det tror jag faktiskt inte. Min känsla är att de flesta av mina kollegor bara försöker hålla ryggen fri så inte vår ansvarsnämnd kan ta oss. Där sitter nämligen lika många djurägare som veterinärer så utfallen tenderar att baseras lika mycket efter känslor som efter fakta. Dör hunden så är det lättare att bli fälld, oavsett om det var något man kunde rå för eller inte. Ungefär som landet i väst. Sandar du inte uppfarten kan inbrottstjuven dra dig inför rätta pga ett brutet ben. Man kan få nojjor för mindre av att jobba under sådana betingelser.

Så tillsammans med det, en arbetsgivare som inte riktigt har samma åsikter kring lagen som arbetstagarna vad gäller arbetstidsreglerna samt ett hemmaliv på svaj både här och där och ingen att vända mig till så började hjärnan till slut brinna upp.
Det finns dem som inte tror på utbrändhet. Det är säkerligen samma människor som inte tror på fattigdom. Människor som inte kan sätta sig in i andras situationer utan att ha upplevt dem själva. Människor tenderar värdera sina medmänniskor efter hur de själva är så vissa människor är övertygade om att alla andra ljuger och överdriver när de berättar om sina liv.
För den som tror på utbrända eller varit där själv kan jag dock berätta att det är allt annat än roligt. Man går runt som en fisk på torra land. Kippandes efter andan och febrilt simmande utan att förstå varför man står still. Som att gå i tuggummi. Ett mycket frustrerande tillstånd eftersom det kommer av att man hållt högsta fart en längre tid. Det är därför det kallas "gå in i väggen" för det är som att köra en formel-1 bil in i en bergvägg. Från högsta fart tar allt plötsligt tvärstopp.

Jag tror inte mina barn har bränt ut mig men jag vet att jag efter tio års föräldraskap börjar längta efter lite lugn och ro. Det är dagar som denna jag hittar mig själv sittandes bland bråten i källaren, som fortfarande inte är färdigrenoverad, med datorn i knäet och skrivandes i bloggen.

Det är underligt med barn. De förändrar verkligen ens tillvaro. När man sitter med magen i vädret har man en ganska klar bild om vad som komma skall. Amning, bebis, hemmaliv, barnvagn, prylar... allt det där som nästkommande år blir det mest centrala i ens liv tillsammans med blöjornas innehåll och barnets sömn (eller ickesömn). Sen kommer trotsåren, eller utvecklingsperioderna som andra föredrar att kalla dem. Tiderna när barnet testar ens tålamod och yttersta gränser och man på allvar funderar på hur det känns att bli galen på riktigt.
Med dem i backspegeln känner man sig sedan rätt säker som förälder. Barnet har lugnat sig och självförtroendet har fått sig en vitamininjektion och de första åren läggs till handlingarna när man rensar ur bebissaker och småbarnsgrejer. Ljuset i tunneln är nära tills den dagen man inser att ens söta telning är på väg att bli tonåring. Om du någonsinn undrat över om du kommer märka om ditt barn kommit i tonåren kan jag berätta för dig att det gör du. Den inträffar samma dag som dörren åker igen med en smäll och din rosenknopp är förvandlad till Supersurasunksara. Från den dagen är bergochdalbanan ett faktum och man går från att ha koll på läget och lagom distans till att vara färdig att ta ut all sparad ledighet man har och dra ut på jakt för här ska minsann tuktas!

Den läskigaste dagen i mitt föräldraliv var dagen jag insåg att mitt första barn (som inte är mitt egna men ändock fortfarande "liten" om du frågar mig) kommer fylla arton. Jag har logiskt förstått det men helt riktigt kommer jag nog aldrig tro på det. Den lilla lintotten kan aldrig vara vuxen redan. Och att hon skulle vara arton och förväntas klara sig själv i denna stora värld känns som ett hån från samhällets sida. Så elak mot ett litet försvarslöst barn kan ingen vara! Jag får hålla fast mig i soffkuddarna för att inte beställa första bästa tågbiljett och åka ner och börja laga mat åt henne och stoppa om henne till natten. Hur det ska bli när hon festivalat klart och ska bli vuxen på riktigt skjuter jag långt på framtiden. Hoppas bara hon inte kommer hem med en luns till karl!

Just nu fajtas jag dock fortfarande med mina tweenies. Alltför uppstudsiga för sitt eget bästa och stökar ner fortare än jag hinner städa upp. Yngsta barnets sena kvällsvanor känns inte heller tillfredsställande och jag finner mig själv göra både det ena och andra för att komma tillrätta med dem. Som en vidskeplig gumma blandar jag dekokter och anammar kvällsrutiner. Samtidigt är det inte riktigt samma sak. För någonstans vet jag ju att det kommer andra tider. Tider när han inte längre har babyhullet kvar så han får hållas.

När jag blev utbränd drömde jag hemska drömmar om död och mörka rum. Allt höll på att falla samman. Numer drömmer jag om flygplatser som inte fungerar och att flyga uppe bland molnen.
Det finns inga moln i källaren där jag sitter men jag längtar till den dag bråten är borta och tapeterna på väggarna är lite modernare. Varför inte en djup soffa med härliga stora kuddar och lite rogivande musik i bakgrunden också. Ett steg bort från kaoset i barnens rum.

Att bli utbränd är den hårda vägen att lära sig konsten att sakta ner i tid och ta konstpauser i tillvaron innan man fortsätter. Alla föräldrar behöver ett rum med moln att bädda in sig i när omvärlden inte riktigt ger det man behöver. Eller bara för att komma bort från barn och föräldraliv en stund så det åter får bli vad det var tänkt från början; Det bästa man gjort.

Skam den som ger sig!

Trots slutsatserna i förra inlägget håller jag fast vid min tro på fördelarna med en stor familj. De kommer naturligtvis inte av sig självt men jag vägrar ge upp tanken att i snitt två barn per familj (medeltalet brukar ju snurra kring 1,9 och 2,1) skulle vara det mest optimala i alla lägen.
Trots detta får jag konstatera att mina barn fortsätter att inte komma överens. Faktum är att det är värre än så, de slåss. De slåss om kompisar, de retas medvetet och ler i mjugg och de gaddar ihop sig för att mobba ett av sina syskon.
Allt annat än smickrande för den som försöker vara en perfekt förälder med andra ord.

Jag vet inte hur många uppfostringsvetare jag lyssnat på, diskussioner på öppna förskolor jag deltagit i eller hur många trådar på diverse familjeforum jag har följt. Massor av bra tips och inspiration men det hjälper liksom inte. Någon som känner igen sig?
Jag är desperat. För det är inte bara det att ens föräldrasamvete får sig en ordentlig törn när man ser vilka beteenden man tydligen främjar med sin föräldraroll. Man blir dessutom helt galen på att behöva lyssna till dessa ständiga diskussioner, skrik och bråk.

Anna W vet de flesta inte ger speciellt mycket hopp i frågan. Tyrranneri och galenskap må hända fungerar men känns för de flesta som tämligen överdrivet att terrorisera barn till lydnad. Så den tjocka boken sålde jag bara vidare.
Hougaards curlingmotstånd, som handlar om att sluta springa ärenden åt sina barn, var snabbt ordnat med två 2½-åringar i huset som just kommit in i fasen "Kan själv!". Det var bara att låta dem hållas. Året var 2004 och jag hade fullt upp med deras kärvande lillasyster. Slogs gjorde visserligen lillasyster redan sedan 6 månaders ålder, dvs så snart hon lärt sig sitta upp, men hon var ju så liten och en bebis förstår ju inte. Snart hade dock hennes äldre syskon lärt sig konsten att försvara sig.
I kölvattnet från Hougaard kom Juul med sina teorier om det kompetenta barnet. Jag kämpade länge och väl med att försöka förstå vad det var mina barn ville förmedla genom sina kiv utan att finna något svar. Istället började jag finna en något överdriven effektivitet och avsaknad av föräldrakärlek i Juuls böcker så jag lade även dem åt sidan.



Där allt började en gång i tiden.
Operationssalen på Östersunds sjukhus.



Nu började även andra föräldrar tappa tålamodet kring sina ouppfostrade barn och SuperNannys gjorde sitt intåg i TV-rutan (det här var på den tiden när Ipods och dylika skärmar ännu inte existerade så de flesta tittade faktiskt på TV). Något måste göras! Och när barnen inte lyssnar så får man tvinga dem att lyssna med barsk röst och rediga konsekvenser. Hos oss var kaoset nu ett faktum så "lugna-ner-sig-på-skämspallen" infördes och fungerade faktiskt på den ilskna, grymt envisa 2½-åriga lillasystern och äntligen börjar det bli ordning hemma.

De två 4-åringarna tycker dock inte skämspallen är lika rolig och börjar efter ett par gånger skrika "NEJ, NEJ!" när ämnet kommer upp och efter ett informativt prat om vilka olika typer av styren det finns i världen där barnen lämnar kommentaren "Som i vår familj!?" när mamman förklarar diktatur är saken biff. Tillsammans med de allmänna rösterna om hur Nannys är en tillbakagång till 1700-talet lägger även vi ner den stränga linjen.

Istället poppar föräldrakurser, som ska lära oss hur man egentligen gör, upp som små champinjoner ur jorden. Av en bekant får jag veta att hemligheten är att skräddarsy för varje barn och rikta in sig på problemområdet. Kladdar barnet med maten säger man till en gång och nästa gång tar man lugnt och stilla bort talriken tex. Handling ger konsekvens och på det sättet når man barnet på riktigt.

Mina barn går bekymmersfritt från bordet och börjar sätta sina smetiga fingrar på tapeterna när de får sina talrikar borttagna och med fem barn under förskoleålder hemma börjar jag ge upp. Jag orkar bara inte tvätta sofföverdragen en gång till för den enda som får konsekvenser i slutändan blir jag.

Min taktik får istället blir att minska skadegörelserna så gott det går. Släcka bränder helt enkelt. När talriken tas bort fattar min andra hand om trasan, som nu har sin plats bredvid mjölkpaketet, och den värsta smutsen torkas snabbt bort från de små fingrarna. Någonstans läser jag också att barn mår bra av att lösa sina konflikter själva. Så de får hållas så länge inga större kroppsskador uppstår tills den dag vi får spendera en dag på akuten medan de håller barnet med hjärnskakning under observation.

Hopplöshetens frö börjar sätta gro i mitt bröst och tillvaron känns allt svartare. Vad gör man när ingenting fungerar? Eller är det normalt att ingenting fungerar? Ska barn verkligen träta dagarna i ända? Och måste de förstöra allt som kommer i deras väg?
Jag gör det enda självklara och lämnar in barnen till den allmänna barnomsorgen för att bli arbetsnarkoman istället. Koncentrerar man sig hårt nog på jobbet och hämtar barnen tillräckligt sent så behöver man nämligen inte bry sig om föräldrarollen. Dessutom har man överlämnat uppfostrandet åt dem som ska vara proffs; pedagogerna!

Det går riktigt bra tills jag läser på DN´s hemsida om hur föräldrar måste sluta vara så perfekta och jag känner hur det får vara nog! Nu sågas både seglivade Supernannys och föräldrakurserna för en mer avslappnad linje. Ute är pratet om hur kvalitetstid räcker för nu ska barnen ha både kvantitet och kvalitet. Det räcker inte att ge allt när man har tid för barnen behöver sina föräldrar hela tiden!

Min föräldraroll vacklar igen. Mina äldsta barn har just fyllt åtta och jag har redan genomgått en metamorfos vad gäller föräldrandet. Såhär ombytligt kan jag inte komma ihåg att det var när jag var barn. Då gick vi i graningekängor och neutrala färger tills smurfarna, Salomonryggsäcken och pastellfärgerna gjorde entré och sen hände inte så mycket mer. 2010 vill vi dock tillbaka till 80-talet lika lite som smurfarna vill bli av med sin hallonsaft så det är bara att bita i det sura äpplet tillsammans med alla de 80-talister som jag nu delar föräldralivets upp- och nergångar med. Med dem är förvirringens tid här och vem kan klandra dem?

För även om den mjuka linjen a la Lars H Gustavsson och Malin Alvén känns trovärdig så är det inte lätt att stötta sitt barn när hen ska tampas med 70-talsindividualisternas egocentriska avkommor i sandlådan.

Det blir en mix av raka rör, kreativitet och mycket kramar samt en evig väntan på att harmoni ska uppstå.

Till slut distansierar jag mig och faller till föga för att det nog är såhär barn fungerar. De måste kanske slåss, spela allan, tjata sönder ens trumhinnor och konstant kriga om tiden vid datorn för att utvecklas normalt tänker jag samtidigt som jag önskar att vi vore rika nog att förse varje unge med varsitt Nintendo, Iphone och dator. Det kanske inte är barnen det är fel på, det kanske är hos mig felet sitter? Och felet i mitt liv är att det inte finns någonstans att krypa undan i vårt hem. Överallt man tittar finns barn, leksaker och påbörjat pyssel. Tänk den som hade en TV på sovrummet och en dörr att stänga om sig!

I ett sista desperat hopp går jag på ytterligare en föreläsning. Hejlskov har rönt framgångar kring det problematiska beteendet och äntligen får jag lyssna på någon som beskriver mina barn! Här lämnas inga rosenhistorier om fulländade, logiska kortvuxna individer. Här möter ett egocentriskt barns vilja en värld av krav och regler i ett inferno av kulturkrock mellan barns föreställningsvärld och vuxnas förnuft.

Jag känner hur svar efter svar dimper ner i huvudet på mig. Istället för metoder hit och dit så frågar man barnet om dess beteende och får svar som "Jag vill inte sitta vid den gröna pricken på köksduken" eller "Varför ska jag vara ute och få luft när det finns luft inne."

Man måste se situationen utifrån barnets perspektiv men utan den vuxna logiken. För barnets värld är totalt ologisk och omöjlig att förstå och det är därifrån man måste börja. Uppfostran är för föräldrarnas skull, barnet skiter i vilket. "Ser inte barnet en krok framför näsan kan du inte förvänta dig att jackan blir upphängd", förmanar Hejlskov. Hejlskov tycker föräldrarna kan hänga upp jackorna istället. Dessutom måste man tänka på att en stressad förälder inte gör annat än stressar barnet. Var lugn och glad istället för känslor smittar av sig!

I början är jag lyrisk. Det här kan faktiskt fungera. Bara man börjar i tid ska det väl gå att få en unge till dagis i tid genom att ta det lugnt och pedagogiskt och utstråla trygghet.

De kan i alla fall klä ut sig till änglar.



...Det är bara ett problem. Barn apar nämligen inte bara efter sina föräldrars stämningsläge utan även varandras. Det räcker alltså med att ett av barnen vaknar på fel sida så löper en kaskad av stämningsutlösare amok. För att Hejlskovs metoder ska fungera behöver man umgås med barnen en och en. I flock är det en helt annan sak eftersom man står allena gentemot en flod av influenser.

Så jag är tillbaka på ruta noll igen eftersom jag ännu inte hittat en bok om hur man uppfostrar barn i flock. Inte ens "leader of the pack" -Cesar Millan tränar hela flocken på en gång.

Så skam den som ger sig men mitt nästa drag blir teambuilding. Att genom lekfulla övningar stärka gemenskapen i gruppen. Och skulle det inte fungera så får jag i alla fall hem ett gäng trötta barn, vilket kanske kan ge en stunds lugn och ro.

Fortsättning följer...




Midsommarafton

Vad annars ska man göra på midsommar än att gå jour? Det finns säkert mängder av andra viktiga saker att göra men är man distriktsveterinär får man lydigt stå sitt kast. Under sommaren kommer nykläckta veterinärer ut och vikarierar runtom i landet. I år fick jag förmånen att skola in en av dem i verklighetens göromål. Det innebär att man tar med sig den före detta studenten på fallen man har och visar var allt står och går till. Eftersom jag ännu inte räknas till veteranerna så har jag har själv haft en sådan introduktionsvecka. Ni vet hur det alltid brukar ha varit värre förr så på min tid var man förpassad att sova på kliniken, satt i bilen från arla morgon till sen kväll och fick många förmaningar om hur vissa saker som gjordes inte var lämpliga att nämnas utanför stationens gränser (som att köpa godis och snus på bensinkortet tex). Och veterinärerna då suckade över hur lätt vi hade det för på deras tid fanns minsann inga introduktionsveckor. Då fick man en nyckel i handen och en telefon som strax började ringa. Till de mer lyckligt lottade fanns en faktiskt veterinär att träffa som kunde peka åt vilket håll kliniken låg medan andra fick vara glada om de kunde hitta en välkomnande lapp på skrivbordet.

Att vara barn brukar också alltid vara värre förr. Min farfar fick gå till fots i djupsnö 5 mil enkel väg för att handla och en gång gick han vilse och frös nästan ihjäl under en gran. Min pappa brukar försöka stoltsera med hur han, redan i ung skolålder, fick klara sig själv som inneboende i den stora staden 10 mil från föräldrarna. Jag vet inte om jag tycker det känns så hemskt egentligen, även om tanten han bodde hos var väldigt barsk. Och vad jag förstått från blickarna från hans storasystrar så var nog min pappa egentligen något av en bortskämd sladdis.

Själv kan jag komma ihåg från min egen barndom hur jag fick hjälpa till hemma, sköta mina egna djur och gå de 2-300 metrarna till skolan utan knussel. Jag gick även till lekis (ung förskoleklass) själv och dit var det längre än till skolan. Inte var det särskilt jobbigt heller efter vad jag kan komma ihåg, det var mer något som hörde livet till.

Så det är med en något förvånad min jag nu betraktar mina egna barns klagomål och våndor över att varannan dag behöva hämta mat till sina marsvin, duka av bordet och hålla ordning på sina rum. Jag kan då inte komma ihåg att jag beklagade mig så mycket över saker som skulle göras. Inte räknade man med skjuts till skolan när den bara låg 10 minuter bort? Det fanns liksom inte på världskartan.

Så ibland faller jag till föga och använder mig av den avskyvärda meningen ”När jag var liten då minsann…”. Och jag hör även min man mumla mellan huvudskakningarna ”Tänk om man gjort så mot morsan, då hade man fått veta att man levde!”

Min far var kanske bortskämd men han var, om inte före sin tid, så åtminstone i fas med den. Min syster och jag uppfostrades nämligen enligt konstens alla dåtida regler och pedagogik. Lite torrt och tråkigt kan jag tycka såhär i efterhand men samtidigt inte fel i sig heller. Och det man själv tyckte var bra i sin barndom tenderar man att överföra på sina barn. Och mig veterligen så går pedagogik ut på att liksom få barnen dit man vill utan tvång och hot.

Mina barn gör ändå inte som jag säger och motsätter sig varje tillsägelse så länge de kan. Att få betalt för att resa sig ur soffan fanns inte heller på min tid så jag vet inte om det är kapitalismen som gör att man fasas in i ett mutförhållande till sina barn nuförtiden. Eller om det är stressen som gör att man hellre mutar och får ungen dit man vill i tid än tålmodigt väntar ut barnet. Enligt Bo Hejlskov måste uppgiften vara tydlig för barnet annars kan man, som förälder, lika gärna göra det själv. Som att hänga upp jackorna efter sin barn tycker Bo att man kan göra själv även om man har många barn för det har han själv gjort. ”För då blev de i alla fall upphängda.”, som han uttrycker det under sin föreläsning på Wargentinskolans aula. Jag försöker få mina barn att hänga upp jackorna och det kanske är någonstans där som psykologin och neuropsykiatrin går skilda vägar. För medan psykologen Bo inte tycker det är någon idé att ödsla tid på att tjata på ett barn som ändå inte är moget att hitta sin hängkrok så tänker jag neuropsykiatriskt att någonstans måste det gå att få signalerna i deras hjärnor att någon gång få jackan att nå kroken. Så jag tjatar. Och tjatar, och tjatar och tjatar.

Tills jag inser att skillnaden nog snarare ligger i feminismens skrå och att Bo förmodligen behövt göra ungefär lika mycket hushållsarbete hemma som min man gör. För även om både Bo och Lars H Gustafsson kan stoltsera med många barn finns inte mycket hos dem som får mig att tro att de haft huvudansvaret för att rodda kaoset i en stor familj. För i en sådan blir det inte "bara" att hänga upp allas jackor och allt annat de slänger på golvet.

Huvudansvaret för en stor familj har däremot, tro det eller ej, min svärfar haft, som varandes ensamstående med fem barn i sina yngre år. ”Dom kommer aldrig förstå vad du menar.”, säger han i en frånvarande ton och med blicken fäst på TV:n när jag försöker redogöra för alla samtal med lärare om rätta kläder och läxläsningar. Sedan vaknar han plötsligt till, sliter blicken från TV:n, och höjer handen med ölflaskan i, i en manande gest och säger, med största allvar, ”Dom kommer _aldrig_ förstå, för det går inte att förstå hur det är att ha många barn om man inte upplevt det själv. Barnen måste hjälpa varandra för annars kommer det aldrig fungera.” och fortsätter förstrött medan han sjunker tillbaka mot soffans ryggstöd och återtar blicken mot TV:ns ljus med; ”Jag tror det är bra att växa upp i en stor familj, man lär sig ta hand om varandra, sån´t lär man sig inte nuförtiden.”

Det är underligt det där. Hur en person från en helt annan generation och med så diametralt andra åsikter och erfarenheter än vad man själv har, kan träffa så rätt ibland. För precis så känner jag också ibland, att barnen får ut något av att ha varandra i den stora familj vi är. Även om de emellanåt beklagar sig över antalet syskon, förfasar sig över tanken att få ytterligare ett småsyskon och suckar blängande på mig när jag kommer med argumentet att ”alla måste hjälpa till att hålla ordning när vi är så många som ska leva under samma tak”.

Jag tror ändå att de kommer ha nytta i livet av att kunna fungera i grupp, att kompromissa, att veta sina gränser mot andra. Och de kommer alltid ha varandra i vått och torrt.

Min man är inte lika övertygad, som varandes en av svärfars fem barn. Hans bild av en stor familj är allt annat än gullig och rosenskimrande när han berättar om hur det är naturligt att ryka ihop och slåss när man är uttråkad för det står alltid någon där som man kan slå och hur pengarna aldrig räckte till kläderna man ville ha för om en får ska alla ha. Barn nummer tre i skaran instämmer och önskar att hon inte hade några syskon alls. ”För då kanske jag skulle få ett Nintendo som jag önskar mig.”

Inte ens en ko är vad den varit... men nyfikna är de fortfarande!

Själv önskar jag mig mest lite lugn och ro ibland. Det kanske var bättre förr ändå, när barn lekte ute och mammorna hade ensamrätt på köket. Eller så är det jag som inte passar till livet som mångbarnsmamma. Å andra sidan vet jag inte om det är så mycket roligare att joura på midsommarafton heller så att fly till jobbets lugna vrå framstår inte som ett alternativt sätt att leva.

Det kanske finns nackdelar och fördelar med det mesta? Både nu och då.

Barnet i byn.

Ibland är det svårt att vara förälder. Som när man hör sig själv i sin 10-åriga dotter när hon ilsket fräser åt sina småsyskon medan hon gör sig i ordning till discot. "Men kan du bara göööra som jag säger då?!", säger hon i en behärskat men tydligt argsint ton. "GÅ härifrån!!"

Jag sitter på en grå stol av modernt slag, omgiven av oranga, gröna och mörkgrå stolar i en cirkel med en pikant pälsaktig matta av samma form i mitten. Vi är på parterapi och idag är det min tur att prata. Jag förväntas redogöra för hur min diagnos påverkar vårt förhållande och hur mina svårigheter ser ut.
Mitt huvud är helt tomt, jag kommer inte på en enda sak som är krångligt i mitt liv. Varför sitter jag här egentligen?
"Berätta om ditt liv då", säger terapeuten uppmuntrande med block och penna i högsta hugg. "Mitt liv?", tänker jag. Hur berättar man, på ett meningsfullt sätt, om ett totalt intetsägande fullständigt ointressant liv? Var börjar man liksom? Jag föddes, jag blev större och sen dog jag. Eller... död är jag inte än, bara snart fyrtio och snart ur den där krisen som ingen av mina vänner påstår sig fått i samma ålder, men ändå. Dessutom har jag dödsångest. Ångestskräck för att dö. Och ibland snurrar jag in mig i tanken att jag borde bearbeta min dödsskräck för tänk om jag ångrar mig något fruktansvärt där på dödsbädden för att jag har gått runt hela livet och varit rädd för döden istället för att leva livet. Och så blir jag superstressad över att jag borde gjort det igår minst eftersom jag inser att sådan skräck botar man inte i första taget. Visserligen har jag blivit av med min förlossningsskräck, som var av samma kaliber, men det var genom att gå igenom ett par förlossningar och så kan man ju inte bota en dödsskräck...
Nä, det här blir nog ingen höjdartimme i mitt liv.

När vi är igenom mitt vansinnigt intressanta liv med bråkande föräldrar, normal skolgång, sen sexdebut och slutligen ångest och självskadebeteenden som resulterade i en diagnos med make, barn och husköp på sluttampen innan vi är framme vid dags datum är det min mans tur att berätta hur det är att leva med en sån som mig. Min man ler stort och de två terapeuterna nu skalat av sig sina mer stela och krampartade kroppshållningar, som de hade under min alldeles för långa redogörelse om ingenting, tittar nu förväntansfullt och tillbakalutat på min man.
"Det är hon som får mitt liv att fungera.", dräper min man till med. Storsläggan direkt, tack för den liksom! Vad svarar man på det?
Sedan går han vidare med någon underlig förklaring om hur jag tar fram hans bästa sidor och hur jag egentligen är väldigt skör inuti fastän jag ser så stark ut utanpå. Terapeuterna ler milt och ser ut som om de vill kasta sig i famnen på min man i en enda stor gruppkram. Fast sen ser de lite bekymrade ut och undrar hur han egentligen menar med att jag skulle vara skör...

Det är inte lätt att vara förälder och det är inte lätt att leva alla gånger heller. Och det är banne mig inte lätt att ha en diagnos.
I en artikel i SVD läser jag om hur alla människor kan bli stressade men för personer med adhd kan stresspåslaget resultera i ett förvirringstillstånd. Jag kommer ihåg när jag var liten och min mamma tog med mig för att handla. Varenda gång hon gick in genom de där självöppnande grindarna i Ica-butiken så stannade hon liksom upp och stirrade ut i luften med tom blick. Jag brukade passa på att springa till snaskhyllan medan hon stod där och tittade men jag undrade ofta vad som hände. Och trots noga skriven inköpslista så kom hon alltid hem med fel saker och stod och svor i köket medan hon rotade i kassarna.
Ganska ofta undrar jag hur mina barn upplever mig. Hur är det att vara mitt barn? Lite tråkigt är det säkert för jag tjatar mycket om städning, ordning och regler medan baklängesmiddagar, spelkvällar och basket på bakgården lyser med sin frånvaro. Å andra sidan är det mer än vad mina föräldrar gjorde för ibland spelar vi fotboll eller scrappar tillsammans så jag hoppas att jag åtminstone förädlar min egen barndom. Trots att jag någonstans misstänker att mina barn egentligen skulle vilja att jag tillbringade mer tid med dem, jag vet bara inte hur jag ska få plats med det bland allt hushållsarbete, arbete, skjutsningar och nödvändig sovtid.
Mina barn älskar att vara hos sin mormor och morfar och de ger dem förmodligen mer än både jag ger mina barn och de gav mig som barn. Och kanske är det så också, att man kan försöka vara den bästa föräldern men det är inte förrän barnen är utflugna som lugnet i tilvaron är tillräcklig för att orka ge allt det där man faktiskt ville ge sina barn. Bara det att då är de för stora. På SVTs debattprogram hojtas det fram och tillbaka huruvida barnen ska vara hemma eller på förskolan och mitt i alltihop försöker en tapper pedagog få fram att det inte bara handlar om var barnen är utan vilka de spenderar sin tid med och kanske barnen behöver fler nära vuxna kontakter än bara sina föräldrar, oavsett om de är hemma eller på förskolan.

Kanske är det därför det sägs att det krävs en hel by för att fostra ett barn (enligt wikipedia "Ora na azu nwa" på orginalspråket från Igbo). Någonstans kanske man varken ska eller är ensam om att tackla uppgiften att sörja för ett barn.

Tittskåp i väntrummet på barnkliniken i Östersund.

Om barn, älgar och dåligt samvete.

Nu har jag hamnat där var jag behöver be om ursäkt igen. Det är ett inlägg jag borde har skrivit för länge sedan men aldrig fått till eftersom jag snubblar på mina egna tankar. Man vill ju inte skriva att man nästan kan räkna sig som en riktig bloggare eftersom man skaffat sig en bloggkompis och dessutom varit på bloggträff med vederbörande utan att väva in det i något klokt inlägg eller ha med lite häftiga bilder. För bloggar man så vill man ju gärna vara en "riktig" bloggare.
Nu kunde jag varken komma på något vettigt ämne att väva in händelsen i eller synka ihop att ha med mig mobiltelefonen, sladden för bildöverföring och datorn på samma gång. Så några bilder blev det inte heller.

Men en bloggdejt blev det! Historien började med ett rosa paket, som jag vann. Bloggtävlingar är oftast till för att göra reklam eller skaffa fler läsare men denna bloggtävling tror jag mer var av vänlighet mot världen. Och i en blogg i min smak dessutom så en till läsare blev det till den bloggen. Och nu har vi, gamla tanter som vi är, kommenterat och berömt varandra fram och tillbaka tillräckligt länge för att äntligen stämma träff för en fika.
Min intuition visade sig vara helt rätt i att människan bakom älgbilderna inte var helt olik mig så att guida varandra till lämplig plats blev ett äventyr i sig (och för den som inte vet det så är mitt lokalsinne inte bara noll utan på minus).
Så där satt vi, på Café Entré och kände oss riktigt coola. Finns nog inte många bloggare som är såhär djärva och tar steget utan för burken för att faktiskt träffas tänkte vi och försökte se lite viktiga ut. Ibland får man göra det. Sjunka in i en låtsasvärld om att man är som "alla andra" fast man är kring 40-strecket och betraktas som skrynklig och passé av bloggarnas medelålder av 20 år. Men kul var det! För det är kul att träffa någon som man kan känna igen sig i, någon som är lite som man själv. Och att avsluta det hela med en älggåva föll sig helt naturligt. En av de finaste presenter jag fått!

Så nu har jag sagt det. Jag hade jättetrevligt på vår bloggdejt Älgeva! Och det var inte meningen att inte blogga om den.

Något annat jag tänkt skriva men som inte blivit av är den avdankade debatten kring tiobarnsmammans dotters debutroman om en flicka som försvann. En sexbarnsmamma, engagerad i frågor kring barns rätt, barnuppfostran och föräldralivet borde ha bloggat om boken och kommit med någon snusförnuftig kommentar. Men jag iddes faktiskt inte.
Jag har visserligen till och med haft tankarna att själv skriva en barnbok och varit på god väg dessutom. Men någonstans längs vägen stockade sig orden i halsen. Av samma skäl som gjorde att jag inte kommenterade boken som barnet skrev. Boken om det bortglömda barnet med den hemska uppväxten med en omvärld som gavs fullt tillträde men ändå inte såg.
Hur man inte har sett är för mig en gåta och är en av orsakerna till att jag inte ens vill göra min blogg sökbar i ämnet och därför inte skriver ut bokens riktiga titeln. Hur kan man blunda för de filmer som denna tiobarnsmamma själv lagt ut som bra barnhantering? Vart är världen på väg när man på fullt allvar kan sitta och titta på dessa filmer och sedan höja denna kvinna med det galna håret till skyarna? Det är obegripligt hur man kan nyttja dessa metoder på sina egna barn, som jag förmodar varje förälder älskar. Och hur man, efter att ha läst om vad hennes metoder går ut på och sett dem i verkligheten, sedan inte kan tro på en vuxen kvinnas berättelse om en barndom som borde varit allt annat än vad den var är att svika varje barn som blivit utsatt för AW´s metoder.

Med det sagt har jag ett dåligt samvete som gnager. Någonstans, när jag tänker tanken att själv skriva en bok, för någonstans måste väl 10 års funderande och klurande över föräldraskapet och återkommande återupplevande av småbarnsåren i form av nytillkomna telningar ändå ge en människa en viss kunskap i ämnet, så kommer mina tvivel. Vad kommer mina barn säga om min uppfostran när de vuxit upp? Och vad skulle de säga om jag skulle skriva en bok om hur man borde göra? För jag vet vad jag tycker att man borde göra men jag gör inte alltid så. Om sanningen ska fram är jag en hemsk förälder ibland. En som skriker åt sina barn, som kan bli tokless på att gå hemma med dem flera dagar i sträck och hellre bakar snabbt på kvällen när de lagt sig än låter dem vara med. Fullständigt opedagogiskt och vuxenorienterat.
Trots att jag gärna vill vara Den Perfekta Föräldern. Den som älskar att kladda med barnen, hittar på äventyr, lagar nyttig och god mat istället för att höra sina barn utropa "Pappa! Mamma har bränt kycklingen igen men den går nog att äta ändå! Fast inte lika god..."
Min man och jag går en föräldrakurs. Den heter något med att "Se barnet" och går ut på att man tittar på varje barn som en enskild individ och försöker hitta dess behov och postiva egenskaper. Där har vi kommit fram till att det är bättre att min man lagar maten hemma för då äter barnen den åtminstone. Då känner man sig sådär lagomt rolig som förälder.

Att med det perspektivet ge sig in i AW-debatten känns som att vara en ulv i fårakläder. Inte för att jag skakar mina barn i barnvagnar men jag är långt ifrån perfekt och jag känner mig som en humbug om jag ska ställa mig och skälla på AW. Visserligen tycker jag att hon borde vara mer ödmjuk och säga ett ärligt "Förlåt mitt barn, jag kunde ha gjort bättre och såhär i efterhand önskar jag att jag hade gjort det. Jag gjorde vad jag tyckte var bäst för er då med det bagage som jag hade. Och vill du prata om det så finns jag här för dig."
Men samtidigt kan jag också känna att "Vem är jag att kasta den första stenen?". Nu skulle det inte bli den första stenen eftersom, gudskelov, andra har påpekat felaktigheterna i hennes metoder före mig, men ändå. Hur hittar man det där föräldra-självförtroendet som gör att man kan se vad man gör bra. För något bra gör man ju annars hade förhoppningsvis soc kommit och satt barnen i bättre miljöer. Hur gör man för att även fokusera på att behålla det man gör rätt och riktigt och för att inte falla till föga för snabba lösningar om time out och skämshörnor? Och jag erkänner, jag har använt time out på mina barn och de tyckte inte alls om det. Även om jag såhär i efterhand kan tänka att det nog inte var time out-metoden som gjorde att den fungerade, utan själva gränssättningen. Att barnen fick några yttersta regler att luta sig mot för att veta hur de skulle göra för att göra rätt och riktigt.
Kanske det inte är svårare än så? Att barnen har samma känslor och tankar som jag själv har förutom det eviga dåliga samvetet av att vara ansvarig för en annan människas liv och framtid. Och kanske den tanken, att det man gör nu är inte bara för en snabb lösning för stunden utan för resten av livet och resten av tiden för min och barnets relation, kan ge en ett bättre perspektiv på vad man håller på med. För även om tröttheten ibland kan ta över det logiska tänkandet så får man ändå skörda vad man sår när barnet fyller 18.


Over and out! Och någon bok blir det nog aldrig.
Men håll utkik efter ViFöräldrars nya barnbok för där fick jag i alla fall vara med på ett litet faktagranskningshörn. :)

...snart är det midsommar! (bara snön smälter bort)

Katter och tvillingar

Nu var det länge sedan jag skrev något. Det har sin förklaring i mycket på jobbet, en sjuk katt och en hoper sjuka barn. Alltid är det nå´t som min man brukar säga men faktum är att allt det där tar en hiskelig massa tid. Som den där katten man sa ifrån om samma kväll som maken kom dragandes med honom. Den som sedan bodde in sig så till den milda grad att man fann sig själv sjuk av oro den dagen katten beslöt sig för att försvinna över en dag. Övertygade om att han lyckats smita ut skickades maken ut i skogen att leta och lyckan var sedan total när vi till slut hittade katten bakom några kartonger i förrådet. Så ni kan föreställa er hysterin nu när han, efter att ha blivit utekatt sedan några år tillbaka, försvunnit i två dagar och på den tredje kommer instapplandes och sjunker ihop på hallgolvet.
Djur har en tendens att bli akut jättesjuka på helger av någon underlig anledning. Ett faktum som brukar kommenteras som rätt besvärande av de flesta djurägare, framförallt beroende på kostnaderna det innebär. Så där stod jag en fredag och konstaterade att åtminstone en sak blev rätt i mitt liv för som veterinär är det såklart en fördel om djuret blir sjuk till helgen, eftersom det är då man är ledig och man sällan debiterar sig själv för utfört arbete. Om djuret nu måste bli sjuk vill säga.

Så det blev ilfart in till jobbet för provtagningar, behandling och fortsatt dygnetrunt-vård hemma. För det är där fördelarna med att vara veterinär slutar. Där andra kan konstatera att kostnaden är ett faktum får en annan inse att det bara är att bita ihop och ta både sköterskans, veterinärens och sitt eget jobb på samma axlar och köra om man ska fortsätta slippa de större kostnaderna. Å andra sidan tror jag katten själv tyckte han hade det bättre hemma i fotöljen än i en kall stålbur på ett djursjukhus.
Det blir lite underligt att vara både djurägare och behandlande veterinär. För vem ska man prata med om allt man känner och tänker? Varken en veterinär eller en annan kattägare är väl knappast intresserade av att höra om hur man lyckats byta droppslang utan att missen vaknade eller några invecklade redogörelser för hur man lagt upp rehabiliteringen så den passar just denna katt.

Det är lite som att vara tvillingförälder. Det finns en massa saker som passar in när det gäller att ha ett barn och en massa saker som passar in när det gäller att ha två barn. Men en del saker passar bara in när det gäller att ha just tvillingar. Det går liksom inte riktigt att förklara vad eller hur men man har ett otroligt behov att få dryfta med andra. Som när enäggstjejerna ryker ihop så tussarna flyger och man försöker gå mellan och plötsligt befinner sig i något slags twilight zone där man tvingas välja sida för att behålla sin trovärdighet och till slut tvingas inse att de båda tillsammans har fintat ut en helt för att vinna poäng. Kvar står man och förstår ingenting men de verkar hur sams som helst. Ända tills nästa dust kommer.
Samma utanförskap kände jag den där dagen på öppna förskolan när ämnet sömn kom upp och en stackars förstagångsmamma med ett barn beklagade sig över hur hon endast sovit fyra timmar i sträck. Mitt kontrande med hur TVÅ barn väcker en dubbelt så många gånger gav mig inte riktigt den sympatin jag hade hoppats på utan snarare en blick mörkare än en vinternatt i norrland innan snön fallit. Hur häftigt och coolt det än må vara att få två barn på en gång så utgör man tydligen också något slags hot mot den allmänna gnälligheten över att ha barn. Samtidigt som jag tror att enlingföräldrar har svårt att känna igen sig i föräldraskapet med två jämngamla barn.

Någonstans kanske föräldrar till pseudotvillingar kan känna igen sig. Åtminstone när det gäller arbetsmängden det kräver att ha två barn med mycket behov och mängder av blöjbyten. Så tänkte även jag med mina nästan pseudotrillingar. Samtidigt var det något som inte riktigt var likadant med de tre som med de två. De tre var massor av jobb, ett ständigt passande och dygnetrunt-jour. Det var rutiner, dubbla skötväskor och massor av kladd, det var att ständigt aldrig hinna, att jämt vara trött och att aldrig kunna läsa en bok för barnen mer än 6½ minut.
Men de två jämngamla hade något som den tredje i klanen aldrig delade. Det var de två som på en osynlig signal övergick från att springa bredvid varandra till att springa åt två olika håll när jag försökte få tag på dem, det var de två som kunde börja slåss av anledningar jag än idag aldrig kunde förstå. Tvillingarna var de som kunde sova medan den andra gallskrek och samtidigt vakna när oljeflaskan från blöjbytet ramlade i golvet, tvillingarna som aldrig gjorde en min när andra barn lekte med deras leksaker, det var de som med endast blickutbyten kunde organisera ett avancerat socialt umgänge i lek med andra tvillingpar medan trean alltid hopplöst sprang tre steg efter.

Och på samma avstånd finns jag, tre steg efter. De där två, som jag burit, ammat, lekt med, matat, bytt blöjor på, upptäckt världen tillsammans med. Hur jag än gör och hur jag än kämpar kommer den alltid finnas där. Den där som konkurrerar ut den bästa mamman i världen; Tvillingen.
Det spelar ingen roll hur mycket ensamtid jag ger den ena eller andra. Eller hur mycket jag knutit an lite mer till ettan och pappan till tvåan för vad som än händer så kommer de alltid att ha knutit an lika mycket, och helt oberoende av oss föräldrar, till varandra. På ett helt självklart, oundvikligt och oigenomträngligt sätt. Små blickar, rörelser, andetag som jag aldrig kommer att förstå, rör sig mellan dem hela tiden. De är varandras trygghet, hatobjekt och avlastningszon på samma gång.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt, jag kan bara konstatera att en är inte detsamma som två.

Ett annat tvillingpar...

Xxx