Om dåligt självförtroende och torra bullar

Man kan säga att jag gästspelar igen. Fast på en närmare blogg än sist. Jag har skrivkramp och fullt ös hemma så jag tar en liten paus här.

Helt ärligt blev jag lite rädd och fick prestationsångest över reaktionerna på mitt senaste inlägg. Det var fantastiskt roligt såklart att många (för mig var det väldigt många) tyckte att det var bra men jag är nog rätt blyg, innerst inne. Egentligen hör det förmodligen ihop med att jag inte tycker att jag är värd något, att jag är en liten obetydelsefull grå person som knappt syns.

Att jag knappt syns vet jag för jag får ofta sitta väldigt länge i väntrum där man ska "gå in och sätta sig och vänta" utan att anmäla sig. Sisådär 40 minuter efter utsatt tid brukar någon undrande sköterska komma ut, se sig omkring och utbrista "Oj! Hur länge har du suttit där?!"

På ett sätt är det motsägelsefullt för samtidigt hamnar jag lätt i styrelser och på lite högre poster och får lätt vänner. Fast man vet ju inte. Det kan lika gärna vara så att jag får posterna för att ingen annan vill ha dem och att jag tycker alla är mina vänner för att jag blir så glad när någon pratar med mig. På det sättet har jag massor med vänner.

En annan sak är att jag aldrig träffat på någon som inte kunnat lära mig något. Som den schizofrena damen med handväskan. Hon var ofta tyst och hade ett fårat ansikte. En gång när jag rörde ihop bulldeg stod hon fundersam bredvid mig och höll handväskan krampaktigt framför sig. Hon vaggade nästan omärkbart fram och tillbaka. Till slut sa hon med en tunn, entonig röst;

"Du ska inte knåda så mycket, bullarna blir alldeles torra då."

Sen dess har jag aldrig knådat mina vetebullar mer än absolut nödvändigt och nästan alla vill ha receptet på mina bullar fastän jag får slå upp det i Rutiga Kokboken varje gång jag ska baka.

Jag var på Amningshjälpens Riksträff för några månader sedan. Alla stod och pratade med varandra till höger och vänster och var så tjenis allihop. Själv hade jag rätt besvärligt att hitta bordskamrater eller samtalspartners och till slut hängde jag mest med de andra i styrelsen och mest med vår mediaperson, som jag då delade rum med. För de kunde ju inte avspisa mig bara sådär. Veckan efter diskuterade jag en av riksträffens föreläsarna på forumet jag hänger på. Genom den diskussionen fick jag insikt om att en annan person där kännt likadant som jag, lite ensam, och bland annat försökt ta kontakt med mig men tordes inte för jag såg så upptagen ut med alla andra hela tiden.

När jag var liten gjorde vi ofta specialarbeten i skolan. Mina barn gör också specialarbeten fast mycket oftare. Jag tror hela skolan är uppbygd på projekt och tvärvetenskap nuförtiden. Det första projektet de gjorde var om Olympiska spelen och Kina. Jag gjorde också ett arbete om Kina, fast om terrakotta-armén.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Terrakottaarm%C3%A9n

Det var alltid intressant att få djupdyka kring ett ämne och lära sig saker och det är oftast just de arbetena jag kommer ihåg bäst, såhär i vuxen ålder, av allt jag lärde mig i skolan.

Fågel Fenix tycker jag också är fascinerande. Jag vet egentligen inte varför för jag gjorde aldrig något arbete om honom. Jag antar att bara namnet är fängslande, det är vackert på något sätt. På en sida på nätet läser jag att Fågel Fenix finns i Kina också, fast som någon helt annan. Någon som kallas Feng huang och står för manligt och kvinnligt, vänlighet, fulländning. Feng huang undviker situationer som inte uppfyller hans höga moral. Det mest fulländade är att få ett tvillingpar med en pojke och en flicka.

Tvillingar är ovanliga i Kina och vanligast i Afrika. Varför vet nog ingen, det är väl inte speciellt nödvändigt att forska på antar jag. I Sverige är det vanligast med tvillingar i Jämtland och man möter nästan alltid någon med tvillingar när man är ute på stan här.

Jag tycker det är jobbigt med tvillingar. De liksom eggar varandra i att kivas och hitta på saker och på något sätt så blir de inte som två barn utan mer som tio samtidigt. Jag har en kompis, hon har tio barn, fast hennes barn känns som två när man är där. Jag förstår inte hur hon gör. Någon gång, när jag törs, ska jag fråga. http://tiobarnsmamma.blogg.se/

Det är intressant att läsa hennes blogg för kanske andra ser lite på mig så som jag ser på henne. Och då kan jag förstå saker som andra säger om mig och som jag inte tycker stämmer.

Det bästa när man har skrivkramp är att bara skriva utan att tänka. För krampen kommer av att man tänker för mycket. Ibland kan det vara bra att inte tänka alls. Jag har svårt att låta bli att tänka för alla tankar far runt i huvudet hela tiden. Men det är väl när man börjar fundera på hur andra tänker som det tar stopp. Det är då man ska tänka som min gamla tyskalärare:

"Du ska inte tro att andra tänker mer på dig än vad du gör."

Och så är det nog. Det vackra är närmare än man tror.

Nej, nu är det dags att sluta. Klockan är mycket och barnen måste ha lunch. Någon gång ska jag lära dem hur man bakar bullar men tills dess gör de nog som de själva vill.

En sluten cirkel

ADHD överdiagnostiseras som det är nu, finns det de som anser. Istället för ordentlig uppfostran från icke lata föräldrar kräver vårdnadshavarna diagnoser för att slippa engagera sig. De gör sina uppgifter i skolan eftersom lärarna inte låter dem komma undan, men väl hemma på eftermiddagen finns inte disciplin nog att göra läxor. Föräldrarna klagar på att barnet har svårt att fokusera på sina uppgifter, inte kan städa sitt rum, sitta still vid matbordet osv fast en annan lätt kan se var felet ligger. Sådana där barn som kan bara de vill, bara de skärper sig och får anledning nog till det. För ibland leker de ju så bra och ibland gör de vad man säger åt dem.

Kan vi skippa myten nu om att en person med ADHD är likadan precis överallt? Självklart kan en person med ett neuropsykiatriskt funktionshinder också skärpa sig och anpassa sig när så krävs och självklart har omgivningen och omgivningens bemötande betydelse för hur en person med ADHD fungerar och ger respons. Precis som man kan pressa sig att vara uppe lite till, göra lite mer även när man är dödstrött så går det. Till en viss gräns.

Till en viss gräns har också föräldrarnas inverkan betydelse för hur barnet är i sin diagnos. Det finns bra och mindre bra sätt. Det finns sätt som utvecklar och det finns sätt som inte gör det. Och på det sättet är en förälder till ett barn med npf lika delaktig, ansvarig och påverkande som en förälder till ett barn utan npf.
Ska föräldrar till barn med npf ställas ansvariga för hur deras barn mår i just sin diagnos behöver alla föräldrar ställas till svars. Och det finns inte i min värld att föräldrar till barn med npf inte skulle göra precis allt vad som står i deras makt och kunnande för att deras barn ska må bra. Precis som föräldrar till barn utan npf gör!
Kan vi också skippa myterna om vad barn med adhd alltid gör? Ett barn med adhd måste inte begå kriminella handlingar, ett barn med adhd måste inte bokstavligen klättra på väggarna, ett barn med adhd behöver inte nödvändigtvis ha problem i skolan och ligga efter. Det går inte att säga vad varje person med npf har inom sig eller visar.

Kanske...

Kanske, hon känner ett utanförskap hela livet, kanske hon undrar vad det är som är fel när alla säger att det är så rätt. "Du som är så duktig kommer att klara allt". Kanske hon klarar allt men med mycket större insats än alla andra, det är bara det att insatsen inte alltid syns.
Kanske hon känner en oro i sin kropp som hon dämpar med svält, kanske hon gör allt för att göra det som alla andra gör, för att passa in. Kanske när tonåren kommer orkar hon inte längre och försöker utplåna sig själv från jordens yta, kanske kommer ångesten krypande i vuxen ålder och stundtals sveper bort alla vettiga tankar, kanske kurar hon ihop under täcket och omfamnar sig själv i mörkret.
Kanske, till slut, en vis man, som känner till utanförskapet, berättar vad ingen tidigare har kunnat berätta. Där alla nickat och sagt att allt är så rätt och så bra istället tyst observerar och till slut säger "Jag vet vad som är fel." "Jag vet vad som är fel och jag vet vad du kan göra. Jag ska hjälpa dig." Kanske från den dagen förändras livet för en endaste människa och ett hopp väcks och blir till ljus och glädje. Glädje över att känna och leva. Glädje över att vara sådär precis som alla andra.
Kanske en dag står hon där med egna barn och säger till dem "Jag vet och jag förstår" när alla säger att allt är så rätt och så bra och man kan bara man vill. Då tar hon dem i famnen och möter världen tillsammans.



style="font-size:85%;">


http://user.tninet.se/~fxg297r/
http://www.dr-olalundin.com/

Minstings dop

Och så ett lite mer personligt inlägg -en rapport från dopet. Den 20:e juni 2010, dagen efter Kronprinsessans bröllop vad det dags för Minstings dop.

Till vår hjälp hade vi den numer pensionerade men ändå verksamme prästen Klara, som har följt oss från vigsel och genom alla dop. Vi var oerhört glada över att hon kunde tänka sig att ställa upp även denna gång. Vi tvekade dock inte att ringa. Hennes ord förra gången vi ringde var "Ja, jag undrade när ni skulle höra av er!" Klara, tillsammans med oss och faddrarna var där en stund innan för att gå igenom cermonin.

Platsen vi hade valt för detta ändamål, Skärvångens kapell, ligger oerhört vackert i Skärvångens by i det fagra Jämtland. Till vår glädje fann vi också att det är mycket bra skött av en medlem ur församlingen. Lika fint inuti som utanpå. :)

En stund efter började kapellet fyllas med deltagare; släkt och kära vänner. Närapå alla bänkade... Vi hade valt den sedvanliga ordningen i dopgudtjänsten. Mamma läste ur evangeliet. "... Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte. Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in...." och en av Minstings faddrar läste en utvald dikt av Khalil Gibran.

Dina barn tillhör dig inte

Dina barn tillhör dig inte. De är söner och döttrar av själva livets längtan.

De kommer genom dig men inte från dig och fastän de är hos dig tillhör de dig inte.

Du kan ge dem din kärlek men inte dina tankar, ty de har egna tankar.

Du kan hysa deras kroppar men inte deras själar, ty deras själar befinnner sig i morgondagens land, som du inte kan besöka, inte ens i dina drömmar.

Du kan sträva efter att likna dem men gör dem inte lika dig själv.

Ty livet går inte tillbaks och dröjer inte vid igår.

En välsignelse från Klara innan det var dags för dopets höjdpunkt; Det symboliska dopvattnet på huvudet. Nu plaskades det vilt!

Minsting går med på det mesta. Vi var lite oroliga innan om Klara skulle orka hålla vår tungklump, men jag tror nog hon styrketränade hemma innan för det gick utan problem!

Vi läste Fader vår och Minstings dopljus tändes.

"Jag är världens ljus. Om du följer mig ska du inte vandra i mörkret utan ha livets ljus."

Dopljuset fick pappa blåsa ut sen på prästens begäran för att det inte skulle släckas av vinden.

Efter väl valda fina visdomsord från Klara att ha med sig på vägen genom livet för Minsting ståndade det till dopet tillhörande dopfikat med doptårta.

Denna gång stod både mamma, moster och storasyster för tårtbyggandet.

Tårtan var bla prydd med ätbara bilder via www.deco.uk.com

Två deltagare, som tar påtår ute på trappen. Vädret kunde ha varit bättre men det var ju uppehåll större delen av tiden iaf!

Doppresenter. Många fina kort och inslagningar var det. Man blir varm i hjärtat när man ser hur mycket tid och engagemang som har lagts ner.

Paketinslagning i näver och sälg. Den får nog anses som den mest påhittiga ändå.

Vi minglade så gott vi kunde, Minsting och jag, mellan kaffebryggningar, amning och plock. Men hur man än gör så går det ju tyvärr inte att sitta och fika en hel kaffekopp med varendaste en. Jag tror vi hann med att hälsa på alla dock.

Så otroligt roligt att få ha en sådan här orsak att samla sina vänner. Man ses som alltid alldeles för sällan.

Efteråt var det middag hemma hos oss i Lit och det var uppskattat tror jag. Själv kände jag åtminstonde att det blev en trevlig och avslappnad stund att sitta och hinna med varandra en stund över mat, dryck och efterrätt. Sistnämnda höll på att glömmas bort men hann tas fram precis innan de första gästerna behövde åka hem men i sista stund togs kladdkaka, vispgrädde och skivade jordgubbar fram.

Middagen bestod av rostbiff på älgstek, potatisgratäng, veganmoussaka och hembakat bröd. Salladen blev tyvärr kvar i kylskåpet.

Minsting passar på att mingla lite till. Tänk om man fick smaka på allt som är på bordet! Ja, varför inte få smaka på bordet också, duken ser fin ut!

Efterrätten; kladdkakan!

Vi tackar ALLA för deras närvaro! Jag har helt underbara vänner!

Förberedelser innan:

Cirkus 100 bullar bakades!

Fotografer:

Blandad kompott. Någon bild ni är speciellt intresserad av så fråga!

Pippi Långstrump - politiker

Det kanske var bra att jag inte fullföljde tankarna om mitt drömjobb som politiker. Jag var visserligen småstressad och mitt i bilkörning när jag hörde Lars Ohly hålla ett riktigt bra debattinlägg och kände mig glad över att ha röstat på mp i tidigare val. Så att jag sen körde vilse var kanske en inte helt överraskande följd.

Korsningen där det började, strax innan jag var vilse. ...och här är jag vilse. Någon som kan gissa var jag är någonstans? Att rösta i riksdagsvalet är lite som att vara med i Robinson. Det gäller att tänka strategiskt. Det var ungefär där jag insåg fel nummer två med att satsa på en yrkeskarriär som politiker. För jag gissar att systemet är uppbyggt på att man röstar på det parti man jobbar för istället för det man tycker är strategiskt bäst att rösta på.

Jag fick en uppmaning att inte sluta skriva. Ja, någon gång måste man ju sluta skriva förståss eftersom allt har ett slut. Men nog lockas man av tanken att "inte publicera mer skit på nätet" (citat Monika H) när man blir matt bara av tanken på allt som finns där. Samtidigt undrar jag lite om det inte är en naturlig tanke hos min generation eftersom vi fortfarande krampar fast vid tanken att nätet ska vara något överskådligt.

Vi som var unga nog att anamma nätet när det kom men fortfarande tillräckligt vuxna för att ha haft ett liv innan. För oss är nätet fortfarande lite nytt, spännande och användbart.

Då det begav sig på 90-talet, tre glada studenter i datasalen. Kolla in skrivaren!

Jag tror vi hamnade mitt i allting. Vi står fortfarande och stampar kring jämställdhet med en utopibild om det jämlika samhället men med velourpapporna i hyffsat färskt minne. Karriär vill vi också göra men kan inte bestämma oss riktigt för om det är rumsrent varken med guldklockan eller att bryta upp och börja om så fort allt inte går ens väg.

Någon riktigt revolution gjorde vi inte heller även om vi försökte så gott vi kunde att få fritidsgårdarna ruckelmärkta och lärarna idiotförklarade. Samtidigt hade våra föräldrar nyligen fått barnaga förbjuden och satt fart på Hem&Skola. Inte ens arbetsmarknaden, som dagens silverskedsförsedda ungdomar kämpar med, kunde vi klaga på.

Vi är den första generationen som aldrig riktigt blev vuxna.

I höst är det dags för val igen och jag tvingas konstatera att de som leder våra partier åldersmässigt börjar närma sig mina forna klasskompisars. Om sanningen ska fram gör det mig lite orolig.

Klimatfrågan hänger i luften. Forskarna är eniga men kan, på forskares vis, inte lova något. De lovar inte saker om de inte vet till 100% och man kan aldrig veta något till 100% före det sker. Politiker tycker om att lova saker, speciellt i valtider, eftersom löften alltid kan omformuleras en smula i efterhand och det ingår i spelets regler.

Det kan inte vara lätt att vara politiker och sitta och besluta om en massa saker man aldrig har upplevt. Jag undrar lite hur de examinerar människor i politikerskolan när man ska lära sig hitta på vettiga saker om allt ifrån invandrare, funktionshindrade till djur och pengar. Det kan bli en hel del riktigt roliga rollspel.

Det är tur att även om man är vilse så kan man hitta rätt till slut. Och det är tur att Östersund inte är mindre än att det bara är att köra vidare så kommer man snart ut ur stan. Eller som min pappa sa; "Det är bara att köra på, Frösön är rund." när jag ringde och undrade var på ön jag var. Med tanke på min orienteringsförmåga kanske jag inte skulle blivit distriktsveterinär heller. Men på något sätt går det ändå.

Gästspel - Att inte veta

Gästspelar på en annan blogg idag.
http://hantera.wordpress.com/2010/06/26/en-berattelse-med-inifranperspektiv/


Texten:
Jag har varit hos många psykologer i mina dagar. Men det var hos psykologen på mödrabarnhälsovården som jag till slut knäckte koden. Margareta Honn, en psykolog av det gamla gardet, inte direkt typen som sitter och håller med en hela tiden. Efter några sessioner spände hon ögonen i mig:
”Hur tycker du att det ska gå till då? Ungen måste ju ut på något sätt. Vad är du rädd för. Egentligen?!”
Ja, vad var jag rädd för? Så länge jag kan minnas har jag haft förlossningsskräck. Inte rädsla utan ren och skär skräck. Så nu satt jag där med magen i vädret och en stor önskan om att få slå huvudet i en sten och vakna upp med en rosenhudad bebis bredvid mig.
Allt. Jag var rädd för precis allt. Allt jag inte visste som kunde hända. Hur många personer som skulle vara i rummet, vilka personer, när det skulle hända, hur skulle jag må, hur skulle det börja, hur tätt skulle värkarna komma… ingenting kunde man veta i förväg. Även tanken på att behöva få en kladdig bebis hud mot hud mot mitt bröst skrämde mig.

I 25-årsåldern fick jag diagnos ADHD med tilläggsdiagnosen ”autistiska drag”. Att något inte riktigt stämde visste jag sedan barnsben och nu fick jag svaret på vad det var. Men det var inte förrän jag satt hos Honn, som jag förstod att det inte var ADHD:n som var det största problemet. Det var de autistiska dragen som gav mig svårigheterna jag inte kunde förstå, de som inte gick att lösa.
Att inte veta. Så enkelt och lättåtgärdat men ändå så svårt.

Att inte veta innebär att min man nästan aldrig får sovmorgon eftersom jag inte klarar av att vänta och se när han ska vakna.
Att inte veta innebär att jag aldrig följt med mina kompisar på ett spontant biobesök eftersom jag inte kunde veta vilken film de skulle se.
Att inte veta är att inte kunna läsa mellan raderna och behöva regler för allt, även det oförutsägbara.
Att inte veta innebär en oförklarlig fruktan för det okända, som förlossningar och döden.

Jag fick mitt barn, Emelina. Hon liknar mig. Min pappa sa alltid att jag inte förstår skämt för att han aldrig skojjade med mig. Jag skojjar med Emelina men hon förstår ändå inte. Hon tar det jag säger till henne bokstavligt. Man får tjata hela dagen för att få henne att gå ut. Och när hon väl är ute går det knappt att få in henne. Jag känner igen mig i henne. Hon blir osams ibland när hon leker med sina kompisar. Jag ser att hon inte riktigt förstår det sociala samspelet och de förstår inte hur hon fungerar. Hon blir arg och frustrerad.

Jag ser henne och tänker att hon är precis som jag och jag är precis som henne.
Det gör ont att veta.