Nordiska Amningsveckan -Söndag!

Sista dagen i årets nordiska amningsvecka. För mig går de sista månaderna av 2012 i amningens tecken, precis som de gjorde 2011 då jag gick min högskoleutbildning "Amning och bröstmjölk". Detta år är det mer spridda skurar med inventering av amningssverige inför bidragsansökan, möten med lokalgruppen, styrelsen och nu sist nationella amningskommitten samt ett seminarium om mastit som väntar i december.
Och jag har, mina snart modiga 40 år till trots, gett mig på twitter. Ett tacksamt forum när man vill få säga saker som berör en på ett snabbt och frekvent sätt. På twitter jag har till en början tillåtit mig att hojta ut amningsinformation som jag vill prata om. Lite mer än bara brist på mjölk, syskonamning och amning under natten eller viktkurvor.
Amning är ett sådant otroligt fascinerande ämne. Det innehåller medicin, psykologi, kultur, genus, dentologi, arkeologi... amning passar i nästan allt. Vad man än intresserar sig för så går det att kombinera med amning. Är inte det fantastiskt?!

Ja, jag glömde ju ett event som jag varit på; Kursledarutbildningen för de förberedande amningskurserna för blivande föräldrar. På samma utbildning fick jag förmånen att stifta bekantskap med fem kvinnor tillika doulor från Födelsehuset i Göteborg.

Utbildningen var intensiv med få stunder till fria samtal så det blev riktiga guldkorn att, med en kaffekopp i hand, få lyssna när dessa kvinnor berättade som sina länder, sin kultur och synen på amning där. Om hur en somalisk nyförlöst kvinna är drottning de tre första månaderna. Först när barnet är tre, fyra månader kan hon börja göra lite saker hemmavid, säger S och visar genom att vifta lite med ena handen medan hon ler stort och varmt. N ger upp en avundsjuk blick och berättar att i hennes Iran får kvinnan bara sex veckors frist med hjälp att handla, passning av barn mm innan hon får börja ta ansvaret igen.
Ja, säger S medan hon skrattar hjärtligt, när jag kom till Sverige sa de till mig att pappan kunde vara hemma tio dagar och sen skulle han börja jobba igen. Det går ju inte! Hon skakar roat på huvudet.

Senare på kvällen sitter vi med hjälpmammeprovets fem muntliga frågor och jag inser hur mycket min svenska amningskultur skiljer sig åt från deras.
På en fråga ska man rådge en mamma vars barn släpper bröstet och skriker. Vilka råd ger du mamman?
S håller händerna som om hon hade ett spädbarn i famnen och ger babyn lugnande massage. "Babyn kanske har ont i magen, de kan få det och då behöver de värme" säger hon och rör händerna lugnt, tryggt och mjukt kring sitt föreställda barn. Genom små, nästan osynliga rörelser hos S ser jag hur barnet får ändra ställning lite, erbjuds bröstet igen, hålls hud mot hud, kanske med sjalen som en avskärmande lösning. N´s baby erbjuds bröstet direkt igen och om barnet inte vill så kan pappa ta barnet tycker N. "Han kan behöva lära känna babyn han med!", säger hon och skrattar gott och hjärtligt medan hon nästan tittar efter pappan och barnet som går runt i rummet. Hon känns trygg i sin mammaroll. Som att hon instinktivt vet vad hon ska göra och inte känner det minsta oro trots att barnet skriker.
Och jag tänker att den glädje och den trygghet som dessa kvinnor, med sin respektive kultur i ryggen, ger bara måste vara något som deras spädbarn känner av.
De har krig, våld, förtryck i sina länder och ändå har de lyckats bevara glädjen, respekten och ömheten inför det nya livet som varje nyfött barn innebär. De bär och när men utan att tappa bort sig själva. Istället är de själva något de bjuder in barnet till.

Det går nog inte med ord att förmedla det jag upplevde i samtalen. Det är inte heller meningen att försöka påskina deras föräldraskap som en utopi. Däremot inser jag att jag har mycket att lära från dessa fantastiska kvinnor om inställningen till föräldraskapet.