Halloweeeeen!!!

Det råder fortfarande stor förvirring i området kring när bus-eller-godis-dagen egentligen infaller. Och själv har jag sonika valt att strunta i hela eventet till förmån för renoveringen. Speciellt som Halloween-kartongen befann sig bakom en stor hög med isolering, som fanns bakom en hög frigolitskivor, som i sin tur fanns bakom en massa tunga byggplattor. Jag orkade helt enkelt inte släpa fram eländet.

Idag vet jag att när mamma inte tänker plocka fram en Halloween-kartong så kommer hennes resoluta gäng ungar ta saken i egna händer, dra på sig vinterhandskarna, ställa sig på rad och lasta bort alla byggsaker som står framför deras mål; Halloween-godis!
Och hur ska man få tag på Halloweengodis om man inte har en dräkt?

Bäst av allt; De städade tillbaka byggsakerna in i förrådet igen!!!!

Byggla var riktigt bra!

Som ni vet så är bloggen (till dags datum i alla fall) fri från slumpmässig reklam. Så den reklam som finns står jag till 100% för.

Med det sagt kan jag med gott samvete säga att Byggla var riktigt bra! Rolig att lägga upp sina projekt på och lätt att hitta andras projekt i. Så renoverar du också så rekommenderar jag varmt att lägga upp dina projekt där. Jag har nu spenderat 1,5 timme på förmiddagen med att skriva, fota och lägga ut bilder och jag skulle gärna fortsätta om det inte vore för att hushållsarbetet pockar på.

Det är Byggmax som står bakom, vilket jag tycker är viktigt att veta innan så att man kan ta ställning. Själva handlar vi så pass frekvent där att jag numer hittar dit utan vägbeskrivning! (och med tanke på min totala analfabetism när det kommer till orientering så förstår ni hur ofta jag varit där). Så för mig finns inga som helst konflikter kring det.

Här finns våra projekt!

Renoveringstider!

Ni får kalla mig lättledd eller blåögd men när jag får ett, vad som faktiskt ser ut som ett personligt skrivet, mail som berättar att man läst i min blogg och tycker att jag skriver bra samt undrar om jag kan tänka mig att skriva om våra renoveringsprojekt på deras sida kan jag ju inte annat än tacka ja!

Att mailet sedan kommer från en anställd på Byggmax och sidhänvisningen går till samma företags renoveringsminibloggsida för privatpersoner kastar jag lyckligt bakom axeln till förmån för sådant smicker.
Jag, eller snarare våra byggprojekt, finns därför numer på http://www.byggla.se/

Ska se om jag hinner ta lite bilder också i mitt hektiska liv. Men säg, har det någonsinn varit ledsamt att leva när det finns så mycket att upptäcka?!

Här är de nu pågående projekten i vårt hus:
http://www.byggla.se/Projekt/Kallarhall/?category=141
och
http://www.byggla.se/Projekt/Barnrum-till-tre/?category=141


Varför vi (*harkel* jag) kör två renoveringar parallellt? För att jag slagit vad med min kollega på jobbet om vem som först ska få ordning nog på sitt hus för att kunna ha inflyttningsfest... :D

Vad ska du göra åt det?

Vi har börjat renovera hemma. Egentligen slutade vi aldrig renovera, vi tog mest en paus i det hela. Att ha hus innebär alltid att det finns något man måste göra eller behöver förbättra. Det tar liksom aldrig slut.
När vi renoverar mer aktivt tenderar resten att huset att förfalla. Golvet blir liksom alltmer igengrott, framsläpade möbler översköljs med prylar, saker och skräp. Ingen tar längre undan gamla tidningar från köksbordet eller skrubbar av diskbänken mer än på mitten. Och ungarnas rum ska jag inte ens börja med att beskriva men om ni kan föreställa er små papperslappar blandade med diverse små, oidentifierbara leksaker, kläder i drivor, böcker på golvet och en och annan pryl som inte alls hör hemma i ett barnrum och under allt detta, om man någon gång får för sig att rensa på några kvadratdecimetrar, så hittar man ett lagom lager sand och grus.

Egentligen vet jag ju roten till allt detta. Det är klart det blir mer bråte hemma när man river ur ett rum och inte har samma tid till att putsa och feja hemma. Men det är inte det som felar. Inte heller är det barnens totala oförmåga att lägga minsta lilla sak där den ska vara eller låta bli att bara släppa allt de har för händerna rakt ner på golvet. Det faktum att de suckar förebrående varje gång jag ber dem plocka upp saken skulle också vara lätt att skylla på. Ett beteende månne sprunget ur curlande föräldrar som gör allt för sina barn.
Det är bara det att mina barn hålls ganska hårt. Åtminstone om du frågar mig. De får lägga in sina egna kläder, göra en arbetsuppgift dagligen för att få sin veckopeng, ställa sin talrik i diskmaskinen osv osv. Problemet är att det aldrig går per automatik oavsett hur många gånger jag påminner och ställer krav. Någonstans inbillar jag mig att barn liksom ska falla in i ett mönster där ställa upp skorna och hänga upp jackan ska bli lite av en självklarhet. En sommar kastade jag ut alla skor som inte stod på skostället så de fick gå och leta efter dem. Det hela slutade med att de började gå ute i strumplästen eller barfota, vilket resulterade i en massa gräsiga och blöta fotspår inomhus istället.

Ibland undrar jag om det är mig det är fel på. Kanske är jag en sådan där pedantmorsa som jag aldrig ville bli. Jag skulle ju växa upp och låta mina barn ha sin egen ordning på sina rum. För man kan alltid stänga dörren!

Det är därför vi renoverar nu. För att barnen ska ha varsinn dörr att stänga om sig och för att sakerna på andra sidan dörren ska vara deras och inte "någon annans". Den som delar rum kan nämligen alltid skylla ifrån sig på sina syskon när det kommer till städ och ordning.
Detsamma gäller min man. Han tycker sällan att vi behöver mer ordning hemma när jag sitter och beklagar mig i soffan. Om hur vi borde skapa tydliga regler, gemensamt lära barnen att hålla ordning. Han brukar skratta lite roat och säga något i stil med "Gör det du, det blir nog bra!".
Ända tills nu. När vi renoverar och hela huset urartar. Långsamt, långsamt börjar makens blickar gå medan han gör grymtande läten. Det fortgår en stund tills han, mitt på vardagsrumsgolvet, utbrister "Det finns inte en fri fläck i hela huset! Det är saker ÖVERALLT!"

Egentligen borde jag bli glad. För det är ju dit jag har velat komma. Men frågan är om insikten i att vårt hem ser ut som en soptipp verkligen kommer innebära att både maken och barnen gör kopplingen att man behöver plocka undan också. Och att alla de gånger hemmet inte sett ut som en soptipp beror på att någon annan plockat undan. Jag tror inte det.
Eller som samtalspartnern på vår träff idag sa: "Jag har en tanke. Ni kanske känner varandra väldigt bra redan för ni fyller liksom i åt varandra när ni pratar. Så kanske ni inte behöver hjälp med att lära känna varandra utan att lära känna er själva."

Xxx

En utredning värd namnet

Inför vecka 43 inbjuder man alla neurobloggar att skriva inlägg på temat "Utredning". Här är mitt bidrag.

Som det är idag görs en utredning för neurpsykiatriska funktionshinder med hjälp av frågeformulär där både den som utreds och närstående till den som utreds ska fylla i vilka påståenden som passar in och inte samt hur påståendena har sett ut under tid.
Man vill veta att personens svårigheter överensstämmer med sjukdomsbeskrivningen för exempelvis ADHD och man vill veta att svårigheterna inte är nya utan har funnits under en längre tid. Ofta kan en person inte utredas för ADHD förrän personen åtminstone har nått förekoleålder. Detta trots att man även påstår att ADHD till viss del är genetisk. Med den genteknik som finns idag känns det för en lekman som att det borde gå att genetiskt screena för ADHD när misstanke uppstår.
Man har också i vissa studier kunnat urskilja vissa särdrag i hjärnans anatomi och fysiologi för personer med ADHD. Också där känns tanken att designa en mer medicinsk diagnosmetod som komplement till frågeformulären som inte alltför långt borta. Men varken genetiska test eller scanning av hjärnan görs vid diagnostisering av ADHD.

C.Gillberg menar i sin bok "Ett barn i varje klass" att studier till och med visar på att barn som diagnostiserats med ett neuropsykiatriskt funktionshinder kan ha uppvisat vissa särdrag i sitt beteende redan under sitt första levnadsår. De beskrivningar om beteenden som han menar att vetenskapen kan beskriva är något jag kan känna igen från diskussioner med andra föräldrar i nätforum. Nätforum-diskussioner är naturligtvis inte vetenskapliga däremot får C.Gillbergs utlåtande om forskningsläget en viss trovärdighet när det är något man känner igen från verkligheten.

Ytterligare ett problem med utredningarna idag tycker jag är att de är problembaserade. Där finns det olika uppfattningar om hur man ska tolka neuropsykiatriska funktionshinder som ADHD. Ska man tolka ADHD som ett problem eller ett sätt att vara. Psykologen B. Heljskov Elvén menar att om personen inte har ett problem, dvs om omgivningen har lyckats hantera problemet, så har personen inte en diagnos.
Med ett sådant resonemang så måste personer med neuropsykiatriska funktionshinder diagnostiseras varje gång en ny personal kommer in i bilden, så snart personen byter arbete eller om arbetet som personen har byter karaktär.
Jag tycker det är ett snävt sätt av Heljskov att beskriva neurospykiatri. Från ett medicinskt perspektiv kan en diagnos finnas där även om problem i vardagen inte finns. För mig har min diagnos ibland inte inneburit någon skillnad alls medan den ibland har ställt till stora problem och ibland har hjälpt mig och varit en framgångsfaktor. Ska jag då inte ha en diagnos? Eller ska jag bara tilldelas en diagnos de dagar mitt funktionshinder är extra jobbigt?

Från marknadssidan har man sedan länge lyft fram ADHD-lika beteenden som något behövligt och till och med önskvärt. Inte som ensam faktor men som ett komplement till andra beteenden och egenskaper. Man säger inte rakt ut att just personer med diagnos ADHD är önskvärda utan man beskriver bara vissa typer av beteenden och egenskaper och nämner inte ens ordet ADHD eller neuropsykiatri. Däremot anser man att kreativitet, förmågan att starta projekt och att "thinking outside the box" är tillgångar i en projektgrupp, styrelse eller på en arbetsplats.

"Det behövs projektstartare men den som startar projektet behöver nödvändigtvis inte vara den som avslutar det".

Den meningen gör problemet "kan inte avsluta påbörjade uppgifter" som något positivt istället för, som i frågeformuläret inför en npf-utredning, något negativt.

Det är sannerligen en konst att se det positiva i olika företeelser. Och som förälder till kreativa och energirika barn sätts den konsten på prov dagligen. Men tänk, bara tänk, hur mycket kraft och skaparglädje vi skulle kunna ta tillvara på om barn inte ständigt var tvungna att inrättas efter speciella mönster om hur de ska bete sig och inte. Om vi istället kunde titta på att hitta lösningar på företeelser som borttappade nycklar, nerskitade kläder och aggressivt motstånd mot att inte få göra vad man vill. Vi kan numer använda kodlås istället för nyckar. Vi kan strunta i modekläder till barnet som behöver testa naturen i närkamp och istället nyttja allt begagnat som finns och vi kan försöka hitta vägar att rikta om aggressiviteten till den vilja och livskraft det faktiskt innebär att kunna säga ordet "NEJ!". Hur många kvinnor finns det inte som i vuxen ålder använder mantrat "Jag kan ju inte säga nej"?
Är det inte egentligen en fantastiskt egenskap att kunna stå upp för sina egna önskemål?

Om min egen utredning och väg till diagnos har jag skrivit om tidigare i En sluten cirkel Jag hade turen att träffa en utredare som kunde se utan för lådan. Inte för att jag svarade fel på några frågor direkt men för att han kunde se mig som person och hjälpa mig för var jag befann mig, inte enbart för vilken diagnos jag hade eller inte.
Var jag befann mig då, när jag påbörjade min utredning och väg till diagnos, var en plats jag inte önskar någon. Det var en plats av återkommande ångestattacker, overklighetskänsla och en undran om jag höll på att bli galen på riktigt. Min hjärna och min kropp spelade mig spratt som att ha känslan av att stå två decimeter ovanför marken, som att väggar och tak höll på att rämna emot mig. Och jag tackar till denna dag Ola Lundins lilla annons på Gula sidorna i telefonkatalogen och som fick mig att ringa det där samtalet. Samtalet som ändrade mitt liv till det bättre.


Xxx

Nordiska Amningsveckan -Söndag!

Sista dagen i årets nordiska amningsvecka. För mig går de sista månaderna av 2012 i amningens tecken, precis som de gjorde 2011 då jag gick min högskoleutbildning "Amning och bröstmjölk". Detta år är det mer spridda skurar med inventering av amningssverige inför bidragsansökan, möten med lokalgruppen, styrelsen och nu sist nationella amningskommitten samt ett seminarium om mastit som väntar i december.
Och jag har, mina snart modiga 40 år till trots, gett mig på twitter. Ett tacksamt forum när man vill få säga saker som berör en på ett snabbt och frekvent sätt. På twitter jag har till en början tillåtit mig att hojta ut amningsinformation som jag vill prata om. Lite mer än bara brist på mjölk, syskonamning och amning under natten eller viktkurvor.
Amning är ett sådant otroligt fascinerande ämne. Det innehåller medicin, psykologi, kultur, genus, dentologi, arkeologi... amning passar i nästan allt. Vad man än intresserar sig för så går det att kombinera med amning. Är inte det fantastiskt?!

Ja, jag glömde ju ett event som jag varit på; Kursledarutbildningen för de förberedande amningskurserna för blivande föräldrar. På samma utbildning fick jag förmånen att stifta bekantskap med fem kvinnor tillika doulor från Födelsehuset i Göteborg.

Utbildningen var intensiv med få stunder till fria samtal så det blev riktiga guldkorn att, med en kaffekopp i hand, få lyssna när dessa kvinnor berättade som sina länder, sin kultur och synen på amning där. Om hur en somalisk nyförlöst kvinna är drottning de tre första månaderna. Först när barnet är tre, fyra månader kan hon börja göra lite saker hemmavid, säger S och visar genom att vifta lite med ena handen medan hon ler stort och varmt. N ger upp en avundsjuk blick och berättar att i hennes Iran får kvinnan bara sex veckors frist med hjälp att handla, passning av barn mm innan hon får börja ta ansvaret igen.
Ja, säger S medan hon skrattar hjärtligt, när jag kom till Sverige sa de till mig att pappan kunde vara hemma tio dagar och sen skulle han börja jobba igen. Det går ju inte! Hon skakar roat på huvudet.

Senare på kvällen sitter vi med hjälpmammeprovets fem muntliga frågor och jag inser hur mycket min svenska amningskultur skiljer sig åt från deras.
På en fråga ska man rådge en mamma vars barn släpper bröstet och skriker. Vilka råd ger du mamman?
S håller händerna som om hon hade ett spädbarn i famnen och ger babyn lugnande massage. "Babyn kanske har ont i magen, de kan få det och då behöver de värme" säger hon och rör händerna lugnt, tryggt och mjukt kring sitt föreställda barn. Genom små, nästan osynliga rörelser hos S ser jag hur barnet får ändra ställning lite, erbjuds bröstet igen, hålls hud mot hud, kanske med sjalen som en avskärmande lösning. N´s baby erbjuds bröstet direkt igen och om barnet inte vill så kan pappa ta barnet tycker N. "Han kan behöva lära känna babyn han med!", säger hon och skrattar gott och hjärtligt medan hon nästan tittar efter pappan och barnet som går runt i rummet. Hon känns trygg i sin mammaroll. Som att hon instinktivt vet vad hon ska göra och inte känner det minsta oro trots att barnet skriker.
Och jag tänker att den glädje och den trygghet som dessa kvinnor, med sin respektive kultur i ryggen, ger bara måste vara något som deras spädbarn känner av.
De har krig, våld, förtryck i sina länder och ändå har de lyckats bevara glädjen, respekten och ömheten inför det nya livet som varje nyfött barn innebär. De bär och när men utan att tappa bort sig själva. Istället är de själva något de bjuder in barnet till.

Det går nog inte med ord att förmedla det jag upplevde i samtalen. Det är inte heller meningen att försöka påskina deras föräldraskap som en utopi. Däremot inser jag att jag har mycket att lära från dessa fantastiska kvinnor om inställningen till föräldraskapet.

Nordiska Amningsveckan -Lördag!

Idag fortsätter redovisningen från gårdagens möte med Nationella Amningskommitten...

NAFIA presenterar WBTi.
WBTi är en metod för att utvärdera WHOs globala strategi för uppfödning av späda och små barn och är utvecklad av IBFAN. Man vill helt enkelt kartlägga hur amningen ser ut runtom i världen. Och jag kan säga att när informationen väl finns där är den intressant att kunna ta del av men det krävs också att någon tar sig an att rapportera in sitt eget lands siffror!
Den 1:a november hålls ett seminarium för den som vill veta mer. 13.00-17.00, Sjuksköterskornas hus, Baldersgatan 1, Stockholm. Anmälan sker till info@nafia.nu senast 26 oktober.
Och på www.worldbreastfeedingtrends.org kan man läsa resultat från genomförda utvärderingar.

Flaskmatande föräldrars föredrag.
Johanna Stenius, Andrea Nord och Petra Jankov Picha berättade om hur de gjort valet att flaskmata sina barn, om lättnaden att äntligen kunna ge upp amningen och hur illa föräldrar kan bli bemötta för sitt val att flaskmata. Av media, av samhället och av vården. De påstår att budskapet idag är "alla kan och ska amma".
Var de har fått detta ifrån vet jag inte. Jag har i alla fall inte hört det utan vågar mig på att tro att budskapet också är upplevt. Den som skäms för något kommer också uppfatta alla blickar från omgivningen.
Det är tråkigt att återigen behöva höra dessa historier från mammor som ville amma men som inte fick den hjälp och det stöd de behövde. Det skaver i huvudet att återigen förstå vad det är som har hänt, sådär i efterhand. Ett dåligt tag, en misstänkt svampinfektion som aldrig upptäcktes och som gav sår, smärta och oro. En stresscirkel och ingen som riktigt tar tag i situationen får mamman att till slut förstå att flaskan är räddningen. Och det är den ju när allt har skitit sig. Det är bara tradigt att aldrig få gå vidare i diskussionen, att ständigt få höra dessa uppfattningar om hur "amning varannan timme" är ofta, hur mjölk sinar mitt under pågående amning osv. när man har kunskaper som gör att man förstår och vet hur allt hänger ihop och vad som kunde ha gjorts istället. Att aldrig riktigt få ta de kunskaper man har och nyttja dem på ett vettigt sätt för uppfattningarna och kunskaperna kring amning i vårt samhälle är så låga att man ständigt får börja på första trappsteget. Jag kan bara få en sån stor hopplöshetskänsla av geggamojja ibland.
Bland amningsfrämjare tror jag man får leta länge innan man hittar någon som tycker mamman som väljer flaskan har gjort fel. Det är dock en hård bild de flaskmatande målar upp som i det närmaste kan liknas vid trakasserier. Jag har inga skäl att misstro dem. Tyvärr får även ammande mammor utstå en hel del. Ja, redan som gravid kan man bli ett allmänt objekt. Så det är inte bara flaskmatare som får kommentarer. Min tro är att det är kvinnor som får kommentarer och att vi fortfarande lever i ett patriakat där inte ens feminismerna vågar stå upp för amningen och barnafödandet. 

Såhär tycker jag:
Att vi ska fortsätta berätta om amningens fördelar, både hälsofördelarna och andra fördelar. Och vi ska utbilda vården så att de kan amning. På riktigt!
Dessutom ska vi verka för att WHO-koden, som finns beskrivet i ett EU-direktiv ska implementeras, inte bara i lagtext, utan även i verkligheten. Och där fungerar vården som ett filter mellan företag och föräldrar när det gäller information om modersmjölksersättning.
Och i sin roll att informera behövs oberoende evidens. Inte att representanter från Semper, Hipp, Nestlé mfl går in på BVC:n och berättar. Det behövs forskningsgenomgång över vad man vet om tilläggsmatning till små barn.
Så att vi till exempel kan ge råd som "Ska du ge ersättning kan det bli viktigare att du håller en god tandhygien när ditt barn får tänder, du bör också ge barnet napp på natten om du inte ammar alls..." osv. Riktade och individuella råd med andra ord. Och inte bara de råd som Petra tar upp i sin bok "Att flaskmata". Den är bra, mycket bra. Och den är behövlig. Jag kan verkligen rekommendera den. Men den är fortfarande skriven ur ett föräldraperspektiv. Föräldrar idag har rätt till mer än så!

Lunchprat.
Lunchen blev ett behövligt samtalsinslag med en överläkare och en samordningsbarnmorska. Vi diskuterade bland annat möjligheten till direktmikroskopiering på mammor med misstänkt svampinfektion i bröstet. Jag hoppas på att få fortsätta samtalet mot Jämtlands län där för att se vad vi kan åstadkomma.
Vid en direktmikroskopiering kan man på bara några minuter se om man har en svamp- eller en bakterieinfektion och på så sätt vara snabbare med behandling av en svampinfektion. Att få en snabb behandling vid en smärtsam svampinfektion i bröstet tror i alla fall jag kan betyda oerhört mycket för den enskilda mamman och barnet. Och i förlängningen kanske också undvika en del tidiga amningsavslut.
Bakterier är dock knepigare och kräver en odling och resistensbestämning innan man kan sätta in behandling.

Impra om dolda budskap.
Efter lunchen pratades det dolda budskap. Det handlar om vilket kroppsspråk och vilket tonläge man har i ett fysiskt möte. Och hur detta kan avgöra hur mötet blir. Speciellt när det handlar om vårdsökande och problemhantering och hur viktigt det är att kunna inbjuda till samtal med hela kroppen.
Intressant och alltid behövligt. Jag arbetar mycket med sådant i båda mina arbeten. Och jag tror på att lyfta dolda budskap till ytan istället för att sitta och tolka signaler hos sin motpart. Och det är alltid nyttigt att ha i bakhuvudet att försöka förstå vad som egentligen sägs.

Prof Ingegerd Johansson föreläser om Bröstmjölk och karies.
Kort sagt; Det finns inga övertygande bevis för att amning skulle orsaka karies.
Långt sagt;
Bakteriefloran hos helammade barn skiljer sig åt jämfört med ersättningsuppfödda barn på så sätt att helammade barn har laktobaciller i sin flora och överlag fler "goda" bakterier än ersättningsuppfödda barn har.
Man har också sett att saliven hos olika barn skiljer sig åt så att den i kombination med bröstmjölk antingen kan hämma kariesbakterien S.mutans eller till och med främja att S.mutans fäster. Däremot har inte bröstmjölken något med detta att göra.

Bröstmjölken innehåller kasein och laktoferrin, som båda verkar främjande för bakteriefloran i munnen. Bröstmjölken innehåller också bakterien L.gasseri, som tävlar med kariesbakterien S.mutans om platser att fästa till i munnen. Det gör att L.gasseri kan tränga undan S.mutans och på så sätt minska S.mutans påverkan. Har man inga tänder kan man inte få karies men har man tänder och dessutom ett intag av socker så kan S.mutans orsaka karies.
Tittar man på bakterieflorans tillväxt i det lilla barnets mun så är det dock inte förrän kring 18 månader som S.mutans gör sin entré.

Vid större genomgång av studier och insamlad data kan man inte se några kopplingar mellan amning och karies. En cochranemetodisk studie visade en mycket litet möjligt samband mellan nattamning >1 års ålder och karies och en japansk studie tyckte sig se ett möjligt samband mellan ökad karies och amning > 18 månader.
Här har man dock tittat på amningen som sådan. Det innebär att man har faktorer som övrigt födointag och andra levnadsfaktorer att ta hänsyn till. Det är därför svårt att säkert säga vad amningen orsakar och inte och vad som orsakas av andra faktorer. Det finns exempelvis studier som anger att ammande mödrar ger sina barn sockriga mellanmål oftare än icke ammande. Och det är sådana fenomen man inte vet hur de ser ut i Sverige.

Slutligen diskuterades mineraliseringsstörningar hos små barn. Här har man tyckt sig se ett samband men inte klart kunnat finna ett. Däremot kan det finnas ett samband mellan sjukdom, som orsakat sämre viktuppgång under barnets första år och mineraliseringsstörningen. Det handlar om makromolekyler, som under bildningen kommer att innehålla mer mängd organiskt material istället för mineral. Denna typ av emalj blir skörare under kariesangrepp.
Forskningsmässigt finns dock mycket kvar att göra gällande mineraliseringsstörningarna och arbetet för evidens där har just börjat.

Efter detta var det tack och hej. En uppfriskande promenad längs Fyrisån hann jag med innan jag klev på tåget för vidare transport till hemtrakterna. :)

Bild från Sagogrynet som också skriver om Amningsveckan denna vecka.

Nordiska Amningsveckan -Fredag!

Idag har det varit möte med Nationella Amningskommitten. En grupp som har till uppgift att samordna amningsfrågor på samhällsnivå nationellt och ska samla Livsmedelsverket, Socialstyrelsen och vården under samma tak. Det är inte någon expertgrupp utan samlar ffa de som frivilligt gått med av rent egenintresse för amningen.
På agendan för dagen stod att presentera det arbetsdokument som Strategigruppen har arbetat fram där man har satt upp målbeskrivningar och aktiviteter kopplade till de målen för de närmaste tre åren (2013-2016).
Bland målen finns sådant som att skapa en nationell kunskapsbas kring pediatrisk nutrition för vården, att skapa ett forum där senaste rönen och forskningen kring amning kan diskuteras och spridas.
I målen finns också att samla de som ansvarar för utbildningarna för sköterskor, läkare odyl för samtal att införa en kurs i pediatrisk nutrition eller spädbarnsuppfödning.
Mycket handlar just om utbildning av vårdfolk och det är glädjande att två representanter från läkarsidan ingår i kommitten. Just den yrkesgruppen brukar annars visa sig tämligen motsträvig till att inhämta relevant information kring amning.
Så hoppas man också att få till utbildningsdagar för vården, att ha streamade föreläsningar mm.
Livsmedelsverket har även, som egen aktivitetet, lagt in att samtala med branschorganisationen kring märkning av barnmat så det blir tydligare att den lämpligast ges från 6 månaders ålder och inte tidigare än från 4 månaders ålder. En personlig reflektion där är att jag tycker det är utomordentligt bra att Livsmedelsverket kämpar med att föra ut informationen om vad forskningen egentligen säger. Den säger nämligen att man absolut bör undvika annat än bröstmjölk eller bröstmjölksersättning till barn under 4 månader. Och det är viktigare än 6 månaders helamning, för det är i undvikandet av annan föda under 4 månader som man ser flera stora hälsofördelar.

Glädjande för Amningshjälpen var att översättningen av de tio stegen fick vara kvar. Det är en uppdaterad version och jag vet att många ondgör sig över dem då man väljer att koppla de tio stegen till vad enskilda personer arbetande på förlossning och bb-avdelningar har gjort mot enskilda mammor. Varför kan man undra, jo för att dessa handlingar utfördes under en tid då man förde ut idén om Amningsvänliga sjukhus. Och sådana sjukhus arbetade just efter de tio stegen.
Men de tio stegen säger inte att man ska använda hands-on, de säger inte att man ska kränka föräldrar och de ondgör sig inte heller över att föräldrar vill ge modersmjölksersättning. De tio stegen anger viktiga punkter för att få en amning att fungera. För amningen är känslig och lättstörd innan den är etablerad. Och övertramp där görs fortfarande.

Barnhälsovårdens representant lovade ta på sig en del av utbildningsfrågorna och ämnar börja med en nationell genomgång för att se var kunskapsläget står idag. Man kommer också lägga största vikt vid att hålla sig evidensbaserad.

Det här är en av de finaste amningsbilder jag har. Hur man använder en flaska...
Finast då jag fått den i undervisningssyfte av en mamma, som gjort en hel bildserie hur man tillmatar vid bröstet. Tack!

Det hände en del andra saker också. NAFIA presenterade WBTi, representanter från flaskmatande föräldrar höll ett föredrag, Impra visade hur förhållningssätt och kroppspråk kan ha betydelse i det fysiska mötet och slutligen höll prof. Ingegerd Johansson en föreläsning om hur forskningsläget kring bröstmjölk och karies ser ut i dagsläget.

Mer om dessa punkter kommer i morgondagens inlägg...

Nordiska Amningsveckan -Torsdag!

Ibland kan bilder säga mer än ord. Och ibland är det trivsammare att titta på bilder än att läsa en massa text.
Oavsett vad du tycker om amning så finns några av våra sommarbilder på min blogg idag. Håll tillgodo!

Nordiska Amningsveckan -Onsdag!

"Förstå det förflutna" uppmanar årets Amningsvecka till. Mitt förflutna innehåller bland annat prematuramning av tvillingar födda i v.32. Att födas i v.32 innebär stora påfrestningar för både mamma, barn och familj i övrigt. Hur stor påfrestningarna blir avgörs naturligtvis av faktorer som hur barnet/barnen och mamman mår efter förlossningen och var i världen man bor och därmed vilken vård man har tillgång till.
Men även när man bor i ett framstående vårdland som Sverige kan faktorerna se annorlunda ut.

Nationella Amningskommittens strategigrupp pratar om bestämningsfaktorer för amning nu när amningsfrekvensen sjunker. Bestämningsfaktorer är små omständigheter som avgör om en förälder väljer eller klarar amningen eller inte.
En stor bestämningsfaktor för en familjs mående efter att ha fått prematurt är om avdelningen praktiserar känguruvård eller kuvösvård. Kuvösvården har nämligen visat sig ge hög förekomst av bland annat depression och skiljsmässa hos föräldrarna. Man vet inte närmare exakt vilka skillnader mellan kuvösvården och känguruvården som gör att depression och skiljsmässa ökar dock.

Känguruvård innebär att föräldern agerar kuvös genom att ha barnet hud mot hud.

Min egen personliga upplevelse av kuvösvården är att det är själva separationen av förälder och barn som ger de negativa konsekvenserna. Att tvingas sitta på en stol och titta på sitt barn genom plast, att inte få hålla, skydda, nära. Att inte få uppleva barnets andning och hjärtrytm mot sin kropp. Allt det kan tära oerhört tillsammans med oron att inte veta vilka konsekvenser den prematura födseln kan ha haft på ens barn.

Därmed inte sagt att kuvösen är något dåligt. Man får i sammanhanget komma ihåg att vi räddar många barn som föds prematurt. En del kanske har sviter av sin prematura födseln men dessa är många gånger överkomliga när man tänker på att man faktiskt fick behålla sitt barn.
Och man får också komma ihåg att kuvöser har räddat otaliga små barns liv under en tid då sjukdomar ständigt var närvarande bland läkare, föräldrar och besökare. Då var kuvösen livräddande inte bara genom sin optimala temperatur. Det är bara att idag har vi bättre rutiner, vilket möjliggör att barnen kan vara nära, på, sina föräldrar redan från start. Hud mot hud.

Förstå det förflutna för vad det var. Och planera och utveckla för framtiden. Båda behövs.

Nordiska Amningsveckan -tisdag!

Idag är det tisdag. Igår tog jag upp ämnet amning under fikarasten på jobbet. Idag har jag varit hemma med min yngsta son och passat på att amma lite extra. Vi har också lekt kurragömma med brösten, något som fick honom att kikna av skratt.

För barnet är amningen inget man gömmer. Den är en självklar del av tillvaron. Den finns där när mamma är där och finns inte när man är på förskolan.
Tänk om amningen fick vara lika självklar för alla nyblivna mammor också?

bild från medela.se

Nordiska Amningsveckan -måndag!

Under Amningsveckan anno 2013 lyder parollen;

"Understanding the past - planning for the future"

"Förstå det förflutna - planera för framtiden"

Så jag börjar med en bild på initierande av sjalamning. Sjal har använts i gågna tider av föräldrar för att kunna bära med sig sina barn och används fortfarande på många håll i världen.
Idag har vi i västvärlden börjat återupptäcka sjalen som bärredskap. Och vet ni vad? Den går alldeles utmärkt att amma i också!
Så kan vi göra valet att sitta och soffamma eller gå omkring och amma medan vi aktivt deltar i andra aktiviteter och därmed, om inte förkasta, så i alla fall utöka bilden av den ammande mamman som den uppoffrande madonnan, som till stor del hittills varit en dominerande bild för många.

Upp och rör på er tillsammans med era barn! :)

(sen är det inte alla barn som prompt måste vara hud mot hud för att gå med på att bli uppvisad i sjal som vissa små lillebrorsor...)