Att använda sitt eget förtryck som mothugg.

Vet du hur man söndrar ett gäng kvinnor?

Svar: Man ger dem något att bli oense kring.



Det här börjar likna en dålig fars. När mammorna, som ska värna om rätten att ge flaska istället börjar trycka ner amningen. Av den enkla anledningen att det är amningen som en gång tryckt ner dem innan de blev frälsta nog att våga gå in på flaskvägen.

De som känner mig vet att jag själv både ammat och gett mina barn flaska. För mig finns det ingen motsättning i det. Mitt krav på mig själv som förälder är inte att lyda alla förståsigpåare omkring mig utan att ständigt göra det jag tror är bäst för mina barn. Och bäst av allt för mina barn är att ha en mamma och en pappa som orkar göra det som är bäst för dem. Så det är nummer ett. Om det sedan innebär amning, flaska, fisk varje torsdag eller att handla innan jag hämtar på dagis skiter jag högaktningsfullt i. Det är inte alltid så lätt men jag gör det för mina barn. Hur man får en mamma och pappa att må bra och orka ser olika ut från familj till familj men vi måste alltid sätta barnet i fokus.

När man numer diskuterar amning så lyder första strofen att amningen har minskat i samhället. Därpå följer en rad lama förslag på orsaker till hur det kan komma sig och så någon som gärna skulle vilja att man gjorde något åt saken.
Svaret på varför färre mammor ammar är många och ofta en smula förvirrade för det är egentligen ingen som vet. Efter alla de första svaren kommer flaskförkämparnas paroller. Lite mjukt och trevande till att börja med står de och viftar med varsinn vimpel för att visa att även de finns. Vi vänder blicken åt deras håll och vinkar. Såklart tar vi hänsyn till alla mammor som varken vill eller kan amma. Tårdrypande historier om kränkningar, utskällningar och rena trakasserier fyller dessa mammors ryggsäckar när de berättar om hur de har behandlats av samhället, av vården, av alla amningsfascister. Så ska ingen mamma behöva behandlas!

...vänta nu! Amningsfascister? Vilka är de undrar vi. Det är alla de som kränker och trakasserar mammor som vill eller måste ge sitt barn flaska. Det är de människor som lider av behovet att få trycka ner andra människor och visa sin övermakt. Den som ens vågar yppa något annat kastas nedför ättestupans branta kant.
Men vilka är de, undrar jag igen och vågar påstå att amningsfrämjare är för amning för den som vill amma och därutöver håller sig neutral och jag är amningsfrämjare och vill helst inte bli kallad amningsfascist.
Nej, amningsfrämjare är inte amningsfascister, det borde väl jag veta! Främjarna får väl gärna hålla på om de vill hörs i en inandning medan amingsfrämjarna en gång för alla borde ta på sig skulden i att amningsfascister finns och göra något åt det låter i utandningen.
Jag får det inte att gå ihop. Den som vill väl frammanar tydligen ett ont väsen utan dess jämlike. Genom att försöka stötta den som vill amma med ord som "amning är inte bara mat", "har man ett sugvilligt barn och ett bröst kan man amma" så förstör man tydligen för dem som inte orden är riktade mot. För bakom mamman som vill amma sitter mamman som inte vill eller kan amma och tjuvlyssnar och tar åt sig. Och det är också amningsfrämjarnas fel som det tycks.
Det är amningsfrämjarnas fel bara för att de finns. För att de står där och stöttar och vill hjälpa. För att de ger av sin fritid. För att de har valt ett intresse som intresserar dem. För att de inte har sett till att samtidigt informera om flaskmatning, att administrera en hemsida, att skriva en bok... eller vad? Vad är det tänkt att amningsfrämjarna ska göra? Säga att amning är skit och inte värt att hålla på med och att alla borde flaska istället? Att tala om för alla de som sitter och gråter över hur de blivit påtvingade flaska när de egentligen ville amma att de borde veta hut? De, som har blivit kallade för barnmisshandlare, incestuös förälder osv. Ska vi klappa dem på axeln, torka deras tårar och berätta att det gör ingenting att dina bröst inte behövs för flaskan är precis lika bra? Eller ska vi hjälpa dem att nå dit de vill, precis som vi behöver hjälpa mammorna som behöver ge ersättning att nå dit de vill?

Låt mig göra något riktigt tydligt nu. Fascistiska människor är inget annat än fascister. Det är människor, som av stora eller små orsaker, privata och personliga eller av grupptryckets makt, har behovet att sätta sig över andra människor. Och de finns överallt och stoppar troligen inte bara vid amningen. När du ska sätta din telning på förskolan så står olyckskorparna även där och kraxar om dålig anknytning och stressade barn. Och så fortsätter det tills ungen fyller arton och inte längre är ditt ansvar.
En främjare och en fascist är två vitt skilda saker och att belasta den ena för vad den andra håller på med är bara fegt och onödigt.

Flaskmatarna gömmer sig ideligen bakom argument som kastas hit och dit så att de aldrig ska framstå som annat än offer. Med denna taktik försvarar de det förtryck och de kränkningar de själva håller på med. Jag säger som flaskkämparna säger om amningsfrämjare; "Jag tror aldrig de kommer ta in vad de gör, för de skulle de aldrig orka förstå."

Jag vill förstå att den som säger att amning är bra är likvärdig med den som säger att flaska är bra. Och att den som säger att alla inte vill amma är likvärdig med den som säger att alla vill inte flaska. Och jag tror att vi skulle nå så mycket längre för våra barn om vi jobbade tillsammans. För det är väl vad det egentligen handlar om? Att ge barnen en mamma och en pappa som känner glädje i att vara föräldrar. Och för en del betyder det att ge flaska, för andra att amma och för ytterligare några att göra både och.

Jag vill påstå att det inte handlar om varken amning eller flaskning. Detta handlar om samma kvinnofälla som kvinnor tycks gå i gång efter annan. Att istället för att vända sitt förtryck och frustration mot dem som lägger de på dem istället gå till attack mot varandra. Likt en flock hundar som slåss över ett köttstycke istället för att försöka bryta sig ur den alltför trånga inhägnaden de sitter i.
Detta är ingenting annat än offer för söndra och härska. När ett övergripande sammanhang bryts ner i mindre detaljer och hela mötet istället för att föra samhället framåt börjar tjafsa om smådelar.

Systrar och bröder! Detta handlar inte om ett val mellan flaska och amning. Det handlar om att få stöd och hjälp som nybliven förälder, om rätten till sitt barn och om ett kulturarv där barnen lever bland oss och vi föräldrar är dem som är experter på våra egna barn. Inte att blint fånga argument av gemene man som vill kasta sig in och ta fördel av debatten utan att ställa krav på dem som är satta att hjälpa och stötta. Att vända blicken åt nästa och nästa och nästa håll tills man hittar rätt i djungeln. För det är en djungel och ett liv utan lagar och gränser att bli förälder till ett skyddslöst litet barn. Som förälder lever man ständigt i mer eller mindre kaos.
Men det spelar ingen roll. För huvudpersonen mitt i allt detta är inte du eller jag. Det är våra barn.


Gode Gud, låt mig bli en man i nästa liv....



(Och så vill jag avsluta med att hälsa till min kära bekant, tillika nybliven och ensamstående pappa och bög, som med sina beskrivningar av föräldralivets upp- och nergångar ständigt påminner mig om att det inte är matningen det hänger på när bebisar strular på nätterna, beter sig som solstrålar eller på annat sätt förgyller vår tillvaro. )