Jag fick förmånen att få en förhandsvisning av amningstatistiken för barn födda 2010 och skriver detta redan dagen innan. Så jag vet inte hur diskussionerna i media går (eller om de ens går).
Under två intensiva dagar har jag deltagit i Nationella Amningskommiténs strategigrupp där man arbetat för att ta fram ett arbetsdokument kring hur myndigheter och andra aktörer kan samverka och samordna för att främja, skydda och stödja amningen*.
Jag måste säga att det var riktigt rolig att få diskutera dessa frågor med människor som är intresserade av amningen. Det är lätt i en sådan grupp att måla upp ett rosa moln av möjligheter som att hela samhället plötsligt ska göras amningsvänligt, att alla läkare, sjuksköterskor och andra vårdgivare ska ha goda kunskaper i amning (eller kunskaper alls), att beslutsfattare ska beakta denna kvinnliga kroppsliga funktion som amning är och underlätta deltagandet i samhället för ammande kvinnor genom att exempelvis bygga mysiga vindskydd lite här och var så man kan sitta och amma sitt barn lite var stans utan att riskera mjölkstockning.
Så kommer det naturligtvis inte bli. Men jag hoppas verkligen att vi kan vända den trend som föräldratidningar har gjort gällande; att offentlig amning inte längre känns lika rumsren. För det är rent förskräckligt tycker jag. Att man som ammande inte ska känna sig bekväm att amma. Att man ska känna sig hindrad och bunden till hemmet eller till specifika aktiviteter som riktar sig mot späda barn. För det är ett problem till jag ser. Att amning nästan alltid kopplas till späda barn. Möjligen kan det gälla barn upp till 12 månaders ålder men mycket sällan barn i äldre åldersgrupper. Och det är också ett problem. För det man inte vet har man inte möjlighet att göra.
Jag önskar att långtidsamningen också ansågs rumsren och lika självklar som amning av nyfödda. Och att förskolor, cafeer, promenadstigar, rastplatser, hockeyrinkar och alla andra ställen skulle vara naturliga ställen att amma på också. För jag tror att det fortfarande skulle vara många som kanske inte valde att amma flera år men jag tror att fler barn skulle få den möjligheten; att få amma tills de är nöjda.
Tänk såhär. Om människans naturliga amningslängd tycks vara ca 3 år, vad händer då i ett samhälle när majoriteten av barnen ammas för kort tid? Om man kan prata om amningens hälsoeffekter när amningsfrekvensen sjunker i åldersgrupper där ändå majoriteten av barnen ammas. Vad kan då inte hända i en grupp där nästan ingen ammas? Jag känner att vi behöver ha mer kunskap kring detta. För just nu kan man inte rekommendera långtidsamning eftersom man helt enkelt inte vet om det har någon positiv effekt eller inte. Men borde vi inte först ta reda på om det finns effekt eller inte innan vi beslutar att sätta en tal för amningslängden i en rekommendation. Det står visserligen 12 månader eller längre men jag tror dessa 12 månader spelar roll att de står. För det blir siffran BVC går efter och troligen tar sin norm efter i vissa fall. Och amningen blir ett möjligt samtalsämne fram till 12 månader men inte längre eftersom man då inte längre för statistik.
Jag är i alla fall glad över allt det som åstadkoms under mötet. Mer rapport om det senare när arbetsdokumentet från mötet är fastställt.
*och under vissa punkter "pediatrisk nutrition" då även problemet med att kunskap om flaskmatning, främst kommer från företagen, togs upp.
Detta är ett fenomen som WHO-koden bland annat syftar till att förhindra. WHO-koden vill att information om flaskmatning ska komma från oberoende vårdpersonal så att de finns som ett filter mellan företagens vinstintresse och barnens bästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar