Om amningsdepression på Amningsbloggen

Jag har fått den stora äran att skriva ett inlägg till Amningsbloggen.

Läs det och annat intressant på Amningsbloggen eller läs inlägget här nedan.

Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag vet inte vad jag ska känna. I morgon går du till skolan med skolväska på ryggen och stolthet i blicken. I morgon lämnar jag dig till samhällets förvar och lärande. Som om det bara var igår ser jag din lilla kropp över sköterskans axel. Som om det bara var igår känner jag din kropp mot mitt bultande hjärta.

Dig som jag just har träffat och ännu inte lärt känna. Du som sätter ditt hopp om liv till världen utanför.

Det är dig jag ser denna kalla augustikväll när du packar din väska inför morgondagens stora äventyr. Med obekymrad blick och utan vetskap om allt som pågick då. Tänk om vi vetat vad morgondagen hade i sitt sköte. Tänk om vi vetat vilken resa vi hade framför oss. Tänk om allt som hänt inte var sant.

Jag önskar jag kunde rädda dig från världens alla faror. Jag önskar det bara hade varit du och jag den där första tiden. Att allt skulle vara som det skulle och inget av det som hänt hade hänt. Jag önskar mig tillbaka att få ändra livets gång såhär i efterhand.

Det är svårt att sätta ord på det man inte vill känna och det är svårt att glömma det man för alltid förlorat.

Det här är brevet jag velat skriva i så många år. Brevet som aldrig blev skrivet men som upptog mina tankar nästan varje kväll. I sex års tid har jag skrivit en början, en mitt och ett slut men aldrig fått ihop de tre till en helhet. Ty varje gång jag börjar kommer klumpen i bröstet, svindeln i huvudet och tyngden i fötterna tillbaka. Förlamande drar det mig neråt mot ett svart hål utan botten.

Ett brev som inte kan skrivas för hur jag än försöker finns inte ord att förklara. Hur kan man beskriva känslan av ett barn som tas ifrån en när man varje gång fick tillbaka det lilla knytet. Hur ska man kunna förklara att hur väl en människa än vill så kan det ändå bli så fel.

Jag vill skrika ut min vrede och min sorg. Men mot vem? Vem ska lyssna när alla säger att inget har hänt? Till vem ska jag lätta mina tankar när allt jag känner är fel?

För ingenting hände var orden jag fick höra från leende läppar som sa att allt kommer att gå bra. Den där dagen när vintern på allvar tagit sitt grepp över staden och jag äntligen skulle få ta hem mina barn.

Det här är en berättelse utan början, mitt och slut för det är just så den ser ut när jag tänker tillbaka. Alla minnen flyter ihop till en strukturlös massa utan form och färg. Med ett litet barn som först var min och sen någon annans och nu är en rödhårig pojke på sex år.

Jag har bilder och fotografier som berättar för mig om vårt första år tillsammans. Själv har jag nästan inga minnen kvar. Jag minns ett sjukhus med en liten pojke i sköterskornas famn. Jag har inga minnen kvar av hur jag ammade honom eller om. Det enda jag minns är hans kraftlösa lilla kropp mot min. När han låg där var han min och ingen annans. När jag tittade upp gick slangen från hans kropp in i väggen och han var åter till låns från sjukhusets pompösa värld. Utan alla dessa fantastiska barnvårdare och sköterskor skulle han inte leva, det förstod jag då. Hur han inte var min på riktigt utan bara på låtsas. Och amma var då rakt inte samma sak med detta barn som med fullgångna. På tid skulle det göras och lyckas skulle vi varje gång med vågen som den allsmäktige domaren med sina siffror som meddelade om jag dög eller inte.

Hemma var det tänkt att han skulle bli ett barn på riktigt men jag var inte helt säker. Kunde det verkligen gå och skulle jag verkligen räcka till. Jag vet att vi kom hem, det vet jag, och jag vet att vi har bilder där vi sitter tillsammans vi två. Julen kom och gick och vad som hände under våren finns inga minnen kvar av. Var jag ute med vagnen kanske? Eller satt jag bara hemma? Jag vet att de var små, hans syster och han, när de låg i soffan hemma medan jag och de äldre barnen gjorde adventspyssel. Och i minnet från sommaren när vi åkte in till sjukhuset med hans syster första gången finns han inte med. Eller var det på hösten vi ringde för att få råd om ett trött barn?

Allt flyter ihop medan jag gjorde allt för att behålla det jag trodde på och stod för som förälder. Att amma var viktigt för trygghet och närhet men inte för kurvorna på BVC. Liten och nätt som han var så var det inte tillräckligt. Små barn är runda barn och prematurer med dålig start är inget undantag! Att vi aldrig fick en chans att lära oss på neonatalavdelningen var av mindre betydelse. Eller ammade jag alls där ändå? Det enda jag minns är hans lilla kropp mot min, så liten och svag. Och vågen. Den minns jag väl. Hård, kall och metallisk.

Till slut kom vi till världens ände. Tiden som stod still hade tagit fart och det lilla barnet blivit stort. Bröstet var inte längre viktigt och mina sista försök slutade i gråt. Gråt från barnet som ville ner på golvet, gråt i tysthet från mig som inte lyckades.

Jag minns barnen som grät på golvet. Jag minns mitt medvetande som i en dimma. Jag minns insikten om att barn som just ätit på flaska inte vill amma. Mitt dumma nöt, det var ju amma jag ville inte ge på flaska! Varför gjorde jag det igen?

”Vi har just gett dina barn mat på flaska så du behövs inte nu. Det är därför vi inte har ringt! De ligger i paltkoma båda två. Du kan gå nu.”, ringer det i mina öron från neonatalavdelningen sal 3.

Mina bröst behövs inte, jag behövs inte. Där står jag utan att behövas. Liksom idag, när du börjar skolan i morgon. När du ska bli en av grabbarna, frökens lilla rödhåriga kille.

Min älskade unge! Förlåt för allt!

För att jag inte kämpade för vår tid tillsammans mer, för att jag inte satt vid din sida varje minut, för att jag inte bad alla dem som kom mellan oss att dra åt fanders! Förlåt för att jag inte kämpade för amningen mer. Förlåt för att jag drogs ner i mörkrets förlossningsdepression när min kropp inte längre trodde på att barnet därute fanns. Utan kropp mot min hud, utan mun mot mitt bröst var det som om barnet jag fött tynat bort och jag med den. Att inte få hålla, nära och amma var som att dö inombords.

Det är det jag ville skriva i brevet som aldrig blev av. Hur vår första tid tillsammans förstördes av välvilja och missriktad godhet. Av okunskap och gamla myter. Genom amningsvägning och påtvingad flaskmatning.

Och allt som följde därefter. En förstörd amning, ett förlorat första år och fem år på det innan vi var ikapp igen. Fem år för min älskade unge som ni tog hand om så väl när vi låg inne. Som ni bar och matade och, förlåt att jag säger det, men förstörde allt för.

Någon dag ska jag skriva det där brevet för hans tvillingsyster också. Men det får vänta några år till.