Om barn, älgar och dåligt samvete.

Nu har jag hamnat där var jag behöver be om ursäkt igen. Det är ett inlägg jag borde har skrivit för länge sedan men aldrig fått till eftersom jag snubblar på mina egna tankar. Man vill ju inte skriva att man nästan kan räkna sig som en riktig bloggare eftersom man skaffat sig en bloggkompis och dessutom varit på bloggträff med vederbörande utan att väva in det i något klokt inlägg eller ha med lite häftiga bilder. För bloggar man så vill man ju gärna vara en "riktig" bloggare.
Nu kunde jag varken komma på något vettigt ämne att väva in händelsen i eller synka ihop att ha med mig mobiltelefonen, sladden för bildöverföring och datorn på samma gång. Så några bilder blev det inte heller.

Men en bloggdejt blev det! Historien började med ett rosa paket, som jag vann. Bloggtävlingar är oftast till för att göra reklam eller skaffa fler läsare men denna bloggtävling tror jag mer var av vänlighet mot världen. Och i en blogg i min smak dessutom så en till läsare blev det till den bloggen. Och nu har vi, gamla tanter som vi är, kommenterat och berömt varandra fram och tillbaka tillräckligt länge för att äntligen stämma träff för en fika.
Min intuition visade sig vara helt rätt i att människan bakom älgbilderna inte var helt olik mig så att guida varandra till lämplig plats blev ett äventyr i sig (och för den som inte vet det så är mitt lokalsinne inte bara noll utan på minus).
Så där satt vi, på Café Entré och kände oss riktigt coola. Finns nog inte många bloggare som är såhär djärva och tar steget utan för burken för att faktiskt träffas tänkte vi och försökte se lite viktiga ut. Ibland får man göra det. Sjunka in i en låtsasvärld om att man är som "alla andra" fast man är kring 40-strecket och betraktas som skrynklig och passé av bloggarnas medelålder av 20 år. Men kul var det! För det är kul att träffa någon som man kan känna igen sig i, någon som är lite som man själv. Och att avsluta det hela med en älggåva föll sig helt naturligt. En av de finaste presenter jag fått!

Så nu har jag sagt det. Jag hade jättetrevligt på vår bloggdejt Älgeva! Och det var inte meningen att inte blogga om den.

Något annat jag tänkt skriva men som inte blivit av är den avdankade debatten kring tiobarnsmammans dotters debutroman om en flicka som försvann. En sexbarnsmamma, engagerad i frågor kring barns rätt, barnuppfostran och föräldralivet borde ha bloggat om boken och kommit med någon snusförnuftig kommentar. Men jag iddes faktiskt inte.
Jag har visserligen till och med haft tankarna att själv skriva en barnbok och varit på god väg dessutom. Men någonstans längs vägen stockade sig orden i halsen. Av samma skäl som gjorde att jag inte kommenterade boken som barnet skrev. Boken om det bortglömda barnet med den hemska uppväxten med en omvärld som gavs fullt tillträde men ändå inte såg.
Hur man inte har sett är för mig en gåta och är en av orsakerna till att jag inte ens vill göra min blogg sökbar i ämnet och därför inte skriver ut bokens riktiga titeln. Hur kan man blunda för de filmer som denna tiobarnsmamma själv lagt ut som bra barnhantering? Vart är världen på väg när man på fullt allvar kan sitta och titta på dessa filmer och sedan höja denna kvinna med det galna håret till skyarna? Det är obegripligt hur man kan nyttja dessa metoder på sina egna barn, som jag förmodar varje förälder älskar. Och hur man, efter att ha läst om vad hennes metoder går ut på och sett dem i verkligheten, sedan inte kan tro på en vuxen kvinnas berättelse om en barndom som borde varit allt annat än vad den var är att svika varje barn som blivit utsatt för AW´s metoder.

Med det sagt har jag ett dåligt samvete som gnager. Någonstans, när jag tänker tanken att själv skriva en bok, för någonstans måste väl 10 års funderande och klurande över föräldraskapet och återkommande återupplevande av småbarnsåren i form av nytillkomna telningar ändå ge en människa en viss kunskap i ämnet, så kommer mina tvivel. Vad kommer mina barn säga om min uppfostran när de vuxit upp? Och vad skulle de säga om jag skulle skriva en bok om hur man borde göra? För jag vet vad jag tycker att man borde göra men jag gör inte alltid så. Om sanningen ska fram är jag en hemsk förälder ibland. En som skriker åt sina barn, som kan bli tokless på att gå hemma med dem flera dagar i sträck och hellre bakar snabbt på kvällen när de lagt sig än låter dem vara med. Fullständigt opedagogiskt och vuxenorienterat.
Trots att jag gärna vill vara Den Perfekta Föräldern. Den som älskar att kladda med barnen, hittar på äventyr, lagar nyttig och god mat istället för att höra sina barn utropa "Pappa! Mamma har bränt kycklingen igen men den går nog att äta ändå! Fast inte lika god..."
Min man och jag går en föräldrakurs. Den heter något med att "Se barnet" och går ut på att man tittar på varje barn som en enskild individ och försöker hitta dess behov och postiva egenskaper. Där har vi kommit fram till att det är bättre att min man lagar maten hemma för då äter barnen den åtminstone. Då känner man sig sådär lagomt rolig som förälder.

Att med det perspektivet ge sig in i AW-debatten känns som att vara en ulv i fårakläder. Inte för att jag skakar mina barn i barnvagnar men jag är långt ifrån perfekt och jag känner mig som en humbug om jag ska ställa mig och skälla på AW. Visserligen tycker jag att hon borde vara mer ödmjuk och säga ett ärligt "Förlåt mitt barn, jag kunde ha gjort bättre och såhär i efterhand önskar jag att jag hade gjort det. Jag gjorde vad jag tyckte var bäst för er då med det bagage som jag hade. Och vill du prata om det så finns jag här för dig."
Men samtidigt kan jag också känna att "Vem är jag att kasta den första stenen?". Nu skulle det inte bli den första stenen eftersom, gudskelov, andra har påpekat felaktigheterna i hennes metoder före mig, men ändå. Hur hittar man det där föräldra-självförtroendet som gör att man kan se vad man gör bra. För något bra gör man ju annars hade förhoppningsvis soc kommit och satt barnen i bättre miljöer. Hur gör man för att även fokusera på att behålla det man gör rätt och riktigt och för att inte falla till föga för snabba lösningar om time out och skämshörnor? Och jag erkänner, jag har använt time out på mina barn och de tyckte inte alls om det. Även om jag såhär i efterhand kan tänka att det nog inte var time out-metoden som gjorde att den fungerade, utan själva gränssättningen. Att barnen fick några yttersta regler att luta sig mot för att veta hur de skulle göra för att göra rätt och riktigt.
Kanske det inte är svårare än så? Att barnen har samma känslor och tankar som jag själv har förutom det eviga dåliga samvetet av att vara ansvarig för en annan människas liv och framtid. Och kanske den tanken, att det man gör nu är inte bara för en snabb lösning för stunden utan för resten av livet och resten av tiden för min och barnets relation, kan ge en ett bättre perspektiv på vad man håller på med. För även om tröttheten ibland kan ta över det logiska tänkandet så får man ändå skörda vad man sår när barnet fyller 18.


Over and out! Och någon bok blir det nog aldrig.
Men håll utkik efter ViFöräldrars nya barnbok för där fick jag i alla fall vara med på ett litet faktagranskningshörn. :)

...snart är det midsommar! (bara snön smälter bort)