Ett ADHD-barn...

Ett barn...
Ett barn som kritiseras lär sig att fördöma
Ett barn som blir slaget lär sig slåss
Ett barn som hånas lär sig blyghet
Ett barn som ständigt får uppleva skam lär sig känna skuld

Men ett barn som får uppmuntran lär sig förtroende
Ett barn som möts med tolerans lär sig tålamod
Ett barn som får beröm lär sig att uppskatta
Ett barn som får uppleva rent spel lär sig rättvisa
Ett barn som får uppleva trygghet lär sig tilltro
Ett barn som blir omtyckt och kramat lär sig att älska

/Dorothy Law Holte


Det är ensamt att ha ADHD. Och det är ännu mer ensamt att vara två föräldrar med ADHD och ett gäng barn, vilket gör sannolikheten för att man är två föräldrar med ett gäng barn varav ett par av dem har ADHD är stor. Det är ensamt för det finns ingen att prata med om det och det finns ingen omkring en som kan dela ens erfarenheter.
Det är ensamt att ha ADHD för folk omkring en tänker inte som man själv gör, de uppfattar inte saker och ting som jag gör och de gör inte heller saker så som jag gör dem. Och det är ensamt för att jag vet att jag har ADHD, en funktionsnedsättning, ett handikapp. För att jag vet att jag inte är lika mycket värd som dem jag umgås med, för att de alltid är bättre än vad jag är.
Därför måste jag hela tiden prestera. Visa min omvärld att jag inte är dum och korkad. Visa dem att jag minsann kan lika bra som dem, ja kanske bättre.

Jag är ensam med mina tankar för det går ingenstans att förklara dem så någon annan förstår. Hur det känns att hela tiden veta, hela tiden passa sig för att inte göra fel, inte sticka ut. Att aldrig få glömma att ta sin medicin för då kanske man råkar bli sig själv. Sådär jobbig och på och energisk. Då, när jag säger alla de där sakerna jag sedan ångrar. Som en baksmälla dagen efter när fyllans minnen börjar göra sig påminda.

Precis som andra föräldrar ser jag likheter av mig själv hos mina barn. De tycker om att pyssla, att lära sig saker och att måna om andra. De fastnar vid TV:n som hypnotiserade, kan inte hålla ordning och får utbrott och skriker när saker och ting kommer dem för nära.
Jag känner mig ensam som förälder när jag förstår mina barns sämsta sidor. När jag skriker tillbaka ur samma stress och tunnelseende som de och över frustrationen över att allt bara skiter sig och går fel hur väl man än vill. Ensam när jag förstår hur de känner och känner med dem och direkt lugnet åter har lagt sig försöker hitta lösningar och system för att undvika det som just hände.

Mina barn har ingen diagnos. Jag har försökt ett par gånger men de får ingen. Förmodligen på grund av mig, för jag drar mig inte att säga det som är rätt och riktigt. För jag förstår inte alltid sociala regler och jag tror att den som jobbar inom psykiatrin borde förstå att jag inte menar något illa när jag beter mig som en person med Asperger. Jag kan tycka att personer med Asperger kan vara ganska jobbiga och dryga att umgås med så jag brukar försöka lägga band på det jag tror kan vara lite Aspiet hos mig själv. Utom där, där jag ska förklara hur vår familj fungerar. För i mina ögon fungerar det ju. Mina barn är som mig, de tänker som mig och gör som mig men de gör ändå inte som man ska. För de liknar ju mig, den där som inte gör som andra gör. Så då måste något vara fel tänker jag och jag vill ha hjälp för jag vet inte hur man gör med barn som inte är som de ska.
Jag blir avvisad som en dålig förälder. En som borde se till sina barns bästa och ta hand om dem bättre. Visa mer kärlek och inte klaga så mycket. För jag ser ju så kompetent ut att jag borde förstå. "För hon kan om hon bara vill och då kan allt bara bli bättre."
Men, säger jag. Det är ju just det som är fel! Jag VILL ju men jag KAN INTE! Jag kan inte bringa ordning bland mina barn, jag kan inte få dem att städa. Jag kan inte ens få dem att sluta äta på sina lekrum så jag slipper plocka ruttna frukter och mögliga smörgåsar ur rummen. För alla barn vägrar städa ibland men mina barns rum ser ut som en soptipp.

Jag har vänner vars barn med tiden har fått diagnos ADHD. För lika barn leker bäst sägs det ju och mina barn leker väldigt bra med dessa barn.
Och ingenstans kan jag nå den där samhörigheten föräldrar mellan när man vet vad man pratar om. För de vet inte vad jag pratar om och det gör ont i mitt inre när jag hör dem prata om sina barn. Pratet om vad som gör att deras barn har ADHD. Det gör ont när vänner pratar om hur dålig och hemsk man är och jag lider med deras barn för att de kommer få samma tankar som jag. Om hur personer med ADHD är dåliga och handikappade.

Personer med ADHD är känsliga för stress och jag läste i en undersökning hur svåra händelser tidigt i livet ökar risken för ADHD. Och jag läste hur barn med ADHD inte tycks lika känsliga för dåliga familjeförhållanden som barn utan ADHD.
Som om fostret i livmodern känner av en karg och hård värld därute och utvecklar en känslighet och ett motstånd på samma gång. Tänk om ADHD är ett sätt att hantera en omgivning som är hårdare än den borde och ger människan ett extra skal med tentakler. Ett skal för att kunna stänga av och inte delta, ett skal för att inte skadas av det som pågår omkring. Och samtidigt tentakler för att kunna se och navigera där andra skulle gå rakt fram. En anpassning till världen som pågår, ett annorlunda sätt att vara.
Jag ser saker som andra inte ser och jag kan gå dit andra inte går. Jag ser inte ramar, regler eller murar. Jag ser inte klasskillnader, begränsningar eller måsten. Mitt handikapp, min blindhet, gör att jag sätter ihop saker som inte brukar sitta ihop. Det gör att jag kliver in och gör saker jag inte var satt att göra men ingen annan gjorde. Det gör att jag får saker att fungera på ett sätt andra skakar på huvudet åt. Ett fyrkantigt hjul som snurrar vill ingen ha hur fort det än kan snurra. Så jag fortsätter vandra en väg jag inte borde utan att ens veta varför eller vart den leder. Och jag fortsätter att hålla det jag tänker och tycker tyst för mig själv.
"Var dig själv" sa alla när jag var barn så jag är mig själv i en ensam värld där jag är min enda vän.
I övrigt är jag den ni vill att jag är för ingen vill ha mig som jag är och jag vill inte vara ensam.