Ett socialt experiment.

 Långtidsamning är inte direkt på tapeten nuförtiden. Jag vet inte om den någonsin har varit det i västvärlden under modern tid. Vad långtidsamning är finns det ingen som egentligen vet. Förmodligen innebär det att man ammar längre tid än förväntat. Så bland gemene man är långtidsamning när man ammar längre än 9-12 månader medan det hos Amningshjälpens medlemmar förmodligen är när man ammar längre än 2-4 år.

Jag ammar min tvååring. Så jag är sådär lagomt mittemellan. Går jag på BVC har jag ammat länge och går jag på Amningshjälpens Riksträff är jag i mitten av min amning.

Min fördom om långtidsamning var att det skulle gå på räls och rutin efter nio månaders ålder. Att man inte skulle behöva tänka på det, aldrig bli något strul och bara fungera.

Sen damp verkligheten ner och jag fick två djupa sår, ett på varje bröstvårta. Den som har haft sår på bröstvårtan vet hur vansinnigt ont de kan göra. Man kan inte ha BH på sig, man kan inte ha tröja på sig och framförallt kan man inte amma en sprudlande glad tvååring som ska ruska på huvudet samtidigt som han ammar.

Så det blev till att göra något jag inte hade tänkt göra på ännu ett år. Ljuga för barnet, hålla armarna i kors över min torso och säga ”NEJ! Tuttarna är sönder, funkar inte!” Nattamningen begränsades till en amning per tutte och dagamningen till morgon och kväll. Sakta men säkert och efter viss bakteriedödande behandling började såren läka.

Sår som ammas på läker inte så fort som man hoppas på att de ska göra så det blev till att ta till nästa knep ur kortleken. ”GAPA STORT!” var nu vad vi initierade varje amning med. Och döm om min förvåning när det var just vad denna, ännu icke talandes och mycket självcentrerade, tvååring gjorde. Med ett lyckligt leende och rejält gap tog han tag. Och efter att ha sett ett plåster på ena bröstvårtan kunde han även förstå orden ”sönder” och "vänta". 

Det är nu jag ska erkänna något jag aldrig trodde att jag skulle erkänna; Det kan vara så att min man har rätt om amning!

Denna erfarenhet har nämligen fått mig att reflektera. Om amning av små bebisar kan underlätta anknytningen mellan mor och barn så kanske amning av små barn kan underlätta socialiseringen. Alltså lärandet om hur man beter sig mot varandra. För någonstans möttes vi på mitten. Barnet drog ner på amningen för sin mammas skull och jag lät mitt barn amma ibland för hans skull. Ett samspel, om än på enkel nivå, otroligt fascinerande och intensivt.

Och det är här mitt erkännande av min man kommer in. Han har nämligen varit inne på något liknande, nämligen att det ”blir folk” av barn som ammar. Nu ska jag inte citera min man ordagrant för det passar sig inte i denna blogg men någonstans kan man skönja ett mönster i hans påstående att barn som ammar lär sig samspel med sina medmänniskor. Och det var just den upplevelsen jag fick i hela denna historia om såriga bröstvårtor.

På ett styrelsemöte igår träffade jag en blivande förskolelärare. Som sitt examensarbete vill hon studera ammande mammors upplevda bemötande i förskolevärlden. Nog så viktigt men jag undrar vad som skulle hända om man tittade närmare på ammade barns beteenden i förskolevärlden. Kan det vara så att en samspelande amning faktiskt kan vara en genväg för en social utveckling hos ett barn?

Man hör ganska ofta om små barn som bits, knuffas, drar i håret. Och förskolelärarna står ganska handfallna för hur hanterar man en liten 1åring som beter sig illa? Ett så litet barn förstår inte bestraffning och inte heller tillsägelse. I stunden kanske men inte tre sekunder senare och att bestraffa eller skrämmas kommer bara ge barnet en otäck upplevelse. Så man gör bäst i att passa, hindra och lyfta bort. Det är i alla fall min erfarenhet efter två perioder med två ettåringar i huset.

Jag vill med dessa funderingar på intet sätt påstå att amningen skulle vara nödvändig för en sund social utveckling hos ett litet barn. Däremot skulle jag vilja kasta in påståendet att ett amningssamspel kan vara en genväg för den som hellre vill mysa i soffan än agera pedagogiskt när tröttheten efter dagens slit pockar på.

Vilken förälder har inte hanterat det gnälliga barnet? Den hopplösa, utröttande 2-3åringen som trotsar, beter sig och gör allt annat än man säger.

Jag undrar vad som skulle hända i föräldravärlden om amningen fick ta de tre år som den får i många andra kulturer, både nuvarande och historiska. Hur skulle det vara att kunna stoppa in den ultimata proppen i en skrikande treåring? Hänga ungen vid tutten i en sjal och få köttbullarna stekta istället för att stå vid frysen och argumentera sig blå om hur glass före maten inte kommer att hända.

Jag bara undrar –vet du?