En Gudomlig jämställdhet.

I senaste numret av Amningsnytt finns min blogg med bland ”fler bloggar som skriver om amning”. Nu skriver jag inte bara om amning men det är sant att det är inläggen om amning som ger de flesta besökarna.

Något jag tycker är roligt med Amningsnytt är att de har en feminist med som skribent. Feminister är nämligen några som ofta ger mig intrycket av att vara emot amning fastän jag ofta försöker påstå att de borde vara för amning.

Vi står alla lika inför Gud heter det. Och det må så vara som varje enskild människa. Men som kvinna och man då? Ser Gud med samma ögon på män och kvinnor eller tillåter han oss att vara olika? Och vad gör vi själva? Tillåter du dig att vara lik ditt eget eller det motsatta könet och vad är mest rätt?

Jag såg nyligen en serie som heter ”Bibelns mysterier”. En bibelforskare ville gå till botten med vissa av Bibelns texter. I ett av avsnitten tar programledaren upp den vågade frågeställningen om Gud en gång hade en fru. Frågan är tillspetsad såklart och tänkt att provocera. Gud står över genus, även om Gud porträtteras som en man. Men frågan är om det är Guds fel eller männens fel.

Nåväl, åter till programmet.

För länge sedan i ett fjärran land fanns avbilder och härledningar till en Gud och en Kvinna säger programledaren och försöker koppla denna uråldriga religon till uppkomsten av Gamla Testamentet. Efter programmets slut är jag fortfarande osäker på exakt hur programledaren lyckades visa på att det faktiskt fanns både en manlig och en kvinnlig gudagestalt i Guds rikes begynnelse. Däremot känner jag mig mer säker på att den kvinnliga förebilden fattas i både Gamla och Nya Testamentet. I många andra religioner finns olika former av fruktbarhetssymboler. Profeten Mohammed talade om kvinnans rätt i samhället och var, vad jag förstår, från början faktiskt en förespråkare för kvinnans rättigheter, även om hans utövare kanske inte riktigt följer det spåret i vår tid.

Mig veterligen saknas de kvinliga förespråkarna inom Kristendomen och som en av forskarna i programmet påpekade; Med formandet av _en_ allsmäktig Gud försvann också den förebild som kvinnorna kunde ty sig till när det gäller barnafödande och amning.

För var är egentligen amningen i Bibeln? Kvinnan döms att föda sitt barn under smärtor. En föga betryggande beskrivning för unga förstagångsmödrar skulle jag våga påstå. Och sen då, när amningen ska komma igång, vad har hon då att luta sig mot? Inte mycket!

Det finns korta beskrivningar i Bibeln över att amning förekommer. Men, undrar jag, var i denna heliga skrift kan kvinnan hitta tron på sig själv, förebilden av den fruktbara och livsgivande kvinnan? Hon är skapad av en man, blir havande utan samlag, föder barn under smärtor och när sitt barn under madonnaliknande former. Jungfru Maria avbildas visserligen med halvt blottad barm lite då och då men det är svårt att påstå att hon är en frigjord kvinna som ammar sitt barn med stolthet och egen fri vilja. Snarare gör hon det av plikt, det är ju Guds Son hon har fött.

Så, kvinna, av man är du född och en man ska du nära vid ditt bröst. Det är för mig vad Bibeln berättar om kvinnan som mamma.

Kan det vara så, att med framfarten av tron på Den Enda Guden försvann också en kvinnobild? Att någonting redan då förlorades till förmån för något annat?

Det är inte min mening att smutskasta tron på Den Enda Guden på något sätt. Man får inte glömma att den är sprungen ur en tid av svåra konflikter och krig mellan folkslag och att instiftandet av en enda, förenande Gud, säkerligen var till för att ena folken mot sina fiender och därför nog så behövlig. Men krig är oftast männens arena och det är inte svårt att föreställa sig att kvinnor och barn kom på kant.

Så amningen, mina vänner, är i högsta grad en jämställdhetsfråga att ta på allvar. Att skuffa undan en del av vår kropps funktion är att förneka oss själva och något som pågått länge nog nu. Det är en lika feministiskt allvarlig överträdelse som att sminka sig för att behaga män.
Kriget är slut och det är dags att börja leva igen!

Xxx

Ett socialt experiment.

 Långtidsamning är inte direkt på tapeten nuförtiden. Jag vet inte om den någonsin har varit det i västvärlden under modern tid. Vad långtidsamning är finns det ingen som egentligen vet. Förmodligen innebär det att man ammar längre tid än förväntat. Så bland gemene man är långtidsamning när man ammar längre än 9-12 månader medan det hos Amningshjälpens medlemmar förmodligen är när man ammar längre än 2-4 år.

Jag ammar min tvååring. Så jag är sådär lagomt mittemellan. Går jag på BVC har jag ammat länge och går jag på Amningshjälpens Riksträff är jag i mitten av min amning.

Min fördom om långtidsamning var att det skulle gå på räls och rutin efter nio månaders ålder. Att man inte skulle behöva tänka på det, aldrig bli något strul och bara fungera.

Sen damp verkligheten ner och jag fick två djupa sår, ett på varje bröstvårta. Den som har haft sår på bröstvårtan vet hur vansinnigt ont de kan göra. Man kan inte ha BH på sig, man kan inte ha tröja på sig och framförallt kan man inte amma en sprudlande glad tvååring som ska ruska på huvudet samtidigt som han ammar.

Så det blev till att göra något jag inte hade tänkt göra på ännu ett år. Ljuga för barnet, hålla armarna i kors över min torso och säga ”NEJ! Tuttarna är sönder, funkar inte!” Nattamningen begränsades till en amning per tutte och dagamningen till morgon och kväll. Sakta men säkert och efter viss bakteriedödande behandling började såren läka.

Sår som ammas på läker inte så fort som man hoppas på att de ska göra så det blev till att ta till nästa knep ur kortleken. ”GAPA STORT!” var nu vad vi initierade varje amning med. Och döm om min förvåning när det var just vad denna, ännu icke talandes och mycket självcentrerade, tvååring gjorde. Med ett lyckligt leende och rejält gap tog han tag. Och efter att ha sett ett plåster på ena bröstvårtan kunde han även förstå orden ”sönder” och "vänta". 

Det är nu jag ska erkänna något jag aldrig trodde att jag skulle erkänna; Det kan vara så att min man har rätt om amning!

Denna erfarenhet har nämligen fått mig att reflektera. Om amning av små bebisar kan underlätta anknytningen mellan mor och barn så kanske amning av små barn kan underlätta socialiseringen. Alltså lärandet om hur man beter sig mot varandra. För någonstans möttes vi på mitten. Barnet drog ner på amningen för sin mammas skull och jag lät mitt barn amma ibland för hans skull. Ett samspel, om än på enkel nivå, otroligt fascinerande och intensivt.

Och det är här mitt erkännande av min man kommer in. Han har nämligen varit inne på något liknande, nämligen att det ”blir folk” av barn som ammar. Nu ska jag inte citera min man ordagrant för det passar sig inte i denna blogg men någonstans kan man skönja ett mönster i hans påstående att barn som ammar lär sig samspel med sina medmänniskor. Och det var just den upplevelsen jag fick i hela denna historia om såriga bröstvårtor.

På ett styrelsemöte igår träffade jag en blivande förskolelärare. Som sitt examensarbete vill hon studera ammande mammors upplevda bemötande i förskolevärlden. Nog så viktigt men jag undrar vad som skulle hända om man tittade närmare på ammade barns beteenden i förskolevärlden. Kan det vara så att en samspelande amning faktiskt kan vara en genväg för en social utveckling hos ett barn?

Man hör ganska ofta om små barn som bits, knuffas, drar i håret. Och förskolelärarna står ganska handfallna för hur hanterar man en liten 1åring som beter sig illa? Ett så litet barn förstår inte bestraffning och inte heller tillsägelse. I stunden kanske men inte tre sekunder senare och att bestraffa eller skrämmas kommer bara ge barnet en otäck upplevelse. Så man gör bäst i att passa, hindra och lyfta bort. Det är i alla fall min erfarenhet efter två perioder med två ettåringar i huset.

Jag vill med dessa funderingar på intet sätt påstå att amningen skulle vara nödvändig för en sund social utveckling hos ett litet barn. Däremot skulle jag vilja kasta in påståendet att ett amningssamspel kan vara en genväg för den som hellre vill mysa i soffan än agera pedagogiskt när tröttheten efter dagens slit pockar på.

Vilken förälder har inte hanterat det gnälliga barnet? Den hopplösa, utröttande 2-3åringen som trotsar, beter sig och gör allt annat än man säger.

Jag undrar vad som skulle hända i föräldravärlden om amningen fick ta de tre år som den får i många andra kulturer, både nuvarande och historiska. Hur skulle det vara att kunna stoppa in den ultimata proppen i en skrikande treåring? Hänga ungen vid tutten i en sjal och få köttbullarna stekta istället för att stå vid frysen och argumentera sig blå om hur glass före maten inte kommer att hända.

Jag bara undrar –vet du?

Om barn, älgar och dåligt samvete.

Nu har jag hamnat där var jag behöver be om ursäkt igen. Det är ett inlägg jag borde har skrivit för länge sedan men aldrig fått till eftersom jag snubblar på mina egna tankar. Man vill ju inte skriva att man nästan kan räkna sig som en riktig bloggare eftersom man skaffat sig en bloggkompis och dessutom varit på bloggträff med vederbörande utan att väva in det i något klokt inlägg eller ha med lite häftiga bilder. För bloggar man så vill man ju gärna vara en "riktig" bloggare.
Nu kunde jag varken komma på något vettigt ämne att väva in händelsen i eller synka ihop att ha med mig mobiltelefonen, sladden för bildöverföring och datorn på samma gång. Så några bilder blev det inte heller.

Men en bloggdejt blev det! Historien började med ett rosa paket, som jag vann. Bloggtävlingar är oftast till för att göra reklam eller skaffa fler läsare men denna bloggtävling tror jag mer var av vänlighet mot världen. Och i en blogg i min smak dessutom så en till läsare blev det till den bloggen. Och nu har vi, gamla tanter som vi är, kommenterat och berömt varandra fram och tillbaka tillräckligt länge för att äntligen stämma träff för en fika.
Min intuition visade sig vara helt rätt i att människan bakom älgbilderna inte var helt olik mig så att guida varandra till lämplig plats blev ett äventyr i sig (och för den som inte vet det så är mitt lokalsinne inte bara noll utan på minus).
Så där satt vi, på Café Entré och kände oss riktigt coola. Finns nog inte många bloggare som är såhär djärva och tar steget utan för burken för att faktiskt träffas tänkte vi och försökte se lite viktiga ut. Ibland får man göra det. Sjunka in i en låtsasvärld om att man är som "alla andra" fast man är kring 40-strecket och betraktas som skrynklig och passé av bloggarnas medelålder av 20 år. Men kul var det! För det är kul att träffa någon som man kan känna igen sig i, någon som är lite som man själv. Och att avsluta det hela med en älggåva föll sig helt naturligt. En av de finaste presenter jag fått!

Så nu har jag sagt det. Jag hade jättetrevligt på vår bloggdejt Älgeva! Och det var inte meningen att inte blogga om den.

Något annat jag tänkt skriva men som inte blivit av är den avdankade debatten kring tiobarnsmammans dotters debutroman om en flicka som försvann. En sexbarnsmamma, engagerad i frågor kring barns rätt, barnuppfostran och föräldralivet borde ha bloggat om boken och kommit med någon snusförnuftig kommentar. Men jag iddes faktiskt inte.
Jag har visserligen till och med haft tankarna att själv skriva en barnbok och varit på god väg dessutom. Men någonstans längs vägen stockade sig orden i halsen. Av samma skäl som gjorde att jag inte kommenterade boken som barnet skrev. Boken om det bortglömda barnet med den hemska uppväxten med en omvärld som gavs fullt tillträde men ändå inte såg.
Hur man inte har sett är för mig en gåta och är en av orsakerna till att jag inte ens vill göra min blogg sökbar i ämnet och därför inte skriver ut bokens riktiga titeln. Hur kan man blunda för de filmer som denna tiobarnsmamma själv lagt ut som bra barnhantering? Vart är världen på väg när man på fullt allvar kan sitta och titta på dessa filmer och sedan höja denna kvinna med det galna håret till skyarna? Det är obegripligt hur man kan nyttja dessa metoder på sina egna barn, som jag förmodar varje förälder älskar. Och hur man, efter att ha läst om vad hennes metoder går ut på och sett dem i verkligheten, sedan inte kan tro på en vuxen kvinnas berättelse om en barndom som borde varit allt annat än vad den var är att svika varje barn som blivit utsatt för AW´s metoder.

Med det sagt har jag ett dåligt samvete som gnager. Någonstans, när jag tänker tanken att själv skriva en bok, för någonstans måste väl 10 års funderande och klurande över föräldraskapet och återkommande återupplevande av småbarnsåren i form av nytillkomna telningar ändå ge en människa en viss kunskap i ämnet, så kommer mina tvivel. Vad kommer mina barn säga om min uppfostran när de vuxit upp? Och vad skulle de säga om jag skulle skriva en bok om hur man borde göra? För jag vet vad jag tycker att man borde göra men jag gör inte alltid så. Om sanningen ska fram är jag en hemsk förälder ibland. En som skriker åt sina barn, som kan bli tokless på att gå hemma med dem flera dagar i sträck och hellre bakar snabbt på kvällen när de lagt sig än låter dem vara med. Fullständigt opedagogiskt och vuxenorienterat.
Trots att jag gärna vill vara Den Perfekta Föräldern. Den som älskar att kladda med barnen, hittar på äventyr, lagar nyttig och god mat istället för att höra sina barn utropa "Pappa! Mamma har bränt kycklingen igen men den går nog att äta ändå! Fast inte lika god..."
Min man och jag går en föräldrakurs. Den heter något med att "Se barnet" och går ut på att man tittar på varje barn som en enskild individ och försöker hitta dess behov och postiva egenskaper. Där har vi kommit fram till att det är bättre att min man lagar maten hemma för då äter barnen den åtminstone. Då känner man sig sådär lagomt rolig som förälder.

Att med det perspektivet ge sig in i AW-debatten känns som att vara en ulv i fårakläder. Inte för att jag skakar mina barn i barnvagnar men jag är långt ifrån perfekt och jag känner mig som en humbug om jag ska ställa mig och skälla på AW. Visserligen tycker jag att hon borde vara mer ödmjuk och säga ett ärligt "Förlåt mitt barn, jag kunde ha gjort bättre och såhär i efterhand önskar jag att jag hade gjort det. Jag gjorde vad jag tyckte var bäst för er då med det bagage som jag hade. Och vill du prata om det så finns jag här för dig."
Men samtidigt kan jag också känna att "Vem är jag att kasta den första stenen?". Nu skulle det inte bli den första stenen eftersom, gudskelov, andra har påpekat felaktigheterna i hennes metoder före mig, men ändå. Hur hittar man det där föräldra-självförtroendet som gör att man kan se vad man gör bra. För något bra gör man ju annars hade förhoppningsvis soc kommit och satt barnen i bättre miljöer. Hur gör man för att även fokusera på att behålla det man gör rätt och riktigt och för att inte falla till föga för snabba lösningar om time out och skämshörnor? Och jag erkänner, jag har använt time out på mina barn och de tyckte inte alls om det. Även om jag såhär i efterhand kan tänka att det nog inte var time out-metoden som gjorde att den fungerade, utan själva gränssättningen. Att barnen fick några yttersta regler att luta sig mot för att veta hur de skulle göra för att göra rätt och riktigt.
Kanske det inte är svårare än så? Att barnen har samma känslor och tankar som jag själv har förutom det eviga dåliga samvetet av att vara ansvarig för en annan människas liv och framtid. Och kanske den tanken, att det man gör nu är inte bara för en snabb lösning för stunden utan för resten av livet och resten av tiden för min och barnets relation, kan ge en ett bättre perspektiv på vad man håller på med. För även om tröttheten ibland kan ta över det logiska tänkandet så får man ändå skörda vad man sår när barnet fyller 18.


Over and out! Och någon bok blir det nog aldrig.
Men håll utkik efter ViFöräldrars nya barnbok för där fick jag i alla fall vara med på ett litet faktagranskningshörn. :)

...snart är det midsommar! (bara snön smälter bort)

Ett ADHD-barn...

Ett barn...
Ett barn som kritiseras lär sig att fördöma
Ett barn som blir slaget lär sig slåss
Ett barn som hånas lär sig blyghet
Ett barn som ständigt får uppleva skam lär sig känna skuld

Men ett barn som får uppmuntran lär sig förtroende
Ett barn som möts med tolerans lär sig tålamod
Ett barn som får beröm lär sig att uppskatta
Ett barn som får uppleva rent spel lär sig rättvisa
Ett barn som får uppleva trygghet lär sig tilltro
Ett barn som blir omtyckt och kramat lär sig att älska

/Dorothy Law Holte


Det är ensamt att ha ADHD. Och det är ännu mer ensamt att vara två föräldrar med ADHD och ett gäng barn, vilket gör sannolikheten för att man är två föräldrar med ett gäng barn varav ett par av dem har ADHD är stor. Det är ensamt för det finns ingen att prata med om det och det finns ingen omkring en som kan dela ens erfarenheter.
Det är ensamt att ha ADHD för folk omkring en tänker inte som man själv gör, de uppfattar inte saker och ting som jag gör och de gör inte heller saker så som jag gör dem. Och det är ensamt för att jag vet att jag har ADHD, en funktionsnedsättning, ett handikapp. För att jag vet att jag inte är lika mycket värd som dem jag umgås med, för att de alltid är bättre än vad jag är.
Därför måste jag hela tiden prestera. Visa min omvärld att jag inte är dum och korkad. Visa dem att jag minsann kan lika bra som dem, ja kanske bättre.

Jag är ensam med mina tankar för det går ingenstans att förklara dem så någon annan förstår. Hur det känns att hela tiden veta, hela tiden passa sig för att inte göra fel, inte sticka ut. Att aldrig få glömma att ta sin medicin för då kanske man råkar bli sig själv. Sådär jobbig och på och energisk. Då, när jag säger alla de där sakerna jag sedan ångrar. Som en baksmälla dagen efter när fyllans minnen börjar göra sig påminda.

Precis som andra föräldrar ser jag likheter av mig själv hos mina barn. De tycker om att pyssla, att lära sig saker och att måna om andra. De fastnar vid TV:n som hypnotiserade, kan inte hålla ordning och får utbrott och skriker när saker och ting kommer dem för nära.
Jag känner mig ensam som förälder när jag förstår mina barns sämsta sidor. När jag skriker tillbaka ur samma stress och tunnelseende som de och över frustrationen över att allt bara skiter sig och går fel hur väl man än vill. Ensam när jag förstår hur de känner och känner med dem och direkt lugnet åter har lagt sig försöker hitta lösningar och system för att undvika det som just hände.

Mina barn har ingen diagnos. Jag har försökt ett par gånger men de får ingen. Förmodligen på grund av mig, för jag drar mig inte att säga det som är rätt och riktigt. För jag förstår inte alltid sociala regler och jag tror att den som jobbar inom psykiatrin borde förstå att jag inte menar något illa när jag beter mig som en person med Asperger. Jag kan tycka att personer med Asperger kan vara ganska jobbiga och dryga att umgås med så jag brukar försöka lägga band på det jag tror kan vara lite Aspiet hos mig själv. Utom där, där jag ska förklara hur vår familj fungerar. För i mina ögon fungerar det ju. Mina barn är som mig, de tänker som mig och gör som mig men de gör ändå inte som man ska. För de liknar ju mig, den där som inte gör som andra gör. Så då måste något vara fel tänker jag och jag vill ha hjälp för jag vet inte hur man gör med barn som inte är som de ska.
Jag blir avvisad som en dålig förälder. En som borde se till sina barns bästa och ta hand om dem bättre. Visa mer kärlek och inte klaga så mycket. För jag ser ju så kompetent ut att jag borde förstå. "För hon kan om hon bara vill och då kan allt bara bli bättre."
Men, säger jag. Det är ju just det som är fel! Jag VILL ju men jag KAN INTE! Jag kan inte bringa ordning bland mina barn, jag kan inte få dem att städa. Jag kan inte ens få dem att sluta äta på sina lekrum så jag slipper plocka ruttna frukter och mögliga smörgåsar ur rummen. För alla barn vägrar städa ibland men mina barns rum ser ut som en soptipp.

Jag har vänner vars barn med tiden har fått diagnos ADHD. För lika barn leker bäst sägs det ju och mina barn leker väldigt bra med dessa barn.
Och ingenstans kan jag nå den där samhörigheten föräldrar mellan när man vet vad man pratar om. För de vet inte vad jag pratar om och det gör ont i mitt inre när jag hör dem prata om sina barn. Pratet om vad som gör att deras barn har ADHD. Det gör ont när vänner pratar om hur dålig och hemsk man är och jag lider med deras barn för att de kommer få samma tankar som jag. Om hur personer med ADHD är dåliga och handikappade.

Personer med ADHD är känsliga för stress och jag läste i en undersökning hur svåra händelser tidigt i livet ökar risken för ADHD. Och jag läste hur barn med ADHD inte tycks lika känsliga för dåliga familjeförhållanden som barn utan ADHD.
Som om fostret i livmodern känner av en karg och hård värld därute och utvecklar en känslighet och ett motstånd på samma gång. Tänk om ADHD är ett sätt att hantera en omgivning som är hårdare än den borde och ger människan ett extra skal med tentakler. Ett skal för att kunna stänga av och inte delta, ett skal för att inte skadas av det som pågår omkring. Och samtidigt tentakler för att kunna se och navigera där andra skulle gå rakt fram. En anpassning till världen som pågår, ett annorlunda sätt att vara.
Jag ser saker som andra inte ser och jag kan gå dit andra inte går. Jag ser inte ramar, regler eller murar. Jag ser inte klasskillnader, begränsningar eller måsten. Mitt handikapp, min blindhet, gör att jag sätter ihop saker som inte brukar sitta ihop. Det gör att jag kliver in och gör saker jag inte var satt att göra men ingen annan gjorde. Det gör att jag får saker att fungera på ett sätt andra skakar på huvudet åt. Ett fyrkantigt hjul som snurrar vill ingen ha hur fort det än kan snurra. Så jag fortsätter vandra en väg jag inte borde utan att ens veta varför eller vart den leder. Och jag fortsätter att hålla det jag tänker och tycker tyst för mig själv.
"Var dig själv" sa alla när jag var barn så jag är mig själv i en ensam värld där jag är min enda vän.
I övrigt är jag den ni vill att jag är för ingen vill ha mig som jag är och jag vill inte vara ensam.

Hopplöst!

Som rubriken antyder. Hopplöst är det att försöka hålla en stackars blogg vid liv när man drabbats av den värsta vabruari i mannaminne. Åtminstone i mitt föräldraminne. Och inte tar det stopp i februari heller, hela härligheten fortsätter hela mars och nu är vi i början av april.
Till råga på allt har även jag drabbats av sjukor (vilket typ aldrig händer annars eftersom jag, med tio år som småbarnsförälder, plockat på mig vartenda sjukdomsframkallande kryp som finns). Inte ens datorn har gått fri, vilket gör att man tvingas slåss om datortid med "på-väg-att-bli-frisk-men-ändå-hemma"-barn på en medelmåttig dator med viss avsaknad av tangenter (någon som vet hur sjutton de där små lär sig plocka bort så otroligt många tangenter så himlans fort?!).

Så det är läget här. Jag har haft alla möjliga tankar som jag nästan skrivit om. Innan snoriga näsor, skrikiga nätter och bortpillrade tangenter har kommit mellan. För att inte tala om alla slagsmål som blir när barn tvingas umgås på samma yta mer än tre dagar i sträck. Så nu ska jag väcka ett litet barn för Kåvepenin-medicinering. Den där fantastiska flytande sörjan som de satt fruktsmak på, vad det nu ska vara bra för när ungen vrider sitt lilla ansikte i avsmak och spottar och fräser så fort man kommer i närheten med det.

På återseende!