Tävling på flera plan

”Jag lider av prestationskrav.” läser jag i Uppsalatidningen.

Kåseriet avslutas med hur författaren önskar att hon kunde tycka lika bra om sig själv även om hon hade varit en ”vanlig mamma med ett vanligt jobb och inget spännande som händer”. Det borde räcka att ha det så, tycker författaren. Istället för att sköta två företag, vara en framgångsrik kompis, supermamman och världens bästa partner, förutom att vara hipp såklart.

Varför är det så? Varför ska man välja mellan att vara ”företagare, moderiktig, supermamma, världens bästa kompis till alla man känner” och ”en vanlig tråkig människa”? Måste man vara en grå person bara för att man inte lyckas på alla fronter samtidigt? Vad är det för värld? Jag har aldrig hört någon beklaga sig över att Kamprad inte är världens bästa farsa också. Eller att Björn Borg borde ha blivit civilingenjör ovanpå allt, lika lite som jag kan jag påminna mig att Reinfeldt har kravet att kunna renovera varje ledig stund han inte har samtidigt som han dammsuger sin stora bostad.

Jag undrar också vem som ställer de här kraven. Jag får be om ursäkt men jag är en människa som ofta inte hänger med. Ofta står jag lika utanför som en gammal mormor utan internet. Men uppenbart är att någonstans längs vägen så gick kvinnan från att vara en del i gemenskapen till att kunna klara hus och hem helt på egen hand till att dessutom avkrävas en perfekt karriär. Och med ”Sex and the city” ska man nu även kunna vara hipp och moderiktigt trots att man passerat 20 och har fler strängar på sin lyra. Lider alla kvinnor av muskelkramp, eller vad är det som pågår? Vad är det som gör att vi inte kan släppa taget om något? Det är inte undra på att majoriteten av mina bekanta börjar hyperventilera och toksvettas när man nämner ordet ”JUL”. För då tillkommer liksom ytterligare ett moment.
Livet är till för att njutas. Och om någon nu missade det så är njuta inget man gör för att man måste. Själva essensen i njuta är att man gör det för sin egen skull. Jo, du läste rätt.

”F ö r   d i n   e g e n   s k u l l.”

Jag har försökt påpeka det här till någon väninna emellanåt och jag brukar få ett mycket oförstående uttryck i ansiktet jag tittar på. Ända tills jag säger ”Jo, för DU måste må bra för att dina barn ska få en bra mamma.” Då brukar det gå upp ett ljus av självklarhet.

Men nu ska jag göra som Ronja Rövardotter –TOKSKRIKA RAKT UT!! För att sätta sig i TV-soffan och slappa, gå på konsert, knyppla eller vad det nu är man innerst inne vill göra är inget man ska göra för barnens skull! Inte för makens, för jobbet eller för världens skull heller. Skärp er! Det är något DU ska göra för att få ro i själen. Utan ro i själen kommer din hjärtfrekvens fortfarande dunka värre än sonens musikval och alla små frätande stresshormoner snurra runt och bränna hål i din kropp. Och tro mig, frätande hål är inget du mår ett dugg bättre av. Du behöver göra det bara för din egen skull. För att du är en människa på denna jord, lika mycket värd som alla andra människor på den här jorden och för att du bara har ett liv att leva. Vad ska du göra sen liksom? När ålderns höst kommer och dina ben inte längre bär lika bra och dina fingrar stelnar? Ska du då sitta där och ångra att du inget gjorde? Hur du levde hela ditt liv för andras skull? Vem bryr sig då? Vem bryr sig ens om du pensionssparade i rätt fonder eller planerade den perfekta ålderdomen?

Du behöver göra det som är rätt för dig för att få det bästa livet. Låt maken göra middag eller ta sig an dammsugaren ibland! Säg åt din mamma att nu får hon banne mig komma och vara mormor en stund. Och har du bara 40 timmar i veckan att göra ditt jobb på så är det din chefs ansvar att se till att det går ihop, inte ditt!

Ensam är inte stark. Det går att ge och ta så alla får mer av kakan. Den ekvationen går säkert inte ihop matematiskt men livet tar inte hänsyn till vetenskapsmännen alla gånger utan fortgår ändå.

Jag uppmanar därför till en ny kvinnorörelse. Det är inte längre ”framgångsrik på alla fronter” eller ”sunkig och hopplöst efter” som gäller. Det är fullt tillåtet att stå i mitten och sticka ut på ETT ställe och ge allt där för att göra det bästa och känna sig nöjd med det. Du får göra en sak i taget och må bra samtidigt. För det är liksom det som är kärnan. Att man mår bra, innerst inne. Om man sen slappar järnet, satsar allt på mammarollen eller är Affärskvinnan, som dessutom hinner baka bullar är strunt samma. Bara du är nöjd med det du gör just för att du mår bra av att göra det du gör.


Min man brukar suckande säga att jag är karln i vårt förhållande. Månne det vara därför det krävdes en förändring på EKG-t för att få mig kallsvettig nog att börja tänka i hälsosammare banor?
I helgen tog jag hand om mig själv. Jag var på UnderBaraBarn-mässan bara för min egen skull. Jo, jag hade med mig barn men det utan att passera vartenda lek- och pysselställe, skridskor utan is, bio och godisstånd. Jag var där och fönstershoppade, träffade bekanta och mös. Och det gjorde jag alldeles rätt i. Jag är övertygad om att mina stresshormoner är på en mycket låg nivå just nu. Inte ens ett stökigt hem fick min hjärtfrekvens att gå upp.

På tåget hem tittade Prinsessan och jag i påsarna tillsammans och räknade till inte mindre än fem gratisnappar. Och vi som inte ens använder nappar! En grön Mam gav vi bort till ett febrigt barn på tåget (vars mamma blev jätteglad) men vi har fortfarande fyra kvar.

Nappar att vinna!

Så nu blir det tävling! Vill du vinna en blå och röd bebisnapp från Famnet så ska du svara på följande fråga i kommentaren:
Var hålls UnderBaraBarn-mässan?
(Och ja, det är meningen att det ska vara lätt och att man ska kunna tjuvkika. Jag vill bara veta vilka som vill vara med och tävla. Glöm inte att lämna med något som gör att jag kan kontakta dig. Och skriv om du vill ha en röd eller en blå eller om det är sak samma).
Tävlingen pågår till och med 20/10

Tågresa ur ett barns synvinkel