Amningsutbildning -att amma till varje pris

Jag är hjälpmamma i Amningshjälpen så helt emot amning har jag svårt att påstå att jag är. I helgen var jag i Uppsala på Amningsutbildning. Tankarna har därför naturligt varit extra mycket i ämnet.
Någonstans tycker jag att alla kan amma och att det är varje barns rätt att bli ammad om det går.

Ska man göra ett sådant uttalande behöver man först definiera vad amning är. Amning är nämligen inte samma sak för alla. För de flesta, inbillar jag mig, innebär amning något i stilen med:
"Okomplicerad fullmatning av ett spädbarn från dess mammas bröst." Och med okomplicerad menar de flesta utan smärta, utan stor trötthet, utan att barnet skriker alltför mycket.

Med mina första barn fungerade inget alls. Det var tvillingar, som föddes med planerat snitt och jag hade inte en susning om hur amning går till och det är nästan så jag tror att personalen inte hade det heller. Först efter tre månader började vi helamma från att närapå helflaskat de första två. Vad som peppade mest då var en berättelse om en amerikansk barnmorska som träffat en afrikansk kvinna på sin mottagning. Barnmorskan hade frågat hur amningen gick och vilka komplikationer hon hade stött på. Några sår, spända bröst, mjölkstockning kanske? Den mörkhyade kvinnan hade tittat frågande på henne och undrat vad hon menade. Där hon kom ifrån låg spädbarn vid bröstet och sår, spänningar och annat knussel var inga problem, det var sådant som hörde till amning av späda barn, helt naturligt.
Den berättelsen fick mig mindre uppjagad över mina egna sår och knussliga bebisar och jag kunde slappna av och ta upp- och nervändorna som de kom.

Fullmatning lyckades vi inte heller med. Från början var det inte ens en ynka procent, barnen sov sig igenom dygnen och gjorde inget mer än la läpparna mot bröstet. Detta trots idoga petande, handkramande och ryckande i dem från personalens sida.
Måste man fullamma för att amma är därför min nästa fråga. Forskning visar att fullamning de första fyra månaderna är bäst. Ger man ersättning ökar riskerna, ofta med mängden ersättning. Så man kan egentligen också säga att helamning är säkrast och delamning är säkrare än att ge bara ersättning på flaska. Visst kan man satsa mot stjärnorna för att nå trädtopparna. Men det är inte illa att satsa mot trädtopparna för att slippa stå kvar på marken heller. Att göra antingen eller är inte den fullständiga lösningen. Amning behöver faktiskt inte ens innebära mat alls. Alla som har bröst kan amma, även karlar även om det är kontroversiellt att säga så. Är inte amningen mer än att bara ge mat? Jag tror att det finns fler än jag som ammat för tröst, för sömn, för att bota hicka eller bara för mysets skull. Jag vet vidsynta far- och morföräldrar som låtit sina barnbarn prova när de kännt att de har behövt. För den ovane låter det kanske underligt men att ge barnet bröstet och skänka lugnet och närheten känns trevligare än låta barnet skrika eller känna sig dum som frågade tycker jag.
Även om amningen inte behöver vara mat så behöver självklart spädbarnet föda. Faktum är att det ändå finns nackdelar att ge flaska även om man fullmatar med bröstmjölk. Så amningen spelar en viktig roll ändå och att amma när man fullmatar med ersättning borde därför vara bättre än att ge ersättningen på flaska. För den som behöver modersmjölksersättningen så går det med hjälp av ett tillmatningsset att genom amning ge barnet dess näring.

"Okomplicerad fullmatning av ett spädbarn från dess mammas bröst." är fortfarande meningen jag utgår från. Antalet "ett" vet nog de flesta kan bli två, till och med tre har jag hört fall av.
Att amma fler barn än ett är för mig ingen skillnad mer än att man får fler relationer. Det blir mer men själva amningen mellan varje barn-mamma är det ingen skillnad på. Så jag hoppar snabbt vidare till spädbarnet. Innan försäkringskassans regler om full föräldrapenning när nästa barn kommer inom en viss tid efter förra så var det normala intervallet för människobarn att få syskon på 3-4 år. Och lika lång tid är det vanligt att människobarnet ammar. De 6 månader som ofta råder nu är bara ca 15% av tiden. Det finns inte väldigt många, men en del äldre berättelser om äldre barn som ammat. I den grekiska mytologin beskrivs hur guden Zeus busar med sin mamma och låter bröstmjölken spruta som en fontän ur munnen efter att ha ammat och så bildas Vintergatan (Milky Way på engelska). Våra närmaste släkting schimpansen diar sina ungar i 4-6 år. Ser man det ur det perspektivet har vi ändå en relativt kort amningsperiod.
Där kan jag ibland känna att det är så synd att många slutar amma sitt barn vid 4-6 månaders ålder. När man äntligen kan skörda frukten av allt sitt arbete då väljer man att avbryta. Jag vill gärna tro att många gör det i brist på förebilder och kunskap för jag har en orubblig tro på att alla mammor gör vad de känner är bäst för sina barn.

Mamman då? Måste de vara mamman som ammar sitt eget barn?
Lika väl som en far- eller mormor kan amma ett barnbarn finns berättelser om ammor även i modern tid. De är inte lika vanliga eftersom så kallade medmänniskor ofta har synpunkter och åsikter om andra människors fria val. Jag tycker ändå det är ett tecken på kraft. Hur kvinnor gör allt de kan för sitt barn och hur andra kvinnor gärna delar med sig av sitt överflöd. Vanligast, inbillar jag mig, är att en kvinna mjölkar ur och skänker till en neonatalavdelning. Det finns dock en hel del fall där kvinnor skänkt till en bekant. Att amma en annans barn kan kräva en mer omfattande lösning, speciellt om barnet är litet och behöver amningen dygnet runt. Senast i helgen hörde jag en historia där en ammande mamma anammat små barn, som blivit föräldralösa på grund av en naturkatastrof och ammat även dem. Inte heller behöver mamman vara biologisk mamma till barnet. Det här visste inte jag var kontroversiellt men det finns en hel del adoptivmammor som ammat sina barn. Med tillmatningset, genom att själv få igång en mjölkproduktion eller genom en kombination.

Tyvärr saknas det ofta kunskap och framförallt stöd och förebilder. Vi ser inte längre på amning som något så naturligt att det självklart ska finnas varhelst barn befinner sig. Det är inget som får "storbarn" som just slutat amma att känna att de har tagit ett trappsteg vidare i livet, bort från småbarnstiden och som de kan prata med sina kompisar om. Inte heller är amning något som helt otvingat kan pågå så kunskapsutbyte mellan en nybliven mamma och en mamma till en ettåring blir självklar.
Amning har istället blivit en kamp som ska ta vid direkt förlossningen är över. Istället för att vara ett tillfälle till återhämtning för mor och barn där barnet i egen takt kan få vila och leta. Att lära sig amning hör hemma på BB och BVC där teknik förmedlas och händer lägger sig i och ska hjälpa till. Istället för att genom att visa ge insikt och en uppsjö av möjligheter. Med tiden blir amning snart något som ska avslutas. Och gärna med en pappa som ges den oroliga uppgiften att vagga en gråtande bebis genom nätterna.

Så, kära läsare, när jag säger att alla kan amma och det är barnets rätt. Då menar jag verkligen det. Jag menar det för varje tillfälle som ges där barnet och den som ammar har vad som behövs för att amning ska uppstå. Så som det ser ut nu så tycker jag det är fantastiskt att så många föräldrar och barn lyckas amma. Trots all motarbetning med hemska föreställningar om vad amning kan vara, felaktiga råd, irriterande blickar från omgivningen och miljoner förståsigpåare så ammas det! Det ammas en gång per dag, det ammas nätterna igenom, det ammas i fyra månader, i sex år, hemma, på bussen under en stor filt. Ja, på alla möjliga sätt.

Amningsstatistiken sjunker säger Socialstyrelsen. Men vet ni vad? Då tycker jag Socialstyrelsen kan göra något åt det i form av stöd och möjligheter. För ammorna gör redan allt de kan.


Ibland behövs inte ens ett bröst för att amma. Här är H 9 månader som hugger in på sin mammas mage. Förmodligen är den av samma konsistens som brösten han vanligtvis ammar på. ^^