Fula gubbar

Det finns de som hävdar det. Att texterna bara kommer till dem och att karaktärerna i berättelserna lever sina egna liv.

Att skriva ett nytt blogginlägg är som ett tomt vitt papper; skrämmande. Speciellt skrämmande är det om man, som jag, har prestationsvånda och hela tiden funderar på hur löjligt det kommer låta och hur få som kommer läsa. Som om det spelade någon roll egentligen i ett forum som internet. Allt som finns på internet kommer alltid att finnas kvar, redo att förfölja en till tidernas ände, men ingen kommer någonsin kunna läsa allt som står där.

Under det senast uppropet om det skadliga med nätet funderade jag på varför det egentligen är mer skadlig och farligt än film. För film finns väl också kvar väldigt länge och kan plockas fram och skrattas åt under flera år. Tills jag insåg att det inte är nätet som är farligt utan alla sökmotorer.

Fula gubbar behöver man också akta sig för och man kan inte nog uppmana föräldrar att ställa sina barns datorer där man ser vad som pågår på skärmen. Jag tror det är lätt att vara klok tills man står där en dag och ser Sötnos3 fråga ens barn om ålder och födelsedatum och man tvingas fråga sig själv; Är det en oförarglig undran eller ett fiskande efter personnummer. Och är det plötsliga ointresset då barnet lämnar uppenbart svävande svar (dikterade av sin mor) bara en 11-årings impulsiva tristess som tar överhand när inget nytt händer nog snabbt på skärmen eller en ful gubbes vetskap om att det finns lättare offer därute och tiden inte är mödan värd här?

http://www.panfu.se/

Den här bloggen kommer handla om föräldraskap, tårtor och npf. Förmodligen petar jag in en hel del annat också. Igår hade jag högtravande planer om att bevaka världen och återge den i bloggen men sen insåg jag att det är lättare för folk att använda sökmotorer så då gick jag och la mig istället.

http://www.scrapbookingguiden.se/tipsa-om-butiker/webbutiker

Eller som en god vän sa till mig över kaffekoppen igår; När man inte vet hur man ska göra ska man gå på magkänslan.

Kladdkakor

Det är snart dop så jag håller på att testa ut en bra kladdkaka. Mörk choklad hade jag tänkt. Sirap står det i receptet men honung låter godare. Fast kanske man ska prova med kakao ändå?

Första testet blev en kladdkaka med limehonung. Den hade blivit väldigt bra och framför allt passat ypperligt ihop med kaffe om jag inte hade behövt bada bebis mitt i alltihop så kakan stod inne för länge. Men chokladmuffins med limesmak är inte heller dumt!

Så nästa försök fick bli ursprungsreceptet och sen blev det inget mer för chokladen tog slut.

www.kladdkakor.se

Jag grät nästan på vägen hem från affären idag när jag var ner och handlade vit sirap till sugarpasten. Kassörskan hade slut på 50-öringar och det kändes som sådant slöseri med pengar att skänka 50 öre till en ICA-butik för de har nog pengar så det räcker ändå! Jag hade nog fått den om jag väntat tills hon hunnit tillbaka från den andra kassan men feg som jag är gick jag inte in igen. Och jag som just bestämt mig för att sluta vara snäll och kräva min rätt istället. Så sket sig det också då.

Det var i morse som jag insåg att det är dags att göra något. Länge har jag funderat på vad jag vill bli när jag blir stor och nu slog det mig plötsligt att jag är övermogen.

Det är jäkligt jobbigt när allt i livet liksom flyger på en från tomma intet. Man tror man har allt på det torra och så kommer en stor flodvåg och slår en till marken. Igen. Att påbörja och lyckas med en ny karriär är patetiskt för sent!

Jag har en sån ångestladdad 40-årskris slash dödsångest att "Det sjunde inseglet" ter sig som en färgglad komedi. Det här samhället har inte plats för folk över 45 och jag hatar att bli lämnad efter. Först behöver jag inte vara, bara jag får vara med. Som en border collie vallar står jag i närheten av en skock hela tiden. Det spelar egentligen mindre roll vilka som finns i skocken bara jag får stå där och känna värmen.

Så att stå och baka kladdkakor blir en logiskt vettig aktivitet att ta sig för en regnig sommardag år 2010. Inte för att det är speciellt rogivande att röra smet med en hyperintresserad 3½-åring vid fötterna utan för att närapå en halv kladdkaka i magen får en att tänka på annat.

Tankar i tomma intet -tre dagar innan en förlossning

Egentligen tycker jag det är smått pinsamt, allt det här. Jag är snart 6-barnsmamma men går ändå på graviditetens alla niter. Sitter och gråter hos barnmorskan på mödravårdscentralen, skriker som ett monster åt både barn (inte bara mina då...) och äkta make, tror på fullt allvar att bebisen aaaaldrig kommer komma ut och tar smyg till vartenda husmorsknep som finns för att starta en förlossning (ok, jag har ricinoljan kvar, gillar inte riktigt tanken på dess biverkningar).
Man borde liksom stå över sådant när man väntar sitt sjätte barn. Man borde vara stencool och världsvan. Dessutom förväntar jag av mig själv att jag borde kunna trycka ut ungen mellan kaffet och lunchen ungefär. Inte sitta på timslånga samtal med en specialutbildad barnmorska för att gå igenom varenda detalj som kan hända, inte borde få hända, vore önskvärt att de kunde trolla till samt slå små blå dunster i ögonen på mig själv om den perfekta förlossningen med total självkontroll och kvinnlig urkraft. Något jag tror på ända tills första falsklarmet kommer och jag ligger smått panikslagen under filten i soffan och försöker låtsas som ingenting och ffa inte tänker åka någonstans. "Här ska ICKE födas barn!"

Att min man fångar upp mina humörsvängningar, lydigt läser på i förlossningsböcker, aktivt deltar i barnmorskebesöken och är allmänt erfaren och samlad skyller jag på att han ändå har en graviditet och förlossning mer än mig bakom sig. Jag inbillar mig att det känns bättre även om det rent procentuellt såklart är försumbart i sammanhanget.

Hos familjerna annorlunda är allt sådär charmigt kaotiskt. Kladd och klet och föräldrar som bara ler älskvärt åt hela sörjan. Själv flippar jag ut av att alla badankor hamnat i samma badkar där jag rengjort marsvinsburarna och nu ligger och simmar bland spånrester och att ingen dukat av frukosten denna morgon heller. Och då har jag knappa hälften av de antal barn och kaos som de har. Själv ringer jag förtvivlat till kommunens barnomsorgsförmedling för att böna och be om utökad tid för att slippa ha barn alls hemma. Jag ÄR ju faktiskt höggravid är mitt argument. Att jag har urlätta graviditeter och dessutom faktiskt vet hur det är att vara tvillinggravid (vilket är betydligt tyngre än en) petar jag långt bak i hjärnkontoret. Det är synd, synd, synd om mig!!

Så där sitter jag på morgonen framför datorn och försöker drömma mig in i en annan värld. Sitter man gömd bakom en skärm så ger det ju onekligen status att titulera sig som "snart 6-barnsmamma" på ett forum. Slänger man dessutom in bonuset så blir man "nästan 7-barnsmamma" och då kan man tycka till om mycket utan att bli ifrågasatt.
Man kan inbilla sig att floskler som "lite skit i hörnen" och "mår du som mamma bra mår barnen bra" är sanna som amen i kyrkan. Att man sen håller på att krevera över fläckarna på golvet och det snarare är barnen som tar hand om sin mamma än tvärtom syns ju inte på skärmen.
Men lite, lite, kan man glömma en stund och låtsas. Låtsas att man är som alla andra. En förväntansfull mamma som snart ska klä sitt nytillskott i nyinköpta fina kläder från pop och visa upp underverket för nära och kära. Och allt ska vara sådär gosigt och skärt och underbart.
Och glömt ska vara hur bebisens syskon står framför magen och vrålar "Kom ut lillebror, kom ut!! Kom ut lillebror kom ut!!", hur lillebrors säng precis lyckades bli räddad från att bli sönderhoppad, hur näst äldsta syskonet sprang ut i hallen och skrek "neeej, inte en till!" när vi berättade om graviditeten. Borta är också minnena av hur mina bebisar kräver att bli burna och ammade dygnet runt, hur äldre syskon tenderar att regridera och blir allmänt besvärliga med smått hemma, hur svårsövda små bebisar är nattetid och hur urjävligt pisstrött man blir av den oregelbundna sömn som en liten bebis innebär.
Det kommer bli alldeles... alldeles fullständigt underbart!

"Fem barn?! Att du hinner!" "Men fattar du inte?!? JAG HINNER JU INTE!!!"

Jobb, jobb, jobb, slit, slit, slit... aldrig hinner man baka, aldrig hinner man pilla med scrap, aldrig hinner man hälsa på en kompis.

IDAG är jag bara så kräkfärdigt trött på allt otacksamt hushållsarbete från morgon till kväll.
Upp, ta av blöjor o tvätta rumpor, duka fram frukost, avstyra bråk, skjutsa till aktiviteter, storhandla på Willys, jaga pryttlar som behövs till hemmet, hålla ordning på barnens kompisar hit och dit, styra upp bråk, aldrig hinna spela ett spel med barnen, laga lunch, tänka på ekonomin, ångest över jobbet som aldrig hinns med, grinig uppsatsskrivande karl, blickar på smutsiga fönster *suck*, hindra 7-åringar från att gräva sönder gräsmattan, vågar drömma om att hitta köksgardiner och googlar fram jotex och cellbes, drömmar krossade av två fajtandes 2,5-åringar, ingen som vill hjälpa till, fjärde tvättmaskinen laddas, andra diskmaskinen för dagen, "nej, ni får inget godis, jag orkar inte med sockerboostade barn", "gråt inte mamma orkar inte, det är inte ditt fel". ahhh!
sonen kissar i äldsta tvåans rum, gu vad ska vi ha till middag -alla vill ha korvmedbröd , mannen orkar inte längre -skoltrött-, försöker trösta och peppa, jösses klockan är redan läggdags.....
21.30 och diskmaskinen är nyligen klar, det står tre tvättkorgar på soffan med tvätt som ska vikas, en tvättmaskin är klar. Skönt att 5-åringen dammsög iaf.
Skäller på karln (var rätt elak faktiskt, personangrepp... *skäms* ) av ren utmattning.

Brukar känna mig lycklig på morgonen iaf. Av att detta hus är vårt, att dessa underbara barn är mina, att kaffedoften snart sprider sig på övervåningen.
Dags att gå och sussa...

ja, jo eller ...kanske inte.

Sitter på öppna förskolan för att låta mina barn härja av sig och dricka kaffe någon annan bryggt. Sitter på golvet och tittar förstrött på kaoset av leksaker och glada, skrikande och gråtande barn.
Förbi kommer min son med en gåvagn i vilken han lagt en docka. Han är glad.
En mamma mittemot mig, också sittandes på golvet, plockar upp en leksaksbil och börjar vifta med den. "titta bilen, titta bilen!" Min son stannar till med vagnen och tittar förvånat på henne.
"Titta bilen, titta bilen, titta bilen" fortsätter mamman, nu i en något högre ton.
Till slut släpper min son vagnen och går mot henne för att se vad det är hon hojtar om. Väl där tar han bilen hon ger honom och börjar köra den mot golvet.
Mamman slår ut med händerna, höjer ögonbrynen och utbrister: "Se, är det inte typiskt pojkar?! Bara bilar, det är bara bilar som gäller!!" medan hon nickar konstaterande.