Amningsstatistiken är släppt.

Jag fick förmånen att få en förhandsvisning av amningstatistiken för barn födda 2010 och skriver detta redan dagen innan. Så jag vet inte hur diskussionerna i media går (eller om de ens går).
Under två intensiva dagar har jag deltagit i Nationella Amningskommiténs strategigrupp där man arbetat för att ta fram ett arbetsdokument kring hur myndigheter och andra aktörer kan samverka och samordna för att främja, skydda och stödja amningen*.
Jag måste säga att det var riktigt rolig att få diskutera dessa frågor med människor som är intresserade av amningen. Det är lätt i en sådan grupp att måla upp ett rosa moln av möjligheter som att hela samhället plötsligt ska göras amningsvänligt, att alla läkare, sjuksköterskor och andra vårdgivare ska ha goda kunskaper i amning (eller kunskaper alls), att beslutsfattare ska beakta denna kvinnliga kroppsliga funktion som amning är och underlätta deltagandet i samhället för ammande kvinnor genom att exempelvis bygga mysiga vindskydd lite här och var så man kan sitta och amma sitt barn lite var stans utan att riskera mjölkstockning.

Så kommer det naturligtvis inte bli. Men jag hoppas verkligen att vi kan vända den trend som föräldratidningar har gjort gällande; att offentlig amning inte längre känns lika rumsren. För det är rent förskräckligt tycker jag. Att man som ammande inte ska känna sig bekväm att amma. Att man ska känna sig hindrad och bunden till hemmet eller till specifika aktiviteter som riktar sig mot späda barn. För det är ett problem till jag ser. Att amning nästan alltid kopplas till späda barn. Möjligen kan det gälla barn upp till 12 månaders ålder men mycket sällan barn i äldre åldersgrupper. Och det är också ett problem. För det man inte vet har man inte möjlighet att göra.

Jag önskar att långtidsamningen också ansågs rumsren och lika självklar som amning av nyfödda. Och att förskolor, cafeer, promenadstigar, rastplatser, hockeyrinkar och alla andra ställen skulle vara naturliga ställen att amma på också. För jag tror att det fortfarande skulle vara många som kanske inte valde att amma flera år men jag tror att fler barn skulle få den möjligheten; att få amma tills de är nöjda.

Tänk såhär. Om människans naturliga amningslängd tycks vara ca 3 år, vad händer då i ett samhälle när majoriteten av barnen ammas för kort tid? Om man kan prata om amningens hälsoeffekter när amningsfrekvensen sjunker i åldersgrupper där ändå majoriteten av barnen ammas. Vad kan då inte hända i en grupp där nästan ingen ammas? Jag känner att vi behöver ha mer kunskap kring detta. För just nu kan man inte rekommendera långtidsamning eftersom man helt enkelt inte vet om det har någon positiv effekt eller inte. Men borde vi inte först ta reda på om det finns effekt eller inte innan vi beslutar att sätta en tal för amningslängden i en rekommendation. Det står visserligen 12 månader eller längre men jag tror dessa 12 månader spelar roll att de står. För det blir siffran BVC går efter och troligen tar sin norm efter i vissa fall. Och amningen blir ett möjligt samtalsämne fram till 12 månader men inte längre eftersom man då inte längre för statistik.

Jag är i alla fall glad över allt det som åstadkoms under mötet. Mer rapport om det senare när arbetsdokumentet från mötet är fastställt.

 *och under vissa punkter "pediatrisk nutrition" då även problemet med att kunskap om flaskmatning, främst kommer från företagen, togs upp.
Detta är ett fenomen som WHO-koden bland annat syftar till att förhindra. WHO-koden vill att information om flaskmatning ska komma från oberoende vårdpersonal så att de finns som ett filter mellan företagens vinstintresse och barnens bästa.

Om amningsdepression på Amningsbloggen

Jag har fått den stora äran att skriva ett inlägg till Amningsbloggen.

Läs det och annat intressant på Amningsbloggen eller läs inlägget här nedan.

Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag vet inte vad jag ska känna. I morgon går du till skolan med skolväska på ryggen och stolthet i blicken. I morgon lämnar jag dig till samhällets förvar och lärande. Som om det bara var igår ser jag din lilla kropp över sköterskans axel. Som om det bara var igår känner jag din kropp mot mitt bultande hjärta.

Dig som jag just har träffat och ännu inte lärt känna. Du som sätter ditt hopp om liv till världen utanför.

Det är dig jag ser denna kalla augustikväll när du packar din väska inför morgondagens stora äventyr. Med obekymrad blick och utan vetskap om allt som pågick då. Tänk om vi vetat vad morgondagen hade i sitt sköte. Tänk om vi vetat vilken resa vi hade framför oss. Tänk om allt som hänt inte var sant.

Jag önskar jag kunde rädda dig från världens alla faror. Jag önskar det bara hade varit du och jag den där första tiden. Att allt skulle vara som det skulle och inget av det som hänt hade hänt. Jag önskar mig tillbaka att få ändra livets gång såhär i efterhand.

Det är svårt att sätta ord på det man inte vill känna och det är svårt att glömma det man för alltid förlorat.

Det här är brevet jag velat skriva i så många år. Brevet som aldrig blev skrivet men som upptog mina tankar nästan varje kväll. I sex års tid har jag skrivit en början, en mitt och ett slut men aldrig fått ihop de tre till en helhet. Ty varje gång jag börjar kommer klumpen i bröstet, svindeln i huvudet och tyngden i fötterna tillbaka. Förlamande drar det mig neråt mot ett svart hål utan botten.

Ett brev som inte kan skrivas för hur jag än försöker finns inte ord att förklara. Hur kan man beskriva känslan av ett barn som tas ifrån en när man varje gång fick tillbaka det lilla knytet. Hur ska man kunna förklara att hur väl en människa än vill så kan det ändå bli så fel.

Jag vill skrika ut min vrede och min sorg. Men mot vem? Vem ska lyssna när alla säger att inget har hänt? Till vem ska jag lätta mina tankar när allt jag känner är fel?

För ingenting hände var orden jag fick höra från leende läppar som sa att allt kommer att gå bra. Den där dagen när vintern på allvar tagit sitt grepp över staden och jag äntligen skulle få ta hem mina barn.

Det här är en berättelse utan början, mitt och slut för det är just så den ser ut när jag tänker tillbaka. Alla minnen flyter ihop till en strukturlös massa utan form och färg. Med ett litet barn som först var min och sen någon annans och nu är en rödhårig pojke på sex år.

Jag har bilder och fotografier som berättar för mig om vårt första år tillsammans. Själv har jag nästan inga minnen kvar. Jag minns ett sjukhus med en liten pojke i sköterskornas famn. Jag har inga minnen kvar av hur jag ammade honom eller om. Det enda jag minns är hans kraftlösa lilla kropp mot min. När han låg där var han min och ingen annans. När jag tittade upp gick slangen från hans kropp in i väggen och han var åter till låns från sjukhusets pompösa värld. Utan alla dessa fantastiska barnvårdare och sköterskor skulle han inte leva, det förstod jag då. Hur han inte var min på riktigt utan bara på låtsas. Och amma var då rakt inte samma sak med detta barn som med fullgångna. På tid skulle det göras och lyckas skulle vi varje gång med vågen som den allsmäktige domaren med sina siffror som meddelade om jag dög eller inte.

Hemma var det tänkt att han skulle bli ett barn på riktigt men jag var inte helt säker. Kunde det verkligen gå och skulle jag verkligen räcka till. Jag vet att vi kom hem, det vet jag, och jag vet att vi har bilder där vi sitter tillsammans vi två. Julen kom och gick och vad som hände under våren finns inga minnen kvar av. Var jag ute med vagnen kanske? Eller satt jag bara hemma? Jag vet att de var små, hans syster och han, när de låg i soffan hemma medan jag och de äldre barnen gjorde adventspyssel. Och i minnet från sommaren när vi åkte in till sjukhuset med hans syster första gången finns han inte med. Eller var det på hösten vi ringde för att få råd om ett trött barn?

Allt flyter ihop medan jag gjorde allt för att behålla det jag trodde på och stod för som förälder. Att amma var viktigt för trygghet och närhet men inte för kurvorna på BVC. Liten och nätt som han var så var det inte tillräckligt. Små barn är runda barn och prematurer med dålig start är inget undantag! Att vi aldrig fick en chans att lära oss på neonatalavdelningen var av mindre betydelse. Eller ammade jag alls där ändå? Det enda jag minns är hans lilla kropp mot min, så liten och svag. Och vågen. Den minns jag väl. Hård, kall och metallisk.

Till slut kom vi till världens ände. Tiden som stod still hade tagit fart och det lilla barnet blivit stort. Bröstet var inte längre viktigt och mina sista försök slutade i gråt. Gråt från barnet som ville ner på golvet, gråt i tysthet från mig som inte lyckades.

Jag minns barnen som grät på golvet. Jag minns mitt medvetande som i en dimma. Jag minns insikten om att barn som just ätit på flaska inte vill amma. Mitt dumma nöt, det var ju amma jag ville inte ge på flaska! Varför gjorde jag det igen?

”Vi har just gett dina barn mat på flaska så du behövs inte nu. Det är därför vi inte har ringt! De ligger i paltkoma båda två. Du kan gå nu.”, ringer det i mina öron från neonatalavdelningen sal 3.

Mina bröst behövs inte, jag behövs inte. Där står jag utan att behövas. Liksom idag, när du börjar skolan i morgon. När du ska bli en av grabbarna, frökens lilla rödhåriga kille.

Min älskade unge! Förlåt för allt!

För att jag inte kämpade för vår tid tillsammans mer, för att jag inte satt vid din sida varje minut, för att jag inte bad alla dem som kom mellan oss att dra åt fanders! Förlåt för att jag inte kämpade för amningen mer. Förlåt för att jag drogs ner i mörkrets förlossningsdepression när min kropp inte längre trodde på att barnet därute fanns. Utan kropp mot min hud, utan mun mot mitt bröst var det som om barnet jag fött tynat bort och jag med den. Att inte få hålla, nära och amma var som att dö inombords.

Det är det jag ville skriva i brevet som aldrig blev av. Hur vår första tid tillsammans förstördes av välvilja och missriktad godhet. Av okunskap och gamla myter. Genom amningsvägning och påtvingad flaskmatning.

Och allt som följde därefter. En förstörd amning, ett förlorat första år och fem år på det innan vi var ikapp igen. Fem år för min älskade unge som ni tog hand om så väl när vi låg inne. Som ni bar och matade och, förlåt att jag säger det, men förstörde allt för.

Någon dag ska jag skriva det där brevet för hans tvillingsyster också. Men det får vänta några år till.

Jag har också lyssnat på Kropp och Själ

Sveriges Radios kanal P1 producerar en programserie som heter Kropp och Själ. Denna gång handlade det om amning. Lyssna här.

Jag ska erkänna att jag lyssnade sådär lite halvhjärtat. Inte för att jag inte är intresserad av ämnet, det tror jag de flesta av er som läser denna blogg vet. Men för att det är en sådan upprepning och jag tycker att amning är så mycket mer. Det är som att lyssna på det eviga tjatet om kvinnokampen kring lika lön för lika arbete. Det är inte det att det inte är viktigt, det är bara så tradigt att fastna i samma gamla hjulspår hela tiden. Jag menar, hjulspåren finns visst kvar och vi behöver en väg på ställen där hjulspåren är så djupa att vi fastnar i dem (alla som någonsinn kört ner en kärra i ett lerigt dike vet vad jag pratar om) istället för att stå och slita och dra i kärrans skaklar. Det är inte det. Det är bara det att vi behöver se över kärrans funktion, föraren och vägen framför oss också. Se både till hjulspåren, helheten och de andra perspektiven.
Någonstans ibland glimtar helheten till i programmet. Någon försöker kasta in att det inte är amningen som är viktig för varje föräldra-barnpar utan anknytningen, samlivet. Men vi tappar fortfarande perspektiven. Var är pratet om forskningen kring amning och depression, var är diskussionen om hur amningen inte ens har en chans när samhället ser ut som det gör? Var finns amningen för den som är född utan armar, tillmatningssetet för den med vilja att amma men utan tillräckligt med mjölk? Och var finns de homosexuella pappornas val kring amning eller inte?

Att återigen ta upp en tragisk amningshistoria om hur en mamma tvingats amma tills tårar utbrutit är nog så behjärtansvärt men det är fortfarande som att stirra på bara ena ögat när man betraktar en klassisk målning av Pablo Picasso -det ger inte alla delar.

Jag har en vän på det kända forumet facebook och som nuförtiden ständigt postar skämtteckningar, satirer och liknande över fundamentalistiskt troende som grupp. Från början var det fantastieggande och tankeväckande men nu känns det bara tradigt och jag har nästan lust att, hur god vän denna än är, blockera personen för att slippa se inläggen. Jag skulle önska någon slags utveckling i mantrandet av hur fundamentalism och logik aldrig kommer gå hand i hand.
På samma sätt önskar jag en utveckling från att kvinnor känner sig tvingade att amma. Inte för att jag tror kvinnor känner sig mindre tvingade, vilket jag tror ni förstår vid det här laget, utan för att få veta mer. Kunskap är utveckling och är det några som utvecklas så är det barnen vi ammar (eller flaskar eller både och för den delen).

Over and out för denna gång!

Här är en annan amningsblogg som skrivit om P1´s program;
Bloggen Amma vidare eller gå till inlägget direkt.

Rebecca och amningen -en sällsam historia

Jag vill dela med mig av ytterligare en amningshistoria från verkligheten. Denna fantastiska mamma kom till vårt amningsmöte en dag under vårterminen när snön fortfarande låg på marken. Efter en stunds allmänt amningsprat delade hon med sig av sin amningshistoria och sina tankar om hur mycket hon egentligen saknade amningen. Vad svarar man en mamma som slutat amma för ett bra tag sedan när hon frågar om det finns någon chans att börja igen för att hon så gärna skulle vilja? Vad skulle du svara? Och vad skulle du känna i ditt hjärta?

Här är Rebeccas historia:

När jag kom in på sjuksköterskeprogrammet fick jag samtidigt veta att jag väntade vår son. Det hindrade inte mej från att gå en termin och sedan vara hemma ett år. Året gick och jag skulle tillbaka till skolan, för att få göra praktiken i termin 2 var man” tvungen” att har vaccin mot hepatit samt tuberkulos. Jag frågade redan innan om jag fick ta den trotts att jag var gravid, men ”skol” sjuksköterskan tyckte inte att det var nödvändigt utan att jag kunde vänta med det. När sonen var 7 månader (till saken hör att jag helamade till 7 månader och kunde inte i min vildaste fantasi tro att han skulle äta ett helt dagsbehov någon månad senare) ringde jag för att höra om jag skulle ta vaccinet eftersom man var tvungen att ta det ett tag innan. Hon sa då att det ena vaccinet kunde man inte ta om man ammade, men hon sa då att han var så pass gammal så han skulle snart välja bort bröstet själv och inte vilja amma mer. Jag sa då att jag ville fortsätta amma även efter jag börjat skolan igen, och var man ”tvungen” att ta vaccinet?

-Nja..d är man väl inte med man får kanske inte göra praktiken.

 Jag ville verkligen fortsätta studierna, så lagom till skolan började slutade jag amma, (med sorgen i hjärtat) jag slutade tvärt och han var amningsfri efter 3 dagar. Jag frågade även BVC med de skulle kolla upp det och återkomma. (bad om det flera gånger) tiden gick och jag orkade inte ta upp saken igen tänkte att de verkligen skulle tycka att man var född på mars om man ville återuppta amningen igen efter det att vaccinet ”gått ur” efter ungefär 9-10 månader visade sonen intresse för bröstet igen och ville likson suga/leka. Efter ett tag tog han bröstet som om han inte gjort annat, taget fanns i ryggraden och produktionen var igång 1-2 veckor senare. Ha! Att sonen skulle sluta amma av sig själv, mjnaaa…. med lite hjälp så gick det, men vem sa något om att han inte kunde börja om? Ingen! Och här är vi idag jag och min son och vi älskar att amma <3