Svart är inte en färg.

Förra sommaren skrevs det bland annat om föräldrar som glömmer sina barn i bilen och om hur sådana hemska saker kan ske. En förälder får aldrig glömma sitt barn en hel dag i bilen en varm sommardag, det får man bara inte. Och ändå händer det. En artikel beskriver osthålseffekten. Om hur man varje dag för samma sak så att det till slut blir en rutin man kan göra utan att tänka och vad som händer när något i rutinen ändras en dag. Som idag när jag åkte in till jobbet och lämnade pappan hemma med sjukt barn och dessutom skulle svänga förbi makens jobb för att lämna igen en nyckel. Det blev några varv i Östersunds alla rondeller kan man säga, vilket är lite jobbigt när man kör en stor illröd skåpbil för det blir så uppenbart vem det är som kör fel. För just så fungerar osthålseffekten, den får folk att göra sanslösa saker när de bryter rutinerna en dag. Som att glömma hämta barn på dagis, köra över en trillingvagn eller hitta sig själv på en skogsväg utan att ha en aning om varken var man är eller hur man kom dit.

Den senaste historien på facebook handlar om Meja, eller snarare Mejas pappa. Mejas pappa fick bara ha sin dotter i fyra år innan hon gick bort i cancer, en sjukdom lika hemsk som att man kan glömma barn i bilar. Mejas pappa vill ha hjälp med att sprida historien hur trasiga människor idag kan tvingas tillbaka till fullt arbete fastän de inte är fullt friska än och han är inte ensam om sin historia. Man skulle hoppas det, att det var ett olyckligt undantag men det finns många som hamnar i klyftan av kunskapsbrist mellan att ha koll på försäkringskassans regler, regeringens direktiv och hur sjukdomar fungerar. Vad regeringens lagar och föreskrifter gör idag är att beordra sår att läka fortare än vad de kan. Alla som har barn vet att skrubbsår på sommaren läker fort men att ett plåster ändå inte får såret att läka till kvällen. Då kan man behöva byta ut det färgglada plåstret mot ett nytt. Att säga till barnet att det blir till att vara utan plåster i morgon för då ska bara såret vara läkt tror jag få föräldrar skulle komma på att göra. Och ändå gör pappa Fredrik Reinfeldt just det. Beordrar folk att bli frisk fortare än vad som är möjligt.
Nu, ropar vän av ordning, finns det faktiskt undantagsregler att luta sig mot och ingen i Sverige står utan ersättning. Mja, det är inte riktigt hela sanningen och ersättningsbiten blir för lång att dra här. Men faktum kvarstår, att ha en normal kropp, som läker efter lagarna som naturen satte upp anses ändå många gånger vara just ett undantag, inte en regel.

Bloggen, xxx, tycker att Mejas pappa borde backa lite och inte hänga ut försäkringskassans handläggare eftersom det är politikernas ansvar att rätta till regler. Jag vet inte om jag håller med riktigt. Det är visserligen politikernas ansvar att hålla ordning i leden men det är också var och ens ansvar att rapportera om sådant som är fel. Ska Mejas pappa ensam slåss mot försäkringskassan och politiker lever vi i en värld som jag inte vill tillhöra för det skulle betyda att alla som tillhör svaga grupper, som inte orkar eller kan skrika, inte skulle bli hörda. Och det innebär också att de som är starka alltid kan trampa på dem som är svaga för att nå egen vinning. Därför är det lika mycket handläggarens ansvar att rapportera uppåt vad som inte fungerar i hennes jobb som det är de facebookanvändares ansvar som känner med historien att föra historien vidare.

Utan att avslöja hur jag kommer rösta i nästa val vill jag passa på att säga att lika dåliga som Moderaterna presterar i socialism, lika bra känner de till hur näringslivets alla labyrinter är förskaffade. För någonstans känner man sig själv bäst men marknadsekonomi botar inga sjukdomar och medmänsklighet driver inte in skattemedel från storföretag. Därför ser jag hoppfullt fram emot en samarbetande koalitionsregering efter nästa val. Jag tror det är dags att skrota dessa ensidiga regeringar och istället ta tillvara på vad var och en kan bäst.

När jag äntligen hade lyckats leta mig hem efter dagens förvirrade start hade maken fått iväg de andra barnen till förskolan, gett det sjuka barnet alvedon och satt igång att leta tid för besiktning till bilen. I vårt hushåll har vi nämligen uppdelningen att jag håller ordning på saker och ting och min man gör resten. Därför blev det jag som fick ta överlämningssamtalet mellan förskolan och skolan för den blivande sexåringen medan maken var hemma med sjukt barn samtidigt som han renoverade badrummet.
Under samtalet får man viktig information som vilken fröken barnet ska få till hösten och att de inte har så mycket att säga eftersom detta är tredje gången jag har barn som ska börja skolan så jag borde redan veta hur allt går till men har jag några frågor är jag välkommen att ställa dem.

”Vad blir det om man blandar ALLA färger?”, frågar den blivande sexåringen. Förskolefröken stannar upp i sin viktiga informationsöverföring och jag hinner tänka att den frågan borde verkligen en garvad förskolefröken kunna svara på. ”Jag vet faktiskt vad det blir” säger hon med en röst så får en att förstå att detta är något hon sett många gånger med egna ögon. ”Det blir SVART!”.

Så det, mina vänner, blir partiet jag röstar på i nästa val: Det svarta!

Korr: enligt min mening dock så blir det snarare en svart-brun-grå sörja om man blandar alla färger men det kanske finns ett sådant parti också lagom till valet…