Barnet i byn.

Ibland är det svårt att vara förälder. Som när man hör sig själv i sin 10-åriga dotter när hon ilsket fräser åt sina småsyskon medan hon gör sig i ordning till discot. "Men kan du bara göööra som jag säger då?!", säger hon i en behärskat men tydligt argsint ton. "GÅ härifrån!!"

Jag sitter på en grå stol av modernt slag, omgiven av oranga, gröna och mörkgrå stolar i en cirkel med en pikant pälsaktig matta av samma form i mitten. Vi är på parterapi och idag är det min tur att prata. Jag förväntas redogöra för hur min diagnos påverkar vårt förhållande och hur mina svårigheter ser ut.
Mitt huvud är helt tomt, jag kommer inte på en enda sak som är krångligt i mitt liv. Varför sitter jag här egentligen?
"Berätta om ditt liv då", säger terapeuten uppmuntrande med block och penna i högsta hugg. "Mitt liv?", tänker jag. Hur berättar man, på ett meningsfullt sätt, om ett totalt intetsägande fullständigt ointressant liv? Var börjar man liksom? Jag föddes, jag blev större och sen dog jag. Eller... död är jag inte än, bara snart fyrtio och snart ur den där krisen som ingen av mina vänner påstår sig fått i samma ålder, men ändå. Dessutom har jag dödsångest. Ångestskräck för att dö. Och ibland snurrar jag in mig i tanken att jag borde bearbeta min dödsskräck för tänk om jag ångrar mig något fruktansvärt där på dödsbädden för att jag har gått runt hela livet och varit rädd för döden istället för att leva livet. Och så blir jag superstressad över att jag borde gjort det igår minst eftersom jag inser att sådan skräck botar man inte i första taget. Visserligen har jag blivit av med min förlossningsskräck, som var av samma kaliber, men det var genom att gå igenom ett par förlossningar och så kan man ju inte bota en dödsskräck...
Nä, det här blir nog ingen höjdartimme i mitt liv.

När vi är igenom mitt vansinnigt intressanta liv med bråkande föräldrar, normal skolgång, sen sexdebut och slutligen ångest och självskadebeteenden som resulterade i en diagnos med make, barn och husköp på sluttampen innan vi är framme vid dags datum är det min mans tur att berätta hur det är att leva med en sån som mig. Min man ler stort och de två terapeuterna nu skalat av sig sina mer stela och krampartade kroppshållningar, som de hade under min alldeles för långa redogörelse om ingenting, tittar nu förväntansfullt och tillbakalutat på min man.
"Det är hon som får mitt liv att fungera.", dräper min man till med. Storsläggan direkt, tack för den liksom! Vad svarar man på det?
Sedan går han vidare med någon underlig förklaring om hur jag tar fram hans bästa sidor och hur jag egentligen är väldigt skör inuti fastän jag ser så stark ut utanpå. Terapeuterna ler milt och ser ut som om de vill kasta sig i famnen på min man i en enda stor gruppkram. Fast sen ser de lite bekymrade ut och undrar hur han egentligen menar med att jag skulle vara skör...

Det är inte lätt att vara förälder och det är inte lätt att leva alla gånger heller. Och det är banne mig inte lätt att ha en diagnos.
I en artikel i SVD läser jag om hur alla människor kan bli stressade men för personer med adhd kan stresspåslaget resultera i ett förvirringstillstånd. Jag kommer ihåg när jag var liten och min mamma tog med mig för att handla. Varenda gång hon gick in genom de där självöppnande grindarna i Ica-butiken så stannade hon liksom upp och stirrade ut i luften med tom blick. Jag brukade passa på att springa till snaskhyllan medan hon stod där och tittade men jag undrade ofta vad som hände. Och trots noga skriven inköpslista så kom hon alltid hem med fel saker och stod och svor i köket medan hon rotade i kassarna.
Ganska ofta undrar jag hur mina barn upplever mig. Hur är det att vara mitt barn? Lite tråkigt är det säkert för jag tjatar mycket om städning, ordning och regler medan baklängesmiddagar, spelkvällar och basket på bakgården lyser med sin frånvaro. Å andra sidan är det mer än vad mina föräldrar gjorde för ibland spelar vi fotboll eller scrappar tillsammans så jag hoppas att jag åtminstone förädlar min egen barndom. Trots att jag någonstans misstänker att mina barn egentligen skulle vilja att jag tillbringade mer tid med dem, jag vet bara inte hur jag ska få plats med det bland allt hushållsarbete, arbete, skjutsningar och nödvändig sovtid.
Mina barn älskar att vara hos sin mormor och morfar och de ger dem förmodligen mer än både jag ger mina barn och de gav mig som barn. Och kanske är det så också, att man kan försöka vara den bästa föräldern men det är inte förrän barnen är utflugna som lugnet i tilvaron är tillräcklig för att orka ge allt det där man faktiskt ville ge sina barn. Bara det att då är de för stora. På SVTs debattprogram hojtas det fram och tillbaka huruvida barnen ska vara hemma eller på förskolan och mitt i alltihop försöker en tapper pedagog få fram att det inte bara handlar om var barnen är utan vilka de spenderar sin tid med och kanske barnen behöver fler nära vuxna kontakter än bara sina föräldrar, oavsett om de är hemma eller på förskolan.

Kanske är det därför det sägs att det krävs en hel by för att fostra ett barn (enligt wikipedia "Ora na azu nwa" på orginalspråket från Igbo). Någonstans kanske man varken ska eller är ensam om att tackla uppgiften att sörja för ett barn.

Tittskåp i väntrummet på barnkliniken i Östersund.