Då var det officiellt!

I och med den nya ICA-reklamen där man ironiserar kring könsroller kan nu det könsneutrala pronomenet ”hen” anses vara ett befäst ord oavsett vad ordets motståndare förskräcks över eller anser.

Personligen har jag svårt att förstå varför ordet väcker känslor. Eller är det bara jag som tycker det känns kymigt att benämna en människa med ”den” eller ”det”? Att få ett könsneutralt pronomen för levande individer var väl på tiden.

Lika svårt har jag att förstå den klädförvirring som stundtals råder bland upplysta föräldrar. Huruvida man kan sätta på ungen kläder av ”fel” färg eller inte, om det till och med kan anses vara en förälders plikt att få på ungen kläder av ”fel” färg. Det mesta brukar gå ganska bra att diskutera ända tills frågan om pojkar kan ha rosa och kjol dyker upp. Och varje gång tycker jag det är lika sorgligt.

Låt mig nu göra en konstpaus och påminna oss alla om de böcker som finns i ämnet. Om hur rosa minsann inte bara är en färg utan en hel industri där rosa på pojkar går bra om du tillhör rätt samhällsklass men nåde dig och du kommer till jobbet i rosa som sopåkare. Och hur man genom att stärka båda könsyttringarna ger barnet fler möjligheter .

Det speglar för mig en värld där vi problematiserar något enormt kring kön och könstillhörighet. En stor förvirring om vilka attribut som får användas för att beskriva det ena eller andra könet eller vilka vi helst ska förbjuda helt råder. Pojkar får nog leka med bilar så länge man nogsamt ger flickan en också. Och flickor kan ha klänning bara det inte blir FÖR mycket klänning och någonstans skulle vi så gärna vilja sätta klänningar på pojkar men slinker besvärat undan med ursäkten att klänningar ändå inte går att leka i.

Det är sorgligt och det ger mig en klump i bröstet. Tonåren är en tid av känslor, sökande, ovisshet och förundran. En tid då gränser ska testas, normer omkullkastas och vedertagna begrepp vändas och vridas på till oigenkännlighet. Det är tiden då jag tog stegen utanför mina föräldrars ramar och ut i världen. I världen utanför mötte jag, förutom Kärleken och Döden även Livet. Livet då bestod av fester bland likasinnade och djupa samtal under morgonens timmar med människor jag aldrig träffat förr. Bland dem jag aldrig träffat mötte jag de utstötta och starka. De som vetat hela livet vem de egentligen var men aldrig fått erkännandet de behövde förrän de erkände inför sig själv. De som fick kämpa för att få vara den de alltid varit innerst inne.

Tänk dig att känna illamående varje gång du ser en bild av dig själv som liten. Tänk dig att behöva bryta med alla du känner och bryr dig om. Tänk dig att få börja ett helt nytt liv bara för att få vara den du är.

Det kanske är annorlunda nu, vad vet jag. Men varje gång en förälder frågar sig själv om hon kan sätta på en rosa tröja på sin pojke eller bör avstå helt från att köpa kläder med traktorer på så tänk då att kanske du inte ens vet om det är en pojke du har. Fråga dig istället vem det är du vill köpa kläder till.

När jag fick alla dessa berättelser från transsexuella män och kvinnor beslöt jag för mitt inre att aldrig, aldrig bli en förälder som prackar på ett kön på ett barn. Jag beslöt mig för att göra mitt yttersta för att skapa en miljö där man kunde vara pojke, flicka eller inget av dem. Där man kunde vandra fritt från dag till dag, timme till timme eller år till år mellan att vara flicka eller pojke, hen, han eller hon.

Mitt svar till alla kläd- och färgförvirrade föräldrar blir därför att själva lösgöra sig från tankarna kring färger, form och kön. Det handlar inte om kläderna, leksakerna eller aktiviteterna. Det handlar om bemötandet i vardagen, om ordvalen, förebilderna och självklarheten. Bara det faktum att man behöver fundera kring dessa frågor avslöjar en attityd som kommer överföras till ens barn. Tro inte att barnet inte märker av den nervositet som rosa volanger och bilder på fordon ger.

För ni vet väl vad de säger –barn blir inte som kläderna deras föräldrar sätter på dem, de blir som sina föräldrar….

Xxx