Midsommarafton

Vad annars ska man göra på midsommar än att gå jour? Det finns säkert mängder av andra viktiga saker att göra men är man distriktsveterinär får man lydigt stå sitt kast. Under sommaren kommer nykläckta veterinärer ut och vikarierar runtom i landet. I år fick jag förmånen att skola in en av dem i verklighetens göromål. Det innebär att man tar med sig den före detta studenten på fallen man har och visar var allt står och går till. Eftersom jag ännu inte räknas till veteranerna så har jag har själv haft en sådan introduktionsvecka. Ni vet hur det alltid brukar ha varit värre förr så på min tid var man förpassad att sova på kliniken, satt i bilen från arla morgon till sen kväll och fick många förmaningar om hur vissa saker som gjordes inte var lämpliga att nämnas utanför stationens gränser (som att köpa godis och snus på bensinkortet tex). Och veterinärerna då suckade över hur lätt vi hade det för på deras tid fanns minsann inga introduktionsveckor. Då fick man en nyckel i handen och en telefon som strax började ringa. Till de mer lyckligt lottade fanns en faktiskt veterinär att träffa som kunde peka åt vilket håll kliniken låg medan andra fick vara glada om de kunde hitta en välkomnande lapp på skrivbordet.

Att vara barn brukar också alltid vara värre förr. Min farfar fick gå till fots i djupsnö 5 mil enkel väg för att handla och en gång gick han vilse och frös nästan ihjäl under en gran. Min pappa brukar försöka stoltsera med hur han, redan i ung skolålder, fick klara sig själv som inneboende i den stora staden 10 mil från föräldrarna. Jag vet inte om jag tycker det känns så hemskt egentligen, även om tanten han bodde hos var väldigt barsk. Och vad jag förstått från blickarna från hans storasystrar så var nog min pappa egentligen något av en bortskämd sladdis.

Själv kan jag komma ihåg från min egen barndom hur jag fick hjälpa till hemma, sköta mina egna djur och gå de 2-300 metrarna till skolan utan knussel. Jag gick även till lekis (ung förskoleklass) själv och dit var det längre än till skolan. Inte var det särskilt jobbigt heller efter vad jag kan komma ihåg, det var mer något som hörde livet till.

Så det är med en något förvånad min jag nu betraktar mina egna barns klagomål och våndor över att varannan dag behöva hämta mat till sina marsvin, duka av bordet och hålla ordning på sina rum. Jag kan då inte komma ihåg att jag beklagade mig så mycket över saker som skulle göras. Inte räknade man med skjuts till skolan när den bara låg 10 minuter bort? Det fanns liksom inte på världskartan.

Så ibland faller jag till föga och använder mig av den avskyvärda meningen ”När jag var liten då minsann…”. Och jag hör även min man mumla mellan huvudskakningarna ”Tänk om man gjort så mot morsan, då hade man fått veta att man levde!”

Min far var kanske bortskämd men han var, om inte före sin tid, så åtminstone i fas med den. Min syster och jag uppfostrades nämligen enligt konstens alla dåtida regler och pedagogik. Lite torrt och tråkigt kan jag tycka såhär i efterhand men samtidigt inte fel i sig heller. Och det man själv tyckte var bra i sin barndom tenderar man att överföra på sina barn. Och mig veterligen så går pedagogik ut på att liksom få barnen dit man vill utan tvång och hot.

Mina barn gör ändå inte som jag säger och motsätter sig varje tillsägelse så länge de kan. Att få betalt för att resa sig ur soffan fanns inte heller på min tid så jag vet inte om det är kapitalismen som gör att man fasas in i ett mutförhållande till sina barn nuförtiden. Eller om det är stressen som gör att man hellre mutar och får ungen dit man vill i tid än tålmodigt väntar ut barnet. Enligt Bo Hejlskov måste uppgiften vara tydlig för barnet annars kan man, som förälder, lika gärna göra det själv. Som att hänga upp jackorna efter sin barn tycker Bo att man kan göra själv även om man har många barn för det har han själv gjort. ”För då blev de i alla fall upphängda.”, som han uttrycker det under sin föreläsning på Wargentinskolans aula. Jag försöker få mina barn att hänga upp jackorna och det kanske är någonstans där som psykologin och neuropsykiatrin går skilda vägar. För medan psykologen Bo inte tycker det är någon idé att ödsla tid på att tjata på ett barn som ändå inte är moget att hitta sin hängkrok så tänker jag neuropsykiatriskt att någonstans måste det gå att få signalerna i deras hjärnor att någon gång få jackan att nå kroken. Så jag tjatar. Och tjatar, och tjatar och tjatar.

Tills jag inser att skillnaden nog snarare ligger i feminismens skrå och att Bo förmodligen behövt göra ungefär lika mycket hushållsarbete hemma som min man gör. För även om både Bo och Lars H Gustafsson kan stoltsera med många barn finns inte mycket hos dem som får mig att tro att de haft huvudansvaret för att rodda kaoset i en stor familj. För i en sådan blir det inte "bara" att hänga upp allas jackor och allt annat de slänger på golvet.

Huvudansvaret för en stor familj har däremot, tro det eller ej, min svärfar haft, som varandes ensamstående med fem barn i sina yngre år. ”Dom kommer aldrig förstå vad du menar.”, säger han i en frånvarande ton och med blicken fäst på TV:n när jag försöker redogöra för alla samtal med lärare om rätta kläder och läxläsningar. Sedan vaknar han plötsligt till, sliter blicken från TV:n, och höjer handen med ölflaskan i, i en manande gest och säger, med största allvar, ”Dom kommer _aldrig_ förstå, för det går inte att förstå hur det är att ha många barn om man inte upplevt det själv. Barnen måste hjälpa varandra för annars kommer det aldrig fungera.” och fortsätter förstrött medan han sjunker tillbaka mot soffans ryggstöd och återtar blicken mot TV:ns ljus med; ”Jag tror det är bra att växa upp i en stor familj, man lär sig ta hand om varandra, sån´t lär man sig inte nuförtiden.”

Det är underligt det där. Hur en person från en helt annan generation och med så diametralt andra åsikter och erfarenheter än vad man själv har, kan träffa så rätt ibland. För precis så känner jag också ibland, att barnen får ut något av att ha varandra i den stora familj vi är. Även om de emellanåt beklagar sig över antalet syskon, förfasar sig över tanken att få ytterligare ett småsyskon och suckar blängande på mig när jag kommer med argumentet att ”alla måste hjälpa till att hålla ordning när vi är så många som ska leva under samma tak”.

Jag tror ändå att de kommer ha nytta i livet av att kunna fungera i grupp, att kompromissa, att veta sina gränser mot andra. Och de kommer alltid ha varandra i vått och torrt.

Min man är inte lika övertygad, som varandes en av svärfars fem barn. Hans bild av en stor familj är allt annat än gullig och rosenskimrande när han berättar om hur det är naturligt att ryka ihop och slåss när man är uttråkad för det står alltid någon där som man kan slå och hur pengarna aldrig räckte till kläderna man ville ha för om en får ska alla ha. Barn nummer tre i skaran instämmer och önskar att hon inte hade några syskon alls. ”För då kanske jag skulle få ett Nintendo som jag önskar mig.”

Inte ens en ko är vad den varit... men nyfikna är de fortfarande!

Själv önskar jag mig mest lite lugn och ro ibland. Det kanske var bättre förr ändå, när barn lekte ute och mammorna hade ensamrätt på köket. Eller så är det jag som inte passar till livet som mångbarnsmamma. Å andra sidan vet jag inte om det är så mycket roligare att joura på midsommarafton heller så att fly till jobbets lugna vrå framstår inte som ett alternativt sätt att leva.

Det kanske finns nackdelar och fördelar med det mesta? Både nu och då.