25 november 2011

Ditt barn har ADHD

Lisa har just vaknat. Hon går över det kalla sovrumsgolvet mot vardagsrummet. Hon ska till köket för att äta frukost. Lisa kommer för sent till skolan ganska ofta och idag tänker hon ändra på det. Hon ser hur det lyser från ingången till köket och hör röster från sina syskon där. Åh, titta! Kattungen, vad söt den är! Lisa klappar den försiktigt i sin famn. Goa, missen! Lisa sätter sig framför TV:n med kattungen och slår på barnkanalen.

Sven går över riset i skogen. Han är på jakt. Med vapen i hand hoppas han hitta något familjen kan förtära för att inte svälta ihjäl. Han rör sig smidigt över stock och sten och knappt ett ljud hörs när han rör sig över marken. Med vidöppna sinnen sorterar han vindens sus, fåglars flaxande och sina egna steg från ljud han vill höra, steg från ett fyrfota djur. Hela hans väsen är i ett med naturen när han, utan att tänka, utan logiska resonemang eller funderingar över jakttekniker, får iväg sitt spjut och träffar hjorten. Vintern är räddad! De kommer inte behöva svälta på rötter och bär.
Sven är duktig på det han gör, att monotont gå i kupad terräng, timme efter timme, för att på en hundradels sekund kunna reagera blixtsnabbt på små, små signaler som en brusten kvist, en susning i luften. Han reagerar utan att tänka och när han jagat klart behöver han inte göra mer den dagen.

Karl har alltid varit en äventyrare, den som aldrig lyssnat på andra, alltid gjort det han tror på. Idag är det med upprymda och lätta steg han vandrar mot båten. Inte ens den välpackade väskan han bär känns tung. Det är nu det ska ske, allt han drömt om, allt han jobbat för. Idag ska han få lämna vardagen hemma i byn och få utföra underverk för sig själv och de som anmält sig. Han har själv ordnat en båt, tagit kontakter med folk, hittat unga män som kan jobba. Det är få som kan säga nej till Karl när han, på sitt inspirerande, glada och entusiastiska sätt berättar om sitt projekt. Det är Karl som får drömmar att bli sanna. Det är Karl som får människor att våga ta första steget.
Hemma i byn tycker de Karl är jobbig med alla sina påhitt och galenskaper. Idag muttrar de flesta om hur han kommer misslyckas och ångra sig. De vill inte ändra sig, de vill vara som de alltid varit. Så de stannar kvar medan Karl går sin egen väg.

"LIIISAAAA!!!!"

"Har du fastnat framför TV:n nu igen?!" "Gå och ät frukost och gör dig i ordning nu!!"
Kattungen rusar ur famnen och Lisa tittar förvånat upp. Frukost, mamma, vad händer? Jo, men hon kan väl tänka sig att gå och äta frukost. Hon förstår inte riktigt vad problemet är. Lisa går snällt in i köket.
"Men skynda dig då!", klagar mamma. "Du kommer komma för sen igen!"
Lisa funderar. För sent? Neeej. Hon kan inte komma ihåg att hon kommer för sent. Eller, jo, kanske. Lite. Lisa förstår inte varför det är så farligt. Skolan står ju kvar och hon gör ju läxorna så gott hon kan. Det är ju inte som att hon VILL komma för sent.
"LISA!", säger mamma kort. "Nu.går.du.och.sätter.dig.på.stolen!", mammas röst går nästan i staccatto nu. Lisa suckar lite. Hon är egentligen inte hungrig. Hon häller upp ett glas mjölk och brer en smörgås och börjar tugga. Faktiskt är hon inte hungrig alls, tuggan växer i munnen. Uh, vad mycket smörgås det är kvar att äta!

Frosten knastrar under fötterna när Lisa går ner till skolan. Tänk, det blir nog vinter i år igen, tänker Lisa och tittar upp mot skyn där några svarta fåglar flyger över himlen. Lisa noterar hur fåglarna flyger i förhållande till varandra och känner samtidigt luftens temperatur mot kinden. Utan att hon vet om det registrerar hon sambandet mellan de två företeelserna.

"VOSSCH!"

Lisa far nästan omkull av cykelns vinddrag. Nu är hon nästan framme vid skolan. Oj, titta! Där är bästa kompisen! Lisa blir glad. "TJA!", ropar hon. Lisas kompis blir glad. Lisa är en bra kompis, en sån där som alltid hakar på när man vill göra något, som alltid har roliga och nya idéer om vad man ska göra. De andra barnen i klassen uppskattar Lisa. Hon är rolig.

"Oj, i tid idag minsann!", säger läraren och tittar på sitt armbandsur när Lisa går genom dörren. Lisa skiner upp "ja!", säger hon och sätter sig på stolen.

Lisa är tjugofem år. Hon fick aldrig några bra betyg i skolan. Det var inte det att hon inte gjorde det hon skulle, inte heller att hon inte ville. Det blev bara fel allting. Hon förstod aldrig vad läraren sa. Hon försökte verkligen. Att lära sig gångertabellen utantill, att komma ihåg att ta med läxboken hem. Men varenda gång var det något som hände.
Lisa tycker det känns lite tråkigt. Hon hade gärna velat bli läkare, eller lärare. Hon tror att hon skulle ha blivit en bra läkare för nästan alla hon känner gillar henne. Och hon tycker jättemycket om att läsa farmors läkarböcker, hon kan nästan alla ben i kroppen utantill. Men så blev det inte. För utan geografi och engelska glosor kommer man inte in på rätt gymnasielinje. Lisa fick högsta betyg i idrott och bild och lägsta i de andra ämnena. På bilden ritade Lisa abstrakta vackra, fantasifulla bilder och verklighetstrogna bilder på fåglar, träd och snö med detaljer som fick bilderna att nästan se verkliga ut.

Lisa är tjugofem år. Hon arbetar som läkare på vårdcentralen i byn. Efter tredje klass bytte hon skola och fick en lärare som lät Lisa sitta kvar efter skolan. Då gick de igenom det Lisa inte förstått, i lugn och ro, så Lisa kunde höra allt läraren sa. Läraren såg att Lisa inte kunde höra och titta på sina klasskamrater samtidigt och insåg att Lisa kan, bara hon får rätt förutsättningar. Och oftast tog det inte ens någon lång stund innan Lisa förstod allt de gått igenom under dagen. Nästan tvärtom, att ju snabbare läraren förklarade, desto bättre förstod Lisa. Det var som om hennes hjärna behövde ständiga intryck utan avbrott för att kunna jobba så det gällde bara att ge henne rätt intryck. Lisa gillade de där stunderna och snart började hon kunna jobba på det sättet själv, utan stöd av sin lärare. Och med tiden lärde Lisa känna sig själv ännu mer och lyckades se allt hon var bra och speciell på.
Så Lisa fick bra betyg i skolan och gick naturvetenskaplig linje innan hon sökte till läkarlinjen. Efter AT-tjänstgöringen tänker Lisa börja forska. Lisa gillar att stänga in sig på sin kammare och få ihop abstrakta samband till en helhet och finslipa detaljerna.

Barnen på bilden har inget med texten att göra för de heter något helt annat.

Samhället tycker Sven borde haft hög rang eftersom han finns nämnd på en runsten, Karl är en ättling till dagens svenskamerikaner och att Lisa har ADHD.

-Vad tycker du?


Xxx

4 kommentarer:

  1. Åter igen har du levererat sanningen på ett enkelt sätt! Hade ett samtal med en vän i dag gällande ett dagisbarn med adhd/asperger. Hennes funderingar gällde övrig personals brist på insikt och förståelse. Det är tragiskt att det än i dag, 2011, finns så många okunniga och empatilösa människor. Men samtidigt är det befriande att höra de som vaknar upp och börjar ta strid. Strid för alla människors lika värde. Strid för att ta tillvara på varje människas unika färdigheter.

    SvaraRadera
  2. Tack för att du läser och kommenterar! Ja, det är tråkigt. Och än tråkigt när man TROR att man vet saker och har förutfattade meningar åt det negativa hållet.
    <3

    SvaraRadera
  3. Ja det var verkligen jättefint skrivet! Kanon!

    SvaraRadera