Amningsutbildning -att amma till varje pris

Jag är hjälpmamma i Amningshjälpen så helt emot amning har jag svårt att påstå att jag är. I helgen var jag i Uppsala på Amningsutbildning. Tankarna har därför naturligt varit extra mycket i ämnet.
Någonstans tycker jag att alla kan amma och att det är varje barns rätt att bli ammad om det går.

Ska man göra ett sådant uttalande behöver man först definiera vad amning är. Amning är nämligen inte samma sak för alla. För de flesta, inbillar jag mig, innebär amning något i stilen med:
"Okomplicerad fullmatning av ett spädbarn från dess mammas bröst." Och med okomplicerad menar de flesta utan smärta, utan stor trötthet, utan att barnet skriker alltför mycket.

Med mina första barn fungerade inget alls. Det var tvillingar, som föddes med planerat snitt och jag hade inte en susning om hur amning går till och det är nästan så jag tror att personalen inte hade det heller. Först efter tre månader började vi helamma från att närapå helflaskat de första två. Vad som peppade mest då var en berättelse om en amerikansk barnmorska som träffat en afrikansk kvinna på sin mottagning. Barnmorskan hade frågat hur amningen gick och vilka komplikationer hon hade stött på. Några sår, spända bröst, mjölkstockning kanske? Den mörkhyade kvinnan hade tittat frågande på henne och undrat vad hon menade. Där hon kom ifrån låg spädbarn vid bröstet och sår, spänningar och annat knussel var inga problem, det var sådant som hörde till amning av späda barn, helt naturligt.
Den berättelsen fick mig mindre uppjagad över mina egna sår och knussliga bebisar och jag kunde slappna av och ta upp- och nervändorna som de kom.

Fullmatning lyckades vi inte heller med. Från början var det inte ens en ynka procent, barnen sov sig igenom dygnen och gjorde inget mer än la läpparna mot bröstet. Detta trots idoga petande, handkramande och ryckande i dem från personalens sida.
Måste man fullamma för att amma är därför min nästa fråga. Forskning visar att fullamning de första fyra månaderna är bäst. Ger man ersättning ökar riskerna, ofta med mängden ersättning. Så man kan egentligen också säga att helamning är säkrast och delamning är säkrare än att ge bara ersättning på flaska. Visst kan man satsa mot stjärnorna för att nå trädtopparna. Men det är inte illa att satsa mot trädtopparna för att slippa stå kvar på marken heller. Att göra antingen eller är inte den fullständiga lösningen. Amning behöver faktiskt inte ens innebära mat alls. Alla som har bröst kan amma, även karlar även om det är kontroversiellt att säga så. Är inte amningen mer än att bara ge mat? Jag tror att det finns fler än jag som ammat för tröst, för sömn, för att bota hicka eller bara för mysets skull. Jag vet vidsynta far- och morföräldrar som låtit sina barnbarn prova när de kännt att de har behövt. För den ovane låter det kanske underligt men att ge barnet bröstet och skänka lugnet och närheten känns trevligare än låta barnet skrika eller känna sig dum som frågade tycker jag.
Även om amningen inte behöver vara mat så behöver självklart spädbarnet föda. Faktum är att det ändå finns nackdelar att ge flaska även om man fullmatar med bröstmjölk. Så amningen spelar en viktig roll ändå och att amma när man fullmatar med ersättning borde därför vara bättre än att ge ersättningen på flaska. För den som behöver modersmjölksersättningen så går det med hjälp av ett tillmatningsset att genom amning ge barnet dess näring.

"Okomplicerad fullmatning av ett spädbarn från dess mammas bröst." är fortfarande meningen jag utgår från. Antalet "ett" vet nog de flesta kan bli två, till och med tre har jag hört fall av.
Att amma fler barn än ett är för mig ingen skillnad mer än att man får fler relationer. Det blir mer men själva amningen mellan varje barn-mamma är det ingen skillnad på. Så jag hoppar snabbt vidare till spädbarnet. Innan försäkringskassans regler om full föräldrapenning när nästa barn kommer inom en viss tid efter förra så var det normala intervallet för människobarn att få syskon på 3-4 år. Och lika lång tid är det vanligt att människobarnet ammar. De 6 månader som ofta råder nu är bara ca 15% av tiden. Det finns inte väldigt många, men en del äldre berättelser om äldre barn som ammat. I den grekiska mytologin beskrivs hur guden Zeus busar med sin mamma och låter bröstmjölken spruta som en fontän ur munnen efter att ha ammat och så bildas Vintergatan (Milky Way på engelska). Våra närmaste släkting schimpansen diar sina ungar i 4-6 år. Ser man det ur det perspektivet har vi ändå en relativt kort amningsperiod.
Där kan jag ibland känna att det är så synd att många slutar amma sitt barn vid 4-6 månaders ålder. När man äntligen kan skörda frukten av allt sitt arbete då väljer man att avbryta. Jag vill gärna tro att många gör det i brist på förebilder och kunskap för jag har en orubblig tro på att alla mammor gör vad de känner är bäst för sina barn.

Mamman då? Måste de vara mamman som ammar sitt eget barn?
Lika väl som en far- eller mormor kan amma ett barnbarn finns berättelser om ammor även i modern tid. De är inte lika vanliga eftersom så kallade medmänniskor ofta har synpunkter och åsikter om andra människors fria val. Jag tycker ändå det är ett tecken på kraft. Hur kvinnor gör allt de kan för sitt barn och hur andra kvinnor gärna delar med sig av sitt överflöd. Vanligast, inbillar jag mig, är att en kvinna mjölkar ur och skänker till en neonatalavdelning. Det finns dock en hel del fall där kvinnor skänkt till en bekant. Att amma en annans barn kan kräva en mer omfattande lösning, speciellt om barnet är litet och behöver amningen dygnet runt. Senast i helgen hörde jag en historia där en ammande mamma anammat små barn, som blivit föräldralösa på grund av en naturkatastrof och ammat även dem. Inte heller behöver mamman vara biologisk mamma till barnet. Det här visste inte jag var kontroversiellt men det finns en hel del adoptivmammor som ammat sina barn. Med tillmatningset, genom att själv få igång en mjölkproduktion eller genom en kombination.

Tyvärr saknas det ofta kunskap och framförallt stöd och förebilder. Vi ser inte längre på amning som något så naturligt att det självklart ska finnas varhelst barn befinner sig. Det är inget som får "storbarn" som just slutat amma att känna att de har tagit ett trappsteg vidare i livet, bort från småbarnstiden och som de kan prata med sina kompisar om. Inte heller är amning något som helt otvingat kan pågå så kunskapsutbyte mellan en nybliven mamma och en mamma till en ettåring blir självklar.
Amning har istället blivit en kamp som ska ta vid direkt förlossningen är över. Istället för att vara ett tillfälle till återhämtning för mor och barn där barnet i egen takt kan få vila och leta. Att lära sig amning hör hemma på BB och BVC där teknik förmedlas och händer lägger sig i och ska hjälpa till. Istället för att genom att visa ge insikt och en uppsjö av möjligheter. Med tiden blir amning snart något som ska avslutas. Och gärna med en pappa som ges den oroliga uppgiften att vagga en gråtande bebis genom nätterna.

Så, kära läsare, när jag säger att alla kan amma och det är barnets rätt. Då menar jag verkligen det. Jag menar det för varje tillfälle som ges där barnet och den som ammar har vad som behövs för att amning ska uppstå. Så som det ser ut nu så tycker jag det är fantastiskt att så många föräldrar och barn lyckas amma. Trots all motarbetning med hemska föreställningar om vad amning kan vara, felaktiga råd, irriterande blickar från omgivningen och miljoner förståsigpåare så ammas det! Det ammas en gång per dag, det ammas nätterna igenom, det ammas i fyra månader, i sex år, hemma, på bussen under en stor filt. Ja, på alla möjliga sätt.

Amningsstatistiken sjunker säger Socialstyrelsen. Men vet ni vad? Då tycker jag Socialstyrelsen kan göra något åt det i form av stöd och möjligheter. För ammorna gör redan allt de kan.


Ibland behövs inte ens ett bröst för att amma. Här är H 9 månader som hugger in på sin mammas mage. Förmodligen är den av samma konsistens som brösten han vanligtvis ammar på. ^^





Uppror!

Jag börjar bli redigt trött på alla åsikter kring Nannyprogram, föräldrautbildningar, råd&rön och artikelserier i ViFöräldrar. Först skadade man barnen genom att låta dem vara, curla dem. Och som en skänk från ovan fick vi Supernannys. Deras metoder passar som hand i handske när det handlar om gränser. Inom kort kom dock larmrapporter om förskolepersonal och gräsliga mammor som satte in barn att skämmas i kala rum och på andra sätt agerade ut sina militäriska lustar. Istället ska vi nu förstå våra barn, jobba tillsammans, konsensusbeslut, i största samhörighet hitta gemensamma ståndpunkter varpå hela vår tillvaro ska byggas.

Men säg den lycka som varar. Idag läser jag om hur dessa föräldrautbildningar kan skada barnen och en viss Alvén höjer sin röst om hur misslyckade föräldrar är bra föräldrar. Man ska inte vara perfekt för då mår barnen kasst.

Hallå! Nu behöver vi vakna upp på riktigt. Bästa föräldrar, ni är utsatta för en komplott. Det luktar konspiration på hög nivå. Först får de oss att tvivla på vår kompetens för den sitter hos barnen, sen införs en hoper metoder och när vi låter oss inspireras av dem ropar Moritz "Femtekolonnare!" och inför en mjukare ton där vi är vägledaren, inspiratören och omvårdaren allt i ett. Men just som vi pressar oss till det yttersta för att få våra barn att växa upp till lyckliga individer kommer nästa smäll –du är bara bra om du är dålig.

Tro mig, detta kommer inte att upphöra. Det kommer att fortsätta tills dess vi är så förvirrade att vi inte gör annat än snurrar på stället av alla råd. Vi behöver någon som talar för oss föräldrar och inte försöker slå blå dunster i ögonen på oss genom fulknep om att våra barn far illa om vi inte gör som de säger. Detta, säger jag, är bara ett sätt att få oss på fall. Det är fegt men listigt. Genom trassliga råd och prat om hur barnen kommer ta skada hålls vi i ett järngrepp och låter oss kontrolleras. Det är dags att bryta vanmaktens kedjor!

Glöm inte att den här rasen vi tillhör, människan, CroMagnon, har överlevt i tusentals år och det på ett sätt att vi lyckats erövra hela världen! Vi är kompetenta, flexibla och kvalificerade nog att klara de flesta habitat. Det är det som är själva essensen i hela vår existens, att vi anpassar våra strategier efter var vi står. Och det på ett sätt att vi dessutom ständigt håller oss i toppen.

Det är dags för föräldrar att börja lita på sig själva och sin egen inre röst, inte Juuls, Hansons eller Alvéns. Tycker du Supernannys trappa med guldstjärnor är fin kommer säkerligen ditt barn tycka detsamma, inspireras du av Juuls prat om barnens sakkunnighet är det för att ditt barn fungerar så i er barn-förälderrelation och tycker du att alla kan dra dit pepparn växer för du vet bättre själv så sträck på dig för det är just vad du gör. Vet bäst själv!

Översittande läkare kom med råden om amning var 4:e timme och många var de kvinnor som ammade oftare i smyg och skämdes. Dessa fyra timmar är otroligt långa, det tar årtionden att korta ner dem till de mer adekvata var 5:e minut eller varannan timme som våra barn faktiskt vill få lite närhetstrygghet. Detsamma gäller hur alla barn förutsätts vara lika. Hur den faktiska sanningen om att vissa barn trivs i framåtvända vagnar medan andra behöver bo i en sjal sina första sex månader tystas ner hårdare än Bin Laden styr sina undersåtar.

Det är bara att se sig omkring! Vart jag än vänder blicken ser jag olika människor. De ser olika ut, de beter sig olika och av diskussionerna kring kaffebordet att döma så misstänker jag att de även tycker olika. Tänka sig!

Tänk om våra barn också är olika. Tänk om, det är så att varje barn behöver sin egen unika uppväxt. Och låt oss där ta en funderare över om det är så att det är barnets föräldrar, och ingen annan, som vet vad som är bäst. Och, dessutom, är fullständigt kompetent att kunna sondera bland sätt, metoder och tips alla förståsigpåare kommer med.

Sluta att söndra och börja istället att bygga upp alla föräldrars självkänsla kring vetskapen att det man känner innerst inne är det man ska lita på och gå efter, även om andra säger annorlunda. Sätt dig på huk, se ditt barn i ögonen och lita på att ditt sunda förnuft tillsammans med dig kommer komma på vad som är bäst för just er.

Tävling på flera plan

”Jag lider av prestationskrav.” läser jag i Uppsalatidningen.

Kåseriet avslutas med hur författaren önskar att hon kunde tycka lika bra om sig själv även om hon hade varit en ”vanlig mamma med ett vanligt jobb och inget spännande som händer”. Det borde räcka att ha det så, tycker författaren. Istället för att sköta två företag, vara en framgångsrik kompis, supermamman och världens bästa partner, förutom att vara hipp såklart.

Varför är det så? Varför ska man välja mellan att vara ”företagare, moderiktig, supermamma, världens bästa kompis till alla man känner” och ”en vanlig tråkig människa”? Måste man vara en grå person bara för att man inte lyckas på alla fronter samtidigt? Vad är det för värld? Jag har aldrig hört någon beklaga sig över att Kamprad inte är världens bästa farsa också. Eller att Björn Borg borde ha blivit civilingenjör ovanpå allt, lika lite som jag kan jag påminna mig att Reinfeldt har kravet att kunna renovera varje ledig stund han inte har samtidigt som han dammsuger sin stora bostad.

Jag undrar också vem som ställer de här kraven. Jag får be om ursäkt men jag är en människa som ofta inte hänger med. Ofta står jag lika utanför som en gammal mormor utan internet. Men uppenbart är att någonstans längs vägen så gick kvinnan från att vara en del i gemenskapen till att kunna klara hus och hem helt på egen hand till att dessutom avkrävas en perfekt karriär. Och med ”Sex and the city” ska man nu även kunna vara hipp och moderiktigt trots att man passerat 20 och har fler strängar på sin lyra. Lider alla kvinnor av muskelkramp, eller vad är det som pågår? Vad är det som gör att vi inte kan släppa taget om något? Det är inte undra på att majoriteten av mina bekanta börjar hyperventilera och toksvettas när man nämner ordet ”JUL”. För då tillkommer liksom ytterligare ett moment.
Livet är till för att njutas. Och om någon nu missade det så är njuta inget man gör för att man måste. Själva essensen i njuta är att man gör det för sin egen skull. Jo, du läste rätt.

”F ö r   d i n   e g e n   s k u l l.”

Jag har försökt påpeka det här till någon väninna emellanåt och jag brukar få ett mycket oförstående uttryck i ansiktet jag tittar på. Ända tills jag säger ”Jo, för DU måste må bra för att dina barn ska få en bra mamma.” Då brukar det gå upp ett ljus av självklarhet.

Men nu ska jag göra som Ronja Rövardotter –TOKSKRIKA RAKT UT!! För att sätta sig i TV-soffan och slappa, gå på konsert, knyppla eller vad det nu är man innerst inne vill göra är inget man ska göra för barnens skull! Inte för makens, för jobbet eller för världens skull heller. Skärp er! Det är något DU ska göra för att få ro i själen. Utan ro i själen kommer din hjärtfrekvens fortfarande dunka värre än sonens musikval och alla små frätande stresshormoner snurra runt och bränna hål i din kropp. Och tro mig, frätande hål är inget du mår ett dugg bättre av. Du behöver göra det bara för din egen skull. För att du är en människa på denna jord, lika mycket värd som alla andra människor på den här jorden och för att du bara har ett liv att leva. Vad ska du göra sen liksom? När ålderns höst kommer och dina ben inte längre bär lika bra och dina fingrar stelnar? Ska du då sitta där och ångra att du inget gjorde? Hur du levde hela ditt liv för andras skull? Vem bryr sig då? Vem bryr sig ens om du pensionssparade i rätt fonder eller planerade den perfekta ålderdomen?

Du behöver göra det som är rätt för dig för att få det bästa livet. Låt maken göra middag eller ta sig an dammsugaren ibland! Säg åt din mamma att nu får hon banne mig komma och vara mormor en stund. Och har du bara 40 timmar i veckan att göra ditt jobb på så är det din chefs ansvar att se till att det går ihop, inte ditt!

Ensam är inte stark. Det går att ge och ta så alla får mer av kakan. Den ekvationen går säkert inte ihop matematiskt men livet tar inte hänsyn till vetenskapsmännen alla gånger utan fortgår ändå.

Jag uppmanar därför till en ny kvinnorörelse. Det är inte längre ”framgångsrik på alla fronter” eller ”sunkig och hopplöst efter” som gäller. Det är fullt tillåtet att stå i mitten och sticka ut på ETT ställe och ge allt där för att göra det bästa och känna sig nöjd med det. Du får göra en sak i taget och må bra samtidigt. För det är liksom det som är kärnan. Att man mår bra, innerst inne. Om man sen slappar järnet, satsar allt på mammarollen eller är Affärskvinnan, som dessutom hinner baka bullar är strunt samma. Bara du är nöjd med det du gör just för att du mår bra av att göra det du gör.


Min man brukar suckande säga att jag är karln i vårt förhållande. Månne det vara därför det krävdes en förändring på EKG-t för att få mig kallsvettig nog att börja tänka i hälsosammare banor?
I helgen tog jag hand om mig själv. Jag var på UnderBaraBarn-mässan bara för min egen skull. Jo, jag hade med mig barn men det utan att passera vartenda lek- och pysselställe, skridskor utan is, bio och godisstånd. Jag var där och fönstershoppade, träffade bekanta och mös. Och det gjorde jag alldeles rätt i. Jag är övertygad om att mina stresshormoner är på en mycket låg nivå just nu. Inte ens ett stökigt hem fick min hjärtfrekvens att gå upp.

På tåget hem tittade Prinsessan och jag i påsarna tillsammans och räknade till inte mindre än fem gratisnappar. Och vi som inte ens använder nappar! En grön Mam gav vi bort till ett febrigt barn på tåget (vars mamma blev jätteglad) men vi har fortfarande fyra kvar.

Nappar att vinna!

Så nu blir det tävling! Vill du vinna en blå och röd bebisnapp från Famnet så ska du svara på följande fråga i kommentaren:
Var hålls UnderBaraBarn-mässan?
(Och ja, det är meningen att det ska vara lätt och att man ska kunna tjuvkika. Jag vill bara veta vilka som vill vara med och tävla. Glöm inte att lämna med något som gör att jag kan kontakta dig. Och skriv om du vill ha en röd eller en blå eller om det är sak samma).
Tävlingen pågår till och med 20/10

Tågresa ur ett barns synvinkel

Rosa Bandet tider

Nu förs kampen mot bröstcancer igen. Ett rosa band får symbolisera kampen dessa kvinnor för. Även Amningsbloggen tar upp ämnet. En mycket välskriven text om hur amning skyddar mot bröstcancer.

Och i samma anda vill jag passa på att påpeka att välfärdssjukdomar som övervikt och hjärt- och kärlsjukdomar förekommer i mindre omfattning hos de som har blivit ammade.
Häromdagen blev jag intervjuad av ViFöräldrar om man får avstå från att amma. Den frågan representerar för mig de alltmer amningsovänliga vindarna som far i vårt samhälle idag. Det är inte ok att amma utanför huset och gör man det bör man helst sitta undanskymd på en toalett eller liknande. Amningsstatistiken sjunker, allt färre ammar sina barn från start, vid fyra månader och vid sex månader. Såklart, för vem vill sitta hemma eller på en toalett? Jag kan inte se det på annat sätt än att det är ytterligare ett sätt att förtrycka kvinnor. "Välj mellan ditt barns väl och din egen frihet!"

Naturligtvis är frågan kring den sjunkande statistiken multifaktorell, många orsaker väger in. Amning är en fråga som upprör heter det ibland. Men det är också en fråga som rör folkhälsan, jämlikheten och de röstlösa -barnen.

Mediadrevet har ropat amningsfanatiker så till den grad att få längre vågar försvara amningen. Inte ens Amningshjälpen vågar gå i bräschen längre.
Jag skulle nog kunna kallas femtekolonnare, som flaskmatat mina barn i tid och otid och inte ens pådyvlar alla kvinnor att amma under mina hjälpmammesamtal. Men jag säger det ändå:
Amning är bra! Alla som kan ska amma, för allas inblandades välfärds skull!
Alla kvinnor kanske inte kan amma, men alla bröst kan banne mig amma!

Ovan vid bloggvärlden

Jag är väldigt ny på det här med bloggandet. Man ska tydligen ha tävlingar, tipsa om andras bloggar samt ha nån slags bilder (någon får gärna förklara det där med att skicka, vad det nu är man skickar...).

Ska se om jag kan lägga upp en länk till en tävling. En mamma med ett barn med Downs. Jag fastnade för det eftersom jag har fått för mig att föräldrar till barn med Downs syndrom har en väldigt speciellt föräldraskap. Att det är på gott och ont. Jag har väldigt stor respekt för dessa föräldrar.

Lindas tävling

(yey! Jag lyckades göra en text-länk!!)