Misslyckad amning

”Ord kan inte skada”, brukar min pappa säga när han hamnar i trångmål. När hans vokabulär sviker honom och han hasplar ur sig något mindre bra. ”Ord kan inte skada. Om jag hade sagt det på kinesiska så hade du inte reagerat.” Jag vet att det inte stämmer dock för mamma brukar inte se speciellt glad ut.

Vi har alla våra sanningar. Fakta vi håller hårt i för att klara vardagen.

Även om orden i sig inte skadar så gör händelser det. Med mitt andra tvillingpar hamnade vi på prematuren då de föddes två månader för tidigt. På prematuren i Östersund kunde de väldigt lite om amning. Jag var redan då medlem i amningshjälpen, hade läst på en hel del om amning och hade dessutom redan ammat ett tvillingpar tidigare. Inte helt problemfritt, men ändock. Att inte amma fanns inte i min värld. Amma prematurer var dock något jag inte stött på tidigare och jag upptäckte snart att där hade jag inga kunskaper alls. Men motivationen var på topp och jag började ganska snart att försöka amma de små. Det är knepigt att få till en amning när de felaktiga råden kommer från människor man inte bara tror på utan man även står i beroendeställning till. Det är nästintill omöjligt skulle jag vilja påstå.

Efter sju veckor, viss desperation, många tårar och ett otal bilfärder fram och tillbaka till sjukhuset fick vi äntligen ta med oss bebisarna hem. Och äntligen fick jag amma på mitt sätt. Från amning efter klockan och vägning före och efter fick jag amma de åtta timmar i sträck mina barn ville amma och slippa oroa mig för gram hit och dit och väckning av sovande bebisar. Såhär i efterhand är det så självklart på något vis. De var födda åtta veckor för tidigt, nästan foster när de kom. Såklart de ville ligga hos sin mamma dygnet runt och inte i en plastbalja för att bli upplockade var tredje timme.

Vägning slipper man dock inte undan för går man inte till BVC är man inte bara en udda människa utan nästan vårdslös som mamma. På BVC visade inte vågen vad jag ville. De gick inte upp i vikt som de skulle och eftersom de redan hade fått flaska av personalen på prematuren var valet självklart. När de var nio månader slutade jag amma. Flaskan och maten hade tagit över min önskan att få amma minst ett år och helst 2-3 år.

Jag var arg. Arg över att ingen talat om för mig hur prematurer fungerar, arg på personalen som gav mina barn nappar och flaskor bakom ryggen på mig, arg och ledsen över hur samhället kan tycka att det är okej att gå tillbaka till jobbet när ens barn är nio månader fast de egentligen är sju. Så otroligt besviken över hur misslyckad amningen hade blivit, trots att jag förberett mig så. Sen blev jag arg på mig själv som inte sagt ifrån mer till personalen på prematuren och BVC, för att jag inte kämpat hårdare. Hur kunde jag varit så naiv att jag gett dem flaska? Varför klarade inte jag av att amma som alla andra? Faktum kvarstod. Bebisarna vägrade bröstet och mina små enstaka försök att locka dem tillbaka hjälpte föga.

Tiden gick och arbete, husbygge och vardag med fem små barn tog vid. Minnena från de smås spädbarnstid späddes ut allteftersom. Ibland dök bilder upp och högg tag, kramade till inombords och sved. Som när Miniprinsessan led som värst av sin hosta. Tänk om hon sluppit den om jag ammat mer? Eller när jag satt kvar sent på jobbet och påmindes om alla nätter jag suttit och tragglat med en bebis vid mitt bröst. Varför gav jag upp så lätt? Men för det mesta ebbade minnena ut.

Eftersom jag är med i Amningshjälpen är det naturligt att ämnet amning kommer upp då och då när man pratar med folk. Jag slås av hur ofta mammor, som för länge sedan är klara med småbarnstiden, förundras över vårt arbete men samtidigt får något sorgset i blicken. Som om de påminns om något från en svunnen tid, vatten som fortfarande strilar under en bro. Det är en speciell blick och den träffar mig rakt i hjärtat och lämnar en tomhet hos mig varje gång. Starka, modiga, driftiga kvinnor. Mammor. Som fortfarande sörjer det som aldrig blev. Och jag tycker det är så synd, sådant slöseri att de inte förstår precis hur bra de var. När de gjorde allt de kunde just då, i den tid det skedde, med de förutsättningar de gavs, av kärlek till sina barn. Samma kärlek som nu ger dem dåligt samvete och ett sting i bröstet när de tänker tillbaka.

Det är då jag inser att jag måste ta ett steg till. Att aldrig tänka tillbaka eller att vända ilskan till kraft att göra bot och ändring med en anmälan eller föreläsningar om vad som är rätt eller fel är inte sista steget. Kroppen och själen behöver något mer.

Det handlar om att känna lugn i kroppen och frid i sinnet. Att få bli hel. Att förlåta. Förlåta sig själv för att man inte nådde upp till idealen. Förlåta personalen för att de inte fått den utbildning de behövde för att hjälpa just mig. Förlåta samhället för den tid man lever i. Det kanske inte blev perfekt, det kanske inte ens blev bra. Men det var så det gick till. Och under de givna förutsättningarna, så som det var då, kunde jag inte göra något annat. Det var så vår historia blev och den är vår och ingen annans. Och på samma sätt finns massor av ägda historier runtom i världen, skapade av kvinnor och deras barn.

Att kunna tänka tillbaka utan att känna smärta.