Att leva.

Jag lever ett bra liv och har ett inspirerande jobb att gå till. Mitt största intresse är att få lära mig nya saker om allt och ingenting, diskutera med andra, skriva. Jag har inga problem med att stå längst fram i podiet eller ta på mig en ledarroll. Men ibland slår det emot en.

Då vill jag inte vara i den här världen. Då vill jag bara få sjunka in i en annan. Ge efter för mitt tillfälliga lust att få sakta vagga mig till ro fram och tillbaka eller få lägga saker i ordning och på rad medan jag inte gör annat än tittar på sakerna. Inga tankar. Inga ord. Bara stunden. För en tid upphöra att vara. I all enkelhet.

Det fanns en period i mitt liv då jag inte kunde skjuta bort det. En tid där det var svårt att bryta olustkänslan inom mig och där den till slut kunde övermanna mig och totalt kontrollera mig. Den inneboende ångesten var obarmhärtig, gav sig inte förrän kroppen fysiskt kände smärta av skärsåren på armarna och händerna.

Med tiden har jag lärt mig att leva med de här symtomen och för det mesta överlista dem.

Mina symtom kommer av en kombinationsdiagnos som heter adhd med autistiska drag. Det finns en skillnad mellan autismen och adhd:n för mig. Adhd:n kan jag lära mig att leva i samspel med, manipulera lite och fungera tillsammans med. De autistiska dragen ger inget spelrum. De bara finns där. Som ett virus, som ett skal utanpå mitt verkliga jag, som en fångstfälla man aldrig kan ta sig ur.

Den ger mig fel respons från dem jag pratar med eftersom mina ansiktsdrag inte visar vad jag känner inuti, den gör mig ledsen när jag inte klarar av att ta in det som finns omkring mig men som jag vill ta del av. Allt det andra säger är vackert, det vill jag också kunna se. Som ett stålskelett styrs jag av dess vilja.

Jag kan förstå dem som undrar hur man kan skaffa sig sex barn när man har npf. För mig, i det liv just jag lever, är frågan snarare hur jag kan vara utan dem. Mina barn får mig ut ur bubblan jag annars stänger in mig i, de tvingar mig att samspela, kommunicera och interagera. Varje möte är ett simtag som håller mig uppe. Och när kvällen kommer och stressen under dagen har bedarrat känner jag mig levande och förkroppsligad. Utan dem skulle jag skrumpna varje kväll.

Många är de som aldrig skulle ha kunnat gissa vilka mina diagnoser är. ”Du är ju så normal”, brukar jag få höra när jag berättat. ”Du vet nog inte ens vad det handlar om”, brukar jag tänka tillbaka.

Det finns de som klurar på var npf kommer ifrån, vad de beror på och vad man behöver göra åt dem. Vad som slår mig är att det märks så tydligt om personen som hanterar npf själv har drag av det eller har lärt sig utantill från en text. För mig, som lever i det, är det så självklart varför vissa saker faktiskt hjälper. Samtidigt tycks det så otroligt svårt och komplicerat för textmänniskorna. Jag sitter där och tittar ut genom fönstret i min bubbla och betraktar hur de grunnar, diskuterar och tycker till. Ibland ler jag åt deras gissningar och tvärsäkra svar. Om diagnosernas vara och icke vara. Oftare känner jag avståndet mellan dem och mig. Som en stor mur jag måste överbrygga varje dag.

Och ibland undrar jag vad som hindrar mig mest. Symtomen från mina diagnoser eller det faktum att jag har diagnoser. Om vetskapen om att det här samhället ser ner på sådana som mig och automatiskt sätter etiketter och tankar på hur jag är när de får veta, gör att jag inte kan låta mig leva fullt ut. Eller om det bara är så jag är.

Vissa dagar är jag glad att jag ringde det där samtalet till Aros psykiatriska mottagning i Uppsala. Det var med lätta steg jag gick därifrån efter mitt första besök. Då, när mina tankar bekräftats. Nu visste jag vad det var som inte stämde, nu fick allt ett sammanhang och en förklaring. Det var främst diagnosen adhd som gav livet ett sammanhang men även de autistiska dragen föll på sin plats med minnen från mina beskrivningar för psykologen om livet inifrån bubblan och hur det inte gick att kliva ur trots att viljan fanns där.

Andra dagar tänker jag att det hade varit bättre att inget veta. Att slippa behöva ta åt sig varje gång ämnet npf ska diskuteras och alla fördomar kommer fram. Om de bråkiga, besvärliga barnen, de kriminella vuxna, det korkade sinnet. De där orden som gör mig ledsen och ger mig en känsla av svaghet och misslyckande. En uppfattning att jag aldrig kommer kunna lyckas och skulle jag så göra är det bara en tidsfråga innan jag kommer rasera det. För det vet ju alla, en person med npf kommer alltid att misslyckas, förr eller senare.

Det är en hårfin linje att erkänna och lära sig leva med sina tillkortakommanden och att låta sig pressas ner av dem.

Jag kan inte svara på om diagnoserna behövs eller inte. Däremot vet jag att när vi nu har valt att ha dem i vårt samhälle måste vi hantera dem med försiktighet och respekt och ge varje människa rätt till sitt liv.

Det ska poängteras att inga slutsatser om andra kan dras utifrån denna text. Inte heller är texten en fullständig beskrivning om författaren.

(npf = neuropsykiatriskt funktionshinder)