Jag ville jag vore en sten.

Ibland blir mina barn bara för mycket. Jag försöker verkligen vara den perfekta föräldern och göra rätt och riktigt och pedagogiskt. För jag vill ju att de växer upp till glada små samhällsmedborgare, självförverkligande och framgång. Men i helgen slog det liksom över. Och efter att ha hotat med att klippa sönder favoritgosedjuret, stängt in mig på toaletten för att gråta en skvätt samt stoppat ner en hög leksaker i en svart sopsäck för att överhuvudtaget kunna se golvet så kände jag hur jag var färdig med att lära ut livets visheter genom mina utsagor. Istället möttes varje påstående, ovilja och dryghet av en motfråga.

-Mamma, får jag åka till en kompis?

-Vad tror du din mamma säger om det när du inte har städat ditt rum?

eller

-Mamma, jag ska ha mitt lördagsgodis NU!!!

-Vad tror du din mamma tycker om att du skriker? Får du ditt lördagsgodis då?

Och tro det eller ej, men det fungerade rätt bra. Om det sedan var nyhetens behag över att mamma likgiltigt svarade med motfrågor istället för att skälla eller det faktum att de tvingades tänka själva låter jag vara obesvarad. När måndagen kom hade dock till och med jag tröttnat på alla frågor och så var vi tillbaka i de vanliga rutinerna igen.

Snart är det dags för val. Demokratins höjdpunkt, medborgarens suveränitet, leve Sverige! Hallelulja!

Alla politiker tävlar med varandra för att vinna väljarnas gunst. Väljarna lyssnar, suger åt sig och funderar över vad som passar en bäst. Ligger mina intressen i mina barns framtid och rätt till en miljövänlig värld? Eller är mina tillgångars tillväxande det viktigaste? Kanske jag vill att alla ska ha jobb och dräggens massor fördrivas ur sina hålor med sänkta ersättningar och friare arbetsmarknad?

När alliansen tog över var det med löften om förändring. Nu skulle det äntligen bli ordning i leden, patrasket rensas upp, alla år av socialdemokraternas slarviga och ignoranta styre med tomma löften äntligen få sitt slut. Ett mediaspel utan dess like tog sin fart och det röda blocket hängde inte med. Det var som att se Karl XII förlora i slaget vid Poltava. En avdankad Persson tycktes inte ens förstå vad som var på gång innan nederlaget var ett faktum.

Inte heller den tredje statsmakten har hunnit finna sig. Varje motargument de kommer med möts av cirkelresonemang värdiga en stjärnreporter. Medias utsända står som fågelholkar i ett villaområdes skogsdunge.

Men ingen ska säga att alliansen suttit overksamma under sina första mandatår. Allt från utförsäljningar av statliga företag till uppstramningar i skolan har avverkats. Snart kunde det konstateras att alla fått det bättre. Åtminstonde alla som hade vett nog att ha ett arbete.

Nu får vi veta vart skåpet ska stå. Eller som en moderat politiker sa under ett debattinlägg på P1. "Jag tycker inte illa om arbetslösa. Vill man sitta hemma i soffan och titta på TV-shop och tro på att månlandningen aldrig har skett så får man det."

Tack Nya Moderaterna för att ni värnar om varje individs rätt till egna val!

Ibland skulle jag vilja ge samma frågor till politikerna som jag ger mina barn.

-Vår politik gynnar den fria marknaden och arbeten.

-Hur skapar den fria marknaden fler jobb när alla ser om sitt eget hus och investerar sina vinster istället för att, vad ni tycks tycka är deras samhällsansvar, anställa arbetslösa?

Det finns onekligen en poäng med att låta de mest utsatta i samhället få det ännu sämre. För låter man deras vardag bli tillräckligt grå och trist i den ständiga jakten på pengar, som ändå inte räcker till så kanske de helt tappar tron på den fria människan och demokratin. Och har man riktigt tur så är deras tillvaro så strävsam och intetsägande att chansen finns att de är alltför deprimerade för att överhuvudtaget rösta. Vilket är bra eftersom de ändå inte kommer rösta på det parti som sände dem till samhällets botten.

Eller som Marie Antoinette påstås ha sagt;

"Har de inte bröd. Varför äter de inte bakelser?"