Vad har Gud med supernannys att göra?

Där, under täcket, i mörkret på mitt rum tillbad jag någon form av övermakt. Rabblade ramsor som ”Händer bara det så lovar jag att jag ska…”, ”Om jag bara… så…”, tyst för mig själv medan mamma pysslade i köket eller hängde tvätt på balkongen. Och jag kunde inte låta bli att tillåta mig att märka att det jag tyst mumlade hade effekt och betydelse. Att kringets makter var mig nådiga såtillvida att jag fick vad jag ville ha och behövde. Det var allt från snälla föräldrar, att min favoritleksak skulle hittas och mitt favoritprogram visas på TV som liten till uteblivna lektioner och sovmornar som tonåring.

Hur man ur en vetenskaplig uppfostran kan börja tro på övermakternas förmåga är egentligen fullständigt orimligt men det hela fulländades när jag blev stor nog att själv köpa Star Wars-filmerna och se dem. Min pappa tillät inte att jag såg åldersbegränsade filmer, vilket gjorde att jag även upptäckte serien ”V” och filmen ”ET” betydligt senare än mina jämnåriga kompisar.

Det låter löjligt men i Star Wars fanns svaret. En mystisk kraft som håller ihop hela universum och som kommer till din hjälp om du behandlar den väl. Gör gott och du får gott.

Det är därifrån inte speciellt svårt att gå vidare till konceptet kring den Helige Anden, indianers tro att även stenar har liv eller buddismens reinkarnation. Jag läste om religioner, lyssnade till de troende muslimerna i min klass, deltog i gudstjänster och satt där på den hårda kyrkbänken och försökte känna andligheten. På ett program från UR påstods det att det enda som tycks ge längre liv, utan hänsyn till kost och genetik, är tron på Gud och ett aktivt deltagande i kyrkan. Varför visste man inte. Var detta ett bevis på att Gud faktiskt existerade? Eller behöver människan känna gemenskapen med andra? Och varför kan vi inte hitta detta på ett naturligt sätt i så fall?

Eller är det så enkelt att här fanns människor med gemenskap och utan stress samlade på ett ställe och därmed mätbara som grupp?

Jag fick frågan häromdagen om jag tror på Jesus. Orsaken till detta är att jag under fliken Religion på min facebook-sida har angett ”The force och Jesus”. Så mitt självklara svar borde vara ”ja”. Ja, jag tycker Jesus verkar ha varit en vettig människa utifrån vad som står i bibeln. Saker som att vända andra kinden till, att låta barnen komma till en och allt det där. Samtidigt fick jag en stark ryggmärgsreflex att ta fullständigt avstånd från alla former av tankar kring Gud och gudstro när en uppenbart aktivt troende närmar sig en. Varför är det så?

Jag kan inte vara ensam om att i tysthet intensivt önska saker ibland. Inte heller kan jag vara ensam om att behöva känna ett sammanhang i en föränderlig och ibland stökig värld. På det sättet tror jag andlighet eller en känsla av tillhörighet behövs och kan ta sig i uttryck på en mängd olika sätt. Allt från facebook-grupper, syjuntor till tjejmiddagar med gänget från förr.

Men jag är heller inte ensam om att instinktivt sätta upp två händer när jag träffar på troende människor som hittat sin mening med livet genom Gud. Jag vill inte, det är emot min syn på mina medmänniskor, men jag kan inte låta bli att känna en falskhet och ett dubbelspel i religionens tecken. På samma sätt känner jag när jag träffar på ateister. Det är i min värld omöjligt att inte ha en tro på något utan att vara suicidal. Har man tappat tron finns ingenting kvar. Sen behöver ateism inte nödvändigtvis betyda ”inte tro på Gud allsmäktige”. Så som jag ser det.

Det är fascinerande att se hur mänskligheten under utvecklingens gång ständigt hittat tillbaka till olika former av tro och traditioner att knyta ihop sina samhällen kring. Historier som förklarar åskans dunder, varför vänner dör och hur man får den bästa skörden för att behålla ett välstånd. Historier som i västvärldens 1700-tal har ersatts av vetenskapen som förklaringsmodell. Idag ser vi hur pendeln, liksom på Luthers tid, svänger tillbaka med ifrågasättanden av månlandningen och tron på UFO:n och det övernaturliga. Någonstans tycks vi behöva förklara allt vi ser och upplever. Vad skulle hända om allt skedde utan att vi visste varför eller när och ingen fanns där att hjälpa oss?

Kanske behöver vi inte Gud, Allah eller den heliga kon. Kanske behöver vi inte kyrkorna och samfunden eller de heliga krigen. Men kanske behöver vi få känna ett visst mått av säkerhet där vi står och en insikt om att vi har vänner som står oss bi. Känna att vi har någon form av förutsägbarhet och kontroll över vår tillvaro. Kanske lever troende människor längre inte för att Gud finns utan för att stressen är mer frånvarande.

Och kanske fungerar tron bäst när den får komma av sig själv och vara självvald i hur den uttrycks istället för att vara påtvingad som färdigt koncept. Lite som Supernanny-fenomenet. Man kan låta sig inspireras av vissa bitar men man behöver inte svälja gammalmodiga metoder med hull och hår.

Vad jag svarade? Att jag tror på atomfysik och kvantar mm och att materia kan känna av varandra och ge oss en illusion av att saker som den helige anden, paranormala fenomen och "The Force" finns.

Men å andra sidan, vad förväntar man sig om man ställer en sådan fråga till en person, som spenderar största delen av sin kraft till att bara hålla ihop världen?