Vikten av att göra rätt

Jag har sex barn, varav fyra är tvillingar. Detta fenomen gör att en del ibland stannar till någon minut efter att de hälsat på en. En av dem, en journalist, kommenterade rappt tillbaka;

”Häftigt, det borde vi skriva något om någon gång! Förresten, har du fött den här senaste hemma?”

”Öh, nej…”, svarade jag lite bortkommen av hennes plötsliga byte från allmänt kallprat.

”Nehej.” kom det snabbt tillbaka innan hon försvann i vimlet.

Kvar stod jag som ett frågetecken och med ett tafatt svar på mina läppar. ”Alltså, jag tänkte ju föda hemma. Eller, jag var liksom inne lite på det. Fast… det blev inte så.”

Om sanningen ska fram så tycker jag det är jäkligt läbbigt med förlossningar och ffa tanken på en massa personal som ska dit och undersöka och ha sig. Så tanken föreföll mig, att bara skita i allt och stanna hemma och sticka ner huvudet i sanden tills det hela var över.

Men när allt kom till kritan så var det så urbota skittråkigt och dammigt hemma att jag inte kunde med att stanna kvar där. Inte ens TV:n hade något roligt att visa. Så jag sprang runt och gjorde allt hushållsarbete jag kunde komma på och när jag inte hade något att göra längre krävde jag av min man att ta mig därifrån. Och då blev det liksom sjukhuset. Lite fantasilöst av min man kan man tycka, Åre hade ju varit betydligt trevligare, men med tanke på utetemperaturer kring minus 20 vid den årstiden så var nog förlossningsavdelningen ett bra alternativ i alla fall. Där får man åtminstone parkera precis utanför entrén och så har de gratis filtar och kaffe.

Hur kommer det sig egentligen att det ena värderas mer än det andra i föräldraskapet? Vad är det som gör att det är genuinare att föda hemma än att ha en vanlig sjukhusförlossning? På vilket sätt är picknick och teparty med dockorna så mycket bättre än en opretentiös kväll framför en film? Varför är bebisar som sover hela natten, finare att ha än de som inte gör det?

Eller som när jag satt i fikarummet på jobbet och föreslog att ta hand om föräldralösa marsvinsungar kanske kunde vara nästan lika jobbigt som att se efter en bebis.

Det här var på den tiden jag själv inte hade några barn och de jag satt med hade barn, minst ett var, ända upp till tre stycken, vilket ansågs som väldigt många och pondusgivande bland de inblandade. Blickarna över mitt uttalande går väl närmast att beskriva som arrogant nedlåtande.

Nej, så fick man absolut inte tycka! Även om jag under den perioden värmde ersättning i små sprutor och matade två stycken små 100 grams marsvinsungar en gång i timmen nästan dygnet runt samt släpade med dem varthän jag gick (och så även på jobbet).

Har man icke barn själv skall man icke heller tycka till om dem!

Den här attityden tog inte slut bara för att jag fick barn. För när jag väl hade barn fanns det alltid något barn som vaknade fler gånger per natt, utvecklades snabbare eller var allmänt värre eller duktigare än mina barn. Vad man än gör finns alltid något bättre att stå i.

”Men när man har många barn måste man väl veta hur man gör?” säger kanske någon.

Det kan förvisso vara så, men i andras ögon känner jag mig nog än mer utesluten ur mammagruppen nu än förut. Ibland tror jag att jag blir fenomenet ”alla känner apan” men ingen vågar prata med en. Men ibland tror jag också att ingen vill höra att jag lyckas med barnen, eller tycker sjätte barnet är så mycket lättare än första. Inte för jag vet om jag tycker det precis men de kanske är rädda för att få höra det. Och vart hamnar då deras föräldraskap?

Jag undrar så varför det alltid blir mammans ansvar när det kommer nya rön om barn. Ett spädbarn mår såklart bäst av att ammas och helst sex månader fullt innan maten ska introduceras. Men ve den mamma som inte lyckas med detta. Oavsett om du försökte allt du kunde och ammade dygnet runt med såriga bröst eller trugade det lilla barnet med smakportioner av palsternacka till dödagar. Höll du inte måttet blir du klappad på huvudet med ett ”Ja, du försökte väl så gott DU kunde…”

Jag använder tygblöjor och ett tag hade jag tre tygblöjebarn samtidigt. Ofta fick jag höra från andra föräldrar hur de också använt tygblöjor minsann men…

Nästan som att de behövde ursäkta sig för sina engångsblöjor inför mig.

När ska mammor få sluta ursäkta sig? Var, undrar jag, ligger samhällets ansvar? Var finns det att visa hur man lyckas med sin amning? Hur man finner lugnet att hinka fram bröst och skrikande bebis mitt i köpcentrat utan att bli totalt utstirrad. Eller hur man hittar toleransen att få vänta med smakportionerna tills det passar barnet, oavsett om det inträffar före eller efter sex månader? När kan vi sluta få ha BVC´s viktkurvor som höjdpunkten på besöket?

Var finns platsen för ordinära föräldrar med vanliga barn, som beter sig som just barn?

När ska vi föräldrar få sluta låtsas?