Barnet i byn.

Ibland är det svårt att vara förälder. Som när man hör sig själv i sin 10-åriga dotter när hon ilsket fräser åt sina småsyskon medan hon gör sig i ordning till discot. "Men kan du bara göööra som jag säger då?!", säger hon i en behärskat men tydligt argsint ton. "GÅ härifrån!!"

Jag sitter på en grå stol av modernt slag, omgiven av oranga, gröna och mörkgrå stolar i en cirkel med en pikant pälsaktig matta av samma form i mitten. Vi är på parterapi och idag är det min tur att prata. Jag förväntas redogöra för hur min diagnos påverkar vårt förhållande och hur mina svårigheter ser ut.
Mitt huvud är helt tomt, jag kommer inte på en enda sak som är krångligt i mitt liv. Varför sitter jag här egentligen?
"Berätta om ditt liv då", säger terapeuten uppmuntrande med block och penna i högsta hugg. "Mitt liv?", tänker jag. Hur berättar man, på ett meningsfullt sätt, om ett totalt intetsägande fullständigt ointressant liv? Var börjar man liksom? Jag föddes, jag blev större och sen dog jag. Eller... död är jag inte än, bara snart fyrtio och snart ur den där krisen som ingen av mina vänner påstår sig fått i samma ålder, men ändå. Dessutom har jag dödsångest. Ångestskräck för att dö. Och ibland snurrar jag in mig i tanken att jag borde bearbeta min dödsskräck för tänk om jag ångrar mig något fruktansvärt där på dödsbädden för att jag har gått runt hela livet och varit rädd för döden istället för att leva livet. Och så blir jag superstressad över att jag borde gjort det igår minst eftersom jag inser att sådan skräck botar man inte i första taget. Visserligen har jag blivit av med min förlossningsskräck, som var av samma kaliber, men det var genom att gå igenom ett par förlossningar och så kan man ju inte bota en dödsskräck...
Nä, det här blir nog ingen höjdartimme i mitt liv.

När vi är igenom mitt vansinnigt intressanta liv med bråkande föräldrar, normal skolgång, sen sexdebut och slutligen ångest och självskadebeteenden som resulterade i en diagnos med make, barn och husköp på sluttampen innan vi är framme vid dags datum är det min mans tur att berätta hur det är att leva med en sån som mig. Min man ler stort och de två terapeuterna nu skalat av sig sina mer stela och krampartade kroppshållningar, som de hade under min alldeles för långa redogörelse om ingenting, tittar nu förväntansfullt och tillbakalutat på min man.
"Det är hon som får mitt liv att fungera.", dräper min man till med. Storsläggan direkt, tack för den liksom! Vad svarar man på det?
Sedan går han vidare med någon underlig förklaring om hur jag tar fram hans bästa sidor och hur jag egentligen är väldigt skör inuti fastän jag ser så stark ut utanpå. Terapeuterna ler milt och ser ut som om de vill kasta sig i famnen på min man i en enda stor gruppkram. Fast sen ser de lite bekymrade ut och undrar hur han egentligen menar med att jag skulle vara skör...

Det är inte lätt att vara förälder och det är inte lätt att leva alla gånger heller. Och det är banne mig inte lätt att ha en diagnos.
I en artikel i SVD läser jag om hur alla människor kan bli stressade men för personer med adhd kan stresspåslaget resultera i ett förvirringstillstånd. Jag kommer ihåg när jag var liten och min mamma tog med mig för att handla. Varenda gång hon gick in genom de där självöppnande grindarna i Ica-butiken så stannade hon liksom upp och stirrade ut i luften med tom blick. Jag brukade passa på att springa till snaskhyllan medan hon stod där och tittade men jag undrade ofta vad som hände. Och trots noga skriven inköpslista så kom hon alltid hem med fel saker och stod och svor i köket medan hon rotade i kassarna.
Ganska ofta undrar jag hur mina barn upplever mig. Hur är det att vara mitt barn? Lite tråkigt är det säkert för jag tjatar mycket om städning, ordning och regler medan baklängesmiddagar, spelkvällar och basket på bakgården lyser med sin frånvaro. Å andra sidan är det mer än vad mina föräldrar gjorde för ibland spelar vi fotboll eller scrappar tillsammans så jag hoppas att jag åtminstone förädlar min egen barndom. Trots att jag någonstans misstänker att mina barn egentligen skulle vilja att jag tillbringade mer tid med dem, jag vet bara inte hur jag ska få plats med det bland allt hushållsarbete, arbete, skjutsningar och nödvändig sovtid.
Mina barn älskar att vara hos sin mormor och morfar och de ger dem förmodligen mer än både jag ger mina barn och de gav mig som barn. Och kanske är det så också, att man kan försöka vara den bästa föräldern men det är inte förrän barnen är utflugna som lugnet i tilvaron är tillräcklig för att orka ge allt det där man faktiskt ville ge sina barn. Bara det att då är de för stora. På SVTs debattprogram hojtas det fram och tillbaka huruvida barnen ska vara hemma eller på förskolan och mitt i alltihop försöker en tapper pedagog få fram att det inte bara handlar om var barnen är utan vilka de spenderar sin tid med och kanske barnen behöver fler nära vuxna kontakter än bara sina föräldrar, oavsett om de är hemma eller på förskolan.

Kanske är det därför det sägs att det krävs en hel by för att fostra ett barn (enligt wikipedia "Ora na azu nwa" på orginalspråket från Igbo). Någonstans kanske man varken ska eller är ensam om att tackla uppgiften att sörja för ett barn.

Tittskåp i väntrummet på barnkliniken i Östersund.

Svart är inte en färg.

Förra sommaren skrevs det bland annat om föräldrar som glömmer sina barn i bilen och om hur sådana hemska saker kan ske. En förälder får aldrig glömma sitt barn en hel dag i bilen en varm sommardag, det får man bara inte. Och ändå händer det. En artikel beskriver osthålseffekten. Om hur man varje dag för samma sak så att det till slut blir en rutin man kan göra utan att tänka och vad som händer när något i rutinen ändras en dag. Som idag när jag åkte in till jobbet och lämnade pappan hemma med sjukt barn och dessutom skulle svänga förbi makens jobb för att lämna igen en nyckel. Det blev några varv i Östersunds alla rondeller kan man säga, vilket är lite jobbigt när man kör en stor illröd skåpbil för det blir så uppenbart vem det är som kör fel. För just så fungerar osthålseffekten, den får folk att göra sanslösa saker när de bryter rutinerna en dag. Som att glömma hämta barn på dagis, köra över en trillingvagn eller hitta sig själv på en skogsväg utan att ha en aning om varken var man är eller hur man kom dit.

Den senaste historien på facebook handlar om Meja, eller snarare Mejas pappa. Mejas pappa fick bara ha sin dotter i fyra år innan hon gick bort i cancer, en sjukdom lika hemsk som att man kan glömma barn i bilar. Mejas pappa vill ha hjälp med att sprida historien hur trasiga människor idag kan tvingas tillbaka till fullt arbete fastän de inte är fullt friska än och han är inte ensam om sin historia. Man skulle hoppas det, att det var ett olyckligt undantag men det finns många som hamnar i klyftan av kunskapsbrist mellan att ha koll på försäkringskassans regler, regeringens direktiv och hur sjukdomar fungerar. Vad regeringens lagar och föreskrifter gör idag är att beordra sår att läka fortare än vad de kan. Alla som har barn vet att skrubbsår på sommaren läker fort men att ett plåster ändå inte får såret att läka till kvällen. Då kan man behöva byta ut det färgglada plåstret mot ett nytt. Att säga till barnet att det blir till att vara utan plåster i morgon för då ska bara såret vara läkt tror jag få föräldrar skulle komma på att göra. Och ändå gör pappa Fredrik Reinfeldt just det. Beordrar folk att bli frisk fortare än vad som är möjligt.
Nu, ropar vän av ordning, finns det faktiskt undantagsregler att luta sig mot och ingen i Sverige står utan ersättning. Mja, det är inte riktigt hela sanningen och ersättningsbiten blir för lång att dra här. Men faktum kvarstår, att ha en normal kropp, som läker efter lagarna som naturen satte upp anses ändå många gånger vara just ett undantag, inte en regel.

Bloggen, xxx, tycker att Mejas pappa borde backa lite och inte hänga ut försäkringskassans handläggare eftersom det är politikernas ansvar att rätta till regler. Jag vet inte om jag håller med riktigt. Det är visserligen politikernas ansvar att hålla ordning i leden men det är också var och ens ansvar att rapportera om sådant som är fel. Ska Mejas pappa ensam slåss mot försäkringskassan och politiker lever vi i en värld som jag inte vill tillhöra för det skulle betyda att alla som tillhör svaga grupper, som inte orkar eller kan skrika, inte skulle bli hörda. Och det innebär också att de som är starka alltid kan trampa på dem som är svaga för att nå egen vinning. Därför är det lika mycket handläggarens ansvar att rapportera uppåt vad som inte fungerar i hennes jobb som det är de facebookanvändares ansvar som känner med historien att föra historien vidare.

Utan att avslöja hur jag kommer rösta i nästa val vill jag passa på att säga att lika dåliga som Moderaterna presterar i socialism, lika bra känner de till hur näringslivets alla labyrinter är förskaffade. För någonstans känner man sig själv bäst men marknadsekonomi botar inga sjukdomar och medmänsklighet driver inte in skattemedel från storföretag. Därför ser jag hoppfullt fram emot en samarbetande koalitionsregering efter nästa val. Jag tror det är dags att skrota dessa ensidiga regeringar och istället ta tillvara på vad var och en kan bäst.

När jag äntligen hade lyckats leta mig hem efter dagens förvirrade start hade maken fått iväg de andra barnen till förskolan, gett det sjuka barnet alvedon och satt igång att leta tid för besiktning till bilen. I vårt hushåll har vi nämligen uppdelningen att jag håller ordning på saker och ting och min man gör resten. Därför blev det jag som fick ta överlämningssamtalet mellan förskolan och skolan för den blivande sexåringen medan maken var hemma med sjukt barn samtidigt som han renoverade badrummet.
Under samtalet får man viktig information som vilken fröken barnet ska få till hösten och att de inte har så mycket att säga eftersom detta är tredje gången jag har barn som ska börja skolan så jag borde redan veta hur allt går till men har jag några frågor är jag välkommen att ställa dem.

”Vad blir det om man blandar ALLA färger?”, frågar den blivande sexåringen. Förskolefröken stannar upp i sin viktiga informationsöverföring och jag hinner tänka att den frågan borde verkligen en garvad förskolefröken kunna svara på. ”Jag vet faktiskt vad det blir” säger hon med en röst så får en att förstå att detta är något hon sett många gånger med egna ögon. ”Det blir SVART!”.

Så det, mina vänner, blir partiet jag röstar på i nästa val: Det svarta!

Korr: enligt min mening dock så blir det snarare en svart-brun-grå sörja om man blandar alla färger men det kanske finns ett sådant parti också lagom till valet…

En Gudomlig jämställdhet.

I senaste numret av Amningsnytt finns min blogg med bland ”fler bloggar som skriver om amning”. Nu skriver jag inte bara om amning men det är sant att det är inläggen om amning som ger de flesta besökarna.

Något jag tycker är roligt med Amningsnytt är att de har en feminist med som skribent. Feminister är nämligen några som ofta ger mig intrycket av att vara emot amning fastän jag ofta försöker påstå att de borde vara för amning.

Vi står alla lika inför Gud heter det. Och det må så vara som varje enskild människa. Men som kvinna och man då? Ser Gud med samma ögon på män och kvinnor eller tillåter han oss att vara olika? Och vad gör vi själva? Tillåter du dig att vara lik ditt eget eller det motsatta könet och vad är mest rätt?

Jag såg nyligen en serie som heter ”Bibelns mysterier”. En bibelforskare ville gå till botten med vissa av Bibelns texter. I ett av avsnitten tar programledaren upp den vågade frågeställningen om Gud en gång hade en fru. Frågan är tillspetsad såklart och tänkt att provocera. Gud står över genus, även om Gud porträtteras som en man. Men frågan är om det är Guds fel eller männens fel.

Nåväl, åter till programmet.

För länge sedan i ett fjärran land fanns avbilder och härledningar till en Gud och en Kvinna säger programledaren och försöker koppla denna uråldriga religon till uppkomsten av Gamla Testamentet. Efter programmets slut är jag fortfarande osäker på exakt hur programledaren lyckades visa på att det faktiskt fanns både en manlig och en kvinnlig gudagestalt i Guds rikes begynnelse. Däremot känner jag mig mer säker på att den kvinnliga förebilden fattas i både Gamla och Nya Testamentet. I många andra religioner finns olika former av fruktbarhetssymboler. Profeten Mohammed talade om kvinnans rätt i samhället och var, vad jag förstår, från början faktiskt en förespråkare för kvinnans rättigheter, även om hans utövare kanske inte riktigt följer det spåret i vår tid.

Mig veterligen saknas de kvinliga förespråkarna inom Kristendomen och som en av forskarna i programmet påpekade; Med formandet av _en_ allsmäktig Gud försvann också den förebild som kvinnorna kunde ty sig till när det gäller barnafödande och amning.

För var är egentligen amningen i Bibeln? Kvinnan döms att föda sitt barn under smärtor. En föga betryggande beskrivning för unga förstagångsmödrar skulle jag våga påstå. Och sen då, när amningen ska komma igång, vad har hon då att luta sig mot? Inte mycket!

Det finns korta beskrivningar i Bibeln över att amning förekommer. Men, undrar jag, var i denna heliga skrift kan kvinnan hitta tron på sig själv, förebilden av den fruktbara och livsgivande kvinnan? Hon är skapad av en man, blir havande utan samlag, föder barn under smärtor och när sitt barn under madonnaliknande former. Jungfru Maria avbildas visserligen med halvt blottad barm lite då och då men det är svårt att påstå att hon är en frigjord kvinna som ammar sitt barn med stolthet och egen fri vilja. Snarare gör hon det av plikt, det är ju Guds Son hon har fött.

Så, kvinna, av man är du född och en man ska du nära vid ditt bröst. Det är för mig vad Bibeln berättar om kvinnan som mamma.

Kan det vara så, att med framfarten av tron på Den Enda Guden försvann också en kvinnobild? Att någonting redan då förlorades till förmån för något annat?

Det är inte min mening att smutskasta tron på Den Enda Guden på något sätt. Man får inte glömma att den är sprungen ur en tid av svåra konflikter och krig mellan folkslag och att instiftandet av en enda, förenande Gud, säkerligen var till för att ena folken mot sina fiender och därför nog så behövlig. Men krig är oftast männens arena och det är inte svårt att föreställa sig att kvinnor och barn kom på kant.

Så amningen, mina vänner, är i högsta grad en jämställdhetsfråga att ta på allvar. Att skuffa undan en del av vår kropps funktion är att förneka oss själva och något som pågått länge nog nu. Det är en lika feministiskt allvarlig överträdelse som att sminka sig för att behaga män.
Kriget är slut och det är dags att börja leva igen!

Xxx

Ett socialt experiment.

 Långtidsamning är inte direkt på tapeten nuförtiden. Jag vet inte om den någonsin har varit det i västvärlden under modern tid. Vad långtidsamning är finns det ingen som egentligen vet. Förmodligen innebär det att man ammar längre tid än förväntat. Så bland gemene man är långtidsamning när man ammar längre än 9-12 månader medan det hos Amningshjälpens medlemmar förmodligen är när man ammar längre än 2-4 år.

Jag ammar min tvååring. Så jag är sådär lagomt mittemellan. Går jag på BVC har jag ammat länge och går jag på Amningshjälpens Riksträff är jag i mitten av min amning.

Min fördom om långtidsamning var att det skulle gå på räls och rutin efter nio månaders ålder. Att man inte skulle behöva tänka på det, aldrig bli något strul och bara fungera.

Sen damp verkligheten ner och jag fick två djupa sår, ett på varje bröstvårta. Den som har haft sår på bröstvårtan vet hur vansinnigt ont de kan göra. Man kan inte ha BH på sig, man kan inte ha tröja på sig och framförallt kan man inte amma en sprudlande glad tvååring som ska ruska på huvudet samtidigt som han ammar.

Så det blev till att göra något jag inte hade tänkt göra på ännu ett år. Ljuga för barnet, hålla armarna i kors över min torso och säga ”NEJ! Tuttarna är sönder, funkar inte!” Nattamningen begränsades till en amning per tutte och dagamningen till morgon och kväll. Sakta men säkert och efter viss bakteriedödande behandling började såren läka.

Sår som ammas på läker inte så fort som man hoppas på att de ska göra så det blev till att ta till nästa knep ur kortleken. ”GAPA STORT!” var nu vad vi initierade varje amning med. Och döm om min förvåning när det var just vad denna, ännu icke talandes och mycket självcentrerade, tvååring gjorde. Med ett lyckligt leende och rejält gap tog han tag. Och efter att ha sett ett plåster på ena bröstvårtan kunde han även förstå orden ”sönder” och "vänta". 

Det är nu jag ska erkänna något jag aldrig trodde att jag skulle erkänna; Det kan vara så att min man har rätt om amning!

Denna erfarenhet har nämligen fått mig att reflektera. Om amning av små bebisar kan underlätta anknytningen mellan mor och barn så kanske amning av små barn kan underlätta socialiseringen. Alltså lärandet om hur man beter sig mot varandra. För någonstans möttes vi på mitten. Barnet drog ner på amningen för sin mammas skull och jag lät mitt barn amma ibland för hans skull. Ett samspel, om än på enkel nivå, otroligt fascinerande och intensivt.

Och det är här mitt erkännande av min man kommer in. Han har nämligen varit inne på något liknande, nämligen att det ”blir folk” av barn som ammar. Nu ska jag inte citera min man ordagrant för det passar sig inte i denna blogg men någonstans kan man skönja ett mönster i hans påstående att barn som ammar lär sig samspel med sina medmänniskor. Och det var just den upplevelsen jag fick i hela denna historia om såriga bröstvårtor.

På ett styrelsemöte igår träffade jag en blivande förskolelärare. Som sitt examensarbete vill hon studera ammande mammors upplevda bemötande i förskolevärlden. Nog så viktigt men jag undrar vad som skulle hända om man tittade närmare på ammade barns beteenden i förskolevärlden. Kan det vara så att en samspelande amning faktiskt kan vara en genväg för en social utveckling hos ett barn?

Man hör ganska ofta om små barn som bits, knuffas, drar i håret. Och förskolelärarna står ganska handfallna för hur hanterar man en liten 1åring som beter sig illa? Ett så litet barn förstår inte bestraffning och inte heller tillsägelse. I stunden kanske men inte tre sekunder senare och att bestraffa eller skrämmas kommer bara ge barnet en otäck upplevelse. Så man gör bäst i att passa, hindra och lyfta bort. Det är i alla fall min erfarenhet efter två perioder med två ettåringar i huset.

Jag vill med dessa funderingar på intet sätt påstå att amningen skulle vara nödvändig för en sund social utveckling hos ett litet barn. Däremot skulle jag vilja kasta in påståendet att ett amningssamspel kan vara en genväg för den som hellre vill mysa i soffan än agera pedagogiskt när tröttheten efter dagens slit pockar på.

Vilken förälder har inte hanterat det gnälliga barnet? Den hopplösa, utröttande 2-3åringen som trotsar, beter sig och gör allt annat än man säger.

Jag undrar vad som skulle hända i föräldravärlden om amningen fick ta de tre år som den får i många andra kulturer, både nuvarande och historiska. Hur skulle det vara att kunna stoppa in den ultimata proppen i en skrikande treåring? Hänga ungen vid tutten i en sjal och få köttbullarna stekta istället för att stå vid frysen och argumentera sig blå om hur glass före maten inte kommer att hända.

Jag bara undrar –vet du?

Om barn, älgar och dåligt samvete.

Nu har jag hamnat där var jag behöver be om ursäkt igen. Det är ett inlägg jag borde har skrivit för länge sedan men aldrig fått till eftersom jag snubblar på mina egna tankar. Man vill ju inte skriva att man nästan kan räkna sig som en riktig bloggare eftersom man skaffat sig en bloggkompis och dessutom varit på bloggträff med vederbörande utan att väva in det i något klokt inlägg eller ha med lite häftiga bilder. För bloggar man så vill man ju gärna vara en "riktig" bloggare.
Nu kunde jag varken komma på något vettigt ämne att väva in händelsen i eller synka ihop att ha med mig mobiltelefonen, sladden för bildöverföring och datorn på samma gång. Så några bilder blev det inte heller.

Men en bloggdejt blev det! Historien började med ett rosa paket, som jag vann. Bloggtävlingar är oftast till för att göra reklam eller skaffa fler läsare men denna bloggtävling tror jag mer var av vänlighet mot världen. Och i en blogg i min smak dessutom så en till läsare blev det till den bloggen. Och nu har vi, gamla tanter som vi är, kommenterat och berömt varandra fram och tillbaka tillräckligt länge för att äntligen stämma träff för en fika.
Min intuition visade sig vara helt rätt i att människan bakom älgbilderna inte var helt olik mig så att guida varandra till lämplig plats blev ett äventyr i sig (och för den som inte vet det så är mitt lokalsinne inte bara noll utan på minus).
Så där satt vi, på Café Entré och kände oss riktigt coola. Finns nog inte många bloggare som är såhär djärva och tar steget utan för burken för att faktiskt träffas tänkte vi och försökte se lite viktiga ut. Ibland får man göra det. Sjunka in i en låtsasvärld om att man är som "alla andra" fast man är kring 40-strecket och betraktas som skrynklig och passé av bloggarnas medelålder av 20 år. Men kul var det! För det är kul att träffa någon som man kan känna igen sig i, någon som är lite som man själv. Och att avsluta det hela med en älggåva föll sig helt naturligt. En av de finaste presenter jag fått!

Så nu har jag sagt det. Jag hade jättetrevligt på vår bloggdejt Älgeva! Och det var inte meningen att inte blogga om den.

Något annat jag tänkt skriva men som inte blivit av är den avdankade debatten kring tiobarnsmammans dotters debutroman om en flicka som försvann. En sexbarnsmamma, engagerad i frågor kring barns rätt, barnuppfostran och föräldralivet borde ha bloggat om boken och kommit med någon snusförnuftig kommentar. Men jag iddes faktiskt inte.
Jag har visserligen till och med haft tankarna att själv skriva en barnbok och varit på god väg dessutom. Men någonstans längs vägen stockade sig orden i halsen. Av samma skäl som gjorde att jag inte kommenterade boken som barnet skrev. Boken om det bortglömda barnet med den hemska uppväxten med en omvärld som gavs fullt tillträde men ändå inte såg.
Hur man inte har sett är för mig en gåta och är en av orsakerna till att jag inte ens vill göra min blogg sökbar i ämnet och därför inte skriver ut bokens riktiga titeln. Hur kan man blunda för de filmer som denna tiobarnsmamma själv lagt ut som bra barnhantering? Vart är världen på väg när man på fullt allvar kan sitta och titta på dessa filmer och sedan höja denna kvinna med det galna håret till skyarna? Det är obegripligt hur man kan nyttja dessa metoder på sina egna barn, som jag förmodar varje förälder älskar. Och hur man, efter att ha läst om vad hennes metoder går ut på och sett dem i verkligheten, sedan inte kan tro på en vuxen kvinnas berättelse om en barndom som borde varit allt annat än vad den var är att svika varje barn som blivit utsatt för AW´s metoder.

Med det sagt har jag ett dåligt samvete som gnager. Någonstans, när jag tänker tanken att själv skriva en bok, för någonstans måste väl 10 års funderande och klurande över föräldraskapet och återkommande återupplevande av småbarnsåren i form av nytillkomna telningar ändå ge en människa en viss kunskap i ämnet, så kommer mina tvivel. Vad kommer mina barn säga om min uppfostran när de vuxit upp? Och vad skulle de säga om jag skulle skriva en bok om hur man borde göra? För jag vet vad jag tycker att man borde göra men jag gör inte alltid så. Om sanningen ska fram är jag en hemsk förälder ibland. En som skriker åt sina barn, som kan bli tokless på att gå hemma med dem flera dagar i sträck och hellre bakar snabbt på kvällen när de lagt sig än låter dem vara med. Fullständigt opedagogiskt och vuxenorienterat.
Trots att jag gärna vill vara Den Perfekta Föräldern. Den som älskar att kladda med barnen, hittar på äventyr, lagar nyttig och god mat istället för att höra sina barn utropa "Pappa! Mamma har bränt kycklingen igen men den går nog att äta ändå! Fast inte lika god..."
Min man och jag går en föräldrakurs. Den heter något med att "Se barnet" och går ut på att man tittar på varje barn som en enskild individ och försöker hitta dess behov och postiva egenskaper. Där har vi kommit fram till att det är bättre att min man lagar maten hemma för då äter barnen den åtminstone. Då känner man sig sådär lagomt rolig som förälder.

Att med det perspektivet ge sig in i AW-debatten känns som att vara en ulv i fårakläder. Inte för att jag skakar mina barn i barnvagnar men jag är långt ifrån perfekt och jag känner mig som en humbug om jag ska ställa mig och skälla på AW. Visserligen tycker jag att hon borde vara mer ödmjuk och säga ett ärligt "Förlåt mitt barn, jag kunde ha gjort bättre och såhär i efterhand önskar jag att jag hade gjort det. Jag gjorde vad jag tyckte var bäst för er då med det bagage som jag hade. Och vill du prata om det så finns jag här för dig."
Men samtidigt kan jag också känna att "Vem är jag att kasta den första stenen?". Nu skulle det inte bli den första stenen eftersom, gudskelov, andra har påpekat felaktigheterna i hennes metoder före mig, men ändå. Hur hittar man det där föräldra-självförtroendet som gör att man kan se vad man gör bra. För något bra gör man ju annars hade förhoppningsvis soc kommit och satt barnen i bättre miljöer. Hur gör man för att även fokusera på att behålla det man gör rätt och riktigt och för att inte falla till föga för snabba lösningar om time out och skämshörnor? Och jag erkänner, jag har använt time out på mina barn och de tyckte inte alls om det. Även om jag såhär i efterhand kan tänka att det nog inte var time out-metoden som gjorde att den fungerade, utan själva gränssättningen. Att barnen fick några yttersta regler att luta sig mot för att veta hur de skulle göra för att göra rätt och riktigt.
Kanske det inte är svårare än så? Att barnen har samma känslor och tankar som jag själv har förutom det eviga dåliga samvetet av att vara ansvarig för en annan människas liv och framtid. Och kanske den tanken, att det man gör nu är inte bara för en snabb lösning för stunden utan för resten av livet och resten av tiden för min och barnets relation, kan ge en ett bättre perspektiv på vad man håller på med. För även om tröttheten ibland kan ta över det logiska tänkandet så får man ändå skörda vad man sår när barnet fyller 18.


Over and out! Och någon bok blir det nog aldrig.
Men håll utkik efter ViFöräldrars nya barnbok för där fick jag i alla fall vara med på ett litet faktagranskningshörn. :)

...snart är det midsommar! (bara snön smälter bort)