Om Relaktation -vetenskapens historia

Relaktation betyder "att återuppta en avslutad amning".
Läser man artiklar från pubmed i ämnet får man även lägga till fenomen som "få till helamning från mycket liten mjölkproduktion" och "påbörja en amning utan föregående förlossning".
Inför det avslutande arbetet på kursen om amning som jag gick i höstas gjorde jag en litteratursökning i ämnet relaktation. Jag ska här försöka återge en del av vad jag lärde mig under arbetets gång (och för den som vill läsa arbetet i sin helhet är ni välkomna att kontakta mig).

I de undersökningar och fallbeskrivningar som fanns att hitta var det mycket som varierade (som mammors amningserfarenhet, ålder på barnen, hur lång tid man försökt relaktera mm). Det är därför svårt att hitta en klar röd linje

På det hela taget kan man säga att relaktation är möjligt.
80-100% kunde öka sin mjölkproduktion avsevärt och 50-92% kom upp i helamning. Man får komma ihåg att kvinnornas förutsättningar var mycket varierande dock men det ÄR möjligt att få bröst att bilda mjölk, till och med utan föregående förlossning (vissa studier beskrev hur kvinnor utan egna småbarn fungerat som ammor till barn, vars mammor försvunnit/avlidit).
Vänder man på siffrorna så inser man också att 8-50% inte når helamning och 0-20% inte kunde öka sin mjölkproduktion avsevärt. En orsak till detta är att en del har getts väldigt kort tid att lyckas. Men även de studier, som faktiskt har gett kvinnorna lång tid har inte fått 100% resultat.
Hur går då relaktationen till? Första steget har varit att antingen stimulera brösten för att få igång en mjölkbildning eller arbeta för att få barnet att ta bröstet. Stimulera brösten (ex adoptivmammor, som väntar på barnets ankomst) kan man göra med pump och /eller handmjölkning flera gånger per dag.
Har man en bebis att tillgå skulle jag dock rekommendera att första steget är att få barnet att ta tag och det har gjorts på lite olika sätt:

a) Låtit barn och (m)amma vara hud mot hud för att få barnet att söka sig till bröstet (se nedan för de steg ett barn går igenom för att söka sig till bröstet /börja lära sig amma). En del av skrifterna anger att det kan ta tid att få barnet att ta tag och börja suga. Och att det även kan variera från dag till dag hur barnet beter sig så att barnet en dag kan ta tag riktigt bra för att nästa dag inte alls kunna det lika bra. Så det gäller att inte ge upp i första taget utan finna orken och viljan att fortsätta. 
Hud mot hud menade en artikel gör att även äldre barn kan lära sig ta tag medan en annan inte tyckte att äldre barn hade svårare att ta tag även om man hade dem hud mot hud.
För att underlätta för barnets amningsreflexer kan man rekommendera en bekvämt halvliggande ställning med barnet liggandes på mage på mammans överkropp. Läs mer på Colsons hemsida.

b) Hjälpt barnet till bröstet och haft en sond tejpat på bröstet. När barnet tagit tag har en person i andra änden av sonden med hjälp av en spruta droppat mjölk via sonden in i barnets mun. På detta sätt har man fått barnet att koppla bröstet till mjölken. Metoden kallas "drip, drop metoden".
Jag tror säkert att man kan kombinera denna metod med metoden beskriven i a).

c) I artikeln med de äldre barnen togs de flesta initiativ av barnen själva.


Steg 2 blir att få barnet att suga ofta, eller mjölka ur bröstet ofta för att stimulera produktionen. Att tillföra det mjölkbildande hormonet prolaktin på konstgjord väg gör ingen skillnad så man gör bäst i att låta kroppen sköta det själv. En artikel från USA beskrev att en del kvinnor ansåg att oxytocinspray (Syntocinon i Sverige) under ett par veckor hjälpte dem att komma igång.
Hur ofta ska man då ta barnet till bröstet om man vill relaktera? 8-12 gånger per dygn stod det i artiklarna men jag skulle nog propsa på fler gånger. Och kanske rekommendera en studies metod, nämligen att uppmuntra mammorna att ha barnen hos sig dygnet runt och gärna hud mot hud. På det sättet går det lättare att fånga upp barnets signaler och få till fler tillfällen då man försöker få barnet att ta tag och amma. Man får inte glömma att det inte bara är brösten som ska anpassa sig. Barnets förmåga att amma behöver också tränas.

För att få igång någon slags mjölkbildning tog det 0-15 dagar (en del kvinnor hade redan en minimal mjölkbildning och för dem tog det naturligtvis 0 dagar).
Tiden det tog för att komma upp i helamning varierade mellan 1 vecka och 2 månader.

Utöver detta finns en mängd saker man kan göra och det var svårt att hitta något entydigt. Stöd gav alla. En del menade att avlastning var viktigt, en del gav amningsutbildning och andra menade att familjens stöd var avgörande. En studie var övertygad om att mammans inställning till amning var a och o.
Det fanns också åsikter om att det var svårare ju äldre barnet var och att flaskmatade barn var svårare att relaktera. Dock var inte heller det helt entydigt.
För studierna med ammor lades viss tyngd på acceptans i kulturen för att ta sig an en annan kvinnas barn. Och det är klart, om det man gör inte accepteras av ens omgivning blir det ju svårare att göra.
De två studier som hade lyckats bäst var ensamma om att använda:

Stöd
Hjälp till rätt tag
Utbildning

Dessa tre metoder fanns även i andra studier men inte just dessa tre ihop.


Sammanfattningsvis kan man säga att det går att relaktera. Och det är till och med något som människan har gjort länge. Redan i Bibeln finns skrifter som beskriver hur kvinnor har ammat andras barn. Idag finns kulturer där barn, som förlorat sin mamma, kan ammas av exempelvis en äldre kvinna. Kanske mammans egen mor. I en studie från Senegal kunde ett flertal barn räddas genom relaktation av äldre kvinnor och alla utom ett barn, som man inte kunde få att ta tag om bröstet, uppnådde helamning (med viss reservation då studien bygger på intervjuer och det är svårt att bedömma tillförlitligheten i detta).



Jag avslutar med ett citat ur artikeln om relaktation av barn över 12 månaders ålder:

Relactation in Mothers of children over 12 months. Phillips V.

Case 1. ”Girl, born dec 1969, had weaned at 44 months, but talked incessantly and wistfully of breastfeeding. Four months later on ... she caught her mother undressed and asked for the breast. ... The child returned to the breast ... and on the last occasion was able to report that there was milk "a little". The mother saw a trickle of milk."



Barnets NIO steg till amning.

1.       (Födelseskrik)

2.      Relaxationsfas (barnet vilar)

3.      Uppvakningsfas (barnet tittar upp, söker ofta ögonkontakt)

4.      Aktiv fas (barnet börjar röra sig)

5.      Vilofas (barnet upphör med rörelserna och vilar en stund)

6.      Krypfas (barnet börjar aktivt söka sig till bröstet)

7.      Slick/tillvänjningsfas (barnet rör armar och huvud, slickar på bröstvårtan och gapar upprepade gånger för att förbereda för ett optimalt tag).

8.      Sugfas (barnet suger, först med några snabba korta tag och sedan långsammare tag och avstannar ibland helt för att fortsätta igen då mamman kan få en ytterligare utdrivningsreflex på samma bröst)

9. Sömnfas (barnet somnar vid bröstet eller släpper bröstet)

Om Relaktation -min historia

Relaktation var för mig ett udda fenomen, som bestod av fantasifulla historier om adoptivmammor, som lyckats få till helamning utan att själva ha fött barn nyligen och för mig lät det mer som enstaka sensationshistorier än något trovärdigt med faktiskt grund.

1996 förlorade jag en av mina avelshonor i min marsvinsuppfödning. Orsaken var ett stort livmoderframfall och hon lämnade efter sig en ensam och mycket chockad liten bebis. Jag och min dåvarande pojkvän började handmata ungen, som med tiden repade sig. Men några riktiga marsvinsföräldrar var vi ju inte så ungen fick en gammal avelshona att bo med.
Döm om vår förvåning när vi plötsligt noterade hur ungen diade den gamla honan, som sedan länge var tagen ur avel. Och än mer förvånad blev jag när jag kunde se att hon faktiskt hade någon slags vätska i juvret.

2002 fick jag mina första barn. Ett par sugsvaga tvillingtjejer där starten blev allt annat än lättsam. Efter två månaders pumpande och halvhjärtade amningsförsök beslöt jag att lägga ner försök till helamning. Det var ändå ingen idé och jag tyckes aldrig komma upp i produktion hur jag än kämpade. Vi ammade kanske en gång per dag och det var allt.

Tills den där dagen kom då jag satt på en madrass på golvet med en bebis på var sida och bara inte orkade resa mig för att göra flaskor med ersättning. Den där dagen då benen inte vill lyda och sinnet är så trött som det kan bli. Den dagen då jag kände att de får nöja sig med bröstet en stund till. Jag menar, kan man trösta barn med en tom napp borde väl ett tomt bröst gå lika bra.
För andra gången i mitt liv fick jag förundras över denna bröstens vävnads kapacitet. Ända fram till lunchtid nöjde de sig med mina tomma bröst innan krisen blev sådan att flaskan blev enda utvägen.
Att testa saker och ting till deras yttersta gränser tror jag är medfött i min personlighet. Så nästa dag gjorde jag om experimentet och denna gång fungerade det ända fram till eftermiddagen och på tredje dagen fick jag en andra tredagarsdepp med stinna bröst. Precis som den där dagen på BB då sjukhusets gröttalrik fuktades med salta tårar.
Nu dröjde det ytterligare några veckor innan jag vågade släppa helt på min misstro till mina bröst för att helamma dygnet runt och flickorna fick klara sig på pulver och vatten nattetid ytterligare ett tag. Men med tiden gick det också och de helammades sedan till 7 månaders ålder och delammades tills de var 13 månader då jag, mot min vilja, tvingades sluta pga en lunginflammation och ny graviditet. Min kropp orkade inte att även amma tvillingar.

När så deras lillasyster föddes gjorde jag enstaka försök att återuppta amningen med hennes storasystrar. Viljan hos både barnen och mig fanns men mina kunskaper var det skralare med så någon tandemamning fick vi aldrig till.

"Syskonamning" bild från Sagogrynet

Med ökade kunskaper i ämnet och även fler erfarenheter har jag kunnat läka mina sår genom att inse att jag gjorde mitt allra bästa och en skuld om utebliven amning får bäras kollektivt. För när kunskaperna och erfarenheten från mammor omkring en inte finns blir uppdraget nästintill omöjligt. Såledeles kunde min amning av de två nästkommande barnen inte heller repareras utan jag tvingades sluta redan vid 9 månaders ålder. Vi visste inte hur vi skulle bete oss någon av oss. Barnen förstod inte hur man skulle ta tag och jag visste inte hur jag skulle kunna visa dem.
Det är en hemsk känsla att sitta med blottade bröst och en bebis som värjer sig ifrån dem. Mer ratad som mamma än så tror jag inte man kan känna sig.

Det är därför min förhoppning att detta ämne, hur man lagar en saboterad amning, kan spridas. För att ge mammor och barn en chans att laga sår och reparera tillit. Tillit till sin egen kropp, sin förmåga att vara mamma och barnets känsla av total närhet. För dem som behöver det och vill ha det i sin samvaro med sitt barn.
Och för alla flaskmammors skull ska jag även poängtera det viktiga i att sprida kunskap om hur man når närhet och anknytning med flaskmatning. Om hur viktigt det är att flaskmatade bebisar får samma självklara och totala närhet som de ammade bebisarna får. Men det är ett annat ämne för ett annat inlägg!

Vad vet du om för lite mjölk?

Att ha för lite mjölk när man ammar är ett förbisett problem eftersom det inte pratas om speciellt mycket. Inte heller ligger det i framkant för forskningen (och ska man vara elak här så är det kanske inte så underligt eftersom det väl vore förödande för modersmjölksersättningens industrier om man kom på lösningen med mammor som inte kan helamma).
Under min kurs i amning i höst fick jag skriva ett mindre arbete och valde då ämnet "relaktation". Det betyder att återuppta sin amning efter att man har avslutat den. Ett mycket givande arbete att göra! Intressant dock, var att inte heller där beskrevs något vidare om de mammor som inte lyckades återuppta amningen. Det konstaterade att de flesta (50-80%) kunde återuppta en amning. En del hade slutat helt och fullt sedan länge medan andra låg på en mycket låg mjölkproduktion. Ändock, de lyckades öka sin mjölkproduktion betydligt.
I nästan alla studier fanns dock några som inte kunde nå helamning. Det hade varit intressant att höra något om dem och det hade varit ett ypperligt tillfälle att undersöka just otillräcklig mjölkbildning. 

Ett symtom på vissa sjukdomar gällande kosidan är "nedsatt mjölkproduktion".
Så inom lantbruket är man fullt medveten om problemet. Men då handlar det om pengar förståss.
Pengar är viktigare än kvinnor. Därför har Amningshjälpen i år sökt pengar från Ungdomsstyrelsen
för att jobba mot det förtryck som råder gällande forskning på kvinliga sjukdomstillstånd

Relaktation är annars en händelse som borde kunna kasta lite ljus över fenomenet "otillräcklig mjölkbildning" eller "insufficient milk production" som var termen jag använde vid en sökning på http://www.pubmed.com/ Sökningen gav 18 artiklar, varav en hel del inte hade med saken att göra alls (vissa av dem studier på djur).
Flera artiklar nämner det faktum att många kvinnor ger upp sin amning då de upplever otillräcklig mjölkbildning. En del av dessa, vet vi från rådgivningen, borde kunna förklaras med att barnen inte ammas tillräckligt ofta. Vi vet att det finns fall där det finns skäl att misstänka att barnet vill amma oftare än vad mamman tror att barnet vill då barnet inte är nöjd mellan amningarna och mamman själv uppger att hon inte försökt amma barnet som tröst och se om det kan vara orsaken. 

En artikel tar upp tre fall av PCOS (polycystiskt ovariesyndrom). Ett tillstånd som ger hormonförändringar och där man misstänkte att det var just PCOS som orsakade en liten mjölkmängde hos dessa tre kvinnor.
En annan artikel ser ut att vara en randomiserad studie. Två grupper kvinnor har slumpvis valts ut till en försöksgrupp och en kontrollgrupp och man konstaterar att tillväxthormon kan öka mjölkbildningen. Barnen i studien ammas bara delvis och kvinnorna pumpar i huvudsak.

Bröstförminskande kirurgi och p-piller tas också upp. Dessa två orsaker får ändå ses som allmänt vedertagna i att kunna orsaka otillräcklig mjölkmängd. Bröstplastiken då den helt enkelt ibland skär mjölkgångar rakt av så mjölken inte kommer ut och ibland genom att man tar bort mjölkbildande vävnad, eller förstör den.
P-piller vet man också orsakar minskad mjölkproduktion varför man inte skriver ut det till ammande kvinnor längre. Däremot brukar minipiller gå bra att använda.

Jag börjar få slut på bilder för jag hittar inte min laddare till digitalkameran
och min mobil har inlett strejk på fotofronten.
Så ni får hålla tillgodo med en något grynig bild. Förlåt!

Under min kurs läser jag massor och åter massor om amning och bröstmjölk. Det är mycket som spelar in i hur mycket barnet får i sig.

Ger man exempelvis ersättning kan barnet vänja sig vid en större mängd mat än vad brösten producerar. Därmed hamnar man i en uppförsbacke som kan kännas både svår och tung innan man har kommit ikapp.

Om mamman äter vanilj så landar den smaken även i bröstmjölken och gör så att barnet ammar mer mjölk. Effekten avtar med tiden men jag lurar lite på att försöka här hemma. Rekommendera mammor med lite mjölk att baka vaniljbullar kanske?

Nej, bakning är nog inte det bästa rådet. Eftersom stress också spelar in och bakning kan stressa en oerhört. Stress gör så att hormonet oxytocin hämmas och finns inget oxytocin har barnet svårt att få ut mjölken ur bröstet. Oxytocin gör nämligen så små, små muskelceller pressar mjölken mot bröstvårtan. Och i det sammanhanget tänker jag att ibland kanske man inte ens är medveten om sin stress. För skulle alla vara det skulle inte människor bli utbrända. Kanske man kan hamna i ett tillstånd där man är stressad och pumpar ut en massa dopamin utan att varken vara medveten om det eller kapabel att ta sig ur det? "Att erkänna sin situation är första steget" säger min kompis psykologstudenten och det ligger nog något i det. Men hur vet man vad det är man ska erkänna? Och hur gör man om bebisens skrik lägger ytterligare stress i situationen?

Jag tror. Att det här med att tro på att amningen ska fungera är ett knep som fungerar just för att det skär av stressen och gynnar oxytocinet. I artiklarna om relaktation beskrev en del att det var viktigt att ha tilltro till att det skulle fungera.
"Amningssjälvförtroende" pratar min kompis tvåbarnsmamman om och det är ett begrepp jag skulle vilja föra ut på nationell nivå!

Andra orsaker till en minskad mjölkproduktion är att dricka för mycket vatten, extrem svält och hypoplasi. Hypoplasi är ett tillstånd som betyder att vävnaden man pratar om finns i för liten mängd. Så hypoplasi i brösten innebär att de mjölkbildande cellerna finns i för liten mängd och då bildas följdaktligen för lite mjölk. Detta är dock ett extremt ovanligt tillstånd.

Jag söker också på Wikipedia  på "prolactin". Prolactin svarar för mjölkbildningen.
I texten kan man läsa att överproduktion är vanligare än underproduktion. På "emedicine" läser jag om genetiska fall av underproduktion av prolaktin och hur det främsta symtomet kan ha att göra med mjölkbildningen. Dock är det ovanligare än ovanligt så det hamnar väl under hypoplasin gissar jag. Andra orsaker till en underproduktion är sådana att man förmodligen skulle söka för andra jobbiga symtom innan man ens tänkte på amningen.

Det jag egentligen ville säga var att jag skulle verkligen se fram emot en studie, som riktade sig till dessa kvinnor som känner att de har en otillräcklig mjölkbildning. Och så utesluta dem som ammar för sällan eller har en felaktig amningsteknik (vilket kan leda till en sämre utdrivning av mjölken och då får ju inte bebisen i sig vad den behöver).
Och efter det ta blodprov för att mäta hormonnivåer som prolaktin, dopamin osv.
Det var allt för idag! Nästa gång borde jag nog skriva mer om relaktationen. Jag ska bara hämta de sista artiklarna först så min sammanställning blir lite mer komplett. Tillsvidare bjuder jag på en abstract från en fallstudie om hypoplasi i bröstvävnaden  (läs sista meningen! "Amning är inte bara mat"   ):

Breastfeed Rev. 2005 Jul;13(2):13-6.

Breast hypoplasia and breastfeeding: a case history.

Thorley V.

Abstract

Hypoplasia, or glandular insufficiency, of the breasts is an infrequent cause of breastfeeding failure or infant failure to thrive. Early evaluation of the breasts of early identification of infant indicators can enable mothers to breastfeed while providing appropriate supplementation to facilitate satisfactory hydration and growth. A case report is presented of a highly motivated mother with minimal breast tissue who was able to soothe four of her infants at her breasts, supplying some breastmilk, while providing the bulk of their nutritional requirements by other means. At the time of writing she is tandem breastfeeding as well as providing artificial milk by bottle.

Dagens bloggtips...

Kommer dels från en insikt från en trebarnsmamma, veterinär och småbarnsförälder:
http://hurskaviorka.blogg.se/2011/december/klart-vi-orkar.html

Om vad som egentligen är viktigt här i livet och att se saker i perspektiv.

Och dels från bloggen "Amma vidare", om den fortsatta amningen efter livsmedelsverkets rekommendationer. De vill ha hjälp med berättelser ur vården för att göra en djupdykning i hur amning av äldre barn bemöts i vården. Hjälp dem med din historia!
http://ammavidare.blogspot.com/2011/12/moten-med-varden.html

Det var allt för idag! Snön ligger vit på taken och datorn är som vanligt vaken. Hoppas ni alla får en GOD JUL och allt det där!

Nu är det krig som gäller!

Frågan om var mänsklighetens ondska har sin grogrund har länge upptagit min filosofiska hörna. Hur kommer det sig att krig finns, att det finns system som innebär att vissa människor har rätt att diktera livsvillkor för andra och att vi sprider mer negativa uttalanden är positiva?

Min man tycker om att se på krigsfilmer och det totalt övergår mitt förstånd hur någon frivilligt vill titta på hur man deltar i något som har som förutsättning att så många som möljligt ska dö, även om det är på låtsas just i filmen. Och varför krigar folk överhuvudtaget? Min man förstår inte frågan för han tycker krig är självklart. Ibland är krig nödvändigt. Jag vill ändå veta varför.

Nu rapporterar de om Lundsberg och deras straffmetoder. En vågad före detta elev uttalar sig och påtalar samtidigt det olyckliga i hur de som ska leda landet i framtiden där lär sig trycka ner dem som står under dem. Det tycker inte journalisterna är värt att rapportera om, de rapporterar bara om hur mobbingen är satt i system, inte vad den innebär i förlängningen. Om hur dessa människor blir mobbade och sedan lär sig att själva mobba som en självklar del i en samhällsstruktur där de, som chefer, ska leda andra människor. Hur fungerar det egentligen? Om de som styr ett land egentligen ser ner på dem de ska styra över?

För mig är all typ av makt densamma. Krig, mobbing, osympatiskt ledarskap. Men var kommer det ifrån och hur blir vi av med det?

Krig har funnits länge. Och när jag tänker efter inser jag ju att krig funnits väldigt länge, redan spartanerna hade fullt utvecklade krigssystem. När jag tänker på spartanerna så kommer jag att tänka på Grekerna samt hur människan förmodligen har krigat långt innan Sparta uppkom. Och i flera världsdelar har man krigat så det verkar vara något fundamentalt hos människan.
Jag kanske skulle nämna det. Grekerna var de som myntade ordet "Demokrati". Ja, inte i den stavningen utan i en mer grekiskklingande såklart. De beskrev demokrati och att det var en förutsättning för samhällets väl och ve. Nu tog inte grekerna med alla i sin demokrati eftersom kvinnor och slavar inte hade rösträtt men man kan se det som en start. Samtidigt tänker jag att krig och maktutövande fanns redan då demokrati uppstod så på något sätt kanske krig och makt är en mer naturlig del av mänskligheten än demokratin.
Kanske tänker jag helt fel. Kanske borde jag vända på mitt resonemang och tänka att grunden för människan är maktutövande, positionering och i ytterkanten krig. Och att godhet, demokrati och sympati och empati till sina medmänniskor är något vi behöver kämpa för. Kanske borde jag helt enkelt fundera över vad det är som gör att vissa människor faktiskt är goda, sympatiska och omhändertagande och inte sätter sig själva i främsta rummet på bekostnad av andra?

Katter slåss. Och de lever för sig själva.
Människan slåss. Och lever i stora grupper bredvid varandra.
Jag undrar vem som är klokast?