Två män på en linje

Två män går på en linje. De kan bara röra sig fram och tillbaka, inte gå förbi varandra, inte känna åt sidorna. En prick är vad de ser av varandra. Avstånd är det enda de kan uppfatta. Plötsligt en dag står en annan prick framför den ena mannen. På intet sätt kan mannen förklara hur den nya pricken kom dit och för honom är det ett mysterium, något övernaturligt.

Tre män går på ett fält. Två av männen rör sig bara fram och tillbaka medan den tredje går sicksack över fältet. En dag beslutar sig den sicksackande mannen för att söka kontakt med männen som går fram och tillbaka och ställer sig mellan dem.

Syftet med dessa två stycken är att förklara dimensioner. Männen på linjen har enbart en dimension att röra sig i medan den tredje, mannen på fältet, rör sig i två dimensioner. Skulle man sända ner en fjärde man från skyn skulle man nummer tre bara se en skiva av denne. Han skulle också fundera resten av sitt liv hur den fjärde mannen bara kunde dyka upp från tomma intet eftersom han inte kan se uppåt. På detta sätt kan en fysiker förklara dimensioner och ge oss dödliga en tanke om varför det är så svårt att tänka sig en fjärde, eller tom en femte dimension.

Jag beundrar fysiker när de på ett så enkelt sätt kan förklara något så svårt och oförklarligt. Bland mina vänner på facebook finns en mamma jag beundrar. Hon har en son, som är autistisk. Torsten kallar hon honom. Denna mamma gör allt för sin son. Och när jag skriver allt menar jag inte att hon överbeskyddar eller skämmer bort honom. Hon ger honom allt han behöver för att leva sitt liv. Hon finns där när han behöver, ser till att hans vardag fungerar, låter honom vara när han behöver vara ensam. Jag beundrar hennes sätt att förstå hur hans värld fungerar och agera efter det. Hon gissar inte, hon vet. Och hennes son vet om en värld där han fungerar trots alla olyckskorpar runt om som säger att en autistisk person inte kan fungera i vårt samhälle.

Ibland fantiserar jag i hemlighet att min mamma varit som Torstens mamma. Att hon hade kunnat förstå mina innersta tankar, vetat i förväg vad jag behövde. Jag undrar hur det hade varit och hur det hade påverkat mig. Tänk om alla fick ha en mamma som Torstens mamma. Jag drömmer också om en annan värld ibland. En värld där jag kan vara mig själv utan att behöva analysera min omgivning, eventuellt användbara teorier och sociala företeelser hela tiden. Man ska vara som sig själv säger de. Jag vet inte vem jag är för jag vill mest bara vara omtyckt.

Häromveckan var jag på Transgender Day of Remembrance. Jag, en bebis och en barnvagn satt där i ett hörn i en trång källarlokal tillsammans med en hoper transpersoner och homosar. Så hopplöst malplacerade som det bara går att bli var vi. Och ändå känner jag mig mer hemma än på länge. Vardagens ångest är borta trots att inget där kan liknas vid min nuvarande vardag eller ens vid mig själv. Inredningen är inte vad jag hade valt, sminkar mig gör jag inte, vigselringen sitter kvar på fingret. Det måste vara för gamla tider tänker jag. Igenkänningsnostalgi från ungdomens sorgfria tid.

Det var först när jag kom hem som jag insåg varför. En dimension jag inte tänkt på. Mitt där, bland kvinnor i mansliknande kroppar, människor med en längtan efter acceptans kom jag till min fulla rätt. Att få sitta där, var andra förmodligen skulle ha sett något bisarrt, och bara se människor, individer. Och att inte ens ta det självklara för givet –att varje människa i kvinnokläder nödvändigtvis måste vara vad personen ser ut att försöka utge sig för att vara. Att ett lager smink och en kjol på en i övrigt kraftig kropp kan vara både en kvinna eller en man eller även något helt annat. Det är inte upp till mig. Och det spelar inte heller någon roll för alla där sitter med samma historia.

Att vilja hitta hem.



I dagens tävling kan du vinna en dockdocksjal från Baby Heaven. Det är alltså en ringsjal i vilken en docka kan bära en mindre docka. Den kommer i en fin tygpåse.

 
Svara på följande fråga i kommentaren; Vad heter RFSL´s förbundsordförande? Och se till att det finns en kontaktmöjlighet så jag kan nå dig om du vinner.

Tävlingen pågår tom 10/12 och den här gången får Prinsessan på Ärten, som själv är ägare till en dockdocksjal, avgöra tävlingen.

Maktgalen

Jag funderar över det här med makt. Makt, maktens korridorer, maktspråk, maktkamp, övergrepp, kränkning, misshandel, trakasserad, kuvad, fångad, förtryckt, lägenhet, slagen, narcissism, mobbing, hat, skrämmande, ensam, rädd, skogsdunge, hotfullt, mörker, fly, ledsen, saknad, uppgiven, tom, utplånad, skal, bortglömd, undergång…  

Spirande, smygande, insikt, hårdnande, övertygelse, styrka, beslutsamhet, nydaning, motstånd, ignorera, allena, pånyttfödelse, förändrad, föralltid.

Vad får en människa att känna makt?

Jag frågar min 7-åring vad hon tänker på när jag säger ”makt”. ”Matte” och ”mat” svarar hon och mina tankar går genast till skolmatsalen och lärare.

Min man vill veta varför jag ställer frågan innan han utvecklar det hela till något om osäkra män och stereotypa arbetsplatser.

Makt kan vara en given, den kan vara något önskvärt eller ett vapen. Jag blundar och föreställer mig hur det skulle vara att känna makt.

Först känner jag mig viktig, stark och allvetande. Bakom slutna ögon höjs mitt bröst och det är jag som står i centrum, min vilja är vad som blir, ruset är nära. Gesterna är yviga och rösten hög. Långt därnere ser jag massan stå. Jag fortsätter och en smula ensamhet når mina tankar. Rösten ekar tom. Det är inget roligt längre, att vara bäst och störst. Känslan blir ihålig och meningslös om jag låter det fortgå.

Och ändå fortgår det.

Dagen når sitt slut och tandborsten snurrar på. Vad som inte lämnar mina tankar ifred är missbrukande makt. Då maktutövandet blir nedtryckande och förgörande. När euforin den ena känner blir tröstlöshet hos den andra. Spotta, skölja och så i med det där munvattnet som lämnar en bitter smak. Vad är det som gör att vissa inte känner eftersmaken? Är det brist på erfarenhet av att stå på andra sidan, den förtryckta sidan, ren okunskap. Eller är det för att slippa stå kvar där, på den utsatta sidan, som gör att man istället agerar utåt och skövlar allt i sin väg.

Nattetid har bebis har total makt. I en slumrande dvala är det han som sätter rytmen för när vi ska sova och vara vakna. I natt tyckte han att leka en stund under vargtimmarna var roligt. Upprepade väckningar nattetid är en tortyrmetod.

”Nä, nu får du ge dig innan jag kastar dig ur sängen!” säger min man barskt till bebis efter att bebis, för säkert tionde gången, kört sina vassa naglar i manens ögonlock. ”Bah!”, svarar bebis och min mans ansikte slätas ut i ett ömsint leende. ”Sova nu..” säger han milt.
Är det kanske där svaret ligger. Där kärlek till andra försvinner kan destruktiv makt ta vid. Ett hat sprungen ur misshandel och utsatthet, ett avståndstagande uppstånden från indoktrinerande överhuvuden eller ett vridet psyke där signalsubstanserna löper amok mellan nervtrådarna.

Att känna makt måste vara att inte känna glädje eller närhet till andra. Att känna makt är att ha ett odiskutabelt ansvar mot sina medmänniskor.

Några som kämpar emot destruktiv makt är Friends. http://www.friends.se/ De jobbar för att bla motverka mobbing i skolorna.
När jag gick i skolan sa min tyskalärare ofta att kunskap är makt innan hon slängde upp sin stora tunga väska med en duns på katedern. "Men det är tungt att bära runt på." la hon till sen.
Idag tjuvstartar jag tävlingarna. Först ut är fem läsekort för bebisar från Lär din baby läsa http://www.lardinbabylasa.se/
Vill du vinna dessa så kommentera inlägget och lämna en kontaktmöjlighet. Den här gången blir det Djurens vän, som blivit vald till kompisstödjare på sin skola som får avgöra tävlingen, som pågår till och med 30:e november.

Jul, jul. Strålande jul.

Ah, fy! Nu är det snart jul igen. Reklamen börjat strömma allt fortare och glittret smyger sig fram längs gatornas skyltfönster. Ingenstans går man säker från att bli påhoppad med kommers, hysteri och krav!

Morgonens snubblande över barnens alla leksaker finns färskt i minnet. En snabbräkning på fingrarna om alla ska ge en julklapp var är en hiskeligens massa fler saker att snubbla över. Skulle det inte handla om glädje och fröjd det här eller har jag missuppfattat något? Tänk om man bara fick rymma någonstans och slippa allt. Man vet ju hur det kommer bli. Pappa åker direkt efter kaffet, syrran bli sur för att mamma egentligen vill stanna men inget törs säga. Och barnen är uppe till över midnatt med en skitrolig grinig juldag som följd. För att inte prata om tonåringen som man ska behöva oroa sig över också. Vem uppfann det här egentligen?

Svärmor ska åka iväg. Hon ringer två månader innan och undrar om hon kan skicka pengar istället för saker. Jag föreslår försiktigt att hon kanske kan skicka julkort till barnen. Det tycker om att få post. Men hon är inte hemma då så det vill hon inte.

Ja, jäklar! Julkorten också! Nu ska man få en hoper påkostade välorganiserade fotografikort och skämmas för att man inte lyckats rota fram lite tomtekläder att trä på barnen. Varje år tänker jag att det vore så himla smidigt och så vips är det en vecka efter att man skulle ha postat det där förbannade julkorten och så hjälper inga foton i världen. Man kanske skulle ta och fota dem i sommar istället inför nästa år?

För några år sedan föreslog jag för maken att vi kanske skulle avskaffa julen. Jag menar, varken han eller jag är ju aktivt kristen och med runor intatuerade på låret borde vi väl fira midvinterblot istället. Låter betydligt enklare. För det är ju inte bara julen. Ty även om man vackert står över måsten som mellandagsrean så måste man ändå ut i vimlet och planera nyår. Jul, javisst. Men vilken idiot planerade att man ska fira igen bara en vecka senare!! Då ska helst lite tomtar och annat rött skit ut och ersättas med vitt och glitter och stjärnor. Smällare ska man ha och just som man backat tillbaka ungarnas läggtider ska de vara uppe igen. Det borde utgå en extra lön från detaljhandeln till oss konsumenter i dessa tider.

Så länge barnen är tillräckligt små och tillräckligt få går det ju an. Då kan de luras med lite inköp från blocket och utrensade leksaker. Uppe behöver de inte heller vara. Sen blir de äldre och allt som inte är plast- och kartongförpackat fnyses det åt. Dessutom har de äldre en tendens att snällt upplysa sina yngre kopior om vad det är som gäller.

Mitt förslag till maken föll inte i god jord. Han mumlade något om ”synd om barnen”. För visst är det så. Man kan tycka, påstå och hävda hur mycket som helst att julen är vad man gör den till och att man får skippa alla måsten så länge de inte finns barn inblandade. Försök låta bli att ta hem bruna kryddade sockerbomber, släpa in en barrhög, hänga upp pryttlar som skulle få Simon&Tomas att krevera och hävda att alla blir lyckligare utan en massa paket!! Lycka till säger jag bara!

Så det är bara att kavla upp ärmarna och sätta igång. Med jullistor, en blåslampa på maken och koffeinöverdoser trippar man runt och gör allt jobb som gårdstomtarna förr gjorde. Fönster ska fejas, golvet sopas och adventsstaken snyggas till. Att det inte bara är vi som kastar in lite extra husrenovering ovanpå allt förstår jag när vi ringer runt och försöker få tag på en våtrumstekniker.

Och så sitter man där till slut, en mörk decemberkväll, med papper upp till knäna, en matt känsla, som man inte kan avgöra om den kommer från matöverdosen eller hålligånget och tittar på spektaklet.

Det är en jäkla tur det finns glögg och julgodis i alla fall! Och Karl-Bertil Johnssons julafton...


TÄVLINGAR:
Förutom källarinventering kommer barnens julklappar i år bestå av nätshopping så jag slipper ge mig ut i vimlet. Som sig bör har vi även adventskalender. Men pga antalet barn begränsas paketen till just advent. Nu dristar jag mig till att även hinna med tävlingar i samband med varje advent (något kul ska jag få ha tycker jag). Så kika in, kanske lottar jag ut något som passar just dig eller varför inte som en julklapp till någon annan?

Amningsutbildning -att amma till varje pris

Jag är hjälpmamma i Amningshjälpen så helt emot amning har jag svårt att påstå att jag är. I helgen var jag i Uppsala på Amningsutbildning. Tankarna har därför naturligt varit extra mycket i ämnet.
Någonstans tycker jag att alla kan amma och att det är varje barns rätt att bli ammad om det går.

Ska man göra ett sådant uttalande behöver man först definiera vad amning är. Amning är nämligen inte samma sak för alla. För de flesta, inbillar jag mig, innebär amning något i stilen med:
"Okomplicerad fullmatning av ett spädbarn från dess mammas bröst." Och med okomplicerad menar de flesta utan smärta, utan stor trötthet, utan att barnet skriker alltför mycket.

Med mina första barn fungerade inget alls. Det var tvillingar, som föddes med planerat snitt och jag hade inte en susning om hur amning går till och det är nästan så jag tror att personalen inte hade det heller. Först efter tre månader började vi helamma från att närapå helflaskat de första två. Vad som peppade mest då var en berättelse om en amerikansk barnmorska som träffat en afrikansk kvinna på sin mottagning. Barnmorskan hade frågat hur amningen gick och vilka komplikationer hon hade stött på. Några sår, spända bröst, mjölkstockning kanske? Den mörkhyade kvinnan hade tittat frågande på henne och undrat vad hon menade. Där hon kom ifrån låg spädbarn vid bröstet och sår, spänningar och annat knussel var inga problem, det var sådant som hörde till amning av späda barn, helt naturligt.
Den berättelsen fick mig mindre uppjagad över mina egna sår och knussliga bebisar och jag kunde slappna av och ta upp- och nervändorna som de kom.

Fullmatning lyckades vi inte heller med. Från början var det inte ens en ynka procent, barnen sov sig igenom dygnen och gjorde inget mer än la läpparna mot bröstet. Detta trots idoga petande, handkramande och ryckande i dem från personalens sida.
Måste man fullamma för att amma är därför min nästa fråga. Forskning visar att fullamning de första fyra månaderna är bäst. Ger man ersättning ökar riskerna, ofta med mängden ersättning. Så man kan egentligen också säga att helamning är säkrast och delamning är säkrare än att ge bara ersättning på flaska. Visst kan man satsa mot stjärnorna för att nå trädtopparna. Men det är inte illa att satsa mot trädtopparna för att slippa stå kvar på marken heller. Att göra antingen eller är inte den fullständiga lösningen. Amning behöver faktiskt inte ens innebära mat alls. Alla som har bröst kan amma, även karlar även om det är kontroversiellt att säga så. Är inte amningen mer än att bara ge mat? Jag tror att det finns fler än jag som ammat för tröst, för sömn, för att bota hicka eller bara för mysets skull. Jag vet vidsynta far- och morföräldrar som låtit sina barnbarn prova när de kännt att de har behövt. För den ovane låter det kanske underligt men att ge barnet bröstet och skänka lugnet och närheten känns trevligare än låta barnet skrika eller känna sig dum som frågade tycker jag.
Även om amningen inte behöver vara mat så behöver självklart spädbarnet föda. Faktum är att det ändå finns nackdelar att ge flaska även om man fullmatar med bröstmjölk. Så amningen spelar en viktig roll ändå och att amma när man fullmatar med ersättning borde därför vara bättre än att ge ersättningen på flaska. För den som behöver modersmjölksersättningen så går det med hjälp av ett tillmatningsset att genom amning ge barnet dess näring.

"Okomplicerad fullmatning av ett spädbarn från dess mammas bröst." är fortfarande meningen jag utgår från. Antalet "ett" vet nog de flesta kan bli två, till och med tre har jag hört fall av.
Att amma fler barn än ett är för mig ingen skillnad mer än att man får fler relationer. Det blir mer men själva amningen mellan varje barn-mamma är det ingen skillnad på. Så jag hoppar snabbt vidare till spädbarnet. Innan försäkringskassans regler om full föräldrapenning när nästa barn kommer inom en viss tid efter förra så var det normala intervallet för människobarn att få syskon på 3-4 år. Och lika lång tid är det vanligt att människobarnet ammar. De 6 månader som ofta råder nu är bara ca 15% av tiden. Det finns inte väldigt många, men en del äldre berättelser om äldre barn som ammat. I den grekiska mytologin beskrivs hur guden Zeus busar med sin mamma och låter bröstmjölken spruta som en fontän ur munnen efter att ha ammat och så bildas Vintergatan (Milky Way på engelska). Våra närmaste släkting schimpansen diar sina ungar i 4-6 år. Ser man det ur det perspektivet har vi ändå en relativt kort amningsperiod.
Där kan jag ibland känna att det är så synd att många slutar amma sitt barn vid 4-6 månaders ålder. När man äntligen kan skörda frukten av allt sitt arbete då väljer man att avbryta. Jag vill gärna tro att många gör det i brist på förebilder och kunskap för jag har en orubblig tro på att alla mammor gör vad de känner är bäst för sina barn.

Mamman då? Måste de vara mamman som ammar sitt eget barn?
Lika väl som en far- eller mormor kan amma ett barnbarn finns berättelser om ammor även i modern tid. De är inte lika vanliga eftersom så kallade medmänniskor ofta har synpunkter och åsikter om andra människors fria val. Jag tycker ändå det är ett tecken på kraft. Hur kvinnor gör allt de kan för sitt barn och hur andra kvinnor gärna delar med sig av sitt överflöd. Vanligast, inbillar jag mig, är att en kvinna mjölkar ur och skänker till en neonatalavdelning. Det finns dock en hel del fall där kvinnor skänkt till en bekant. Att amma en annans barn kan kräva en mer omfattande lösning, speciellt om barnet är litet och behöver amningen dygnet runt. Senast i helgen hörde jag en historia där en ammande mamma anammat små barn, som blivit föräldralösa på grund av en naturkatastrof och ammat även dem. Inte heller behöver mamman vara biologisk mamma till barnet. Det här visste inte jag var kontroversiellt men det finns en hel del adoptivmammor som ammat sina barn. Med tillmatningset, genom att själv få igång en mjölkproduktion eller genom en kombination.

Tyvärr saknas det ofta kunskap och framförallt stöd och förebilder. Vi ser inte längre på amning som något så naturligt att det självklart ska finnas varhelst barn befinner sig. Det är inget som får "storbarn" som just slutat amma att känna att de har tagit ett trappsteg vidare i livet, bort från småbarnstiden och som de kan prata med sina kompisar om. Inte heller är amning något som helt otvingat kan pågå så kunskapsutbyte mellan en nybliven mamma och en mamma till en ettåring blir självklar.
Amning har istället blivit en kamp som ska ta vid direkt förlossningen är över. Istället för att vara ett tillfälle till återhämtning för mor och barn där barnet i egen takt kan få vila och leta. Att lära sig amning hör hemma på BB och BVC där teknik förmedlas och händer lägger sig i och ska hjälpa till. Istället för att genom att visa ge insikt och en uppsjö av möjligheter. Med tiden blir amning snart något som ska avslutas. Och gärna med en pappa som ges den oroliga uppgiften att vagga en gråtande bebis genom nätterna.

Så, kära läsare, när jag säger att alla kan amma och det är barnets rätt. Då menar jag verkligen det. Jag menar det för varje tillfälle som ges där barnet och den som ammar har vad som behövs för att amning ska uppstå. Så som det ser ut nu så tycker jag det är fantastiskt att så många föräldrar och barn lyckas amma. Trots all motarbetning med hemska föreställningar om vad amning kan vara, felaktiga råd, irriterande blickar från omgivningen och miljoner förståsigpåare så ammas det! Det ammas en gång per dag, det ammas nätterna igenom, det ammas i fyra månader, i sex år, hemma, på bussen under en stor filt. Ja, på alla möjliga sätt.

Amningsstatistiken sjunker säger Socialstyrelsen. Men vet ni vad? Då tycker jag Socialstyrelsen kan göra något åt det i form av stöd och möjligheter. För ammorna gör redan allt de kan.


Ibland behövs inte ens ett bröst för att amma. Här är H 9 månader som hugger in på sin mammas mage. Förmodligen är den av samma konsistens som brösten han vanligtvis ammar på. ^^





Uppror!

Jag börjar bli redigt trött på alla åsikter kring Nannyprogram, föräldrautbildningar, råd&rön och artikelserier i ViFöräldrar. Först skadade man barnen genom att låta dem vara, curla dem. Och som en skänk från ovan fick vi Supernannys. Deras metoder passar som hand i handske när det handlar om gränser. Inom kort kom dock larmrapporter om förskolepersonal och gräsliga mammor som satte in barn att skämmas i kala rum och på andra sätt agerade ut sina militäriska lustar. Istället ska vi nu förstå våra barn, jobba tillsammans, konsensusbeslut, i största samhörighet hitta gemensamma ståndpunkter varpå hela vår tillvaro ska byggas.

Men säg den lycka som varar. Idag läser jag om hur dessa föräldrautbildningar kan skada barnen och en viss Alvén höjer sin röst om hur misslyckade föräldrar är bra föräldrar. Man ska inte vara perfekt för då mår barnen kasst.

Hallå! Nu behöver vi vakna upp på riktigt. Bästa föräldrar, ni är utsatta för en komplott. Det luktar konspiration på hög nivå. Först får de oss att tvivla på vår kompetens för den sitter hos barnen, sen införs en hoper metoder och när vi låter oss inspireras av dem ropar Moritz "Femtekolonnare!" och inför en mjukare ton där vi är vägledaren, inspiratören och omvårdaren allt i ett. Men just som vi pressar oss till det yttersta för att få våra barn att växa upp till lyckliga individer kommer nästa smäll –du är bara bra om du är dålig.

Tro mig, detta kommer inte att upphöra. Det kommer att fortsätta tills dess vi är så förvirrade att vi inte gör annat än snurrar på stället av alla råd. Vi behöver någon som talar för oss föräldrar och inte försöker slå blå dunster i ögonen på oss genom fulknep om att våra barn far illa om vi inte gör som de säger. Detta, säger jag, är bara ett sätt att få oss på fall. Det är fegt men listigt. Genom trassliga råd och prat om hur barnen kommer ta skada hålls vi i ett järngrepp och låter oss kontrolleras. Det är dags att bryta vanmaktens kedjor!

Glöm inte att den här rasen vi tillhör, människan, CroMagnon, har överlevt i tusentals år och det på ett sätt att vi lyckats erövra hela världen! Vi är kompetenta, flexibla och kvalificerade nog att klara de flesta habitat. Det är det som är själva essensen i hela vår existens, att vi anpassar våra strategier efter var vi står. Och det på ett sätt att vi dessutom ständigt håller oss i toppen.

Det är dags för föräldrar att börja lita på sig själva och sin egen inre röst, inte Juuls, Hansons eller Alvéns. Tycker du Supernannys trappa med guldstjärnor är fin kommer säkerligen ditt barn tycka detsamma, inspireras du av Juuls prat om barnens sakkunnighet är det för att ditt barn fungerar så i er barn-förälderrelation och tycker du att alla kan dra dit pepparn växer för du vet bättre själv så sträck på dig för det är just vad du gör. Vet bäst själv!

Översittande läkare kom med råden om amning var 4:e timme och många var de kvinnor som ammade oftare i smyg och skämdes. Dessa fyra timmar är otroligt långa, det tar årtionden att korta ner dem till de mer adekvata var 5:e minut eller varannan timme som våra barn faktiskt vill få lite närhetstrygghet. Detsamma gäller hur alla barn förutsätts vara lika. Hur den faktiska sanningen om att vissa barn trivs i framåtvända vagnar medan andra behöver bo i en sjal sina första sex månader tystas ner hårdare än Bin Laden styr sina undersåtar.

Det är bara att se sig omkring! Vart jag än vänder blicken ser jag olika människor. De ser olika ut, de beter sig olika och av diskussionerna kring kaffebordet att döma så misstänker jag att de även tycker olika. Tänka sig!

Tänk om våra barn också är olika. Tänk om, det är så att varje barn behöver sin egen unika uppväxt. Och låt oss där ta en funderare över om det är så att det är barnets föräldrar, och ingen annan, som vet vad som är bäst. Och, dessutom, är fullständigt kompetent att kunna sondera bland sätt, metoder och tips alla förståsigpåare kommer med.

Sluta att söndra och börja istället att bygga upp alla föräldrars självkänsla kring vetskapen att det man känner innerst inne är det man ska lita på och gå efter, även om andra säger annorlunda. Sätt dig på huk, se ditt barn i ögonen och lita på att ditt sunda förnuft tillsammans med dig kommer komma på vad som är bäst för just er.