Tankar i tomma intet -tre dagar innan en förlossning

Egentligen tycker jag det är smått pinsamt, allt det här. Jag är snart 6-barnsmamma men går ändå på graviditetens alla niter. Sitter och gråter hos barnmorskan på mödravårdscentralen, skriker som ett monster åt både barn (inte bara mina då...) och äkta make, tror på fullt allvar att bebisen aaaaldrig kommer komma ut och tar smyg till vartenda husmorsknep som finns för att starta en förlossning (ok, jag har ricinoljan kvar, gillar inte riktigt tanken på dess biverkningar).
Man borde liksom stå över sådant när man väntar sitt sjätte barn. Man borde vara stencool och världsvan. Dessutom förväntar jag av mig själv att jag borde kunna trycka ut ungen mellan kaffet och lunchen ungefär. Inte sitta på timslånga samtal med en specialutbildad barnmorska för att gå igenom varenda detalj som kan hända, inte borde få hända, vore önskvärt att de kunde trolla till samt slå små blå dunster i ögonen på mig själv om den perfekta förlossningen med total självkontroll och kvinnlig urkraft. Något jag tror på ända tills första falsklarmet kommer och jag ligger smått panikslagen under filten i soffan och försöker låtsas som ingenting och ffa inte tänker åka någonstans. "Här ska ICKE födas barn!"

Att min man fångar upp mina humörsvängningar, lydigt läser på i förlossningsböcker, aktivt deltar i barnmorskebesöken och är allmänt erfaren och samlad skyller jag på att han ändå har en graviditet och förlossning mer än mig bakom sig. Jag inbillar mig att det känns bättre även om det rent procentuellt såklart är försumbart i sammanhanget.

Hos familjerna annorlunda är allt sådär charmigt kaotiskt. Kladd och klet och föräldrar som bara ler älskvärt åt hela sörjan. Själv flippar jag ut av att alla badankor hamnat i samma badkar där jag rengjort marsvinsburarna och nu ligger och simmar bland spånrester och att ingen dukat av frukosten denna morgon heller. Och då har jag knappa hälften av de antal barn och kaos som de har. Själv ringer jag förtvivlat till kommunens barnomsorgsförmedling för att böna och be om utökad tid för att slippa ha barn alls hemma. Jag ÄR ju faktiskt höggravid är mitt argument. Att jag har urlätta graviditeter och dessutom faktiskt vet hur det är att vara tvillinggravid (vilket är betydligt tyngre än en) petar jag långt bak i hjärnkontoret. Det är synd, synd, synd om mig!!

Så där sitter jag på morgonen framför datorn och försöker drömma mig in i en annan värld. Sitter man gömd bakom en skärm så ger det ju onekligen status att titulera sig som "snart 6-barnsmamma" på ett forum. Slänger man dessutom in bonuset så blir man "nästan 7-barnsmamma" och då kan man tycka till om mycket utan att bli ifrågasatt.
Man kan inbilla sig att floskler som "lite skit i hörnen" och "mår du som mamma bra mår barnen bra" är sanna som amen i kyrkan. Att man sen håller på att krevera över fläckarna på golvet och det snarare är barnen som tar hand om sin mamma än tvärtom syns ju inte på skärmen.
Men lite, lite, kan man glömma en stund och låtsas. Låtsas att man är som alla andra. En förväntansfull mamma som snart ska klä sitt nytillskott i nyinköpta fina kläder från pop och visa upp underverket för nära och kära. Och allt ska vara sådär gosigt och skärt och underbart.
Och glömt ska vara hur bebisens syskon står framför magen och vrålar "Kom ut lillebror, kom ut!! Kom ut lillebror kom ut!!", hur lillebrors säng precis lyckades bli räddad från att bli sönderhoppad, hur näst äldsta syskonet sprang ut i hallen och skrek "neeej, inte en till!" när vi berättade om graviditeten. Borta är också minnena av hur mina bebisar kräver att bli burna och ammade dygnet runt, hur äldre syskon tenderar att regridera och blir allmänt besvärliga med smått hemma, hur svårsövda små bebisar är nattetid och hur urjävligt pisstrött man blir av den oregelbundna sömn som en liten bebis innebär.
Det kommer bli alldeles... alldeles fullständigt underbart!

"Fem barn?! Att du hinner!" "Men fattar du inte?!? JAG HINNER JU INTE!!!"

Jobb, jobb, jobb, slit, slit, slit... aldrig hinner man baka, aldrig hinner man pilla med scrap, aldrig hinner man hälsa på en kompis.

IDAG är jag bara så kräkfärdigt trött på allt otacksamt hushållsarbete från morgon till kväll.
Upp, ta av blöjor o tvätta rumpor, duka fram frukost, avstyra bråk, skjutsa till aktiviteter, storhandla på Willys, jaga pryttlar som behövs till hemmet, hålla ordning på barnens kompisar hit och dit, styra upp bråk, aldrig hinna spela ett spel med barnen, laga lunch, tänka på ekonomin, ångest över jobbet som aldrig hinns med, grinig uppsatsskrivande karl, blickar på smutsiga fönster *suck*, hindra 7-åringar från att gräva sönder gräsmattan, vågar drömma om att hitta köksgardiner och googlar fram jotex och cellbes, drömmar krossade av två fajtandes 2,5-åringar, ingen som vill hjälpa till, fjärde tvättmaskinen laddas, andra diskmaskinen för dagen, "nej, ni får inget godis, jag orkar inte med sockerboostade barn", "gråt inte mamma orkar inte, det är inte ditt fel". ahhh!
sonen kissar i äldsta tvåans rum, gu vad ska vi ha till middag -alla vill ha korvmedbröd , mannen orkar inte längre -skoltrött-, försöker trösta och peppa, jösses klockan är redan läggdags.....
21.30 och diskmaskinen är nyligen klar, det står tre tvättkorgar på soffan med tvätt som ska vikas, en tvättmaskin är klar. Skönt att 5-åringen dammsög iaf.
Skäller på karln (var rätt elak faktiskt, personangrepp... *skäms* ) av ren utmattning.

Brukar känna mig lycklig på morgonen iaf. Av att detta hus är vårt, att dessa underbara barn är mina, att kaffedoften snart sprider sig på övervåningen.
Dags att gå och sussa...

ja, jo eller ...kanske inte.

Sitter på öppna förskolan för att låta mina barn härja av sig och dricka kaffe någon annan bryggt. Sitter på golvet och tittar förstrött på kaoset av leksaker och glada, skrikande och gråtande barn.
Förbi kommer min son med en gåvagn i vilken han lagt en docka. Han är glad.
En mamma mittemot mig, också sittandes på golvet, plockar upp en leksaksbil och börjar vifta med den. "titta bilen, titta bilen!" Min son stannar till med vagnen och tittar förvånat på henne.
"Titta bilen, titta bilen, titta bilen" fortsätter mamman, nu i en något högre ton.
Till slut släpper min son vagnen och går mot henne för att se vad det är hon hojtar om. Väl där tar han bilen hon ger honom och börjar köra den mot golvet.
Mamman slår ut med händerna, höjer ögonbrynen och utbrister: "Se, är det inte typiskt pojkar?! Bara bilar, det är bara bilar som gäller!!" medan hon nickar konstaterande.

Hur man INTE pottränar en 2½ åring!

Tänkte att jag skulle vara riktigt smart idag när pojken faktiskt varit utan blöja såpass länge att han bara måste vara kissnödig.
Satte honom på pottan och favvo-gosedjuret på dockpottan. Och jodå, han kissade! När han, ordentlig som han är, hällde ut den i toan passade hans mamma på att hälla lite vatten i dockpottan.
Frågade sen om vi skulle se om "babbi" kissat något. Tog ett tag innan han äntligen lyfte på den och se! "duktiga babbi!" , varpå min son ger mig en mycket misstänksam och misstrogen blick. Han visar tydligt att han förstår att det är något lurt i görningen för babbisar kissar icke!

Korkad som hans mamma är så gör hon om detta trick vid nästa tillfälle. Suckandes tar den stackars pojken dockpottan och häller ut även den i toan och torkar sin babbi noga.

Kväll med nattblöja och godnattpussar kommer. Men sonen vill inte sova.
Ok, godnattsång, lite mer kramisar... men nej!
Till slut håller han upp sin babbi (en teletubbies) i antennen och säger allvarligt; "Babbi _inte_ kitta tängen" medan han skakar på huvudet. "Babbi blöja", och sträcker uppfodrande sitt mjukisdjur åt sin ömma moder.
Bara att knata in i dockvrån och leta på en lagom babbi-blöja...

Lärdom: Försök inte lura 2½-åringar om du inte är beredd att gå hela vägen!

Trött som en distriktsveterinär

Man sitter med tunnelseende i en bil och trampar gasen i botten för att plötsligt upptäcka att allt liksom går i ultrarapid, nästan så vägen inte rör sig, och tänker panikartat "var är jag någonstans?" och "ffa; vart är jag på väg egentligen?"
När hjärtfrekvensen lugnat sig någon sekund upptäcker man "shit vad mörkt det är, undras om jag drömmer eller är vaken. Om det trampar fram gnomer här på vägen eller om det kommer en älg som jag kör på utan att det händer något då kan det nog vara så att jag sover. Jupp, jag sover nog för här finns inga gnomer."
*kort humdidum-paus*
"J-r i h-e, vart f-n är jag på väg?!?!? Ok, tänk, tänk, tänk.. var det inte nån som ringde? Just det ja, jag är veterinär, jag är på väg på ett fall. Så måste det vara. Japp. Läget under kontroll. Alltså borde jag känna igen den här vägen, som jag åker nästan varje dag. Bra. .... varför kör jag i 50 på en 90-väg? Åh, det är därför allt går så långsamt."

Om du upplever ovanstående är du förmodligen en nyväckt distriktsveterinär med sömnbrist och som troligen hann sova sisådär ½-1½ timme efter att äntligen ha kommit hem och i säng efter ett sent kvällsfall.
Eftersom det är lättare att fastna i ansvarsnämnden än i poliskontrollen vid den tiden på dygnet är det bara att fortsätta köra.

Om gnomerna faktiskt framträder på riktigt och står och dricker kaffe med sossarnas ungdomsförbund kan du chilla. Har du tur så sover du men det låter troligare att du är hög på något. Så, stå still och rör dig inte förrän sossarna har gått hem!


(Anm. Den politiska intriktningen kan naturligtvis bytas ut till vilket som i ovanstående text. Det är ju bara lätt att tänka på rött och sossar i gnom-sammanhanget ...eftersom gnomer har röda mössor tänker jag)