600 kronor för ett paket korv!

Det är kaos i livet. På arbetsplatsen som distriktsveterinär har vi plötsligt fått ett Salmonellautbrott att hantera samtidigt som vinterns sjukor inte ännu har gett med sig helt. Det tillsammans med ett par av de där livets tillhörande kriser, som aldrig kommer särskilt lägligt och gärna i klump, hos några av kollegorna, ett jobbigt veterinärfall, uppståndelsen i amningssverige och en sjuk katt hemma blir tillvaron känslomässigt nära ett limbo. Jag undrar stilla hur mycket starka känslor en människokropp klarar av.
Nu har ju inte jag bara ett jobb utan två. Ett faktum som gärna ställer till det när man ska svara på diverse enkäter och fylla i blanketter. Människor i dagens Sverige förutsätts arbeta men helst bara på ett jobb i taget. Jag vet inte om jag, med handen på hjärtat, förmår kalla vår nuvarande regering för "arbetsvänlig" eller "hålla arbetslinjen". Om jag kan kalla någon av våra regeringar för det låter jag helt vara osagt.

När jag växte upp var psyke och fysik två helt skilda företeelser. Jag är glad att kunskaper och tankar kan utvecklas vidare för just nu fryser jag så kroppen skakar. Med dubbla tröjor, långkalsonger och med värmen på max i bilen finns en kyla i min kropp som inte går att bli av med.
"Jag sitter här och tittar ut på byggarbetsplatsen utanför. Så tänker jag att tänk om en av de där grävskoporna bara skulle köra rakt igenom vår byggnad, här mitt på kontoret! Vet du, Ingrid, jag tror inte jag skulle reagera ens.", säger min kollega medan hon ser ut som om hon försöker förstå vad hennes tankar betyder.
Det är helt normalt att hamna i ett uppgivet tillstånd när tillvaron ställs på sin spets. Men hur många av oss vet hur man ska reagera när detta händer i sin egen tillvaro? Vad svarar man kollegan mitt i den där totala overklighetsupplevelsen? Och hur hanterar man själv det faktum att timmar och dagar flyter ihop i ett för man har nog att hålla reda på vad som är upp och ner så natt och dag får liksom vara just nu.

Storhandla är inte att tänka på. Korv och bröd får det bli till middag. I kassan på ICA Maxi dras drygt 600 kronor från mitt konto. Så mycket kostar ett paket korv när ens medvetande är på annat håll. Jag har ingen aning om vad jag senare packar ner i påsen men korv och bröd blir det i alla fall till middag.
Kommentarerna till videon "Du kan amma här" vittnar om hur offentlig amning upprör. Magdalena Ribbing jämför Nobelfester med uteserveringar i amningens tecken. Kan man inte amma offentligt på Nobelfesten gör man det inte heller på uteserveringen. Jag undrar hur vi då gör med sörplande människor, högt skrattande människor, personer som högljutt ropar efter någon de känner igen och som kommer gående längs gatan på dessa samma uteserveringar. För så gör man väl inte heller på Nobelfesten?
Magdalena Ribbing har uppenbarligen dels blandat äpplen och päron för på Nobelfesten finns ingen som beter sig naturligt. Så som man faktiskt gör i vanliga livet, som på en uteservering. Och dels har hon inga som helst kunskaper om amningens förutsättningar. Jag skulle säga att det är lika förfärligt att man ska behöva dricka kallt kaffe för kaffet hinner kallna när man går undan och ammar alla de gånger barnet kan vilja amma. Och så munhuggs jag lite med min självutnämnda extramamma, som jag vet starkt ogillar när kvinnor visar överkroppen (och då oavsett om de ammar eller inte). Saken med min extramamma är dock att hon skulle inte heller dra sig för att ge en karl med bar överkropp en åthutning. Samma lika i matsammanhang. Och kallt kaffe skulle hon aldrig acceptera. Mat är heligt. För henne handlar det nog mer om bordsskick för hon skulle aldrig komma på tanken att neka bebisen att få äta i lag med sin familj och vänner.

Sen har vi ett faktum till. Brösten är sexualiserade. Och det är den ena botten av hela problemet med offentlig amning. När sex och mat ska finnas i samma sammanhang gör man det privat. En bebis som äter från bröstet blir sonika en privat tillställning som inte ska visas för allmän beskådan. Möjligen går det bra om vi andra slipper förstå att det alls pågår.
Den andra botten är att så få vet vilka amningens förutsättningar är. De har så dålig koll på detta att de omedvetet totalt diskriminerar m(ammor). Det finns bebisar och perioder i bebisars liv då de vill amma lite undanskymda och utan omvärldens stress och det finns stunder då de finner nöje i att kunna se sig omkring medan de ammar. Det finns bebisar som gärna delar matstunden som de vuxna har och väljer att amma när de vuxna sätter sig till bords och det finns bebisar som struntar i vilket bara de får amma sisådär en 4-8 gånger i timmen just där och då.
Väljer man att inte alls följa bebisens amningsrytm riskerar man att hamna i konflikt med bebisen och amningsproblem kan uppstå. För en del kan dessa amningsproblem bli så stora att amningen förhindras. Så den m(amma) som vill amma, gör det valet, kommer alltså att diskrimineras i offentliga sammanhang om det inte ens får märkas att man ammar.

Under Amningshjälpens riksträff får jag ett kort möte med min barndomsvän Ulrika Westerlund. Den förening hon förestår har lyckats göra sina frågor PK. Inte alla, men många. Det är inte PK att tycka illa om homosexuella idag. Och det är verkligen inte okej att hindra homosexuella par från att visa sin kärlek på samma sätt som heterosexuella par gör.
Inte heller är det PK idag att förbjuda muslimer att utöva sin tro enligt koranen. Många av oss kristna ber inte regelbundet men eftersom det ligger i den muslimska tron att göra det vore det oförskämt att hindra det.
Amningen har tyvärr inte lika starka förespråkare. Bland homosexuella finns talesstarka bögar, män. Bland muslimer finns, liksom i västerlandet, en manskultur. Vi lyssnar och förstår.
Amningens värd baseras främst på en kvinnokultur. Det finns många pappor, medföräldrar och andra anhöriga som stödjer amningen och vill ha amningen. Men i grund och botten är det svårt att helt frånta amningen den kvinliga faktorn.
Kvinliga frågor är inte viktiga i dagens samhälle. Transport tas ut i strejk. Barnmorskorna får knega på med sina överfulla avdelningar. Parkförvaltningen i den norrländska kommunen får SUV-liknande bilar för att kunna dra sina släp. Hemtjänsten i samma kommun får små citybilar att köra runt på enskilda skogsvägar med.

Det är inte PK att säga att kvinnor förtrycks i dagens samhälle. Lika lite som det är PK att säga att det finns fattiga människor i Sverige. Varför?
Förmodligen för att det är obehagligt att höra. Vem vill höra vad det egentligen innebär att leva i ett patriakat? Då är det lättare att framhäva hur feminister och annat löst folk är manshatare och hoppar på enskilda män. För då vänder vi hela frågan till att handla om något annat.
Förekomsten av ett patriakat handlar inte om att enskilda män är elaka. Det handlar om att vi lever i en viss sorts samhällsstruktur som dessa enskilda män är lika fast i som de enskilda kvinnorna och människorna av ett tredje kön är fast i. Alla personer, oavsett kön, skulle gagnas av att bli sedda som personer i första hand.
Som tur är finns det män idag som vet och inser detta och som reagerar emot det. De låter sig inte luras av den makt som desperat vill hålla kvar patriakatets struktur.

Fattiga människor finns det också. Och det av den enkla orsaken att allt är relativt och vi är fast i kapitalismen. Den som inte har pengar får svårt att överleva. Det är vi själva som har byggt och fortsätter tillåta ett samhälle där varje människas existens görs beroende av pengar. Det går att leva på lite men inte på hur lite som helst.
Det är skrämmande att se vissa kommentarer på nätet. De är skrivna av personer med vårdat språk och antagligen med ett ordnat liv. De har haft tur i sitt liv, fötts i rätt familj, haft en tillräckligt trygg uppväxt. De har arbete och pengar och behöver inte vara hotade. De kan istället sitta och håna den som inte får pengarna att räcka till.
Jag frågar dig; skulle Du kunna börja leva och klarat dig på socialbidrag från och med i morgon? Och utan dina sparpengar såklart, för alla människor i vårt land har faktiskt inte inkomsten att kunna lägga upp ett stort sparkapital. Gör det i ett halvår och se om du fortfarande ler lika ofta som du gör idag.
(undantaget de läsare som redan lever i den situationen nu såklart -för de vet redan).

Under mina ungdoms år, i ett socialdemokratiskt Sverige och från en (gissar jag) socialdemokratisk familj undrade jag varför inte makthavarna förebyggde vissa samhällsföreteelser mer. En polis och en före detta knarkare kom till vår skola för att avråda oss att börja med hasch. Så det lärde vi oss, hasch är farligt.
Men vi lärde oss aldrig varför knarkaren hade börjat med hasch och varför han behövde fortsätta med det. Vi lärde oss inte heller hur han hade kunnat ta steget att sluta med sina droger.
Faktorerna för att hamna i ett drogberoende måste vara många. Och förmågan att be om hjälp och förmågan att hantera sina känslor måste ha ett finger med i spelet. Det lärde vi oss inte heller. Bris fanns såklart, men de var en frivillig organisation, inte någon myndighet. Det är socialtjänsten som ska hantera ungdomar på fall och den senaste tidens historier om fosterhemsplacerade barn inger inte direkt förtroende.

Varför är det såhär? Varför kan inte människan hantera sina känslor, varför är vi så dåliga på att ta hand om varandra eller berätta för varandra att vi behöver tas omhand?

Jag hamnar i kris och det resulterar mest i att andra omkring mig också hamnar i kris. Rent evolutionärt känns det vansinnigt. Att en flock däggdjur skulle kollapsa totalt av bara en utlösande faktor. Varför håller vi inte ihop och räddar varandra istället?

Jag fryser. Fryser där jag sitter i mina dubbla tröjor. Mina fingertoppar är blåaktiga. Blodet når inte fram trots att hjärtat slår hårt i mitt bröst. Jag står utomhus och tittar på min patient. Han har repat sig mot alla odds. Det blåser och min kropp skakar som svar. Den klarar inte av att hålla värmen.
Jag sitter i soffan hemma och min yngsta son blir glad över att äntligen ha sin mamma hemma. Han kryper upp i famnen och ammar. Mina bröst protesterar inte det minsta. De fungerar och tar hand om mitt barn när omgivningen viner omkring oss. Mitt i kaoset finns ett lugn att hämta.

Xxx

I nöden prövas vännen heter det. Såhär ser min vän ut. Nöd eller ej.

Flator, amning och trans

Amningshjälpen har firat 40 år med en Riksträff på temat "Möt dina fördomar". Det handlar om fördomar mot invandrarkulturer och hbtq-kulturerna.
Efter bara en stunds inblick i hbtq-rörelsen infinner man sig i ett tungvrickande av ord och företeelser. En homosexuell transsexuell kvinna till exempel. Vad är vad, egentligen? Och hur håller man reda på vad det är man ska, och inte ska säga, i rådgivningssamtal?
I grunden är det inte svårt om man kan se att det handlar om upplevelser. Att uppleva sig vara attraherad av ett visst kön, av människor oavsett kön. Att uppleva sig tillhöra ett visst kön, identifiera sig till en könsgruppstillhörighet, eller anse sig inte tillhöra ett kön alls. Precis som amningen är upplevelser. Ingen kan säga vilken amning som är jobbig eller lätt, för lång eller för kort. Det beror helt på m(ammans) upplevelse och oavsett vad vi tycker är det upplevelsen som måste få stå i centrum.
Jag har alltsedan den där föreläsningen med Tiina Rosenberg, identifierat mig som könslös. Jag vill inte vara ett kön utan en människa. Jag har valt att leva med den kropp som jag föddes in i, att smycka den med några piercings och en tatuering och i övrigt låta den formas endast av tidens gång. Det är mitt val, min känsla.
I vissa tider har jag känt mig mer bekväm i tanken att vara det ena eller andra könet men i slutändan har det ändå känts enklast att bara vara den jag är och dra fördelarna av det jag gavs i livet. Jag fick bröst, jag kan amma. Jag vet inte hur jag hade tänkt om jag inte fått dem men jag inbillar mig att just jag skulle vara samma person, innerst inne, även utan dem. Jag kanske inte hade varit med i den förening jag är med nu i men jag hade förmodligen även då velat kämpa för de svaga och mot förtryck, velat hjälpa och stötta den som är ensam och villrådig och glatt mig åt de år och dagar jag får vara på den här jorden innan jag hamnar i den.
Vi har bara ett liv och det skulle vara så otroligt onödigt att kasta bort värdefulla dagar på att låtsas vara någon annan, att göra saker man inte vill bara för att någon annan förväntar sig det av en.

Jag står på Amningshjälpens Riksträff och ser de medlemmar som är med nu. Med barn och med partners och jag tänker att de barn som finns här nu får så mycket kärlek av sina föräldrar att jag med spänning ser fram emot hur de kommer utvecklas och vara som människor om 20-30 år. Och hur de kommer vara som föräldrar efter att ha blivit så ömsint omhändertagna, inte bara utelämnade till en vårdnadshavare, utan har minst två att vända sig till.
En människa trivs inte i ensamhet. En förälder ska inte behöva vara ensam med sitt barn. Vi behöver leva i ett sammanhang. Och jag har så svårt att tro på idén att barn inte skulle kunna knyta an till fler vuxna än den person som fött barnet. Däremot tror jag att barnet gärna vill ha samma vuxna personer där redan från tiden då hörseln utvecklades under fosterstadiet. För jag tror inte att jag är ensam om att få se sitt nyfödda barn reagera på just de röster som funnits omkring magen, att vända sin stora mörka blick åt just det håll där rösten kommer ifrån.
Jag tror inte på att anknytningen måste ske till en person i taget. Däremot tror jag på att anknytningen börjar redan under graviditeten. Det är där grunden för vilka barnet behöver känna igen läggs. Och efter födseln kan barnet sätta dessa röster och rörelser i ett vidare sammanhang av närhet, mat, sömn och upplevelser. Amningen kan behöva etableras. Samtidigt måste också barnets känsla av att vara omhändertagen etableras och jag tycker vi ofta trasslar in oss i resonemang om hur barnet måste äta. Det är klart barnet behöver näring för att växa men man får för den delen inte glömma allt annat som barnet också behöver. Barnet behöver föräldrar hen känner igen och kan lita på.

Under Riksträffen lyssnar jag på så mycket jag hinner av de föreläsningar som ges. Lesbiskt föräldraskap tas upp såklart, en helg som denna. Och jag kan inte låta bli att reagera på hur man även här nödtvunget måste ha ut bröstmjölk ur ett bröst så snart ett barn ska amma på det. För det känns oundvikligt att frågan om att båda de lesbiska mammorna kanske vill amma barnet ska komma upp i en förening som denna. Jag kan egentligen tycka att diskussionen om att "den andra mamman" i ett lesbiskt barnbildande par kanske vill amma barnet är en form av fördom och framförallt begränsning. Under de år jag har varit med i föreningen har jag då och då fått ta del av berättelser om personer som ammat barn de inte själva fött. Ibland har det pratats om adoptivmammor som vill ge sina barn amningens närhet och bröstmjölkens skydd och ibland har det handlat om barnpassning av andras barn där amningen kommit att bli ett val för barnets bästa just där och då och ibland har det bara varit av ren nyfikenhet för om det alls är möjligt (och oftast en nyfikenhet från barnets sida är min upplevelse).
Och jag undrar på vilket sätt det egentligen skiljer sig, att amma barnet som är fött av sin fru eller amma barnet som är fött av sin syster eller dotter eller amma barnet som är fött av sin kompis.
Nappar finns inte helt sällan där bebisar finns. Och mjölkproducerande bröst finns också ofta där bebisar finns. Så varför kan inte ett icke mjölkproducerande bröst också finnas där bebisar finns?
Det finns bebisar som blir tokarga på bröst som inte ger ifrån sig någon mjölk och det finns bebisar som emellanåt blir jätteilskna när bröst ger ifrån sig mjölk. Så kan inte barnet som tycker om mjölkproducerande bröst få ett sådant att amma på och barnet som ibland vill ha ett icke mjölkproducerande bröst få amma på ett sådant när det finns tillgängligt (och med tillgängligt ingår naturligtvis ett medgivande från den personen som har bröstet)? Varför måste amning nödvändigtvis ge näring i form av energi. Är inte närhet livets näring och näring till hjärnans utvecklande? Vi vet att ammandet i sig, oavsett mjölk eller ej, ger vissa hormoner hos barnet. Så amning är sannerligen inte bara bröstmjölk, även icke mjölkproducerande bröst kan fylla sin funktion! Jag vet många barn som även försökt amma bröst helt utan mjölkkörtlar (vad vi traditionellt kallar för ett mans bröst). Dock har jag, hittills, inte hört om någon som valt att låta barnet fortsätta detta tilltag. Och det valet kan vara personligt och det kan vara kulturellt betingat.

Den fråga jag hade kring detta fick jag dock inte svar på. Nämligen om en man-till-kvinna transperson som blir förälder kan ha en önskan att helamma sitt barn. Och hur detta då är möjligt. Har personen valt att påbörja en kroppslig förändring till det kön man psykiskt lever i kanske det finns medicinskt framkallade bröst. Går dessa bröst lika bra att göra mjölkproducerande eller behöver personen kunna komplettera med tillmatningsset? Och går det att amma på de hormoner man behöver ta för att göra denna kroppsliga transformation.
Så kära feminister och queerteoretiker -biologi hör i allra högsta grad ihop med könskultur och hbtq-frågor! Och kära naturvetenskapare -ni behöver samarbeta mer ämnesgränsöverskridande för att finna svar på frågor som kan komma att ställas. För föräldrarnas behov av att veta och få känna trygghet och för barnets behov av trygga föräldrar som kan förstå barnets upplevelsebehov. Om det så är ett behov av att få mat, att känna närhet, att få sova eller att få intryck från sin omgivning.

Kort sagt -barnets behov att bli förstådd i sin egen och personliga upplevelse av Livet!

Amning upprör. Tårtor är det inte lika lätt att bli arg på.

En bildserie

Fotade ett bak idag och här är bilderna i kronologisk ordning. Fototid: mindre än 1 minut.
Kan du gissa temat?

 



...och kan du gissa vilket barns namn som hördes oftast?
Efter ytterligare 15 minuter var där bara två barn kvar. Och det är just stunder som dessa som man undrar så hur det går att missa de där procenten tjejer med ADHD och inte diagnostisera dem förrän de når tonåren eller till och med vuxen ålder. När man som förälder tröttnar på sin egen röst till slut samt noterar att andra barn i samma ålder tycks göra ungefär samma observationer som man själv gör.

Idag är en bra dag att dö för amningen.

Jag ser filmen "Joe Black". Jag tror att man måste ha tänkt tanken att man faktiskt ska dö en dag för att få full behållning av filmen för jag kan då inte komma ihåg att mina tårar rann förra gången jag såg den. Det är något väldigt avgrundsliknande i att med ödmjukhet acceptera och välkomna det som komma skall.
I en sekvens i filmen säger huvudpersonens svärson att man måste berätta om sina mörka hemligheter till den man vill känna total tillit till. För om man själv berättar allt som är hemligt kan ingen avslöja dig.

Jag skrek på mina barn i morse. Alltså inte höjde rösten utan verkligen skrek. Den totala morgonstressen genomsyrade varenda cell i min kropp och fick mig att se rött när barnens idrottsschema visade "längdskidor" där på morgonen efter en sen jobbnatt.
Jag tror inte att jag har så många hemligheter. Jo, några kanske, men jag uppfattar mig själv som en väldigt öppen person. Sen måste ju andra människor lyssna på en för att man ska kunna få sina hemligheter hörda och det tycker jag inte alltid är fullt lika enkelt.

Jag engagerade min man för en föreläsning på en så kallad länssamordnarutbildning, som Amningshjälpen anordnade förra helgen. Han skulle föreläsa om organisationskunskap för att ge länsgrupperna verktyg att jobba med för att kunna nå dit de ville. Sen om det skulle utmynna i organiserade provskrivarhelger eller godare fika på träffarna var egentligen mindre viktigt.
Min man tog tag i uppgiften med stort allvar och förberedde sig noga. Kvällen innan satt han vid datorn på hotellrummet där han plötsligt utbrister med bekymrad min; "Jag vet faktiskt inte hur jag ska klassificera er förening. Den passar inte in någonstans..." Och efter en stunds paus upprepade han sig med ett förbryllat skratt. "Den passar faktiskt inte in någonstans." och hans blick börjar anta en något desperat antydan.
Just då var jag mer intresserad av att helgen skulle löpa på utan större störningar men min mans ord fick mig att lyfta blicken en smula och titta på deltagarna, var för sig. Vilka var egentligen där och vad hade de gemensamt? Ett intresse för amning såklart men utöver det? Många av medlemmarna har själva slutat amma för länge sedan och ändå är de kvar. Inte heller kan rådgivarrollen förklara varje människas engagemang fullt ut i denna förening.
Det är en brokig samling människor som en efter en spontant samlas kring ett av borden i fikarummet senare på kvällen. Sorlet från konversationen hörs ända ut till hotellets reception. Uppenbarligen finns något gemensamt för timmarna går utan att någon väljer att avvika för sömnens värld. Amning är på tapeten men inte bara. Allt mellan himmel och jord avhandlas och alla verkar bara trivas i varandras sällskap.

Väl uppe på hotellrummet igen fortsätter min man sina förberedelser. Han pratar sig varm för sponsring och om hur vi borde söka sponsorpengar från Landsting och företag. Jag ser framför mig hur en grupp medlemmar från Amningshjälpen ska gå upp på Landstinget för att söka pengar. Det finns bara ett slut på den historien och det är ett trött "Nej".
Jag tycker amning är viktigt och kvinnorna som vill amma tycker amningen är viktig. Många inom vården tycker också att amning är viktig men någonstans där tar det stopp. För cheferna som ska ge vårdpersonal resurser att kunna amning och kunna ge stöd till mammorna och politikerna som ska ge cheferna resurser att hjälpa sin personal tycker inte amning är viktigt. Sådär politiskt korrekt så tycker de det men inte i handling.
För vi säger gärna att mammor har rätt till bra stöd, rätt till fria val, rätt att bestämma över sin kropp men vi vill helst inte leva upp till det. För det intresserar oss inte vad de egentligen gör. Inte ens kvinnorna själva tycker att kvinnor ska få bestämma över sina egna kroppar. Amning görs istället till något kontroversiellt och debattbart. Något man får tycka till om och som den Riktiga Kvinnan helst vänder sig emot. Man FÅR amma men amningen tillhör en undanskymd fas i livet som är jämställd med madonnan.
Den ammande kvinnan är madonnan. Och den icke ammande kvinnan kan gärna beskyllas för att hon inte underkastar sig madonnabilden men faktum kvarstår. Att amma är att ge upp sin kropp för något annat, att inrätta sig i ledet av att vara underlägsen och moderligt präktig. I amningen finns kvinnorna som inte vill bli något i världen.

En gång i tiden försökte jag mig på att vara man. Jag trivdes aldrig i kostym så jag lade ner den idén rätt snart men har samtidigt aldrig lyckats hitta mig själv i bilden av att vara kvinna heller.
Ibland har jag tänkt att det kanske inte var förmågan att vara man det var fel på utan kostymen. Men samtidigt har jag svårt att känna mig hemma i mansstrukturer överhuvudtaget. De blir lätt enkelspåriga och testosteronbetingade. Inte heller i kvinnans värld med sociala mönster, vara vacker och förälska sig i män och delta i männens värld kan jag hitta mitt rätta jag.
Däremot sällar jag mig gärna till kategorin att jag duger som jag är, att min roll som mamma är viktig och att amningen är lika självklar som att ha skor på sig på vintern. Det är för mig totalt obegripligt att vårt samhälle är så icke anpassat till barn. Vi har ju alla varit där och vi sägs vara empatiska varelser med förmåga att minnas så vi borde se barnen som en självklarhet. Och det borde vara otänkbart att inte barnen ska vara med där samhället och livet i övrigt finns.

Kanske är jag en kvinna som vägrar vara kvinna? En som finner det ointressant att underkasta sig alla kvinnliga attribut och förväntningar och istället är den jag är.
När jag var kring 20 arbetade jag på ett terminalboende. Där bodde gamla bortglömda människor i väntan på döden. Det jobbet fick mig att fatta ett livsbeslut; Att jag aldrig ska ångra något på min dödsbädd. Att jag ska göra mitt bästa och förlåta mig själv när saker och ting inte går vägen och att jag bara ska göra det jag tycker är viktigt och värt att göra och inte underkasta mig andras livsvärderingar.
Kanske, och jag tror faktiskt att så är fallet, är det just den filosofin som förenar många av medlemmarna i Amningshjälpen. Här finns kvinnorna som vägrar vara något annat än sig själva. Men kvinnor som vägrar vara något annat än sig själva skrämmer. För samhället vill helst att kvinnor fogar sig i leden och ställer upp på den bild som finns. Kvinnor som inte gör det bespottas och tycks illa om. Jag behöver bara säga ordet "Rödstrumpor" så förstår alla vad jag menar. Vad var egentligen fel med dem? Att de ville ha en friare värld för kvinnor eller att de hotade bilden av Kvinnan? På samma sätt hotar den ammande platskrävande kvinnan bilden av hur Kvinnan bör vara.

Jag förväntar mig inte att det ska gå att förstå detta. För samhällsstrukturerna man har växt upp i är mycket svåra att se förbi men jag tror du kan hålla med mig om att feminism inte alltid är rumsrent. Och därför förvånar det mig starkt att feminister idag har mage att bespotta kvinnor som vill amma med samma floskler som patriakatet och deras kvinnor vill slå ner på Mammor som vill amma: att "Alla kan inte amma och det är minsann inte så lätt!".
Nej, det är inte lätt. Och man har rätt att välja något annat. Men att kräva ammande mammors tystnad i något slags systerskap för kvinnor som inte ammar är inget annat än ett fortsatt kvävande av Kvinnor som vägrar inrätta sig i leden av att hålla käften och vara söta. Det är inte vi som är söta det är våra barn som är det! (och vår bröstmjölk!!).

Så skit i vad omgivningen gör eller säger för det är din förbannade rätt att få finnas till och göra dina livsval oavsett i vilket kön du föddes! Och den dagen Kvinnan, som föddes i en manskropp kan amma sitt barn på stan utan att få annat än gillande blickar ska vara dagen då jag kan dö i frid.

Breastfeeding week 2013

Temat för årets Amningsvecka är satt:

WABA is now pleased to announce the theme/slogan for WBW 2013 - 'BREASTFEEDING SUPPORT: CLOSE TO MOTHERS' focusing on Peer Counseling, which was discussed and decided at the WABA Global Breastfeeding Partners Meeting (GBPM) held in Delhi, 5-6 December 2012.

Vad får du för tankar och idéer?
Vilka aktiviteter är tänkbara på det temat?


WABA hittar du här.

Reklam om amning

Har du sett den senaste reklamen för amning? Eller den där reklamen om bröstmjölk?


Det har du förmodligen inte. Och av den enkla anledningen att den inte finns. Det finns inget vinstdrivande företag som gör vinst på att sälja amning eller bröstmjölk. Däremot finns marknadskrafter bakom bröstmjölksersättning och flaskor.
Utöver detta finns många mammor som känner sig vilsna, kränkta, otillräckliga och kritiserade under den första tiden som mamma.
Båda dessa faktorer påverkar mammor bland annat i deras val att ge bröstmjölk eller bröstmjölksersättning. Men det är två olika faktorer som behöver betraktas var för sig.

Varje människa har rätt att behandlas med respekt och har också skyldighet att behandla andra med respekt. Vi kan aldrig tycka lika i världen men vi kan lära oss att förhålla oss till olika saker utan att behöva ändra åsikt.
När det gäller amning och flaskmatning tycks en konflikt råda om vad man ska tycka och tänka i frågan. Den som vill skydda amningen riskerar bli beskylld för att vilja övertyga alla att amma. Och förmodligen finns känslan av ett motsatt förhållande för den andra sidan. Amningen behöver skyddas eftersom den är lättstörd. Det är mycket enkelt att sabba en amning, speciellt i början, och det görs ideligen eftersom kunskaperna om amning är extremt låga i västvärldens kultur. Många mammor vet inte detta utan utsätter sig istället för att beskylla sig själva när amningen inte fungerar.

Människan gör ofta vad andra människor i hennes omgivning gör. Det är ett socialt band hos människan och hjälper till att skapa grupptillhörighet. Att tillhöra en grupp är livsnödvändigt för en människa eftersom hon är en social varelse som inte är skapad att leva i ensamhet. Så vi väljer att prata som andra eller använda liknande klädkoder som andra eller utöva aktiviteter som vi ser andra göra. Det kan vara allt från att välja en stil som ingen annan har till att tala om för sin omgivning hur mycket man borde träna men inte gör det. För att vara omtyckt och accepterad är något grundläggande fundamentalt hos varje människa.

Landsbygdedepartementet har, efter mycket betänketid får man lov att säga, kommit med ett lagförslag kring marknadsföring av bröstmjölksersättning. Alla som ville fick lämna remissvar och flertalet av svaren från remissinstanserna lyser med sin frånvaro.
Jag tycker frågan belyser två viktiga faktorer. Dels handlar den om marknadskrafterna vi har i samhället. Föreningen Flaskmatning i Sverige har lämnat remissvar som på sina ställen är konkreta och vettiga men gör samtidigt misstaget att blanda ihop äpplen och päron. Att lagstifta om marknadsföring handlar inte om att skuldbelägga flaskmatande föräldrar. Det handlar om att sätta gränser mot vinstdrivande företag för att de inte ska utsätta konsumenter för oetiska handlingar. Det handlar om att förstärka den branschöverenskommelse som redan finns men som, av bröstmjölkersättningstillverkarna, redan överträtts. De har vid ett flertal tillfällen redan visat att de inte bryr sig om dessa, icke bindande, branschöverenskommelser. Och då blir det upp till de styrande att sätta ner foten och visa var gränserna går.
Att blanda den frågan med tankar om vad vårdpersonal får och inte får är utanför ämnet. Den som vill påverka vad vårdpersonal gör är välkommen att yttra detta till Socialstyrelsen. Och kanske bör Flaskmatning i Sverige göra just detta. För att informationen kring spädbarnsnutrition är bristande på sina håll tror jag knappast är någon hemlighet. Men det har inte med marknadsföring att göra.
Däremot har marknadsföring att göra med vad vi tror och tycker att andra i vår omgivning gör och hur vi påverkas i de beslut vi tar. En aggressiv marknadsföring kan få människor att ända uppfattning. Och eftersom vi vet att amningen är lätt att sabba behöver vi begränsa reklamen. Skulle det finnas vinstdrivande företag som sålde amning skulle vi behöva begränsa dem också. Det är bara det att de inte finns och troligen inte heller kommer att finnas, någonsin. Men reklam har inte att göra med vad vårdfolk och andra mammor säger och tycker när det kommer till lagstiftning.

För det andra tycker jag att denna fråga tydligt visar hur lågt prioriterade mammor är i samhället. En mamma är bara en icke vinstdrivande könsligt underlägsen varelse som inte ges något större intresse. Antalet remissvar är skrämmande, men tyvärr förväntat, lågt. Dessutom är flertalet av de remissvar som kommit in sådana där remissinstansen avsagt sig uppdraget att svara.
Amning är fullständigt ointressant. Kvinnor är fullständigt ointressanta.

Jag läser Egalias döttrar för min äldsta dotter. Egentligen tänkte jag läsa den själv men hon satte sig bredvid så jag började läsa högt. Jag har velat läsa den i flera år men har inte fått till tiden så som mitt föräldraskap har sett ut hittills.
Alla borde egentligen läsa den. Jag tycker nog själv att jag är väldigt neutral i könsfrågan men ändå ryckte jag till redan på första sidan. Det är något i författarens sätt att beskriva sina karaktärer att man direkt associerar dem könsbundet. Och så är de av helt motsatt kön i boken. Det förvirrar. Det är nog en sak vad man gör själv i sitt liv och ett helt annat hur man ser på vad människorna i sin omgivning gör. Jag själv kan vara könsneutral men kanske ser jag inte alla andra som könsneurala.

Direktör Brahms man är den som ser efter och snabbt reagerar på barnens behov medan direktören själv helst ser till sina egna behov först.

Först blir jag arg över hur min identitet stämmer överens med hennes mans. Men sen får jag återuppta mina tankar om hur patriakatet kanske frodas i samhället men att matriakatet råder i många hem. Och hur synd det är att de som leder hemmen inte skryter mer om det. För vad går livet egentligen ut på? Är det att ha mest pengar och saker när man dör eller är det att ha haft ett bra liv med många värdefulla minnen. Och var kan man finna livslugnet och trivseln bättre än i ett hem och en familj som får vara viktig? Familjen där sitta i soffan med barnen, ta en gemensam sovmorgon eller äventyr blir så fantastiskt som det faktiskt är.
Vi skulle förmodligen tröttna om det var det enda vi gjorde. Men faktum är att vi behöver hemmets lugn och trygghet. För den som har en familj att komma hem till blir konflikter och stress i övriga livet mer hanterbara. Det handlar om att få känna lycka och om att genomströmmas av välbefinnande och om att inte behöva något annat än just stunden som är.

Men vem tjänar pengar på det? ....förutom chipsföretagen som tillverkar fredagsmyset då.

Det handlar om ADHD

Min lokalgrupp i Attention skickade ut en förfrågan att svara på en enkät nyligen. Efter att ha svarat på den tyckte jag att den passar lika bra som ett blogginlägg om npf. Så här är mina svar;

"Hej! 

Jag läser en kurs på Högskolan i Kristianstad om neuropsykiatri. Just nu skriver jag ett arbete om hur viktigt det är att få sin ADHD utredd och hur/om diagnosen har gjort det lättare för personer att hantera de problem/svårigheter som finns i vardagen.  "

- Hur gammal är du?

40 år

- Hur gammal var du när du fick din ADHD diagnos?

25?

Vad hade du för problem/svårigheter innan du fick diagnosen:

- I skolan/jobbet?

Orkade aldrig hänga med på eftermiddagarna. Detta gjorde att jag under min skoltid aldrig förstod en enda laboration eftersom de alltid var förlagda till just eftermiddagarna. Det uppdagades för mig en dag när jag, på universitetet, fick göra en laboration på kvällstid och plötsligt förstod vad det var vi gjorde. Det var en uppenbarelse!

I grundskolan behövde jag alltid sitta längst fram i klassrummet annars kunde jag inte hänga med.

Min största svårighet på jobbet var återkommande ångestattacker. När jag senare fick ett mer stillasittande jobb blev själva stillasittandet ett stort problem eftersom jag alltid har haft svårt för detta. Jag mådde psykiskt dåligt av att inte kunna röra mig i den utsträckning jag behövde.

- Med vänner?

Min impulsivitet gjorde ibland att jag övergav kompisar för andra saker. Det var dock inte något stort problem. Att inte kunna hålla koncentrationen uppe över dagen var nog värre då eftersom mitt humör blev så varierande.  I början av dagen kunde jag vara väldigt på och med medan jag på eftermiddagarna kunde bli väldigt låg. Många förväntade sig nog att jag skulle vara likadan över dagen och hade nog svårt att hänga med.

- Familj?

Jag tycker egentligen inte att mitt eget funktionshinder har gett mig problem med min familj. Mina föräldrar skulle nog säga ”stökigt rum” och ”tappade bort saker hela tiden”. Vi fick byta lås på dörren en gång för att jag tappat bort nyckeln.

- Vad har förändrats sedan du fick din diagnos?

Först var det en uppenbarelse och avslappnande. Att veta att utanförkänslan och allt det där inte var mitt fel så att säga. Att veta att jag faktiskt fick kämpa hårdare för att nå dit andra var. Det fick mig inte att sluta försöka nå saker utan mer acceptera att jag fick ge en större insats.

Med medicinering blev tillvaron som natt och dag skulle jag säga.

Jag hade gärna velat att behandlingen inte bara varit läkemedelsgrundad utan att man även hade fått tillgång till hjälpmedel, strategier mm. Min största behållning fick jag på en sammankomst som teamet anordnade en gång där fler personer med ADHD fick komma på en utbildningsdag. Det stärkte mig oerhört att få träffa andra sådär i en grupp och äntligen få vara i majoritet. Det var tänkt att vi skulle få lära oss av teamledarna men det blev istället att vi deltagare tog över och kunde lära oss av varandra. Det var en härlig känsla att känna att teamledarna, de ”normala” människorna faktiskt fick svårigheter när de hamnade i minoritet. De hade inte en chans att hänga med i våra samtal och svängningar och vi kunde, med våra egna erfarenheter av att leva med diagnos, kunna ge riktigt bra stöd till några som nyligen fått diagnos. Som tex dödstankar, som jag själv har haft, kunde vi se på med mindre förskräckelse än vad teamledarna kunde. Vi kände liksom alla att vi varit där och det är så man känner ibland när man har diagnos men vi blev inte rädda för det utan kunde se människan bakom och vad den människan gick igenom för skeenden på grund av sin diagnos just då. För oss var det mer en del av det hela och något som vi visste skulle gå över, inte något som måste tas bort från ena sekunden till den andra. Jag vet inte hur jag ska förklara det men jag kan många gånger önska mig tillbaka till just den där enstaka dagen och önska att teamet hade anordnat fler sådana träffar.

- Har din självbild förändrats? På vilket sätt?

Från början blev jag stärkt i att jag på något sätt hade en ursäkt. Och i att jag kände mig speciellt.

Med tiden har jag mer kommit att känna en hopplöshet. På många sätt tycker jag att min diagnos beror på samhället och omgivningen. Jag vet att jag har massor att ge och att jag har potential. Men jag får inte visa det, leva det fullt ut, i den här tillvaron. Det går att hitta vägar att leva här med diagnos men det är inte helt lätt eller enkelt.

Så min självbild har nog ändrats från missanpassad till anpassningsbar till ohjälpligt missanpassad.

- På vilket sätt har medicinerna hjälpt dig att handskas med dina problem? (om du använder mediciner)

Amfetaminpreparaten har inneburit natt och dag för mig. De innebar att jag har kunnat hålla koncentrationen uppe så jag har kunnat göra saker och ting i rätt ordning istället för att hoppa från ena aktiviteten till den andra och så tillbaka för att fortsätta på den första. Slutresultatet har nog blivit detsamma men det har känts bättre mot omgivningen att kunna göra så som det förväntas av en. Och så blir nog även risken för slarvfel mindre när man gör saker och ting i en ordning.

Att medicinera innebar också att få veta hur ”vanliga” människor har det och känner. Jag vet en gång när det var väldigt mycket omkring mig och jag började medicinera. Då sjönk jag plötsligt ihop och orkade ingenting. Då insåg jag att medan jag ständigt rör mig och får saker gjorda så kan faktiskt ”vanliga” människor reagera med att sätta sig ner och vila. De måste liksom må bra i grunden för att kunna prestera 100% medan jag presterade 90% hela tiden och även när jag egentligen inte hade orken. Ända tills jag stupade.

Jag insåg också exakt HUR mycket mer jag har behövt kämpa för att nå de resultat som andra har gjort. Hur enkelt det är för ”normala” människor. Att lämna barn på dagis är liksom ingen konst medan det kunde vara ett helt projekt för mig före medicinering.

- Känner du att omgivningen har fått större förståelse för dina svårigheter efter du fått din diagnos? På vilket sätt?

Nej, det tycker jag inte. Jag kan säkert ”komma undan” med lite mer genom att hänvisa till min diagnos men den allmänna kunskapen om ADHD är så fruktansvärt låg att det egentligen inte hjälper mig ett dugg.

Jag skulle också önska att man inte bara såg alla svårigheter och koncentrerade sig på allt negativt kring diagnoserna. Det blir så oerhört destruktivt i längden för oss som har diagnos. Man orkar nästan inte ibland. Tänk om man istället fick höra vad man är bra på! Få bli stärkt! Jag vet att jag har egenskaper som andra inte har just pga min diagnos. Men det får aldrig komma fram eller bli något jag kan glädjas åt. Det går ju faktiskt att vända så kallade svårigheter till att bli något positivt. Men jag tror ”normala” människor har svårt att vara lika kreativa som vi kan vara och de är ju i majoritet så man blir tvungen att spela efter deras regler.

- Vad har du fått för stöd/hjälp i skolan eller på jobbet?

Ingen alls.

- Finns det något du skulle vilja tillägga om hur ditt liv förändrats efter du fått din diagnos?

Att mitt liv egentligen inte har förändrats bara för att diagnosen hamnade på papper. Den hade jag ju redan innan. Diagnosen är den person jag är.

Och så tror jag det är för många med ADHD. ADHD är så mycket kopplat till personlighetsdrag så det gäller för omgivningen att tänka på vilken syn och uppfattning man har om diagnosen. När man säger något negativt om ADHD är det ju att säga något negativt om personen som har diagnos.

Jag känner mer och mer att hela ADHD-biten är en komplicerad diskrimineringsfråga och att det aldrig kommer att ändras förrän kunskapen om ADHD får tillhöra oss som har diagnos och inte alla ”normala” som diagnostiserar och försöker tala om för oss vad en diagnos innebär. Vi vet redan vad den innebär.


Xxx