Om ensamhet

Jag skulle vilja skriva något om att känna sig ensam. Inte nödvändigtvis ensam som i ”landsförvisad till Sibirien utan en människa i sikte” men ensam sittandes i en befolkad del av Sverige utan att man tappar vänner och får nya när man skaffar barn. Dessa nya bekantskaper finns oftast under småbarnsåren eftersom andra småbarnsföräldrar har förståelse för och kan anpassa bekantskapen till livet som småbarnsförälder. För hur det än är så är det lättare att anpassa livet efter barnen än att anpassa barnen efter livet även om båda parter ofta måste jämka. Jag skulle vilja skriva om att känna sig ensam när livet tar en sväng neråt och man inte är lika givande, glad och spirituell att umgås med längre. Om nedåtgången dessutom innefattar en skiljsmässa känner sig vänner och bekanta ibland tvungna att välja sida och kan till slut bestämma sig för att inte välja någon alls i rädsla för …ja, inte vet jag. Innefattar nedåtgången sjukdom eller utbrändhet framstår man kanske som ovillig att ha relationer med andra för orken finns liksom inte. Det betyder inte att man inte uppskattar sällskap och känslan av att vara ihågkommen, det betyder bara att man inte har samma ork att upprätthålla relationer med andra.

Det sägs att i nöden prövas vännen. Ordspråket kan bli rätt sorligt för den som blir sjuk och tycker om att ha vänner. För sjukdom tycker jag ändå kan räknas som en form av nöd och prövning och när man då plötsligt står utan eller bara med en eller två kvar så blir ju den logiska slutledningen att man inga vänner har.

På mitt facebook-flöde sägs det emellanåt att man ska säga ifrån, avskärma sig, bryta.. med personer som suger energi, som inte uppskattar en ordentligt, som kort sagt inte är riktiga vänner. För någon som ingen energi har och plötsligt befinner sig i situationen där telefonen ekar tyst förutom alla sms om påminnelser och inlägg i säljgrupper blir slutledningen av dessa uppfodringar nästan tillräckliga för att inte vilja finnas kvar längre. För antingen har man fått bevis nummer två för att man inte har några vänner eller så är man så otrevlig och hemsk att ingen vill ha en som vän. När kampanjer som aldrig ensam och suicidal awareness dyker upp blir jag nästan illamående. Tanken är god men vad hjälper det att prata med varandra om dessa ämnen om man inte ägnar en tanke åt dem som står utanför? Borde det inte pratas om hur man når dem som inte har någon att prata med eller är det kanske lika bra att dessa människor förgör sig själva när ingen ändå vill ha dem?

I Sverige har vi Jantelagen som säger att vi inte duger något till. Så man ska helst inte beklaga sig heller utan helst låtsas som allt är sådär medelmåttigt bra. Alldeles för bra får det naturligtvis inte heller vara.

Det finns mörka stunder när jag önskar att jag inte skaffat barn (varför heter det ”skaffa” egentligen?) för jag tänker att då hade jag haft vänner kvar och jag hade haft tid över att odla relationer. Sedan inser jag att inte bara är tanken hemsk men jag hade en liknande känsla och tankegång när mina universitetsstudier var över och alla studenter från kursen spreds för vinden. Med tiden har jag insett att kanske ens riktiga vänner är de bekantskaper man odlar som barn. Tyvärr finns det de som lider av utanförskap redan under barndomen. Det är barnen du ser gå lite vid sidan av på rasterna, de som sitter på huk och ser ut att vara fullt upptagna med att pilla med en pinne i gruset. Det är barnen som få vuxna ser bli mobbade och det är barnen som växer upp med ett kasst självförtroende för de lär sig att aldrig passa in. Med minnen från barndomen går de in i nya bekantskaper med ena foten utanför för de vet att risken finns alltid att ingen tycker om dem på riktigt. Paradoxalt nog gör dessa minnen dem även till några av de mest lojala vänner du kan få för de vet att värdesätta vänskap och de vet hur förgänglig den kan vara.

Vi jagar lycka, framgång och pengar. Status vill vi alla ha trots att sagovärlden är fylld av historier om griniga affärsmän. Vad hjälper ett hus med statusprylar om du inte har någon som kommer och tittar på dem? Människan har överlevt och vunnit mark i evolutionen tack vare förmågan att skapa kontakt med andra människor. En människa utan andra människor kan inte överleva. Därför blir ensamhet så otroligt svårt att hantera. Det är ångestskapande med ensamma människor och den som är ensam får svårt att leva och överleva. Det är den cirkeln vi behöver bryta först. Att bry oss om varandra. Den som har en fungerande familj som faktiskt har möjlighet att hålla kontakten och till och med ses har ett naturligt skydd mot ensamhet men det är tyvärr inte alla förunnat.

En text på internet kommer förmodligen inte heller att hjälpa men någonstans måste ens tankar och känslor ta vägen. När man har försökt hålla kontakt med andra och ringer men endast enstaka ringer tillbaka eller faktiskt vill ta en fika. Ja, då återstår liksom bara att fortsätta deppa, att förneka allt eller försöka bearbeta vad man känner och upplever. Deprimerad har jag redan varit så mycket att jag troligen är immun mot antidepressiva och förneka och låtsas att allt är bra kan jag gå i god för inte fungerar. Promenader, prata med sina barn och äta nyttigt hjälper men botar tyvärr inte ensamhet även om det är de goda råd man ibland får. I engelskan finns orden ”alone” och ”lonely” som ganska bra beskriver skillnaden mellan att vara själv och vara ensam. Det ena väljer man själv medan det andra är oönskat.

Jag önskar så att jag hade någon mer att umgås med och jag önskar så att jag inte kände det som att jag tränger mig på när jag föreslår fika eller ringer någon. Någonstans slutar man tjata av ren självbevarelsedrift för det drar en bara mer neråt i ens negativa tankar när umgås inte blir åtminstone lite enkelt för att inte säga självklart. När både telefonen och dörrklockan så sällan ger ljud ifrån. Det är måhända gnälligt av mig att sitta och önska att få ingå i ett sammanhang och det kan jag ta. Tyvärr inser man med tiden och åldern att människan är byggd för att leva i gemenskap med flera och att det gagnar en i livet på så många sätt att ha en grupp att ingå i. För inte bara blir det fler kloka idéer att tillgå men det skapar mening i tillvaron också.

Att lägga ut en sådan här text på nätet är förmodligen fullständigt idiotiskt och rent kontraproduktivt. För vem vill umgås med någon som gnäller om att ingen vill umgås med en? Men någonstans har jag väl inte gett upp än på att hitta svaret på vad det är jag gör som blir så fel. En del vet jag ju redan. Den som sprudlar av energi är lättare att umgås med såklart, den som är intresserad av samma saker som en själv är lättare att prata med och den som inte desperat behöver vänner är förmodligen inte lika obehaglig att spendera tid med. Kanske är det bara så att vägen tillbaka blir så oändligt lång och är så oviss vart den når att man liksom ger upp bara vid tanken på att börja gå. Kanske är det så att vårt samhälle är uppbyggt så att ju äldre man blir desto mer kryper ensamheten på. Var vännerna få redan när man var barn så kanske det är naturens gång.

Vi är alla olika och vi bär alla på tankar och erfarenheter och en sak kan jag lova dig. Om du vågar fråga och du vågar lyssna på vad andra har att berätta så kommer du få höra de mest fantastiska livshistorierna och lära dig saker från personer du minst anat. Mitt starkaste minne i det sammanhanget är från mina tonår när jag jobbade extra på ett äldreboende för psykiskt sjuka. Här fanns ett tjugotal personer inhysta och medicinerade i en stor villa ute i skogen. En av dem var en rynkig, smal gammal tant med runt ansikte och som led av schizofreni, dvs vanföreställningar. En sen kväll när alla arbetsuppgifter var klara ställde jag mig och bakade bullar för att ha något att göra. Denna tant hade tyst smugit sig ner i köket och stod snart bredvid mig med sin handväska i båda händerna i höjd med magen. Oftast brukade hon berätta om sina vanföreställningar som om de var verklighet men denna kväll betraktade hon mig tyst medan jag rörde ihop degen. Det enda hon sa var;

”Du bearbetar degen för länge, du har i för mycket mjöl. Bullarna blir så torra om du gör så. Man ska vara lat när man bakar bullar.”

Det är det bästa baktips jag fått för efter jag provade hennes råd har folk älskat bullarna jag bakar.

Life Noggin "Do you really need friends?"

Har du en vän som är småbarnsförälder eller som befinner sig i en dal i livets berg- och dalbana? Varför inte ta med en påse bullar (köpta smakar också bra) och hälsa på? Att bara ta med sig själv fungerar lika bra.

Symptoms of Asperger from the Asperger point of view

Recently I have surfed the internet reading about Asperger. This has eventually gotten me somewhat frustrated and angry when it comes to "symptoms of Asperger". Cause it seems to me like non-aspies prefer to look at Asperger from their point of view rather than the aspie point of view and this makes the symptoms having some bias.
It also causes a lot of frustration for someone having Asperger trying to live in this non-aspie world.

The child developmental psycologist Piaget made this experiment a long time ago. He had a model of a mountain placed on a table and then placed two kids at one side of the table each. Now each kid was able to see their side of the mountain but not the other´s. This results for someone, not being in that same room but rather just hearing the kids describing the mountain afterwards, will end up thinking one of the kids must be lying or be deillusional. Cause even if both kids saw, and are now describing, the same model they will tell you two different stories.
The same goes for Asperger people living in this world and being forced to interpret the world as non-aspie. We stand on one side of the table but are expected to describe the other side of that mountain. This, of course, cause a lot of misunderstanding.

One symptom that is often heard is Asperger people not having empathy. Now, for a person saying that, a non-aspie, it comes only logic to an aspie, that this person probably considers themselves as having great empathy. Looking up the word empathy it seems very strange to why these non-aspies are trying to drag aspies to their side of the table instead of simply walking over to our side. But that just doesn´t happen.

Asperger people do not lack empathy. Sociopaths lack empathy. Empathy is knowing and caring about other people´s feelings. Asperger people can recognize emotions in other´s. Asperger people are also capable of understanding that emotions affect people and can even be affeted by it. Asperger people are not sociopaths, they just don´t know exactly what to do about the situation. Cause the mountain of an aspie comes with a high degree of logic and it just doesn´t seem logic to be expected to guess what you want to be done from what emotion you are experiencing. Specially since that "doing" isn´t the same on every single occassion. And in fact, non-aspies don´t alway know either what to do on every single occassion and cause each other conflicts and pain. I would state that some non-aspies don´t appriciate the way aspies show they care.
You let an aspie know what you want they to do next time you get sad or cry and I promise you, if that aspie actually cares about you, they will do exactly that. Aspies just can´t guess if you changed your mind and now wants they to do something different without letting them know. Neither do aspies get the logic in showing empathy to someone they don´t care about nor are in some kind of danger.
It´s just a matter of you sometimes playing by aspie rules for a change and let the Asperger person know so they have a change to actually applying what you want them to do.

Those times when a person shows an angry face and lets you know "I´m not angry" it if very confusing for aspies. For these occassion an aspie don´t know what to trust. Your voice or your face. Cause aspies take a lot of trust in the said and/or written words. In that way you can always trust an aspie to give you a straight answer. So don´t ask an Asperger person questions you don´t want a straightforward answer to.
Getting back to that dual person saying and showing different things. This causes the Asperger person to have an inner conflict, simply because of not knowing how to handle things not adding up. That brings confusion and in the end anxiety to the aspie bodie. That makes the Asperger person not being able to respond to your emotions cause of having their own ones being quite enough at that time. You just have to deal with it, like non-aspies make aspies dealing with un-logical expression.
That is also a cause for the aspie-symptom of "not showing expressions". So, aspies don´t have a vivid body language but I can assure you the emotional life inside can be at times.

Lastly I´d like to adress the fact of stressing. Don´t ever stress an Asperger person. Asperger people thrive on logic and logic is an artform that takes time. You just can´t force that. Instead I suggest you simply let the Asperger person know that since this thinking is taking such time you will head out in the kitchen to do something else instead. And how that doesn´t mean you are going to abandon the aspie but will be back. And PLEASE do not tell in what time you will be back unless you have a timer nearby! Cause aspies just hate it when you say "be there at eleven" when instead you mean "eleven-ish".
This comes from having a need of things being scheduled. That need comes from not being able to understand some basic things that goes on in this non-aspie world. I think you would feel confused as well if you lived in a country with rituals and behaviors that didn´t make sense or comprehension to you.

I have also heard that aspies are not designed to get along very well with other aspies for some reason. That is complete bullshit. Why else do you think the internet exists? It is for aspies to hang out together.
From my experience, Associating with aspies is maybe not the most intense meeting you will encounter but for me, as an aspie, it if a great feeling of security and relaxation. Cause then I know that what is said is true and I don´t have to think twice before asking anything. And when I ask I get a straightforward answer to what I asked and not something completely else. I sometimes notice the other aspie and I weren´t thinking alike and then I will get maybe a shorter answer than expected but the only thing I have to do then is to rephrase my question and I get an answer.


https://www.pinterest.com/ihyttsten/an-asperger-puzzle-for-you-who-need-one/

The Asperger child

With a heavy heart and troubled mind,

he thinks of how he failed again.

Wanting to reach out,

but ending up to hurt instead.

In a maze he walks around

Not able to find the exit gate

"What if there is none to find",
he asks himself
"What will I do then?"

With a troubled heart and a heavy mind

he does raise again.

To walk around in his constant maze

Thinking slowly to himself;

"The crime I did was to show myself

And that is not a pretty sight."

Cause the anguish tantrum of an Asperger child

Can bring the devil to his knees.

So he walks around without a goal

In that closed maze of his.

Cause there is now way for an Asperger child

To say “I´m sorry” when words run out.

And there is no way to go back in time

And heal what he teared apart back then.

On the ground he sits
with a puzzle in his hand.

A puzzle
he can not put together again.

Cause this is the trouble for an Asperger child;

Even though
he can learn and teach

about quantum physics and molecular structure

He can not put a simple puzzle
back together again.

“I need help with this!” he is crying out

But there is no one there to hear.

Cause what no one can understand

Is why a clever child
Would build a maze around himself, 

and never find his way out again.

When no one can hear him

He goes silent again.

Building a bubble around himself

To protect him from making that same mistake

“Cause no one can love me" he silently thinks

"When all I do is to cause trouble and pain."

Event om amning under 2015

Amningsfredag!
6:e mars 2015, Grönwallsalen ingång 70, bv, Akademiska sjukhuset, Uppsala
Anordnat av Institutionen för kvinnors och barns hälsa, Uppsala universitet
9-16

Ur innehållet;
"Folket i Kalahari" -Lasse Berg (författare & journalist)
"Amning och eosologi, vad är det?" -Tomas Ljungberg (docent i farmakologi)
"Den första amningen" -Anne-Marie Widström (docent, barnmorska)
"Spädbarnet i vården" -Paola Oras )doktorand, barnmorska)
"Anknytningsteorin" -Carl-Pether Wirsén (psykolog)





Amningshjälpens Riksträff!
20-22 mars 2015 (från eftermiddag till lunch ungefär)
I år håller vi till i Göteborg. Håll utkik på hemsidan www.amningshjalpen.se för vidare information!
OBS!!! Medlemskap i Amningshjälpen krävs för deltagande

The Baby-Friendly Hospital Initiative expanded for

Neonatal Wards (Neo-BFHI)

2^nd Conference and Workshop in Uppsala, Sweden,

May 19-20, 2015

Venue: Uppsala University Main Building

The conference and workshop are organized by the Nordic and Quebec Neo-BFHI Working Group to support, promote and protect breastfeeding of preterm, low birth weight and sick infants requiring neonatal intensive/special care around the world.

Purpose: To prepare the participants in all types of health care settings for implementation of the program, and to discuss barriers and activities to overcome them.

Target groups: All types of professionals involved in clinical work, education, research, public health, organization of health care services related to neonatal intensive/special care, students, and breastfeeding peer counsellors.

Key Note Speakers (preliminary list): Nathalie Charpak, Colombia; Donna Geddes, Australia; Carmen Pállas-Allonso, Spain; Diane Spatz, USA.

Deadline for submission of abstracts for oral presentation or poster: March 3, 2015.

http://www-conference.slu.se/neobfhi2015

Welcome to Uppsala!

Välkommen till den 6:e Nordiska Amningskonferensen 24-25 september 2015 i Stockholm!

Boka in dagarna redan nu! Mer information om program och anmälan kommer i början på 2015. Uppdaterad information finns på www.amnis.org

Hur ska man tänka som ammande under Ramadan?

Fuskar lite och lägger upp min tentamensfråga med svar som inlägg kring amning i fastetid. :)

En nyförlöst mamma med avsikt att helamma sitt barn enligt rekommendationen vill delta i Ramadan. Hon är övertygad om att hennes bröstmjölk inte kommer att påverkas av att fullt ut delta i Ramadan, som för henne och hennes familj är en mycket viktig del av deras religiösa tro. Hur bör man bemöta henne? I vilken utsträckning har hon rätt i sina tankar kring Ramadans påverkan på bröstmjölken?

En ammande kvinnas förutsättningar för att nå sina amningsmål har stor del i hur stödet omkring henne och förståelsen för hur hennes situation ser ut (1,2). För att veta hur just denna kvinnas uppfattningar kring religionen och amningen ser ut behöver man veta mer om vilka traditioner som tillhör just hennes muslimska lära. För Sunnimuslimen är en väl utförd amning att jämställa med martyrskap och för de flesta muslimska kontexter är amningen en plikt och något som kommer gagna kvinnan själv med framförallt barnet (3,4,5,7). Den muslimska läran beskriver olika sätt för kvinnan att hantera amningen och amningen under fastan så att både lösningar som att avstå fasta under amning och att låta barnet ammas även av en annan kvinna är möjliga (11,12). Koranen förbjuder att fastan utförs på ett sådant sätt att personens liv är i fara (10).

Kvinnan är nyförlöst och det framgår inte av frågeställningen om hennes mjölkproduktion har kommit igång ännu. För modern som fortfarande är i laktogenes I har jag inte lyckats hitta evidens för hur mat- och vattenintag påverkar mjölkbildningen eller mjölkens innehåll. För den senare amningsperioden (mogen mjölk) finns forskning som talar för att den totala mängden bröstmjölk som produceras kan minska vid kraftigt minskat födointag dock utan att själva innehållet i bröstmjölken förändras (1). Eftersom Ramadan nödvändigtvis inte innebär långtidssvält då födointag är tillåtet fram till dess solens första stråk åter är synliga (6) är det tänkbart att ge kvinnan förslaget att hon lägger upp sina dygn så de medger vila och ordentligt födointag förutom de, för henne, obligatoriska åtagande i och med fastan (11).

Den påfrestning som fastan i sig kan utgöra för en ammande kommer i form av hypoglykemi och med en ökad glukoneogenes och ketonkroppsbildning som följd. Detta gäller speciellt om fastan överstiger 30 timmar (8). Det katabola tillståndet påbörjas redan 4-5 timmar efter måltiden och är till viss del att ses som kroppens normala regleringssystem. Det katabola tillståndet är också associerat med hormoner som adrenalin och kortisol (9) och är som sådant tänkbart att påverka amningen negativt då utdrivningsreflexen hämmas av bland annat adrenalin (1). En hämmad utdrivningsreflex kan fördröja den viktiga fysiologiska ökningen av mjölkmängderna i början av amningen och på sikt försvåra amningen (1). Den mer uttalade hypoglykemin som fastande under amning kan innebära bör även beaktas särskilt för mamman med diabetes typ 1 då kombinationen av dessa två faktorer kan innebära hälsofara (1,8,9,11).

Kostrekommendationerna bör inriktas på att underlätta för kvinnan på bästa sätt. Sportdrycker kan påverka vätskeupptaget och kan därför vara att rekommenderas till viss del. Fett sänker magsäckstömningshastigheten och kan därför avrådas i början av fastans brytande för att underlätta för henne att få i sig tillräcklig mängd näring under dygnets mörka timmar. En god fysisk kondition underlättar en jämn nivå av blodglukos. I övrigt är förmågan att få i sig nödvändig mängd mat under en kortare tid på dygnet förenat med den mättnadskänsla individen känner. Mättnadskänslan kan påverkas av måltidens innehåll av fett, kolhydrater och proteiner. Det är dock inte helt klarlagt exakt hur detta sker och det tycks föreligga viss individvariation på hur vi reagerar (9).

Diskussion:
Av ovan framgår att diskussionen med mamman och pappan bör innehålla information om de eventuella negativa faktorerna som Ramadan kan innebära för just henne och hennes barn då Koranen påbjuder att fasta inte ska göras på ett hälsovådligt sätt. Vid diabetes typ 1 samt så nyförlöst att hon befinner sig i laktogenes I finns orsak att direkt avråda henne från fastan och råda henne att tillsammans med sin man, familjen eller Imamen hitta ett alternativ.
Man får ge henne rätt i att bröstmjölken inte behöver påverkas vad gäller innehållet men man bör upplysa henne om hur mängden bröstmjölk och amningen i sig kan påverkas.
Är hon i övrigt frisk och inga komplicerande faktorer föreligger så blir mitt råd att hon förbereder sig i tid om så är möjligt. Hon kan långsamt vänja in kroppen till en annan måltidsordning med målet att lägga ett frukostliknande intag vid fastans avbrytande under dygnet och en blodglukosstabiliserande måltid vid soluppgången. Hon kan också fundera över möjligheten att optimera sin fysiska kondition, inom rimliga gränser med tanke på hennes tillstånd, innan fastan för att underlätta mer stabilt blodglukos under den katabola fasen. Jag skulle också be henne fundera över hur hon kan lägga upp intaget av livsmedel utifrån hur hon reagerar på olika livsmedel samt utifrån eventuella kulturella faktorer i syfte att hinna få i sig nödvändig mängd och sort av livsmedel under den tid fastan medger födointag.
Bemötandet bör vara med respekt för hennes tro och kultur och med insikt kring hur viktig både amningen och Ramadan är för den muslimska kvinnan (förutsatt att hon är muslimsk, vilket inte klart framgår av frågeställningen).

1.  Riordan J., Wambach K. Breastfeeding and human lactation. 4th ed. Sudbury: Jones and Bartlett Publishers, 2010.
2.  Byström A, Janson E., Pihström-Axelsson M. Kulturella skillnader i amning (examensarbete, Amning och bröstmjölk 7,5p). Institutionen för kvinnors och barns hälsa, Uppsala universitet. 2010.
3.  Mission Islam. Advice for the new mother. Mission Islam nov 2013. http://www.missionislam.com/family/advicenew.htm (Hämtad 2013-11-25).
4.  Al-Islam.org. Chapter 8: After delivery. Ahlul Bayt Digital Islamic Library Project 1995 – 2013 http://www.al-islam.org/from-marriage-to-parenthood-heavenly-path-abbas-and-shaheen-merali/chapter-8-after-delivery (Hämtad 2013-11-25).
5.  IslamCan.com. Importance of breastfeeding a muslim child. IslamCan 2001. http://www.islamcan.com/raising-children-in-islam/importance-of-breastfeeding-a-muslim-child.shtml (Hämtad 2013-11-25).
6.  Qur´ãn. Surat Al-Baqarah 2:187. Quran.com. http://quran.com/2/187 (Hämtad 2013-11-25).
7.  Ertem IO, Kaynak G, Kaynak C, Ulukol B, Gulnar SB. Attitudes and practices of breastfeeding mothers regarding fasting in Ramadan. Child Care Health Dev. 2001 Nov;27(6):545-54.
8.  Mahmoud A. Mohammad, Agneta L. Sunehag, Shaji K. Chacko, Amy S. Pontius, Patricia D. Maningat, and Morey W. Haymond. Mechanisms to conserve glucose in lactating women during a 42-h fast. Am J Physiol Endocrinol Metab. 2009 October; 297(4): E879–E888.
9. Abrahamsson L., Andersson A., Nilsson G, Näringslära för Högskolan från grundläggande till avancerad nutrition. 6 uppl. Stockholm: Liber, 2013.
10.  Qur´ãn. Surat An-Nisã 4:29. Quran.com. http://quran.com/4/29  (Hämtad 2013-11-25). 
11.  UmmMaryam. Ramadan: Fasting for pregnant and lactating mothers. Islam is perfect. 2007. http://islamisperfect.wordpress.com/2007/09/09/ramadan-fasting-for-pregnant-and-lactating-mothers/ (Hämtad: 2013-11-25).
12. Qur´ãn. Surat Al-Baqarah 2:233. Quran.com. http://quran.com/2/233  (Hämtad 2013-11-25).