Nu har ju inte jag bara ett jobb utan två. Ett faktum som gärna ställer till det när man ska svara på diverse enkäter och fylla i blanketter. Människor i dagens Sverige förutsätts arbeta men helst bara på ett jobb i taget. Jag vet inte om jag, med handen på hjärtat, förmår kalla vår nuvarande regering för "arbetsvänlig" eller "hålla arbetslinjen". Om jag kan kalla någon av våra regeringar för det låter jag helt vara osagt.
När jag växte upp var psyke och fysik två helt skilda företeelser. Jag är glad att kunskaper och tankar kan utvecklas vidare för just nu fryser jag så kroppen skakar. Med dubbla tröjor, långkalsonger och med värmen på max i bilen finns en kyla i min kropp som inte går att bli av med.
"Jag sitter här och tittar ut på byggarbetsplatsen utanför. Så tänker jag att tänk om en av de där grävskoporna bara skulle köra rakt igenom vår byggnad, här mitt på kontoret! Vet du, Ingrid, jag tror inte jag skulle reagera ens.", säger min kollega medan hon ser ut som om hon försöker förstå vad hennes tankar betyder.
Det är helt normalt att hamna i ett uppgivet tillstånd när tillvaron ställs på sin spets. Men hur många av oss vet hur man ska reagera när detta händer i sin egen tillvaro? Vad svarar man kollegan mitt i den där totala overklighetsupplevelsen? Och hur hanterar man själv det faktum att timmar och dagar flyter ihop i ett för man har nog att hålla reda på vad som är upp och ner så natt och dag får liksom vara just nu.
Storhandla är inte att tänka på. Korv och bröd får det bli till middag. I kassan på ICA Maxi dras drygt 600 kronor från mitt konto. Så mycket kostar ett paket korv när ens medvetande är på annat håll. Jag har ingen aning om vad jag senare packar ner i påsen men korv och bröd blir det i alla fall till middag.
Kommentarerna till videon "Du kan amma här" vittnar om hur offentlig amning upprör. Magdalena Ribbing jämför Nobelfester med uteserveringar i amningens tecken. Kan man inte amma offentligt på Nobelfesten gör man det inte heller på uteserveringen. Jag undrar hur vi då gör med sörplande människor, högt skrattande människor, personer som högljutt ropar efter någon de känner igen och som kommer gående längs gatan på dessa samma uteserveringar. För så gör man väl inte heller på Nobelfesten?
Magdalena Ribbing har uppenbarligen dels blandat äpplen och päron för på Nobelfesten finns ingen som beter sig naturligt. Så som man faktiskt gör i vanliga livet, som på en uteservering. Och dels har hon inga som helst kunskaper om amningens förutsättningar. Jag skulle säga att det är lika förfärligt att man ska behöva dricka kallt kaffe för kaffet hinner kallna när man går undan och ammar alla de gånger barnet kan vilja amma. Och så munhuggs jag lite med min självutnämnda extramamma, som jag vet starkt ogillar när kvinnor visar överkroppen (och då oavsett om de ammar eller inte). Saken med min extramamma är dock att hon skulle inte heller dra sig för att ge en karl med bar överkropp en åthutning. Samma lika i matsammanhang. Och kallt kaffe skulle hon aldrig acceptera. Mat är heligt. För henne handlar det nog mer om bordsskick för hon skulle aldrig komma på tanken att neka bebisen att få äta i lag med sin familj och vänner.
Sen har vi ett faktum till. Brösten är sexualiserade. Och det är den ena botten av hela problemet med offentlig amning. När sex och mat ska finnas i samma sammanhang gör man det privat. En bebis som äter från bröstet blir sonika en privat tillställning som inte ska visas för allmän beskådan. Möjligen går det bra om vi andra slipper förstå att det alls pågår.
Den andra botten är att så få vet vilka amningens förutsättningar är. De har så dålig koll på detta att de omedvetet totalt diskriminerar m(ammor). Det finns bebisar och perioder i bebisars liv då de vill amma lite undanskymda och utan omvärldens stress och det finns stunder då de finner nöje i att kunna se sig omkring medan de ammar. Det finns bebisar som gärna delar matstunden som de vuxna har och väljer att amma när de vuxna sätter sig till bords och det finns bebisar som struntar i vilket bara de får amma sisådär en 4-8 gånger i timmen just där och då.
Väljer man att inte alls följa bebisens amningsrytm riskerar man att hamna i konflikt med bebisen och amningsproblem kan uppstå. För en del kan dessa amningsproblem bli så stora att amningen förhindras. Så den m(amma) som vill amma, gör det valet, kommer alltså att diskrimineras i offentliga sammanhang om det inte ens får märkas att man ammar.
Under Amningshjälpens riksträff får jag ett kort möte med min barndomsvän Ulrika Westerlund. Den förening hon förestår har lyckats göra sina frågor PK. Inte alla, men många. Det är inte PK att tycka illa om homosexuella idag. Och det är verkligen inte okej att hindra homosexuella par från att visa sin kärlek på samma sätt som heterosexuella par gör.
Inte heller är det PK idag att förbjuda muslimer att utöva sin tro enligt koranen. Många av oss kristna ber inte regelbundet men eftersom det ligger i den muslimska tron att göra det vore det oförskämt att hindra det.
Amningen har tyvärr inte lika starka förespråkare. Bland homosexuella finns talesstarka bögar, män. Bland muslimer finns, liksom i västerlandet, en manskultur. Vi lyssnar och förstår.
Amningens värd baseras främst på en kvinnokultur. Det finns många pappor, medföräldrar och andra anhöriga som stödjer amningen och vill ha amningen. Men i grund och botten är det svårt att helt frånta amningen den kvinliga faktorn.
Kvinliga frågor är inte viktiga i dagens samhälle. Transport tas ut i strejk. Barnmorskorna får knega på med sina överfulla avdelningar. Parkförvaltningen i den norrländska kommunen får SUV-liknande bilar för att kunna dra sina släp. Hemtjänsten i samma kommun får små citybilar att köra runt på enskilda skogsvägar med.
Det är inte PK att säga att kvinnor förtrycks i dagens samhälle. Lika lite som det är PK att säga att det finns fattiga människor i Sverige. Varför?
Förmodligen för att det är obehagligt att höra. Vem vill höra vad det egentligen innebär att leva i ett patriakat? Då är det lättare att framhäva hur feminister och annat löst folk är manshatare och hoppar på enskilda män. För då vänder vi hela frågan till att handla om något annat.
Förekomsten av ett patriakat handlar inte om att enskilda män är elaka. Det handlar om att vi lever i en viss sorts samhällsstruktur som dessa enskilda män är lika fast i som de enskilda kvinnorna och människorna av ett tredje kön är fast i. Alla personer, oavsett kön, skulle gagnas av att bli sedda som personer i första hand.
Som tur är finns det män idag som vet och inser detta och som reagerar emot det. De låter sig inte luras av den makt som desperat vill hålla kvar patriakatets struktur.
Fattiga människor finns det också. Och det av den enkla orsaken att allt är relativt och vi är fast i kapitalismen. Den som inte har pengar får svårt att överleva. Det är vi själva som har byggt och fortsätter tillåta ett samhälle där varje människas existens görs beroende av pengar. Det går att leva på lite men inte på hur lite som helst.
Det är skrämmande att se vissa kommentarer på nätet. De är skrivna av personer med vårdat språk och antagligen med ett ordnat liv. De har haft tur i sitt liv, fötts i rätt familj, haft en tillräckligt trygg uppväxt. De har arbete och pengar och behöver inte vara hotade. De kan istället sitta och håna den som inte får pengarna att räcka till.
Jag frågar dig; skulle Du kunna börja leva och klarat dig på socialbidrag från och med i morgon? Och utan dina sparpengar såklart, för alla människor i vårt land har faktiskt inte inkomsten att kunna lägga upp ett stort sparkapital. Gör det i ett halvår och se om du fortfarande ler lika ofta som du gör idag.
(undantaget de läsare som redan lever i den situationen nu såklart -för de vet redan).
Under mina ungdoms år, i ett socialdemokratiskt Sverige och från en (gissar jag) socialdemokratisk familj undrade jag varför inte makthavarna förebyggde vissa samhällsföreteelser mer. En polis och en före detta knarkare kom till vår skola för att avråda oss att börja med hasch. Så det lärde vi oss, hasch är farligt.
Men vi lärde oss aldrig varför knarkaren hade börjat med hasch och varför han behövde fortsätta med det. Vi lärde oss inte heller hur han hade kunnat ta steget att sluta med sina droger.
Faktorerna för att hamna i ett drogberoende måste vara många. Och förmågan att be om hjälp och förmågan att hantera sina känslor måste ha ett finger med i spelet. Det lärde vi oss inte heller. Bris fanns såklart, men de var en frivillig organisation, inte någon myndighet. Det är socialtjänsten som ska hantera ungdomar på fall och den senaste tidens historier om fosterhemsplacerade barn inger inte direkt förtroende.
Varför är det såhär? Varför kan inte människan hantera sina känslor, varför är vi så dåliga på att ta hand om varandra eller berätta för varandra att vi behöver tas omhand?
Jag hamnar i kris och det resulterar mest i att andra omkring mig också hamnar i kris. Rent evolutionärt känns det vansinnigt. Att en flock däggdjur skulle kollapsa totalt av bara en utlösande faktor. Varför håller vi inte ihop och räddar varandra istället?
Jag fryser. Fryser där jag sitter i mina dubbla tröjor. Mina fingertoppar är blåaktiga. Blodet når inte fram trots att hjärtat slår hårt i mitt bröst. Jag står utomhus och tittar på min patient. Han har repat sig mot alla odds. Det blåser och min kropp skakar som svar. Den klarar inte av att hålla värmen.
Jag sitter i soffan hemma och min yngsta son blir glad över att äntligen ha sin mamma hemma. Han kryper upp i famnen och ammar. Mina bröst protesterar inte det minsta. De fungerar och tar hand om mitt barn när omgivningen viner omkring oss. Mitt i kaoset finns ett lugn att hämta.
Xxx
 |
| I nöden prövas vännen heter det. Såhär ser min vän ut. Nöd eller ej. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar