Efter bara en stunds inblick i hbtq-rörelsen infinner man sig i ett tungvrickande av ord och företeelser. En homosexuell transsexuell kvinna till exempel. Vad är vad, egentligen? Och hur håller man reda på vad det är man ska, och inte ska säga, i rådgivningssamtal?
I grunden är det inte svårt om man kan se att det handlar om upplevelser. Att uppleva sig vara attraherad av ett visst kön, av människor oavsett kön. Att uppleva sig tillhöra ett visst kön, identifiera sig till en könsgruppstillhörighet, eller anse sig inte tillhöra ett kön alls. Precis som amningen är upplevelser. Ingen kan säga vilken amning som är jobbig eller lätt, för lång eller för kort. Det beror helt på m(ammans) upplevelse och oavsett vad vi tycker är det upplevelsen som måste få stå i centrum.
Jag har alltsedan den där föreläsningen med Tiina Rosenberg, identifierat mig som könslös. Jag vill inte vara ett kön utan en människa. Jag har valt att leva med den kropp som jag föddes in i, att smycka den med några piercings och en tatuering och i övrigt låta den formas endast av tidens gång. Det är mitt val, min känsla.
I vissa tider har jag känt mig mer bekväm i tanken att vara det ena eller andra könet men i slutändan har det ändå känts enklast att bara vara den jag är och dra fördelarna av det jag gavs i livet. Jag fick bröst, jag kan amma. Jag vet inte hur jag hade tänkt om jag inte fått dem men jag inbillar mig att just jag skulle vara samma person, innerst inne, även utan dem. Jag kanske inte hade varit med i den förening jag är med nu i men jag hade förmodligen även då velat kämpa för de svaga och mot förtryck, velat hjälpa och stötta den som är ensam och villrådig och glatt mig åt de år och dagar jag får vara på den här jorden innan jag hamnar i den.
Vi har bara ett liv och det skulle vara så otroligt onödigt att kasta bort värdefulla dagar på att låtsas vara någon annan, att göra saker man inte vill bara för att någon annan förväntar sig det av en.
Jag står på Amningshjälpens Riksträff och ser de medlemmar som är med nu. Med barn och med partners och jag tänker att de barn som finns här nu får så mycket kärlek av sina föräldrar att jag med spänning ser fram emot hur de kommer utvecklas och vara som människor om 20-30 år. Och hur de kommer vara som föräldrar efter att ha blivit så ömsint omhändertagna, inte bara utelämnade till en vårdnadshavare, utan har minst två att vända sig till.
En människa trivs inte i ensamhet. En förälder ska inte behöva vara ensam med sitt barn. Vi behöver leva i ett sammanhang. Och jag har så svårt att tro på idén att barn inte skulle kunna knyta an till fler vuxna än den person som fött barnet. Däremot tror jag att barnet gärna vill ha samma vuxna personer där redan från tiden då hörseln utvecklades under fosterstadiet. För jag tror inte att jag är ensam om att få se sitt nyfödda barn reagera på just de röster som funnits omkring magen, att vända sin stora mörka blick åt just det håll där rösten kommer ifrån.
Jag tror inte på att anknytningen måste ske till en person i taget. Däremot tror jag på att anknytningen börjar redan under graviditeten. Det är där grunden för vilka barnet behöver känna igen läggs. Och efter födseln kan barnet sätta dessa röster och rörelser i ett vidare sammanhang av närhet, mat, sömn och upplevelser. Amningen kan behöva etableras. Samtidigt måste också barnets känsla av att vara omhändertagen etableras och jag tycker vi ofta trasslar in oss i resonemang om hur barnet måste äta. Det är klart barnet behöver näring för att växa men man får för den delen inte glömma allt annat som barnet också behöver. Barnet behöver föräldrar hen känner igen och kan lita på.
Under Riksträffen lyssnar jag på så mycket jag hinner av de föreläsningar som ges. Lesbiskt föräldraskap tas upp såklart, en helg som denna. Och jag kan inte låta bli att reagera på hur man även här nödtvunget måste ha ut bröstmjölk ur ett bröst så snart ett barn ska amma på det. För det känns oundvikligt att frågan om att båda de lesbiska mammorna kanske vill amma barnet ska komma upp i en förening som denna. Jag kan egentligen tycka att diskussionen om att "den andra mamman" i ett lesbiskt barnbildande par kanske vill amma barnet är en form av fördom och framförallt begränsning. Under de år jag har varit med i föreningen har jag då och då fått ta del av berättelser om personer som ammat barn de inte själva fött. Ibland har det pratats om adoptivmammor som vill ge sina barn amningens närhet och bröstmjölkens skydd och ibland har det handlat om barnpassning av andras barn där amningen kommit att bli ett val för barnets bästa just där och då och ibland har det bara varit av ren nyfikenhet för om det alls är möjligt (och oftast en nyfikenhet från barnets sida är min upplevelse).
Och jag undrar på vilket sätt det egentligen skiljer sig, att amma barnet som är fött av sin fru eller amma barnet som är fött av sin syster eller dotter eller amma barnet som är fött av sin kompis.
Nappar finns inte helt sällan där bebisar finns. Och mjölkproducerande bröst finns också ofta där bebisar finns. Så varför kan inte ett icke mjölkproducerande bröst också finnas där bebisar finns?
Det finns bebisar som blir tokarga på bröst som inte ger ifrån sig någon mjölk och det finns bebisar som emellanåt blir jätteilskna när bröst ger ifrån sig mjölk. Så kan inte barnet som tycker om mjölkproducerande bröst få ett sådant att amma på och barnet som ibland vill ha ett icke mjölkproducerande bröst få amma på ett sådant när det finns tillgängligt (och med tillgängligt ingår naturligtvis ett medgivande från den personen som har bröstet)? Varför måste amning nödvändigtvis ge näring i form av energi. Är inte närhet livets näring och näring till hjärnans utvecklande? Vi vet att ammandet i sig, oavsett mjölk eller ej, ger vissa hormoner hos barnet. Så amning är sannerligen inte bara bröstmjölk, även icke mjölkproducerande bröst kan fylla sin funktion! Jag vet många barn som även försökt amma bröst helt utan mjölkkörtlar (vad vi traditionellt kallar för ett mans bröst). Dock har jag, hittills, inte hört om någon som valt att låta barnet fortsätta detta tilltag. Och det valet kan vara personligt och det kan vara kulturellt betingat.
Den fråga jag hade kring detta fick jag dock inte svar på. Nämligen om en man-till-kvinna transperson som blir förälder kan ha en önskan att helamma sitt barn. Och hur detta då är möjligt. Har personen valt att påbörja en kroppslig förändring till det kön man psykiskt lever i kanske det finns medicinskt framkallade bröst. Går dessa bröst lika bra att göra mjölkproducerande eller behöver personen kunna komplettera med tillmatningsset? Och går det att amma på de hormoner man behöver ta för att göra denna kroppsliga transformation.
Så kära feminister och queerteoretiker -biologi hör i allra högsta grad ihop med könskultur och hbtq-frågor! Och kära naturvetenskapare -ni behöver samarbeta mer ämnesgränsöverskridande för att finna svar på frågor som kan komma att ställas. För föräldrarnas behov av att veta och få känna trygghet och för barnets behov av trygga föräldrar som kan förstå barnets upplevelsebehov. Om det så är ett behov av att få mat, att känna närhet, att få sova eller att få intryck från sin omgivning.
Kort sagt -barnets behov att bli förstådd i sin egen och personliga upplevelse av Livet!
 |
| Amning upprör. Tårtor är det inte lika lätt att bli arg på. |
Vinkar tillbaka! :-D
SvaraRadera