Dialog med ett barn

Barn upphör aldrig att förvåna mig och jag blir alltmer övertygad om att vi har svaret på alla föräldrars gåta om hur vi ska hantera dessa varelser i Beppe Wolgers text om "Det gåtfulla folket".
När vi skulle hämta kläderna, som syns på bild i föregående inlägg, hade jag förmånen att lyssna till min yngsta dotter, 5 år.
Om ni någon gång har lyssnat på "På minuten" i P1 så förstår ni. Det finns barn som slår de tävlande med hästlängder:

"Tänk om vi hade en brunn mamma, det hade varit roligt. Men man måste ha ett långt snöre för annars når det inte ner till vattnet och då kan man inte önska sig saker. Den kan vara av trä eller sten eller plast men sten är bäst för trä brinner upp precis som papper. Det förstår man för papper är gjort av trä så det är inte konstigt att det brinner upp.
Åh Gud! Vi _äter_ maskar. Fiskar äter maskar och flugor, pappa brukar fånga fiskar och vill att vi ska äta dem fast de har ätit maskar. Jag gillar inte fisk för jag tycker inte maskar smakar gott. Mamma, varför har träd grenar?"

...här väljer den trötta mamman att ändå försöka svara sitt barn pedagogiskt för att visa på något slags intresse för detta ordsvallande.

"Det är för att det ska få plats blad på trädet så trädet kan fånga upp mycket solljus. Om trädet bara var som en enda rak pinne skulle det ju inte få plats lika mycket blad." *nöjd mamma*

"Nä, mamma. Träd har grenar för annars har inte björnarna någonstans att sova när de ska vila på dagen. Och människor som ska vara under träden när det regnar blir blöta annars. Vet du att det finns fjärilar i skogen men de syns inte på natten fast de flyger. Titta, en bro! Dom som bor här har bryggor för de kan inte simma men då kan de gå på bryggan så ramlar dom inte i vattnet och drunkar. Jag kan inte heller simma. Jag kan hoppa jättehögt. Igår när jag var på skolan ville inte Klara leka med mig. Där går en massa kor. Jag tittar om det finns en mammako här någonstans. Kanske den ligger och föder ett barn. Ska vi stanna mamma och leta?"

Om du läser ovan citat i relativt snabb takt så har du en föreställning om hur det är att åka bil med ett litet barn. Och som själv varandes en fd pratglad dotter får man sig en föreställning om vad ens föräldrar menar när de återger ens barndoms semesterresor nattetid och, med matt röst, pressar fram meningen; "Vi tänkte att du skulle sova men du var vaken _hela_ resan!"

Tänk på, att även om de är såhär söta i början...

Så är det såhär de blir sen! =)

Förlåt mamma! Du ska få en chokladbox med ett hjärta på till jul. ...och öronproppar.
Och min kära dotter -dig ger jag samma lösning som mina föräldrar en gång gav mig; En bandspelare som du kan samla din röst på i brist på vuxna som klarar av den takt du håller. <3

Klädrace!

Såhär kan man se ut när man har fått ärva lite kläder och bestämmer sig för att prova dem alla på en gång.

Inlägg som upprör.

Mitt inlägg "Mat som upprör" har blivit läst och kommenterat och väcker samma fråga som inlägget försöker svara på.
-Vad är egentligen amning?

Nu tillhör ju inte jag bloggarna som får hysteriska mängder av kommentarer så redan vid några stycken är det att notera för mig. Kommentarerna på detta inlägg rör just det jag försöker förklara. Att amning är vad man gör det till.

Föräldrar kan ibland ha sådana där tråkiga historier som de envisas med att dra om sina barn, även när barnen nått vuxen ålder. En av dessa historier, som min pappa envisas med att berätta om och om igen är hur jag vid 5 års ålder sakligt berättar för en påhälsande kompis att vår schäferhund (som var en sån där löjligt snäll hund som vi barn kunde göra precis vad vi ville med) kunde bita genom ett finger. Varpå min pappa genast försöker lugna det påhälsande barnet med att hunden aldrig skulle göra det. "Nej, men han KAN om han VILL!" deklarerar jag högt.
Hur detta är intressant att berätta gång efter annan har jag lite svårt att förstå. Kanske är det konstrasten mellan vad jag anser hunden kapabel till och vad min pappa anser vara möjligt. Till saken hör dock att hunden vi hade innan denna faktiskt hade bitit hål i ett finger. Visserligen under sin egen dödskamp så det må vara förlåtet men för att en 5-åring förstå skillnaden tycker jag är att förvänta sig lite väl mycket av sitt barn.

Jag börjar fundera på att återta uttrycket "Alla kan amma". Nu tycker inte jag att det stämmer helt för har man fått brösten bortopererade eller har ett icke sugvilligt/sugkunnigt barn så kan man faktiskt inte amma. Men därutöver så KAN man fysiskt göra det. Däremot måste man inte GÖRA allt man kan.
Det är upp till var och en att stå upp för sig själv och tro på sina egna val. Nog så svårt men jag tror det är något vi behöver bli så mycket bättre på och vi behöver bli bättre på att lära ut det till våra barn. För mig är det A och O i livet att få en inre trygghet att luta sig mot när omgivningen blåser hårt omkring en.

Det diskuteras vem som ska sätta gränsen för om man kan amma eller inte och hur gränsen ska sättas. Men den diskussionen är egentligen lika fånig som att diskutera hur man ska dra gränser för vem som ska ha vilket kön. I forskarsammanhang måste man definiera och då går man oftast på kroppsligt utseende när det gäller kön. Men därutöver är det bara man själv som kan avgöra vilket kön man ska tillhöra. Sen om man vill gå på samhällets åsikt, sin egen övertygelse eller något annat är liksom ovidkommande. Det är skit samma. Och man får byta kön längs vägen också. Kirurgiskt byte finns det naturligtvis gränser för hur många gånger man kan göra men det inre könet kan förändras hela tiden.

Detsamma gäller amningen. Problemet är att många vill definiera amningen som "full mjölkproduktion" och det tycker jag faktiskt är osjysst mot alla dem som vill delamma. Ammar inte de på riktigt då menar man, eller?

En farmor vars barnbarn vill prova att amma, får inte hon heller säga att hon ammade sitt barnbarn (vanligare än ni tror!, även min egen, inte helt amningsvänliga, svärmor ansåg sig ammat ett av sina barnbarn vid ett tillfälle)?
Vem ska avgöra om man ammar eller inte? Är inte det lika mycket upp till var och en precis som valet att amma eller inte amma är upp till var och en? Och där har jag lika mycket rätt till min definition om vad amma är som varje annan mamma har. För mig blir världen större ju fler vinklar och nivåer vi har än om vi snöar fast vid en enda och fastnar i att alla måste tycka lika.

Personligen tycker jag inte om att amma när mjölken börjar sina. När mina amningstillfällen blir så få att mjölkproduktionen allra troligast har minskat ordentligt. Då tycker jag det känns obehagligt att amma. Jag KAN fortfarande amma men det finns många gånger då jag LÅTER BLI. Jag skulle även vilja påstå att flera av mina barn ammat på sin far. Helt ofrivilligt från faderns sida så det hela brukar upphöra på bara några sekunder då han vaknar men barnet får faktiskt tag även på hans små a-kupor.

Så sluta skämmas för hur ni tar hand om era barn! Jag tänker i alla fall totalvägra att skämmas när jag har slutat amma mina barn, när jag misslyckats med att amma mina barn, när jag kämpat mig blå för att lyckas amma, när jag ammat ett barn som både kan gå och snacka och när jag låter storasyster försöka återuppta sin, sedan länge förlorade, amning.
Och jag tänker vägra skämmas för alla gånger jag har gjort iordning köpevälling, när jag stått vid spisen och gjort hemmakokt välling och när jag av ren shoppingglädje har köpt en snygg flaska till mitt barn.
Säg inte till mig att jag förstör någons liv på grund av hur jag definierar amningen för jag kommer ändå aldrig ändra på mig. Det är inte jag som talar om för dig hur du ska tänka det är du själv som gör det. Jag tänker fortsätta sätta att "Alla som har bröst och ett sugvilligt barn kan amma" för det finns mammor som behöver höra det. Och du som behöver får fortsätta att säga "Jag kunde inte amma." och kräva respekt för det.

Livet består av så mycket mer. Och jag tror inte heller det handlar om att få lov att ge flaska eller att få tillåtelse att säga att man inte kan amma. Om det är vad du behöver så gör det då! Men ta också hand om dig själv, sök i ditt inre och fråga dig själv vad du behöver ge dig själv för att må bra. Byta jobb, minska facebookanvändandet, börja motionera, köpa en påse godis, säga till dig själv att du är bäst i världen...?
Så länge man bär på ouppklarade känslor så blir kampen alldeles för personlig för att man ska orka med den i längden. Förstår ni hur jag menar?
Sträck på dig istället och stå för dina val och ditt inre och gå ut i världen och verka för skillnad och förändring inte bara för din skull utan för alla dina medmänniskors skull också. För då blir kampen inte längre personlig och sårbar utan stark och till godo för alla. Och låt pusselbitarna från varje engagerad människas övertygelse gå samman till att bilda en helhet trots att alla bitar inte passar ihop med varandra. För fattas en bit är inte pusslet klart. Men glöm inte att även du är en del av ett pussel och varje pusselbit behöver de andra pusselbitarna.




Och nu till mitt viktigaste inslag! GISSA DJURET!! :D Stor förnöjsamhet!

Att använda sitt eget förtryck som mothugg.

Vet du hur man söndrar ett gäng kvinnor?

Svar: Man ger dem något att bli oense kring.



Det här börjar likna en dålig fars. När mammorna, som ska värna om rätten att ge flaska istället börjar trycka ner amningen. Av den enkla anledningen att det är amningen som en gång tryckt ner dem innan de blev frälsta nog att våga gå in på flaskvägen.

De som känner mig vet att jag själv både ammat och gett mina barn flaska. För mig finns det ingen motsättning i det. Mitt krav på mig själv som förälder är inte att lyda alla förståsigpåare omkring mig utan att ständigt göra det jag tror är bäst för mina barn. Och bäst av allt för mina barn är att ha en mamma och en pappa som orkar göra det som är bäst för dem. Så det är nummer ett. Om det sedan innebär amning, flaska, fisk varje torsdag eller att handla innan jag hämtar på dagis skiter jag högaktningsfullt i. Det är inte alltid så lätt men jag gör det för mina barn. Hur man får en mamma och pappa att må bra och orka ser olika ut från familj till familj men vi måste alltid sätta barnet i fokus.

När man numer diskuterar amning så lyder första strofen att amningen har minskat i samhället. Därpå följer en rad lama förslag på orsaker till hur det kan komma sig och så någon som gärna skulle vilja att man gjorde något åt saken.
Svaret på varför färre mammor ammar är många och ofta en smula förvirrade för det är egentligen ingen som vet. Efter alla de första svaren kommer flaskförkämparnas paroller. Lite mjukt och trevande till att börja med står de och viftar med varsinn vimpel för att visa att även de finns. Vi vänder blicken åt deras håll och vinkar. Såklart tar vi hänsyn till alla mammor som varken vill eller kan amma. Tårdrypande historier om kränkningar, utskällningar och rena trakasserier fyller dessa mammors ryggsäckar när de berättar om hur de har behandlats av samhället, av vården, av alla amningsfascister. Så ska ingen mamma behöva behandlas!

...vänta nu! Amningsfascister? Vilka är de undrar vi. Det är alla de som kränker och trakasserar mammor som vill eller måste ge sitt barn flaska. Det är de människor som lider av behovet att få trycka ner andra människor och visa sin övermakt. Den som ens vågar yppa något annat kastas nedför ättestupans branta kant.
Men vilka är de, undrar jag igen och vågar påstå att amningsfrämjare är för amning för den som vill amma och därutöver håller sig neutral och jag är amningsfrämjare och vill helst inte bli kallad amningsfascist.
Nej, amningsfrämjare är inte amningsfascister, det borde väl jag veta! Främjarna får väl gärna hålla på om de vill hörs i en inandning medan amingsfrämjarna en gång för alla borde ta på sig skulden i att amningsfascister finns och göra något åt det låter i utandningen.
Jag får det inte att gå ihop. Den som vill väl frammanar tydligen ett ont väsen utan dess jämlike. Genom att försöka stötta den som vill amma med ord som "amning är inte bara mat", "har man ett sugvilligt barn och ett bröst kan man amma" så förstör man tydligen för dem som inte orden är riktade mot. För bakom mamman som vill amma sitter mamman som inte vill eller kan amma och tjuvlyssnar och tar åt sig. Och det är också amningsfrämjarnas fel som det tycks.
Det är amningsfrämjarnas fel bara för att de finns. För att de står där och stöttar och vill hjälpa. För att de ger av sin fritid. För att de har valt ett intresse som intresserar dem. För att de inte har sett till att samtidigt informera om flaskmatning, att administrera en hemsida, att skriva en bok... eller vad? Vad är det tänkt att amningsfrämjarna ska göra? Säga att amning är skit och inte värt att hålla på med och att alla borde flaska istället? Att tala om för alla de som sitter och gråter över hur de blivit påtvingade flaska när de egentligen ville amma att de borde veta hut? De, som har blivit kallade för barnmisshandlare, incestuös förälder osv. Ska vi klappa dem på axeln, torka deras tårar och berätta att det gör ingenting att dina bröst inte behövs för flaskan är precis lika bra? Eller ska vi hjälpa dem att nå dit de vill, precis som vi behöver hjälpa mammorna som behöver ge ersättning att nå dit de vill?

Låt mig göra något riktigt tydligt nu. Fascistiska människor är inget annat än fascister. Det är människor, som av stora eller små orsaker, privata och personliga eller av grupptryckets makt, har behovet att sätta sig över andra människor. Och de finns överallt och stoppar troligen inte bara vid amningen. När du ska sätta din telning på förskolan så står olyckskorparna även där och kraxar om dålig anknytning och stressade barn. Och så fortsätter det tills ungen fyller arton och inte längre är ditt ansvar.
En främjare och en fascist är två vitt skilda saker och att belasta den ena för vad den andra håller på med är bara fegt och onödigt.

Flaskmatarna gömmer sig ideligen bakom argument som kastas hit och dit så att de aldrig ska framstå som annat än offer. Med denna taktik försvarar de det förtryck och de kränkningar de själva håller på med. Jag säger som flaskkämparna säger om amningsfrämjare; "Jag tror aldrig de kommer ta in vad de gör, för de skulle de aldrig orka förstå."

Jag vill förstå att den som säger att amning är bra är likvärdig med den som säger att flaska är bra. Och att den som säger att alla inte vill amma är likvärdig med den som säger att alla vill inte flaska. Och jag tror att vi skulle nå så mycket längre för våra barn om vi jobbade tillsammans. För det är väl vad det egentligen handlar om? Att ge barnen en mamma och en pappa som känner glädje i att vara föräldrar. Och för en del betyder det att ge flaska, för andra att amma och för ytterligare några att göra både och.

Jag vill påstå att det inte handlar om varken amning eller flaskning. Detta handlar om samma kvinnofälla som kvinnor tycks gå i gång efter annan. Att istället för att vända sitt förtryck och frustration mot dem som lägger de på dem istället gå till attack mot varandra. Likt en flock hundar som slåss över ett köttstycke istället för att försöka bryta sig ur den alltför trånga inhägnaden de sitter i.
Detta är ingenting annat än offer för söndra och härska. När ett övergripande sammanhang bryts ner i mindre detaljer och hela mötet istället för att föra samhället framåt börjar tjafsa om smådelar.

Systrar och bröder! Detta handlar inte om ett val mellan flaska och amning. Det handlar om att få stöd och hjälp som nybliven förälder, om rätten till sitt barn och om ett kulturarv där barnen lever bland oss och vi föräldrar är dem som är experter på våra egna barn. Inte att blint fånga argument av gemene man som vill kasta sig in och ta fördel av debatten utan att ställa krav på dem som är satta att hjälpa och stötta. Att vända blicken åt nästa och nästa och nästa håll tills man hittar rätt i djungeln. För det är en djungel och ett liv utan lagar och gränser att bli förälder till ett skyddslöst litet barn. Som förälder lever man ständigt i mer eller mindre kaos.
Men det spelar ingen roll. För huvudpersonen mitt i allt detta är inte du eller jag. Det är våra barn.


Gode Gud, låt mig bli en man i nästa liv....



(Och så vill jag avsluta med att hälsa till min kära bekant, tillika nybliven och ensamstående pappa och bög, som med sina beskrivningar av föräldralivets upp- och nergångar ständigt påminner mig om att det inte är matningen det hänger på när bebisar strular på nätterna, beter sig som solstrålar eller på annat sätt förgyller vår tillvaro. )