Skam den som ger sig!

Trots slutsatserna i förra inlägget håller jag fast vid min tro på fördelarna med en stor familj. De kommer naturligtvis inte av sig självt men jag vägrar ge upp tanken att i snitt två barn per familj (medeltalet brukar ju snurra kring 1,9 och 2,1) skulle vara det mest optimala i alla lägen.
Trots detta får jag konstatera att mina barn fortsätter att inte komma överens. Faktum är att det är värre än så, de slåss. De slåss om kompisar, de retas medvetet och ler i mjugg och de gaddar ihop sig för att mobba ett av sina syskon.
Allt annat än smickrande för den som försöker vara en perfekt förälder med andra ord.

Jag vet inte hur många uppfostringsvetare jag lyssnat på, diskussioner på öppna förskolor jag deltagit i eller hur många trådar på diverse familjeforum jag har följt. Massor av bra tips och inspiration men det hjälper liksom inte. Någon som känner igen sig?
Jag är desperat. För det är inte bara det att ens föräldrasamvete får sig en ordentlig törn när man ser vilka beteenden man tydligen främjar med sin föräldraroll. Man blir dessutom helt galen på att behöva lyssna till dessa ständiga diskussioner, skrik och bråk.

Anna W vet de flesta inte ger speciellt mycket hopp i frågan. Tyrranneri och galenskap må hända fungerar men känns för de flesta som tämligen överdrivet att terrorisera barn till lydnad. Så den tjocka boken sålde jag bara vidare.
Hougaards curlingmotstånd, som handlar om att sluta springa ärenden åt sina barn, var snabbt ordnat med två 2½-åringar i huset som just kommit in i fasen "Kan själv!". Det var bara att låta dem hållas. Året var 2004 och jag hade fullt upp med deras kärvande lillasyster. Slogs gjorde visserligen lillasyster redan sedan 6 månaders ålder, dvs så snart hon lärt sig sitta upp, men hon var ju så liten och en bebis förstår ju inte. Snart hade dock hennes äldre syskon lärt sig konsten att försvara sig.
I kölvattnet från Hougaard kom Juul med sina teorier om det kompetenta barnet. Jag kämpade länge och väl med att försöka förstå vad det var mina barn ville förmedla genom sina kiv utan att finna något svar. Istället började jag finna en något överdriven effektivitet och avsaknad av föräldrakärlek i Juuls böcker så jag lade även dem åt sidan.



Där allt började en gång i tiden.
Operationssalen på Östersunds sjukhus.



Nu började även andra föräldrar tappa tålamodet kring sina ouppfostrade barn och SuperNannys gjorde sitt intåg i TV-rutan (det här var på den tiden när Ipods och dylika skärmar ännu inte existerade så de flesta tittade faktiskt på TV). Något måste göras! Och när barnen inte lyssnar så får man tvinga dem att lyssna med barsk röst och rediga konsekvenser. Hos oss var kaoset nu ett faktum så "lugna-ner-sig-på-skämspallen" infördes och fungerade faktiskt på den ilskna, grymt envisa 2½-åriga lillasystern och äntligen börjar det bli ordning hemma.

De två 4-åringarna tycker dock inte skämspallen är lika rolig och börjar efter ett par gånger skrika "NEJ, NEJ!" när ämnet kommer upp och efter ett informativt prat om vilka olika typer av styren det finns i världen där barnen lämnar kommentaren "Som i vår familj!?" när mamman förklarar diktatur är saken biff. Tillsammans med de allmänna rösterna om hur Nannys är en tillbakagång till 1700-talet lägger även vi ner den stränga linjen.

Istället poppar föräldrakurser, som ska lära oss hur man egentligen gör, upp som små champinjoner ur jorden. Av en bekant får jag veta att hemligheten är att skräddarsy för varje barn och rikta in sig på problemområdet. Kladdar barnet med maten säger man till en gång och nästa gång tar man lugnt och stilla bort talriken tex. Handling ger konsekvens och på det sättet når man barnet på riktigt.

Mina barn går bekymmersfritt från bordet och börjar sätta sina smetiga fingrar på tapeterna när de får sina talrikar borttagna och med fem barn under förskoleålder hemma börjar jag ge upp. Jag orkar bara inte tvätta sofföverdragen en gång till för den enda som får konsekvenser i slutändan blir jag.

Min taktik får istället blir att minska skadegörelserna så gott det går. Släcka bränder helt enkelt. När talriken tas bort fattar min andra hand om trasan, som nu har sin plats bredvid mjölkpaketet, och den värsta smutsen torkas snabbt bort från de små fingrarna. Någonstans läser jag också att barn mår bra av att lösa sina konflikter själva. Så de får hållas så länge inga större kroppsskador uppstår tills den dag vi får spendera en dag på akuten medan de håller barnet med hjärnskakning under observation.

Hopplöshetens frö börjar sätta gro i mitt bröst och tillvaron känns allt svartare. Vad gör man när ingenting fungerar? Eller är det normalt att ingenting fungerar? Ska barn verkligen träta dagarna i ända? Och måste de förstöra allt som kommer i deras väg?
Jag gör det enda självklara och lämnar in barnen till den allmänna barnomsorgen för att bli arbetsnarkoman istället. Koncentrerar man sig hårt nog på jobbet och hämtar barnen tillräckligt sent så behöver man nämligen inte bry sig om föräldrarollen. Dessutom har man överlämnat uppfostrandet åt dem som ska vara proffs; pedagogerna!

Det går riktigt bra tills jag läser på DN´s hemsida om hur föräldrar måste sluta vara så perfekta och jag känner hur det får vara nog! Nu sågas både seglivade Supernannys och föräldrakurserna för en mer avslappnad linje. Ute är pratet om hur kvalitetstid räcker för nu ska barnen ha både kvantitet och kvalitet. Det räcker inte att ge allt när man har tid för barnen behöver sina föräldrar hela tiden!

Min föräldraroll vacklar igen. Mina äldsta barn har just fyllt åtta och jag har redan genomgått en metamorfos vad gäller föräldrandet. Såhär ombytligt kan jag inte komma ihåg att det var när jag var barn. Då gick vi i graningekängor och neutrala färger tills smurfarna, Salomonryggsäcken och pastellfärgerna gjorde entré och sen hände inte så mycket mer. 2010 vill vi dock tillbaka till 80-talet lika lite som smurfarna vill bli av med sin hallonsaft så det är bara att bita i det sura äpplet tillsammans med alla de 80-talister som jag nu delar föräldralivets upp- och nergångar med. Med dem är förvirringens tid här och vem kan klandra dem?

För även om den mjuka linjen a la Lars H Gustavsson och Malin Alvén känns trovärdig så är det inte lätt att stötta sitt barn när hen ska tampas med 70-talsindividualisternas egocentriska avkommor i sandlådan.

Det blir en mix av raka rör, kreativitet och mycket kramar samt en evig väntan på att harmoni ska uppstå.

Till slut distansierar jag mig och faller till föga för att det nog är såhär barn fungerar. De måste kanske slåss, spela allan, tjata sönder ens trumhinnor och konstant kriga om tiden vid datorn för att utvecklas normalt tänker jag samtidigt som jag önskar att vi vore rika nog att förse varje unge med varsitt Nintendo, Iphone och dator. Det kanske inte är barnen det är fel på, det kanske är hos mig felet sitter? Och felet i mitt liv är att det inte finns någonstans att krypa undan i vårt hem. Överallt man tittar finns barn, leksaker och påbörjat pyssel. Tänk den som hade en TV på sovrummet och en dörr att stänga om sig!

I ett sista desperat hopp går jag på ytterligare en föreläsning. Hejlskov har rönt framgångar kring det problematiska beteendet och äntligen får jag lyssna på någon som beskriver mina barn! Här lämnas inga rosenhistorier om fulländade, logiska kortvuxna individer. Här möter ett egocentriskt barns vilja en värld av krav och regler i ett inferno av kulturkrock mellan barns föreställningsvärld och vuxnas förnuft.

Jag känner hur svar efter svar dimper ner i huvudet på mig. Istället för metoder hit och dit så frågar man barnet om dess beteende och får svar som "Jag vill inte sitta vid den gröna pricken på köksduken" eller "Varför ska jag vara ute och få luft när det finns luft inne."

Man måste se situationen utifrån barnets perspektiv men utan den vuxna logiken. För barnets värld är totalt ologisk och omöjlig att förstå och det är därifrån man måste börja. Uppfostran är för föräldrarnas skull, barnet skiter i vilket. "Ser inte barnet en krok framför näsan kan du inte förvänta dig att jackan blir upphängd", förmanar Hejlskov. Hejlskov tycker föräldrarna kan hänga upp jackorna istället. Dessutom måste man tänka på att en stressad förälder inte gör annat än stressar barnet. Var lugn och glad istället för känslor smittar av sig!

I början är jag lyrisk. Det här kan faktiskt fungera. Bara man börjar i tid ska det väl gå att få en unge till dagis i tid genom att ta det lugnt och pedagogiskt och utstråla trygghet.

De kan i alla fall klä ut sig till änglar.



...Det är bara ett problem. Barn apar nämligen inte bara efter sina föräldrars stämningsläge utan även varandras. Det räcker alltså med att ett av barnen vaknar på fel sida så löper en kaskad av stämningsutlösare amok. För att Hejlskovs metoder ska fungera behöver man umgås med barnen en och en. I flock är det en helt annan sak eftersom man står allena gentemot en flod av influenser.

Så jag är tillbaka på ruta noll igen eftersom jag ännu inte hittat en bok om hur man uppfostrar barn i flock. Inte ens "leader of the pack" -Cesar Millan tränar hela flocken på en gång.

Så skam den som ger sig men mitt nästa drag blir teambuilding. Att genom lekfulla övningar stärka gemenskapen i gruppen. Och skulle det inte fungera så får jag i alla fall hem ett gäng trötta barn, vilket kanske kan ge en stunds lugn och ro.

Fortsättning följer...