En mammas funderingar

Kan man bli utbränd varandes en förälder? Utbrändhet har jag provat på, trots att diagnosen numer inte existerar. Det tycker jag är ett roligt fenomen egentligen. Ja, inte utbrändheten såklart men att man lagstifta bort sjukdomar är för mig, som medicinare, hysteriskt komiskt. Vad ska man ta bort sen? Bröstcancer, KOL...? Varför inte lite välfärdssjukdomar som hjärtinfarkt hos män? Jag kan se en rad satiriska teckningar framför mig när jag tänker på det för det hela är så befängt. Likaså är vårdens bemötande av vissa symtom också ibland. Som fibromyalgin hos kvinnor. "Du har ont, men eftersom vi inte hittar något med dagens mätmetoder så tycker vi att du sjåpar dig."
På veterinärsidan kan man bli anmäld och åka dit om man inte gör som djurägaren vill så där blir man oftast trodd. Sen brukar massmedia måla upp det som att veterinärer suger pengar ur försäkringsbolag men det tror jag faktiskt inte. Min känsla är att de flesta av mina kollegor bara försöker hålla ryggen fri så inte vår ansvarsnämnd kan ta oss. Där sitter nämligen lika många djurägare som veterinärer så utfallen tenderar att baseras lika mycket efter känslor som efter fakta. Dör hunden så är det lättare att bli fälld, oavsett om det var något man kunde rå för eller inte. Ungefär som landet i väst. Sandar du inte uppfarten kan inbrottstjuven dra dig inför rätta pga ett brutet ben. Man kan få nojjor för mindre av att jobba under sådana betingelser.

Så tillsammans med det, en arbetsgivare som inte riktigt har samma åsikter kring lagen som arbetstagarna vad gäller arbetstidsreglerna samt ett hemmaliv på svaj både här och där och ingen att vända mig till så började hjärnan till slut brinna upp.
Det finns dem som inte tror på utbrändhet. Det är säkerligen samma människor som inte tror på fattigdom. Människor som inte kan sätta sig in i andras situationer utan att ha upplevt dem själva. Människor tenderar värdera sina medmänniskor efter hur de själva är så vissa människor är övertygade om att alla andra ljuger och överdriver när de berättar om sina liv.
För den som tror på utbrända eller varit där själv kan jag dock berätta att det är allt annat än roligt. Man går runt som en fisk på torra land. Kippandes efter andan och febrilt simmande utan att förstå varför man står still. Som att gå i tuggummi. Ett mycket frustrerande tillstånd eftersom det kommer av att man hållt högsta fart en längre tid. Det är därför det kallas "gå in i väggen" för det är som att köra en formel-1 bil in i en bergvägg. Från högsta fart tar allt plötsligt tvärstopp.

Jag tror inte mina barn har bränt ut mig men jag vet att jag efter tio års föräldraskap börjar längta efter lite lugn och ro. Det är dagar som denna jag hittar mig själv sittandes bland bråten i källaren, som fortfarande inte är färdigrenoverad, med datorn i knäet och skrivandes i bloggen.

Det är underligt med barn. De förändrar verkligen ens tillvaro. När man sitter med magen i vädret har man en ganska klar bild om vad som komma skall. Amning, bebis, hemmaliv, barnvagn, prylar... allt det där som nästkommande år blir det mest centrala i ens liv tillsammans med blöjornas innehåll och barnets sömn (eller ickesömn). Sen kommer trotsåren, eller utvecklingsperioderna som andra föredrar att kalla dem. Tiderna när barnet testar ens tålamod och yttersta gränser och man på allvar funderar på hur det känns att bli galen på riktigt.
Med dem i backspegeln känner man sig sedan rätt säker som förälder. Barnet har lugnat sig och självförtroendet har fått sig en vitamininjektion och de första åren läggs till handlingarna när man rensar ur bebissaker och småbarnsgrejer. Ljuset i tunneln är nära tills den dagen man inser att ens söta telning är på väg att bli tonåring. Om du någonsinn undrat över om du kommer märka om ditt barn kommit i tonåren kan jag berätta för dig att det gör du. Den inträffar samma dag som dörren åker igen med en smäll och din rosenknopp är förvandlad till Supersurasunksara. Från den dagen är bergochdalbanan ett faktum och man går från att ha koll på läget och lagom distans till att vara färdig att ta ut all sparad ledighet man har och dra ut på jakt för här ska minsann tuktas!

Den läskigaste dagen i mitt föräldraliv var dagen jag insåg att mitt första barn (som inte är mitt egna men ändock fortfarande "liten" om du frågar mig) kommer fylla arton. Jag har logiskt förstått det men helt riktigt kommer jag nog aldrig tro på det. Den lilla lintotten kan aldrig vara vuxen redan. Och att hon skulle vara arton och förväntas klara sig själv i denna stora värld känns som ett hån från samhällets sida. Så elak mot ett litet försvarslöst barn kan ingen vara! Jag får hålla fast mig i soffkuddarna för att inte beställa första bästa tågbiljett och åka ner och börja laga mat åt henne och stoppa om henne till natten. Hur det ska bli när hon festivalat klart och ska bli vuxen på riktigt skjuter jag långt på framtiden. Hoppas bara hon inte kommer hem med en luns till karl!

Just nu fajtas jag dock fortfarande med mina tweenies. Alltför uppstudsiga för sitt eget bästa och stökar ner fortare än jag hinner städa upp. Yngsta barnets sena kvällsvanor känns inte heller tillfredsställande och jag finner mig själv göra både det ena och andra för att komma tillrätta med dem. Som en vidskeplig gumma blandar jag dekokter och anammar kvällsrutiner. Samtidigt är det inte riktigt samma sak. För någonstans vet jag ju att det kommer andra tider. Tider när han inte längre har babyhullet kvar så han får hållas.

När jag blev utbränd drömde jag hemska drömmar om död och mörka rum. Allt höll på att falla samman. Numer drömmer jag om flygplatser som inte fungerar och att flyga uppe bland molnen.
Det finns inga moln i källaren där jag sitter men jag längtar till den dag bråten är borta och tapeterna på väggarna är lite modernare. Varför inte en djup soffa med härliga stora kuddar och lite rogivande musik i bakgrunden också. Ett steg bort från kaoset i barnens rum.

Att bli utbränd är den hårda vägen att lära sig konsten att sakta ner i tid och ta konstpauser i tillvaron innan man fortsätter. Alla föräldrar behöver ett rum med moln att bädda in sig i när omvärlden inte riktigt ger det man behöver. Eller bara för att komma bort från barn och föräldraliv en stund så det åter får bli vad det var tänkt från början; Det bästa man gjort.