Då var det officiellt!

I och med den nya ICA-reklamen där man ironiserar kring könsroller kan nu det könsneutrala pronomenet ”hen” anses vara ett befäst ord oavsett vad ordets motståndare förskräcks över eller anser.

Personligen har jag svårt att förstå varför ordet väcker känslor. Eller är det bara jag som tycker det känns kymigt att benämna en människa med ”den” eller ”det”? Att få ett könsneutralt pronomen för levande individer var väl på tiden.

Lika svårt har jag att förstå den klädförvirring som stundtals råder bland upplysta föräldrar. Huruvida man kan sätta på ungen kläder av ”fel” färg eller inte, om det till och med kan anses vara en förälders plikt att få på ungen kläder av ”fel” färg. Det mesta brukar gå ganska bra att diskutera ända tills frågan om pojkar kan ha rosa och kjol dyker upp. Och varje gång tycker jag det är lika sorgligt.

Låt mig nu göra en konstpaus och påminna oss alla om de böcker som finns i ämnet. Om hur rosa minsann inte bara är en färg utan en hel industri där rosa på pojkar går bra om du tillhör rätt samhällsklass men nåde dig och du kommer till jobbet i rosa som sopåkare. Och hur man genom att stärka båda könsyttringarna ger barnet fler möjligheter .

Det speglar för mig en värld där vi problematiserar något enormt kring kön och könstillhörighet. En stor förvirring om vilka attribut som får användas för att beskriva det ena eller andra könet eller vilka vi helst ska förbjuda helt råder. Pojkar får nog leka med bilar så länge man nogsamt ger flickan en också. Och flickor kan ha klänning bara det inte blir FÖR mycket klänning och någonstans skulle vi så gärna vilja sätta klänningar på pojkar men slinker besvärat undan med ursäkten att klänningar ändå inte går att leka i.

Det är sorgligt och det ger mig en klump i bröstet. Tonåren är en tid av känslor, sökande, ovisshet och förundran. En tid då gränser ska testas, normer omkullkastas och vedertagna begrepp vändas och vridas på till oigenkännlighet. Det är tiden då jag tog stegen utanför mina föräldrars ramar och ut i världen. I världen utanför mötte jag, förutom Kärleken och Döden även Livet. Livet då bestod av fester bland likasinnade och djupa samtal under morgonens timmar med människor jag aldrig träffat förr. Bland dem jag aldrig träffat mötte jag de utstötta och starka. De som vetat hela livet vem de egentligen var men aldrig fått erkännandet de behövde förrän de erkände inför sig själv. De som fick kämpa för att få vara den de alltid varit innerst inne.

Tänk dig att känna illamående varje gång du ser en bild av dig själv som liten. Tänk dig att behöva bryta med alla du känner och bryr dig om. Tänk dig att få börja ett helt nytt liv bara för att få vara den du är.

Det kanske är annorlunda nu, vad vet jag. Men varje gång en förälder frågar sig själv om hon kan sätta på en rosa tröja på sin pojke eller bör avstå helt från att köpa kläder med traktorer på så tänk då att kanske du inte ens vet om det är en pojke du har. Fråga dig istället vem det är du vill köpa kläder till.

När jag fick alla dessa berättelser från transsexuella män och kvinnor beslöt jag för mitt inre att aldrig, aldrig bli en förälder som prackar på ett kön på ett barn. Jag beslöt mig för att göra mitt yttersta för att skapa en miljö där man kunde vara pojke, flicka eller inget av dem. Där man kunde vandra fritt från dag till dag, timme till timme eller år till år mellan att vara flicka eller pojke, hen, han eller hon.

Mitt svar till alla kläd- och färgförvirrade föräldrar blir därför att själva lösgöra sig från tankarna kring färger, form och kön. Det handlar inte om kläderna, leksakerna eller aktiviteterna. Det handlar om bemötandet i vardagen, om ordvalen, förebilderna och självklarheten. Bara det faktum att man behöver fundera kring dessa frågor avslöjar en attityd som kommer överföras till ens barn. Tro inte att barnet inte märker av den nervositet som rosa volanger och bilder på fordon ger.

För ni vet väl vad de säger –barn blir inte som kläderna deras föräldrar sätter på dem, de blir som sina föräldrar….

Xxx

Barnet i byn.

Ibland är det svårt att vara förälder. Som när man hör sig själv i sin 10-åriga dotter när hon ilsket fräser åt sina småsyskon medan hon gör sig i ordning till discot. "Men kan du bara göööra som jag säger då?!", säger hon i en behärskat men tydligt argsint ton. "GÅ härifrån!!"

Jag sitter på en grå stol av modernt slag, omgiven av oranga, gröna och mörkgrå stolar i en cirkel med en pikant pälsaktig matta av samma form i mitten. Vi är på parterapi och idag är det min tur att prata. Jag förväntas redogöra för hur min diagnos påverkar vårt förhållande och hur mina svårigheter ser ut.
Mitt huvud är helt tomt, jag kommer inte på en enda sak som är krångligt i mitt liv. Varför sitter jag här egentligen?
"Berätta om ditt liv då", säger terapeuten uppmuntrande med block och penna i högsta hugg. "Mitt liv?", tänker jag. Hur berättar man, på ett meningsfullt sätt, om ett totalt intetsägande fullständigt ointressant liv? Var börjar man liksom? Jag föddes, jag blev större och sen dog jag. Eller... död är jag inte än, bara snart fyrtio och snart ur den där krisen som ingen av mina vänner påstår sig fått i samma ålder, men ändå. Dessutom har jag dödsångest. Ångestskräck för att dö. Och ibland snurrar jag in mig i tanken att jag borde bearbeta min dödsskräck för tänk om jag ångrar mig något fruktansvärt där på dödsbädden för att jag har gått runt hela livet och varit rädd för döden istället för att leva livet. Och så blir jag superstressad över att jag borde gjort det igår minst eftersom jag inser att sådan skräck botar man inte i första taget. Visserligen har jag blivit av med min förlossningsskräck, som var av samma kaliber, men det var genom att gå igenom ett par förlossningar och så kan man ju inte bota en dödsskräck...
Nä, det här blir nog ingen höjdartimme i mitt liv.

När vi är igenom mitt vansinnigt intressanta liv med bråkande föräldrar, normal skolgång, sen sexdebut och slutligen ångest och självskadebeteenden som resulterade i en diagnos med make, barn och husköp på sluttampen innan vi är framme vid dags datum är det min mans tur att berätta hur det är att leva med en sån som mig. Min man ler stort och de två terapeuterna nu skalat av sig sina mer stela och krampartade kroppshållningar, som de hade under min alldeles för långa redogörelse om ingenting, tittar nu förväntansfullt och tillbakalutat på min man.
"Det är hon som får mitt liv att fungera.", dräper min man till med. Storsläggan direkt, tack för den liksom! Vad svarar man på det?
Sedan går han vidare med någon underlig förklaring om hur jag tar fram hans bästa sidor och hur jag egentligen är väldigt skör inuti fastän jag ser så stark ut utanpå. Terapeuterna ler milt och ser ut som om de vill kasta sig i famnen på min man i en enda stor gruppkram. Fast sen ser de lite bekymrade ut och undrar hur han egentligen menar med att jag skulle vara skör...

Det är inte lätt att vara förälder och det är inte lätt att leva alla gånger heller. Och det är banne mig inte lätt att ha en diagnos.
I en artikel i SVD läser jag om hur alla människor kan bli stressade men för personer med adhd kan stresspåslaget resultera i ett förvirringstillstånd. Jag kommer ihåg när jag var liten och min mamma tog med mig för att handla. Varenda gång hon gick in genom de där självöppnande grindarna i Ica-butiken så stannade hon liksom upp och stirrade ut i luften med tom blick. Jag brukade passa på att springa till snaskhyllan medan hon stod där och tittade men jag undrade ofta vad som hände. Och trots noga skriven inköpslista så kom hon alltid hem med fel saker och stod och svor i köket medan hon rotade i kassarna.
Ganska ofta undrar jag hur mina barn upplever mig. Hur är det att vara mitt barn? Lite tråkigt är det säkert för jag tjatar mycket om städning, ordning och regler medan baklängesmiddagar, spelkvällar och basket på bakgården lyser med sin frånvaro. Å andra sidan är det mer än vad mina föräldrar gjorde för ibland spelar vi fotboll eller scrappar tillsammans så jag hoppas att jag åtminstone förädlar min egen barndom. Trots att jag någonstans misstänker att mina barn egentligen skulle vilja att jag tillbringade mer tid med dem, jag vet bara inte hur jag ska få plats med det bland allt hushållsarbete, arbete, skjutsningar och nödvändig sovtid.
Mina barn älskar att vara hos sin mormor och morfar och de ger dem förmodligen mer än både jag ger mina barn och de gav mig som barn. Och kanske är det så också, att man kan försöka vara den bästa föräldern men det är inte förrän barnen är utflugna som lugnet i tilvaron är tillräcklig för att orka ge allt det där man faktiskt ville ge sina barn. Bara det att då är de för stora. På SVTs debattprogram hojtas det fram och tillbaka huruvida barnen ska vara hemma eller på förskolan och mitt i alltihop försöker en tapper pedagog få fram att det inte bara handlar om var barnen är utan vilka de spenderar sin tid med och kanske barnen behöver fler nära vuxna kontakter än bara sina föräldrar, oavsett om de är hemma eller på förskolan.

Kanske är det därför det sägs att det krävs en hel by för att fostra ett barn (enligt wikipedia "Ora na azu nwa" på orginalspråket från Igbo). Någonstans kanske man varken ska eller är ensam om att tackla uppgiften att sörja för ett barn.

Tittskåp i väntrummet på barnkliniken i Östersund.

Svart är inte en färg.

Förra sommaren skrevs det bland annat om föräldrar som glömmer sina barn i bilen och om hur sådana hemska saker kan ske. En förälder får aldrig glömma sitt barn en hel dag i bilen en varm sommardag, det får man bara inte. Och ändå händer det. En artikel beskriver osthålseffekten. Om hur man varje dag för samma sak så att det till slut blir en rutin man kan göra utan att tänka och vad som händer när något i rutinen ändras en dag. Som idag när jag åkte in till jobbet och lämnade pappan hemma med sjukt barn och dessutom skulle svänga förbi makens jobb för att lämna igen en nyckel. Det blev några varv i Östersunds alla rondeller kan man säga, vilket är lite jobbigt när man kör en stor illröd skåpbil för det blir så uppenbart vem det är som kör fel. För just så fungerar osthålseffekten, den får folk att göra sanslösa saker när de bryter rutinerna en dag. Som att glömma hämta barn på dagis, köra över en trillingvagn eller hitta sig själv på en skogsväg utan att ha en aning om varken var man är eller hur man kom dit.

Den senaste historien på facebook handlar om Meja, eller snarare Mejas pappa. Mejas pappa fick bara ha sin dotter i fyra år innan hon gick bort i cancer, en sjukdom lika hemsk som att man kan glömma barn i bilar. Mejas pappa vill ha hjälp med att sprida historien hur trasiga människor idag kan tvingas tillbaka till fullt arbete fastän de inte är fullt friska än och han är inte ensam om sin historia. Man skulle hoppas det, att det var ett olyckligt undantag men det finns många som hamnar i klyftan av kunskapsbrist mellan att ha koll på försäkringskassans regler, regeringens direktiv och hur sjukdomar fungerar. Vad regeringens lagar och föreskrifter gör idag är att beordra sår att läka fortare än vad de kan. Alla som har barn vet att skrubbsår på sommaren läker fort men att ett plåster ändå inte får såret att läka till kvällen. Då kan man behöva byta ut det färgglada plåstret mot ett nytt. Att säga till barnet att det blir till att vara utan plåster i morgon för då ska bara såret vara läkt tror jag få föräldrar skulle komma på att göra. Och ändå gör pappa Fredrik Reinfeldt just det. Beordrar folk att bli frisk fortare än vad som är möjligt.
Nu, ropar vän av ordning, finns det faktiskt undantagsregler att luta sig mot och ingen i Sverige står utan ersättning. Mja, det är inte riktigt hela sanningen och ersättningsbiten blir för lång att dra här. Men faktum kvarstår, att ha en normal kropp, som läker efter lagarna som naturen satte upp anses ändå många gånger vara just ett undantag, inte en regel.

Bloggen, xxx, tycker att Mejas pappa borde backa lite och inte hänga ut försäkringskassans handläggare eftersom det är politikernas ansvar att rätta till regler. Jag vet inte om jag håller med riktigt. Det är visserligen politikernas ansvar att hålla ordning i leden men det är också var och ens ansvar att rapportera om sådant som är fel. Ska Mejas pappa ensam slåss mot försäkringskassan och politiker lever vi i en värld som jag inte vill tillhöra för det skulle betyda att alla som tillhör svaga grupper, som inte orkar eller kan skrika, inte skulle bli hörda. Och det innebär också att de som är starka alltid kan trampa på dem som är svaga för att nå egen vinning. Därför är det lika mycket handläggarens ansvar att rapportera uppåt vad som inte fungerar i hennes jobb som det är de facebookanvändares ansvar som känner med historien att föra historien vidare.

Utan att avslöja hur jag kommer rösta i nästa val vill jag passa på att säga att lika dåliga som Moderaterna presterar i socialism, lika bra känner de till hur näringslivets alla labyrinter är förskaffade. För någonstans känner man sig själv bäst men marknadsekonomi botar inga sjukdomar och medmänsklighet driver inte in skattemedel från storföretag. Därför ser jag hoppfullt fram emot en samarbetande koalitionsregering efter nästa val. Jag tror det är dags att skrota dessa ensidiga regeringar och istället ta tillvara på vad var och en kan bäst.

När jag äntligen hade lyckats leta mig hem efter dagens förvirrade start hade maken fått iväg de andra barnen till förskolan, gett det sjuka barnet alvedon och satt igång att leta tid för besiktning till bilen. I vårt hushåll har vi nämligen uppdelningen att jag håller ordning på saker och ting och min man gör resten. Därför blev det jag som fick ta överlämningssamtalet mellan förskolan och skolan för den blivande sexåringen medan maken var hemma med sjukt barn samtidigt som han renoverade badrummet.
Under samtalet får man viktig information som vilken fröken barnet ska få till hösten och att de inte har så mycket att säga eftersom detta är tredje gången jag har barn som ska börja skolan så jag borde redan veta hur allt går till men har jag några frågor är jag välkommen att ställa dem.

”Vad blir det om man blandar ALLA färger?”, frågar den blivande sexåringen. Förskolefröken stannar upp i sin viktiga informationsöverföring och jag hinner tänka att den frågan borde verkligen en garvad förskolefröken kunna svara på. ”Jag vet faktiskt vad det blir” säger hon med en röst så får en att förstå att detta är något hon sett många gånger med egna ögon. ”Det blir SVART!”.

Så det, mina vänner, blir partiet jag röstar på i nästa val: Det svarta!

Korr: enligt min mening dock så blir det snarare en svart-brun-grå sörja om man blandar alla färger men det kanske finns ett sådant parti också lagom till valet…