Katter och tvillingar

Nu var det länge sedan jag skrev något. Det har sin förklaring i mycket på jobbet, en sjuk katt och en hoper sjuka barn. Alltid är det nå´t som min man brukar säga men faktum är att allt det där tar en hiskelig massa tid. Som den där katten man sa ifrån om samma kväll som maken kom dragandes med honom. Den som sedan bodde in sig så till den milda grad att man fann sig själv sjuk av oro den dagen katten beslöt sig för att försvinna över en dag. Övertygade om att han lyckats smita ut skickades maken ut i skogen att leta och lyckan var sedan total när vi till slut hittade katten bakom några kartonger i förrådet. Så ni kan föreställa er hysterin nu när han, efter att ha blivit utekatt sedan några år tillbaka, försvunnit i två dagar och på den tredje kommer instapplandes och sjunker ihop på hallgolvet.
Djur har en tendens att bli akut jättesjuka på helger av någon underlig anledning. Ett faktum som brukar kommenteras som rätt besvärande av de flesta djurägare, framförallt beroende på kostnaderna det innebär. Så där stod jag en fredag och konstaterade att åtminstone en sak blev rätt i mitt liv för som veterinär är det såklart en fördel om djuret blir sjuk till helgen, eftersom det är då man är ledig och man sällan debiterar sig själv för utfört arbete. Om djuret nu måste bli sjuk vill säga.

Så det blev ilfart in till jobbet för provtagningar, behandling och fortsatt dygnetrunt-vård hemma. För det är där fördelarna med att vara veterinär slutar. Där andra kan konstatera att kostnaden är ett faktum får en annan inse att det bara är att bita ihop och ta både sköterskans, veterinärens och sitt eget jobb på samma axlar och köra om man ska fortsätta slippa de större kostnaderna. Å andra sidan tror jag katten själv tyckte han hade det bättre hemma i fotöljen än i en kall stålbur på ett djursjukhus.
Det blir lite underligt att vara både djurägare och behandlande veterinär. För vem ska man prata med om allt man känner och tänker? Varken en veterinär eller en annan kattägare är väl knappast intresserade av att höra om hur man lyckats byta droppslang utan att missen vaknade eller några invecklade redogörelser för hur man lagt upp rehabiliteringen så den passar just denna katt.

Det är lite som att vara tvillingförälder. Det finns en massa saker som passar in när det gäller att ha ett barn och en massa saker som passar in när det gäller att ha två barn. Men en del saker passar bara in när det gäller att ha just tvillingar. Det går liksom inte riktigt att förklara vad eller hur men man har ett otroligt behov att få dryfta med andra. Som när enäggstjejerna ryker ihop så tussarna flyger och man försöker gå mellan och plötsligt befinner sig i något slags twilight zone där man tvingas välja sida för att behålla sin trovärdighet och till slut tvingas inse att de båda tillsammans har fintat ut en helt för att vinna poäng. Kvar står man och förstår ingenting men de verkar hur sams som helst. Ända tills nästa dust kommer.
Samma utanförskap kände jag den där dagen på öppna förskolan när ämnet sömn kom upp och en stackars förstagångsmamma med ett barn beklagade sig över hur hon endast sovit fyra timmar i sträck. Mitt kontrande med hur TVÅ barn väcker en dubbelt så många gånger gav mig inte riktigt den sympatin jag hade hoppats på utan snarare en blick mörkare än en vinternatt i norrland innan snön fallit. Hur häftigt och coolt det än må vara att få två barn på en gång så utgör man tydligen också något slags hot mot den allmänna gnälligheten över att ha barn. Samtidigt som jag tror att enlingföräldrar har svårt att känna igen sig i föräldraskapet med två jämngamla barn.

Någonstans kanske föräldrar till pseudotvillingar kan känna igen sig. Åtminstone när det gäller arbetsmängden det kräver att ha två barn med mycket behov och mängder av blöjbyten. Så tänkte även jag med mina nästan pseudotrillingar. Samtidigt var det något som inte riktigt var likadant med de tre som med de två. De tre var massor av jobb, ett ständigt passande och dygnetrunt-jour. Det var rutiner, dubbla skötväskor och massor av kladd, det var att ständigt aldrig hinna, att jämt vara trött och att aldrig kunna läsa en bok för barnen mer än 6½ minut.
Men de två jämngamla hade något som den tredje i klanen aldrig delade. Det var de två som på en osynlig signal övergick från att springa bredvid varandra till att springa åt två olika håll när jag försökte få tag på dem, det var de två som kunde börja slåss av anledningar jag än idag aldrig kunde förstå. Tvillingarna var de som kunde sova medan den andra gallskrek och samtidigt vakna när oljeflaskan från blöjbytet ramlade i golvet, tvillingarna som aldrig gjorde en min när andra barn lekte med deras leksaker, det var de som med endast blickutbyten kunde organisera ett avancerat socialt umgänge i lek med andra tvillingpar medan trean alltid hopplöst sprang tre steg efter.

Och på samma avstånd finns jag, tre steg efter. De där två, som jag burit, ammat, lekt med, matat, bytt blöjor på, upptäckt världen tillsammans med. Hur jag än gör och hur jag än kämpar kommer den alltid finnas där. Den där som konkurrerar ut den bästa mamman i världen; Tvillingen.
Det spelar ingen roll hur mycket ensamtid jag ger den ena eller andra. Eller hur mycket jag knutit an lite mer till ettan och pappan till tvåan för vad som än händer så kommer de alltid att ha knutit an lika mycket, och helt oberoende av oss föräldrar, till varandra. På ett helt självklart, oundvikligt och oigenomträngligt sätt. Små blickar, rörelser, andetag som jag aldrig kommer att förstå, rör sig mellan dem hela tiden. De är varandras trygghet, hatobjekt och avlastningszon på samma gång.
Jag vet inte om det är bra eller dåligt, jag kan bara konstatera att en är inte detsamma som två.

Ett annat tvillingpar...

Xxx