The Bitch is back! Om att inte ha ADHD.

Nu är det fastställt. Mina barn har inte ADHD. De har inte ADHD eftersom... ja, jag vet egentligen inte varför. Men jag vet hur det är att leva med barn som inte har ADHD.

Att leva med barn som inte har ADHD innebär att man får gå upp en halvtimme tidigare för annars hinner man inte motivera alla att kliva upp, klä på sig, borsta tänderna, äta frukost, packa sina väskor och gå ut genom dörren.
Mittentjejen är i en ålder där man förstår vad sin mamma säger men ännu inte så prepubertal att man säger emot. Så med henne kan man använda "målbilder". En målbild kan vara att hon står på sparken på väg ner till skolan, eller att hon sitter utan jacka i klassrummet. Det gör att hon ibland kan sätta på sig både tröja och byxor utan att fastna vid TV:n. Strumpor ingår sällan i målbilder så de brukar bli kvar i garderoben. Eller lite hängandes halvt utanför garderoben om jag ska vara helt sanningsenlig.
De andra utan ADHD får man tjata sig till döds för att få iväg och till slut ge upp och låta dem klara sig själva. Då går de. Ungefär vid samma tid som skolan börjar. Hur detta går ihop med att de aldrig kommer för sent till skolan är för mig ett ständigt mysterium. Men jag antar att barn utan ADHD kan flyga till skolan.

Att ha barn som inte har ADHD innebär att hallen alltid är full med grejer. Det är skolväskor, fleecetröjor, skor, sockor, gympapåsar och en massa grus eller smält snö beroende på årstid. Och det innebär att alla försök man gör för att komma tillrätta med stöket, som att sätta upp krokar med foto på barnen ovanför, namnmärkta korgar eller mer drastiska som att slänga ut alla skor som inte står på skostället inte hjälper. Det enda som hjälper är att plocka upp det själv.
Barn utan ADHD vill nämligen väldigt väl. Så väl att de oftast tror att de har hängt upp jackan eller plockat ur den blöta handduken ur gympapåsen. Det gör att man lätt hamnar i ändlösa diskussioner om huruvida jackan ligger på golvet eller inte och det är där man sparar enorma mängder tid genom att göra det själv. Detsamma gäller ämnen som om lappen till fröken är lämnad, huruvida man har några läxor eller inte samt om man spelade dator tre timmar igår eller inte.

Att mina barn inte har ADHD kan bero på att jag själv har ADHD. Det gör att jag med tiden har lärt mig att göra allt på reflex och ständigt vara i farten för att parera varenda upptänklig situation. Sätter man sig ner är man körd.
Man måste göra allt på impuls och direkt när man har barn utan ADHD för annars blir det inte gjort. Och man måste kräva total och momentan lydnad för annars kommer barnet utan ADHD att glömma bort vad man sa. Och efteråt måste man låta barnet utan ADHD vara för tjatar man hela tiden går liksom tjatet in i hörselsnäckan och ut genom ögonen och in i synnerven och ger barnet utan ADHD något slags tunnelseende så ingenting längre fungerar.

Mina barn utan ADHD får numer tillskott med omega-3 i något slags försök att medicinera deras icke ADHD. Det går ganska bra, förutom att barn utan ADHD är känsliga för sinnesintryck och därmed kan ha vissa svårigheter med att sväja tabletter som luktar fisk.
Från att i tio års tid ha sökt och letat efter svaret på föräldraskapets hemlighet så gav jag nämligen upp. I tio års tid har jag gjort allt som stått i min makt för att mina barn ska växa upp i ett rofyllt hem med ordning och reda och personlig utveckling. I personlig utveckling räknar jag saker som själv ta på sig sina kläder, äta utan att spilla, duka av sin talrik och någon gång ibland städa sitt rum.
Mina barn gör dessa saker. Ibland. Efter en del tjat och till slut hot. Ordet "godis" och muta används ofta synonymt hemma hos oss. Barn utan ADHD är nämligen väldigt begivna på socker och kan klättra över berg för att få en liten geleråtta.
Så vid sex års ålder slutar de ramla av stolarna från sittande läge, vid tio kan de äta utan att spilla och vid ungefär arton års ålder börjar de klara av att hålla reda på husnyckel och mobiltelefon utan att tappa bort dem en gång i månaden.

ADHD är ärftligt. Man kan se att många barn med ADHD har föräldrar som har samma diagnos. Den här kopplingen går bara åt ett håll. Det innebär att två föräldrar med ADHD inte får barn med ADHD. Åtminstone inte om man bor i vårt landsting. Vilket är mycket bekvämt eftersom både min man och jag har diagnos ADHD.
Dumma jag som trodde någonting annat tänker jag ibland. Och tack kära BUP som berättade det för mig! Att svaret på mitt eget sökande kring varför mitt föräldraskap inte är likt mina vänners, trots att jag ger allt jag har och lite till, inte beror på mina barn. Det beror på mig!

Tack för att ni gjorde klart för mig, inte bara en gång utan flera, att orsaken till att jag till slut sökte hjälp kring barn som tappar bort husnycklar, slåss dagarna i ända för att de råkar nudda varandra, inte kan gå in i en affär utan att handla slut på sina pengar, som gör sina kompisar besvikna för att de hakar på första bästa roliga sak och glömmer det förra samt dyker från "livet är fantastiskt" till "alla hatar mig och jag hatar alla" på en millisekund bara för att man ber dem städa sitt rum och vars föräldrar gått både föräldrakurser och parterapi inte har ett dugg med barnen att göra. Jag ska göra det ni sa, vänta tills de har så dålig självkänsla av att ha totalfalerat i skolan att de är fullständigt nedbrytna och har en svart tonårstid att se fram emot innan jag söker hjälp igen. Och jag lovar, aldrig mer ska jag lyssna på psykiatriker med specialintriktning vuxen-ADHD om mina barns beteenden. För ni har ju alldeles rätt, de kan ingenting om barn-ADHD. Och hur dum känner jag mig inte som inte såg det själv, det som ni så fint påpekade -att det är JAG som är en kass förälder!
Tills dess ska jag göra allt som står i min makt för att mina barn ska lyckas i livet. På egen hand.

Tack! Jag skickar en blomma någon dag. Om jag kommer ihåg det...