Intelligens och kön.

Jag läser i SVD´s artikelserie om särbegåvade människor:

Är män smartare än kvinnor? Nej. Men de tror det. Engelska forskare som gått igenom ett 30-tal internationella studier på området konstaterar att det inte finns några signifikanta könsskillnader när det gäller IQ. Ändå underskattar kvinnor både sin egen och andra kvinnors intelligens – medan män känner sig smartare än de i själva verket är.
Enligt forskare är detta oroväckande eftersom föräldrar kan signalera till sina döttrar att de inte är lika intelligenta som sönerna. Och ett gott självförtroende är ofta lika viktigt för att lyckas i yrkeslivet som en hög IQ-nivå.

och tänker att ett gott självförtroende inte enbart har betydelse för hur intelligensen nyttjas utan för det mesta vi gör i livet. Som amning, ta hand om barn, delta i aktiviteter, söka jobb, prata i en grupp osv.

Den svåra frågan som föräldrar råkar på är naturligtvis hur man gör för att ge sitt barn ett gott självförtroende. Ska man låta barnet utvecklas i fred utan sårande pekpinnar och kränkande tillsägningar. Eller ska man styra och ställa så barnet håller sig på rätt väg och slipper påpekande om avvikande beteende från omgivningen?
Frågan är inte lätt. För hur man än gör så får man liksom ändan bak. Och kanske är det så, att när man försöker få ändan fram och göra om det som är naturligt som det blir fel.

Det är intressant med våra inställningar och attityder till kön. Som hur ens dotters intresse för stadiga fordon som snöskoter och fyrhjuling ignoreras så totalt av omgivningen att hon till slut erkänner att hon "nog gillar fyrhjulingar men det är inte för tjejer, och hon är ju tjej så... nej, tack!" Och hur man i samma timme inser att den minsta pojkens totala fascination för allt vad bilar heter förmodlligen kommer utvecklas och frodas att man lika gärna kan köpa en garageoverall åt honom redan denna hans första jul. För han lär slita ut dem på rad.
Min andra son är inte ett dugg intresserad av fordon. Så till den milda grad att även hans far, som gärna ville ha "en pojk så han hade någon att spela fotboll med", till slut erkänner att "lille pojk, han försöker ju bara meka med bilen för han vill vara med mig! Jag gav honom en svamp istället så han kunde tvätta bilen och då vart han nöjd." För göra rent tycker han nämligen om, men det är knappast något som uppmuntras annat av hans lyckliga moder, vars största intresse här i livet är att hålla ordning på torpet.

Jag kan tycka att det är svårt ibland. Vilka egenskaper hos barnen ska man förstärka och vilka ska man jobba för att införliva? Eller ska man ens göra det och vad händer då med det enkelspråriga barnet som bara vill äta makroner och lägga pärlplattor? För sitt barns allra bästa vill man ju hela tiden.

Idag har jag föreläst!

Idag har jag varit och informerat om Amningshjälpen inför ett 80-tal vårdgivare i länet. Jag ska inte sticka under stol med att det var nervöst innan. Sådär före jag fick en sådan förfrågan där jag drabbades av en stunds hybris och snabbt mailade tillbaka ett "Självklart!" och satte därefter genast igång med förberedelser som att söka ledigt och känna mig stolt.

Har man inte jobb så tar man sig.
Fast det här var ju en gammal bild förståss.
Numer ser jag mycket äldre och visare ut!

Värre är det när man står där på scenen och håller tummarna för att man stoppade in sladden i datorn när man satt och jobbade på morgonen så den inte är fullständigt urladdad nu. Eftersom man, i ambitionens glada tecken, suttit hemma och gjort ett sjutton sidors power point presentation som man har lite svårt att klara sig utan sådär på tre röda.
Som tur är så är inte datorn urladdad och den går även med på att bli uppkopplad till den stora skärmen så första bilden med Amningshjälpens logga lyser mig i ryggen.

Det är trots allt så. Att det inte är helt lätt att välja ut vad man ska säga och vad man kanske inte ska säga när man ska stå på en scen som representant för en förening. Mina dagar på utbildningen i Uppsala tog dock ner mig på jorden tillräckligt för att rätta mig på någon slags baslinje när jag insåg att hälften av de närvarande vårdpersonalen inte hade en aning om vilka Amningshjälpen egentligen var. Fast vad ÄR Amningshjälpen egentligen? Och ännu mer, vilken bild vill jag att åhörarna ska få med sig?
Det är stunder som dessa som jag önskar att jag inte var fullt så impulsiv och hade ett litet mer uns av självinsikt för att inte bara hoppa på allt som låter kul.

Med ett "Nu börjar vi!!" genom mikrofonen från konfranciern och åttio par ögon riktade mot en inser man plötsligt stundens allvar och drar sig till minnes tipset om att föreställa sig alla åhörare nakna för att bekämpa nervositeten.

Det är säkerligen ett alldeles underbart tips, bara just inte där i mötet med åttio par ögon, varav en stor del av dem, inser jag snart, snarare har sett mig naken. Där sitter barnmorskan från senaste förlossningen, henne jag slängde skorna på, det är barnmorskan som först skrev in mig på mödravården och som jag sedan stolt visade resultatet av mina knipövningar inför, det är en barnhälsovårdssjuksköterska som jag suttit och gråtit inför och neonatalpersonal som jag skällt på. För en mikrodels sekund känner jag frossbrytningarna gå genom kroppen när jag kommer till insikt.

Jag har ingen aning om hur föreläsningen gick. Jag hoppas det gick bra för jag får tydligen komma tillbaka i morgon igen och berätta samma sak för ytterligare ett 60-tal vårdpersonal. Och jag hoppas att jag har gett något slags bra intryck.
Samtidigt känner jag mig starkt tudelad. Där står jag, en Hjälpmamma, ordförande för Amningshjälpen, och inser någonstans att vissa saker kan jag bättre än de flesta i rummet. Och jag inser också att det är en uppgift jag har tagit på mig att främja och stödja amningen. Jag kan välja att röra till det i leden och hänvisa till senaste Amningsnytt och påtala de uppenbara brister som råder inom vården. Berätta om alla de mammor som ringer och undrar om de verkligen kan ha fått rätt råd, historier om mammor som fått så mycket anti-stöd att man knappt kommer sig för att säga något med det fakta att ändock har klarat att upprätthålla en amning.
Jag inser också att om jag skulle gå på och säga allt detta skulle jag knappast få komma tillbaka i morgon. För ett samarbetes skull är det ändå värt att stryka medhårs och ligga lågt. Och ligger man för lågt riskerar allt att falla platt.

Tuttförvirring finns inte konstaterades under dagen.
Och så finns det, för det har man sett.
Snacka om förvirrande!
Bild tagen från Sagogrynets blogg om Amning.

Naturligtvis kommer artikeln i Amningsnytt upp. BVC-samordnaren i länet är mycket bekymrat och närapå ledsen över hela historien. Jag gör mitt bästa för att bemöta. De flesta BVC har, trots allt, helt korrekt upplyst om 6 månaders helamning. Samtidigt hade nästan ingen greppat uppmaningen att helamma de första sex månaderna OCH delamma till ett års ålder eller längre. Jag försöker bemöta det halvt skämtsamt med att det egentligen inte var någon nyhet för det här visste vi ju redan. För det gjorde vi ju. Och det faktum att Jämtlands läns landsting nu i sin nya fina amningsstrategi inte heller har med rådgivning om delamning upp till tolv månader eller längre utan istället skrivit "Helamning i sex månader och sedan så länge som mamma och barn vill." tycker jag ändå borde få några klockor att ringa.
Jag kan bara konstatera att vi har en lång väg att gå. Och att vägen dit är snirklig och snårig.

Att jag ändock har mycket kvar att lära som föreläsare inser jag sisådär efter lunch när jag får förmånen att lyssna till Mats Berggren tala om "Amning och Jämställdhet". Får du tillfälle att lyssna på Mats Berggren kan jag rekommendera att du gör det!


Xxx

Förslag till nya rekommendationer

!Observera att nedanstående inte ska uppfattas som något undertecknad verkligen tycker SLV ordagrant ska skriva utan mer som ett uttryck för bloggskrivarens känsla inför hur allt blev.



Kära Livsmedelsverket!

Här är ett nytt förslag på nya rekommendationer kring amning;

"Rådande rekommendationer är att du helammar ditt barn minst de första sex månaderna. Om barnet dock skulle råka få in en smula livsmedel av misstag någon gång så gör det inget från fyra månaders ålder. Vi vet att det kan vara knepigt att ex hålla brösten helt rena om man syskonammar och att syskon ibland lägger sig i spädbarnsuppfödningen samt att vissa barn kan vara snabba på att självmant sno åt sig saker och föra dem till munnen. Det gör heller inte något om barnet fortsätter helamma efter sex månaders ålder då vi också är medvetna om hur tiden ibland springer ifrån en eller hur knepigt det är att mata små barn som inte vill bli matade. Så länge du agerar efter bästa förmåga och gör det du tror på kommer vi inte hänga någon. Ta´t lugn och njut av din bebis!"

Xxx

Jo, men jag ska reagera.

Vad jag reagerar över är inte egentligen att BVC inte ger exakt rätta råd. Vad jag reagerar över är egentligen inte hur länge mammor ammar eller inte ammar. Vad jag reagerar mot däremot är hur vår syn på spädbarns uppfödning ser ut. Och det ser inte bra ut.

Det finns många myter kring amning, inte bara i vårt folkskygga land. Det finns många myter om graviditet också. För det ligger något mystiskt, mytiskt i hur en kropp av kött och blod kan skapa en till. Och ibland går det heller inte vägen och då undrar man naturligtvis varför. Så för att få allt det där begripbart så skapar man föreställningar och förklaringar så man vet att när det åskar ute föds extra många gossebarn eller att den som ammar får gröt i huvudet.
Samtalen jag får som hjälpmamma där mammor ringer för att fråga om de får fortsätta amma fastän BVC säger att de borde sluta får mig att undra. Fundera hur det egentligen är ställt där ute. Ska man behöva ringa en hjälpmamma en tidig lördagmorgon för att fråga en sådan sak? För att hitta någon därute som man vet kommer svara "ja" på den frågan och få mod nog att gå tillbaka till BVC nästa inbokade besök fast man fortfarande ammar?

BVC är inte av ondo. De behövs och vägningarna behövs. De behövs för att hitta det som inte stämmer. För att, i tid, upptäcka de fall där barn har tysta infektioner, utvecklingsstörningar, mammor med depressioner osv. För hur fin och vit bröstmjölken än är så kommer det alltid finnas fall man behöver upptäcka för att hjälpa i tid. Men det är just det. De ska upptäckas, inte pressas fram från något som inte finns.
Om ni kunde höra lättnaden i sucken på andra sidan telefonlinjen när jag svarar "ja, du kan fortsätta amma" så skulle ni förstå. Den berör mig in till benmärgen varje gång. Och så tänker jag på hur sorgligt det är att det kanske finns mammor som inte har någon som säger "ja" till dem. Vilket val tar de?

Det ligger nämligen också i BVC´s roll. Att vara inkännande och lyssnande. Att stänga munnen och öppna öronen. Att med öppna frågor hjälpa mammorna hitta sin föräldraroll i allt det stora det innebär att bli mamma. "Man ska" behöver bytas mot "Hur vill du" och "Du måste" till "Vad tror du om".
Jag tror inte BVC är illvilliga men jag tror att inte alltid att de sätter sig i kvinnans situation. För situationen är att man är öppen och mottaglig när man är nybliven mamma. Och nybliven mamma skulle jag vilja säga att man är varje gång barnet går in i en ny fas, dvs hela livet.

Man vet egentligen inte om det är någon skillnad på tomtar och
små barn, eller på tomtar och bloggskrivaren heller förresten.

Det slår mig när jag läser webenkäten som Livsmedelsverket skickade ut till alla BVC-samordnare i landet att det finns mycket jobb nerlagd på hur man ska förhålla sig till amning, fina strategiplaner att följa, tankar om att utbildning är viktigt. Men det finns nästan inget intresse för att följa upp hur allt detta nås och tas emot av dem man riktar sig till; Mammorna.
Hur ska man kunna förbättra något om man inte kan se på andra sidan dörren? Det är som att försöka uppfostra ett barn genom att prata via en babyvakt. Om du aldrig ser vad som händer kan du prata hur mycket du vill och du vet ändå aldrig vad det du säger får för effekt.

"Slicka uppåt och sparka neråt" sjöng Ebba Grön för evigheter sedan, på stenåldern där jag kommer ifrån. Jag skulle vilja vända på den frasen och sparka uppåt och slicka neråt. BVC-sköterskorna är arbetstagare, de går till sitt jobb varje dag, får lön och förväntas skriva rapporter om allt de gör. Hur väl informerade de är, hur de bör utforma sitt jobb är något deras chefer och samordnare behöver hållas ansvariga för. Och vilka medel deras chefer och samordnare får för att fixa detta är något politikerna ska hållas ansvariga för. Så spark i baken till er som har makt att göra något och klapp på axeln till er som kommer sättas att utföra allt sen! En klapp på axeln för att kunna ge det jag pratar om, STÖD! utan pekpinnar.



Visste du att om alla barn blev ammade i minst 2 år så skulle man
inte behöva lära mammor handmjölkning för då skulle de redan
ha lärt sig det som barn.


Xxx